På direktiv från ovan

Sitter på tåget söderut. Som ofta kom vi iväg en halvtimme försenade efter strul med tågsetet. Bristen på stations- och ombordpersonal gjorde inte att informationen blev bättre. Det här är en organisation bantad till bristningsgränsen i sin jakt på att leverera vinst till sin ägare staten och idag berättar tidningarna att SJ-ledningen planerar att genomföra besparingar på motsvarande 15 procent av kostnaderna före 2010, ungefär 650 miljoner, ur en omsättning på omkring 8 miljarder. Detta trots att SJ levererar stabila vinster, senaste kvartalet +83 miljoner före skatt.

För någon vecka sedan rullade en följetong av skräckhistorier om att resa med SJ i DN, ett numera lika återkommande fenomen som vitsippor och flyttfåglar. Naturligtvis är många förbannade över att järnvägstrafiken inte fungerar, men vem ska man egentligen ställa till svars? Vem har fattat beslutet att ge SJ ett vinstmål istället för målet att med utgångspunkt från samhällsnyttan tillhandahålla den bästa tågtrafiken i världen? Vem hittade på dumheten att skilja SJ och Banverket så att kommunikationsproblem (Banverket sköter t ex de direkt vilseledande utropen på stationerna) är mer regel än undantag?

Går vi en liten bit uppåt hittar vi både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Men bortom det finns som i så många andra sammanhang ett EU-direktiv, i detta fall direktiv 91/440/EEC som kräver följande av medlemsstaterna:

”För att göra järnvägstransporterna effektiva och konkurrenskraftiga i jämförelse med andra transportsätt skall medlemsstaterna garantera att järnvägsföretag får en status som oberoende operatörer som handlar på ett marknadsorienterat sätt och anpassar sig till marknadens behov.”

”Framtida utveckling och effektiv drift av järnvägssystemet kan underlättas om en åtskillnad görs mellan transportverksamheten och förvaltningen av infrastrukturen. I denna situation är det nödvändigt att driva dessa två verksamheter var för sig och ha separat redovisning för dem.”

Där har vi den, den uppifrån dikterade högerpolitiken som oberoende av färgen på den majoritet vi väljer i riksdagsvalen tvingar oss att genomföra en given politik som pekar i riktning mot marknadsavregleringar och kommersiell drift av allt mellan himmel och jord. SJAB är idag ett fullt ut kommersiellt företag, som sätter lönsamheten framför resenärerna och samhällsnyttan, precis som ett företag som i första hand ser till bokslutet har i uppdrag att göra. Det antas på ideologiska grunder att detta ska göra ”järnvägstransporterna effektiva och konkurrenskraftiga i jämförelse med andra transportsätt”. Det är den religiösa övertygelsen. Verkligheten är någonting helt annat.