Gorillornas dagar är räknade

”Ett hundratal demonstranter har begett sig till flygplatsen i Tegucigalpa” kunde man läsa i SvD som bevakade gårdagens dramatiska händelser i Honduras via kryptiska och illa uppdaterade telegram från TT/AFP. Samtidigt sände mer välinformerade teleSUR live och kunde berätta att det snarare handlade om hundratusentals fredliga demonstranter som i en böljande, sjungande och uppsluppen massrörelse tog sig ut till flygplatsen för att motta sin president och samtidigt demonstrera sin avsky mot kuppmakarna. Den falske presidenten Roberto Micheletti kallades på trotsiga plakat ”Gorriletti” – gorillan.

Vikten av egna medier som rapporterar från en annan horisont än den gängse borgerliga/nordcentrerade tydliggjordes inatt ännu en gång. Liksom i Iran utkämpas konflikten i Honduras lika mycket på gator och i politiska församlingar som i media. Rapporteringen om vad som händer är viktigare för vad som anses ha hänt än vad som faktiskt hände. Hur hade den här historien återgivits idag om inte Hugo Chavez regering 2005 hade tagit initativet till en progressiv latinamerikansk TV-kanal för att bryta dominansen av amerikanska medier och privata mediemogulers desinformationsfontäner i Latinamerika?

TeleSUR väljer genomgående ett annat perspektiv och intervjuar andra källor än CNN och de internationella nyhetsbyråerna. Allteftersom kvällen fortskred framträdde teleSUR som den auktoritativa internationella källan till information om händelserna i Honduras, med flera reportrar både på marken och ombord på Zelayas plan som kom direkt från OAS möte i Washington. När soldaterna på flygplatsen öppnade eld mot demonstranterna för att till varje pris förhindra att landningsbanan rensades från de fordon militären ställt upp för att blockera presidentens plan från att landa, då återgav teleSUR hela förloppet direkt i hela sin kaotiska brutalitet. Och när natten övergick i morgon här i Sverige hade även SvD fallit till föga och citerat teleSURs rapportering. Inte undra på att kanalen retar gallfeber på de konservativa, här blir plötsligt det tidigare osynliggjorda andra perspektivet omöjligt att ignorera, precis som då Al Jazeera sände live innifrån Gaza under Israels operation gjutet bly och gjorde brotten mot mänskligheten synliga för hela världen.

I slaget om Honduras framtid gäller de gamla massmedielagarna. Ingen twitterrevolt motsvarande den i Iran kan påräknas. Skillnaderna mellan de två länderna är stora: medan det framförallt är den bloggande och twittrande urbana medelklassen som leder protesterna i Iran så är det i Honduras sociala rörelser, bönder, ursprungsfolk, fackföreningar och fattiga som protesterat mot kuppmakarna. Internetanvändandet i landet ligger omkring 5 % enligt ITU. De röster som hörs från Honduras i diverse kommentarsfält i internationella medier och diskussioner på internet representerar därför i proportionerlig grad landets övre medelklass. För att se stämningarna på gatan är alternativa mediekanaler som teleSUR livsnödvändiga.

I den stora progressiva rörelse som sveper över latinamerika har Manuel "Mel" Zelaya varit en udda figur. Under sitt korta presidentskap har hab till allmän förvåning girat långt till vänster om sitt parti och det program han valdes på. Det har fört honom allt längre in i en direkt konflikt med Honduras etablerade klasser som närmast chockskadats av Zelayas överraskande omfattande politiska vänstergir. Ingen blir mer hatad än en klassförädare, följaktligen har han stämplats som ”totalt galen” av det inhemska etablisemanget. Den överraskande politiska omorienteringen och dess konsekvenser beskrivs såhär i en artikel i Washington Post:

"Over the last year, Zelaya's positions moved to the left. He pushed social programs and more attention for the poor who have no work," said Giuseppe Magno, the outgoing Italian ambassador. "This switch was not in line with the program he was voted in on. He was too close to Ortega and Chávez, a position the middle and upper classes did not appreciate.

But Zelaya saw it differently, often telling crowds that Honduras needed a fundamental shift to deal with poverty so grinding that 40 percent of the population lives on $2 a day or less. Honduras is, in fact, the third-poorest country in the hemisphere, and many residents continue to resent the often painful past involvement of the United States.

In announcing his country's affiliation with a Chávez-led alliance, Zelaya told crowds that it was designed to "make Hondurans a free people." He said that in joining the pact, the Bolivarian Alternative for the Americas, Honduras did "not have to ask permission of any imperialists. […]"It was the same scheme Chávez had in Venezuela," said Benjamin Bogran, the new minister of industry and commerce. "Chávez considers Honduras to be inside his orbit."

Det är ingen tillfällighet att Chavez namn återkommer gång efter gång i artikeln. Hans gestalt svävar som ett hot – eller löfte – om undergång över de besuttna och rastiska eliter som så länge hållit folken i Latinamerikas länder i en förnedrande fattigdom och maktlöshet.

Man kan tycka mycket om Hugo Chavez stil, men vill man se en progressiv utveckling och utjämning i Latinamerika måste man urskilja och erkänna att utan Chavez förmåga att ta nödvändiga strider och samtidigt bygga progressiva allianser så hade varken Correa eller Morales stått lika starka mot sina inhemska oligarkier idag och Zelaya hade aldrig girat långt vänsterut som nu skett. Chavez och ALBA har varit de magneter som dragit Zelaya åt vänster. Bachelet och Lula hade på samma vis dragit längre till höger, Chavez politiska begåvning, arbetskapacitet och självförtroende har varit den kraft som skapat ett tryck för flera ledare att röra sig långt till vänster om sin individuella förmåga och direkta politiska kontext. Därför är Chavez och den kontinentala solidaritet som Venezuela tagit intiativ till så viktig för Latinamerika idag.


Över loppet av en vecka har Honduras hamnat i centrum för det senaste kapitlet i Latinamerikas frigörelse från sina förflutna orättvisor. Som Magnus Linton skriver så kan det trots allt komma någonting gott ur skeendet i Honduras idag:

”Militärkuppen i Honduras ser paradoxalt nog ut att bli det bästa som hänt Amerika på länge. Aldrig i kontinentens historia har så många stater så snabbt enats om ett så totalt fördömande av en händelse och det bestående i detta är att Latinamerikas små eliter – inte bara Honduras – nu chockas av hur självklart alla, denna gång även USA, ställde sig på demokratins sida.”

Att Obama/Clinton tagit tydlig ställning mot kuppen – i strid med ett starkt inhemskt tryck för att göra det motsatta – har sannolikt varit det som betytt mest för att isolera och undergräva kuppmakarnas ställning. Enrique Ortez, kuppmakarnas ”utrikesminister” kallade uppretat Obama för ”That nigger that knows nothing about nothing” (”Ese negrito que no sabe nada de nada”) och visade därigenom sitt sanna ansikte. Det amerikanska ställningstagandet är betydligt mer tydligt och progressivt än det svenska, som enkelt kan sammanfattas i form av Carl Bildts ointresserade tystnad. (Det innebär dock inte att det inte samtidigt finns amerikanska intressen, även inom statsmakten, CIA och det militärindustriella komplexet, som ger ett direkt eller indirekt stöd till kuppen.)

Linton fortsätter:

Liksom övriga Latinamerika ägs Honduras av en handfull familjer i samspel med globala bolag, och det som i dag gör klanerna desperata är att kontinentens moderniserade demokratier gått från att vara snyggt formulerade papper till att användas. Ecuador, Bolivia och Venezuela – förebilder i den process Honduras president ville inleda – har nyss fått nya konstitutioner som främst fokuserat det som är den fria marknadens skräck; starkt juridiskt skydd för miljö och minoriteter – samt påbjuden resursfördelning.

Intervjuad i teleSUR medan hans plan cirklade över det ockuperade Tegucigalpa beskrev Zelaya demonstranterna som omringade flygplatsen som en ”massrörelse för social reform”. Vad som steg fram på Honduras gator ikväll var kanske precis det, en mäktig flod som flyter upp för att kväva den fascistiska elden och svepa ruttna konstruktioner med sig av bara farten. Den floden har källor i hela Honduras, och sammanflöden med andra flodsystem i hela Latinamerika.

Dick Emanuelsson som i förra veckan skrev ett långt reportage från Honduras för Flamman berättade även på sin mycket läsvärda blogg i torsdags om de sociala rörelsernas mobilisering som pågått i dagar fram tills söndagens massdemonstration:

”I morse kunde den relativt seriösa radiostationen Radio Globo börja sina sändningar igen. Den har varit stängd sedan militärkuppen i söndags morse och syftet var att förhindra telefonsamtal från landsbygden som det som anlände klockan 9 i morse när en kvinna från staden Tocoa, vid atlantkusten, meddelade att militären hade stoppat bussarna som mer än 600 människor, de flesta bönder och lärare, färdades i. Deras mål var Tegucigalpa men de fick sina ID-kort beslagtagna av militären som varnade dem för att bege sig till huvudstaden.

– Vi kommer från Olanchito i länet Yoro och vi har passerat tio militärspärrar där militären har tvingat oss ner från bussar eller stannat privatbilarna som hundratals av oss har färdats i. De rev upp våra väskor, gick igenom alla vrån och skrymslen i bilar och bussar. Men de lyckades inte stoppa vår färd för att återinsätta vår president på presidentposten, säger Juanita som är en 40-årig lärare.

Juan Vazquez representerar indianfolken i Honduras organiserade i COPINH. De är från ursprungsbefolkningens centrum, La Esperanza, i länet Intibucá och de har liftat, rest på lastbilsflak eller gått över berg, skogar och djungler för att anlända till Tegucigalpa. I söndags omringades deras högkvarter i La Esperanza av tungt beväpnad militär.

– Militären omringade oss men vi bröt denna inringning för vi är soldater i tjänst hos Morazan och Lempira” (Honduras’ befrielsehjältar mot den spanska kolonialismen) och kan alla dessa vägar. Alla vägar till Tegucigalpa i landet är militariserade. På grund av det delade vi upp oss i små och många grupper för att vilseleda militären. Vi har inte gett upp för vår uppgift är att återföda republiken igen. Därför tillåter vi inte att de ska begränsa vår rätt som folk inom staten, säger Vazquez, omgiven av dussintals kamrater, många av dem utan skor eller typiska indiansandaler.

I likhet med den enorma folkrörelse som för varje dag växer fram i Honduras kräver de att val till en grundlagsstiftande församling utlyses som kan utarbeta en ny grundlag som förbjuder staten att sälja ut landets och ursprungsbefolkningarnas naturresurser som vatten skogar och andra naturresurser som ger nationen Honduras sin identitet och framtid.”

Det gör ont när gamla system spricker. Zelayas direkta utmaning av sitt lands oligarkier och den föråldrade konstitutionen är nödvändiga strider att ta för förändring, någon annan väg än att skriva en helt ny konstitution finns inte idag. Honduras nuvarande konstitution förhindrar varje ambition till social utjämning och involverande politisk praktik. Kuppmakarna ställde frågan på sin spets. Nu räknas plötsligt stegen på gatan. Och därmed är också gorillornas dagar vid makten räknade.

I svenska medier: AB, DN, Svd, Svd II.

Läs mer: Mana (löpande uppdateringar), Erik de la Reguera, Ania Janerud, Björn Blomberg, Fransisco Contreras, Röda Malmö, Kristoffer Ejnermark