Supertanker på drift

Eventuellt på ren automatik och definitivt i syfte att leda bort debatten från mer relevanta frågor har några borgerliga småpartier i valrörelsen för hundrade gången åter lyft kravet att köra över resultatet i EMU-omröstningen 2003 och mot folkviljan trycka in Sverige i den monetära unionen. Jag tänker inte ägna den frågan någon längre tid, mer än denna postning.

Kravet visar inte bara på ett förakt mot den demokratiska processen, det är dessutom ekonomiskt vansinnigt. Verkligheten är att varken euron som valuta eller den monetära unionen som politiskt projekt har varit mycket att hålla i handen under finanskrisstormen, det rakt motsatta gäller: Sverige och England som stått utanför har sedan starten haft en bättre ekonomisk utveckling, samtidigt som flera EMU-länder idag är på väg mot en regelrätt social katastrof.

De tunga besluten om politiska åtgärder har fattats i andra forum. Det var genom en samordnad global räntesänkning som börsraset tillfälligt hejdades. Beslut om stora bankräddningsaktioner fattades vid ett G8-möte i Paris. Och det var vid G20-mötet i London som de stora ekonomierna enades om nya regler för finansmarknaderna.

Man kan vara kritisk mot åtgärdernas innehåll, men de är vad som har vidtagits. Inte en enda av dem bär EMU:s stämpel. Istället har kommissionen och ECB in i det längsta hållit fast vid att nedgången blir relativt kortvarig och att inflationsbekämpningen bör vara den prioriterade uppgiften. I sin höstprognos i september ansåg ECB-chefen Jean-Claude Trichet alltjämt att inflationen var det stora problemet och manade till återhållsamma lönekrav. Kommissionens prognos var då att inflationen under 2009 skulle bli 2,5 %. Under mars och april i år har den istället hittills legat på 0,6 % - på gränsen till deflation.

Samtidigt som EMU-länderna bytte kurs med hastigheten hos en inlandsis – en tröghet som i propagandan beskrivs som ”stabilitet” – har andra agerat snabbare. Gordon Brown, premiärminister i England som står utanför euron, beslutade tidigt om stora stimulansåtgärder innehållande momssänkningar och engångsbidrag till barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer.

De stimulanser som EU-länderna tillsist lyckades koordinera sig till vid toppmötet i december landar totalt sett enligt Bruegel på 0,87 % av BNP. Som följd av passiviteten och bristen på flexibilitet växer nu arbetslösheten i Euroländerna – det blir löntagarna som får stå för den samlade flexibiliteten när centralbanken och staten saknar förmåga att navigera och när medlemsstaterna genom stabilitetspakten bakbundit sig. Arbetslösheten i mars hade ökat med 4 miljoner personer jämfört med mars förra året, från 7,2 % till 8,9 % enligt Eurostat och BNP minskade under första kvartalet med 4,6% i EMU-länderna och 4,4 % i EU som helhet.

Hans W Tietmeyer, den tyska förbundsbankens chef beskrev i ett frispråkigt ögonblick EMU som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Genom att frånta medlemsstaterna möjligheter att bedriva både aktiv finanspolitik (stabilitespakten) och egen ränte- och valutapolitik så återstår endast att låta löntagarnas rättigheter ”kokas till mos”. Bakbundna av de yttre omständigheterna kan regeringarna inte stimulera ekonomin med andra verktyg än genom att driva ner lönerna för de lägst betalda och ”öka flexibiliteten” på arbetsmarkanden genom att försämra anställningstryggheten. De konsekvenserna är från början en del av själva syftet med valutaunionen, även om dess arkitekter kanske inte föreställde sig att temperaturen i tryckkokaren skulle stiga så snabbt som nu skett efter kapitalismens systemkrasch. I land efter land skapar detta en situation som är såväl politiskt som socialt katastrofal. Inte undra på att det blir skördetid för nyfascisterna.

Europas ekonomier är just flera ekonomier som befinner sig i olika faser. Medan Tyskland under många år brottats med att genomföra en strukturomvandling och hålla uppe en vikande tillväxt så har Irland och Spanien istället haft svårigheter att motverka en överhettning. Avsaknaden av ränteverktyget under högkonjunkturen har gjort att de sistnämnda dragits djupt in i bubblor som nu briserat med fasansfull kraft: arbetslösheten skjuter mot himlen i Spanien med 17 % arbetslösa i april, i Irland har nu diskussionen öppet börjat föras om det kan bli nödvändigt att lämna EMU för att klara ekonomin.

När krisen fördjupas så växer i accelererande takt skillnaderna i villkor och förutsättningar mellan EMU-länderna, vilket gör det än svårare för ECB att utforma en gemensam räntepolitik som passar hela Euroområdet. Obligationsräntorna i djupt skuldsatta Grekland, Italien och Irland har på bara ett år dramatiskt avvikit från Tysklands:
Minns hur Grekland skakades av upplopp i höstas. Borgerliga EMU-skeptikern Ambrose Evans-Pritchard på the Telegraph kopplade då Greklands kris till EMU-medlemsskapet:

”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”

Vidare:

“EMU is inherently unworkable. It was launched before there had been real convergence of productivity growth rates, wage bargaining systems, legal practices, mortgage markets, etc, and without the fiscal transfers and debt union that makes monetary union work (badly, but on balance positively) in, say, the US, Canada, and Britain.”

Vi sa detta i folkomröstningen, idag bekräftas det av verkligheten: en gemensam valuta förutsätter en gemensam finanspolitik. När regioner utvecklas olika och de lokala styrmöjligheterna avskaffats måste omfattande stöd kunna fördelas genom unionens centrala budget för att kompensera den försvunna valuta- och ränteflexibiliteten på regional nivå. En sådan utveckling innebär dock att vi därmed lyfter den mest centrala delen av politiken – makten över budgeten – till unionsnivå, en utveckling som få i Sverige, vid sidan av folkpartiet, öppet önskar sig.

EMU-länderna har bundit upp sig till en supertanker som inte givits tillräcklig politisk styrförmåga. Men den politiska styrförmåga som tankern skulle behöva för att undvika att ränna rakt upp på kusten berövar medlemsstaterna deras kvarvarande självständighet. Valet, just nu, för EMU-länderna är inget att avundas.

Men deras val är också vårt val, för den politiska trovärdigheten för europrojektet är beroende av att integrationen fortgår och fördjupas. Det är skälet till varför EU:s ledarskap är så bekymrade över att konstitutionen och Lissabonfördraget fördröjts av folkligt motstånd i Frankrike, Holland och Irland. Frånvaron av tydliga signaler om att integrationen löper framåt sår tvivel om att tillräcklig politiska styrka inom rimlig tid kommer samlas till europeiska centralbanken och kommissionen för att föra valutaunionen intakt genom krisen och rädda de delar av EMU-områdets ekonomier som på grund av att de bakbundits slirat ner mot djupa depressionshål.

I grund och botten är EMU ett politiskt experiment som sjösattes och genomdrevs med politisk vilja som bränsle och av politiska skäl. Valutaunionen är, som Joschka Fischer uttryckte det 2001: “created to serve as a catalyst for federal integration”.

Utanför valutaunionen har Sverige en bevarad rörelsefrihet politiskt såväl som ekonomiskt som tjänat oss väl. Jag har tidigare tagit upp hur särskilt viktigt det varit i rådande internationella lågkonjunktur att den låga kronkursen subventionerat exportindustrin, och gjort det möjligt att upprätthålla export trots vikande internationell efterfrågan.

Att behålla den rörelsefriheten handlar inte om att plocka russinen ur kakan, som ett idiotiskt argument lyder, utan om att inte vara så osannolikt korkad att man frivilligt stänger in sig i ett politiskt experiment, en tryckkokare, en målsökande missil, samtidigt som alla mätare pekar på att den är på väg rakt mot en katastrof, som kommer slå hårdast mot löntagarna och den sociala tryggheten. Vi måste inte hoppa på alla dumma tåg som går.