Tystnaden som uppstår

Det känns lätt overkligt att Sveriges Television ordnar en stor partiledardebatt tre veckor innan EU-parlamentsvalet och låter den absoluta merparten av debatten kretsa kring positioneringar inför riksdagsvalet 2010. Nästan två timmars speltid, ändå valde Agendaredaktionen och partiledarna att ägna bara några minuter åt EU-dimensionen - och den tiden kretsade kring två små allianspartiers duracellaktiga utspel om en ny EMU-omröstning, några repliker kring Lavalldomen och en allmän enighet om att det visserligen är viktigt att rösta, men - underförstått - att det ändå inte är så farligt om folk inte röstar. Detta senare synsätt formulerades tydligast av statsministern själv i ett vresigt resonemang:

”Men. Såhär. Jag kommer göra vad jag kan för att få folk att gå och rösta. Det gör inte ont att rösta. Den verkliga smärtan följer av att sakna rösträtt, så det är klart att jag kommer att rösta, jag kommer uppmuntra alla att rösta. Men det här att inte förstå att man gör en skillnad mellan ett val som fördelar makt till riksdag, till regering, till landsting och kommuner som förfogar över större delen av de resurser vi har och att det inte är riktigt samma sak som 18 platser i europaparlamentet, om vi inte kan känna viss respekt för det då tycker jag att vi hamnar snett.”

Reinfeldt var inte ensam om att uppleva att det viktiga valet är det 2010. Samtidigt bedömer EU-kommissionen att 80% av lagstiftningen i medlemsstaternas parlament idag handlar om genomförande av direktiv eller förordningar från EU-nivå och Sveriges Kommuner och Landsting uppskattar att 60% av ärendena på ett normalt fullmäktigemöte har en koppling till EU-lagstiftning.

Manöverutrymmet på de nationella politiska arenorna har alltså blivit kraftigt begränsat idag jämfört med innan vi gick med i EU. Ramarna och den huvudsakliga inriktningen bestäms på EU-nivå. Det viktiga valet har blivit mycket mindre viktigt än vad det har varit.

Har vi då fått någon demokratisk kompensation för det? Genom vilka vägar kan vi som medborgare idag utöva den makt som runnit ut ur riksdagsvalsedeln? Teoretiskt borde det vara i parlamentsvalet, den enda ingång vi har för att påverka de beslut som fattas på EU-nivå, men som Reinfeldt själv antyder, det handlar om ”18 platser i Europaparlamentet”. 18 platser bland 754 ledamöter - 2,4%. I en församling som dessutom alltjämt utgör en många gånger rundningsbar vägkon i den överstatliga unionen, där icke folkvalda institutioner som Kommissionen, Europeiska rådet och EG-domstolen sitter på ännu mer makt.

Det finns bara två schemalagda tillfällen då vi som medborgare har möjligheten att via valsedeln uttrycka hur vi vill att samhället skall utvecklas och utkräva ett ansvar av dem som fått låna rätten att leda oss: riksdagsvalet och europaparlamentsvalet. Det förra har tappat dramatiskt i betydelse, det senare har enligt partiledarnas egen bedömning inte så stor påverkan. Och därför uppstår en pinsam tystnad i mitten av alla politiska samtal i Sverige idag, därför är debatten så infantiliserad – eftersom vi pratar om elefantens svans utan att någonsin nämna elefanten.

Där elefanten stod är bara ett stort hål som alla går runt och låtsas som om hålet är en liten luftgrop.

Elefanten i sammanhanget är: någonstans under de senaste femton åren har en stor mängd makt försvunnit ut ur den sfär som är nåbar via den parlamentariska processen. Vart har den makten egentligen tagit vägen? Och hur mycket makt handlar det om?

Därom tvistar inte våra politiker. De undviker frågan.

* * *
Och nu blir det parentes resten av bloggposten.

En tanke, för att få syn på elefanten: Vi skulle kunna börja med att formulera en ekvation som beskriver hur tyngden i den enskildes röst har förändrats. Den historiska ekvationen för tyngden i den enskildes röst skulle då kunna se ut såhär:

d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst bär i form av potentiell politisk förändring, som är lika med:

r, som är riksdagens totala politiska makt, en vägning av dess teoretiska och praktiska handlingsutrymme.

b är hela den svenska befolkningen.

Givetvis så påverkas variablen r av yttre faktorer och omständigheter, den varierar alltså över tiden – riksdagens handlingsutrymme är inte statiskt.

En motsvarande ekvation för Sverige sedan EU-inträdet skulle kunna se ut såhär (med reservation för att jag är arkitekt och inget annat):

Återigen, d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst i riksdagsval och EU-parlamentsval bär i form av politisk förändringspotential. Alltså den enskildes politiska lägesenergi, som genom röstningshandlingen kan växlas in i politisk rörelse som omvandlar verklighetens omständigheter i en eller annan riktning.

r är riksdagens teoretiska och praktiska handlingsutrymme och E är den faktor varmed vilken detta utrymme krympt i och med att makt flyttat till EU-nivå.

pS är de svenska parlamentarikernas andel i parlamentet (dvs ungefär 2,4%)

pX är Europaparlamentets andel av EU:s totala makt (som delas med de icke folkvalda EU-instititonerna)

e är EU:s totala makt, inklusive det nya politiska inflytande över t ex äktenskapslagstiftningen i Rumänien som medlemskapet har givit oss

b är fortfarande Sveriges befolkning.

Med detta dribblande uppnår vi väl just ingenting, förutom möjligen att om det vore möjligt att befolka de okända variablerna så skulle det kunna åskådliggöra varför intresset för EU-parlamentsvalet är så lågt och varför vi har mindre demokrati idag än för femton år sedan. Genom att sedan dra linjer från punkt till punkt framträder successivt silhuetten av en svällande elefant.

Detta handlade om EU, partiledardebatten, regeringen, alliansen, EU-val, demokrati, Europaparlamentet.

Aftonbladet bedriver intelligensbefriad analys av sina "läsarundersökningar". Elisabeth Biström bloggduellerade med Johanna Nylander. DN, SvD.