Våra kommunala män

Uppdrag Granskning riktade i sitt senaste program sökarljuset mot den skeva könsfördelningen i de kommunala bolagsstyrelserna. Det är en viktig fråga att gräva i eftersom kommunerna successivt bolagiserar alltfler verksamheter som tidigare har drivits i förvaltningsform. Då bolagsstyrelserna i högre utsträckning (75%) än både nämnder och fullmäktigeförsamlingar (63%) är mansdominerade innebär bolagiseringarna i praktiken en maktöverföring tillbaka till ett revir inpinkat av män.

Tyvärr skrapade reportaget bara på ytan men där framträdde ändå med exemplets tydlighet hur män genomgående väljer andra män för de tunga förtroendeuppdragen och samtidigt intalar sig själva, och media, att de ger kvinnor samma chans.

Mänskapsband och manliga nätverk som Rotary är de strukturella bärarna av detta bestående förhållande.

I samband med årets 8:e mars gjorde DN en liknande undersökning av könsfördelningen bland Sveriges kommunstyrelseordförande, och fann, föga överraskande, att av 290 kommuner har 206 (71%) en man som KS-ordförande. Det är uppenbart att den representativitetssträvan som finns för riksdags- och fullmäktigelistor hejdar sig inför de tyngre posterna och de offentliga bolagsstyrelserna. Där makten finns i högre koncentrationer dominerar fortfarande männen.

Just posten som kommunstyrelsens ordförande är särskilt central. I praktiken är mycket makt i svenska kommuner, i synnerhet i de något mindre, koncentrerad till kommunstyrelsens ordförande som sitter i mitten av alla de lokala spindelnäten. Vissa kallar sig rentav för borgmästare.

Uppdrag Granskning fokuserade i sitt reportage på de förbigångna kvinnorna. Att det finns ett glastak för kvinnors kommunala karriärer är dock inte egentligen den fråga som är mest intressant i sammanhanget, utan det är vilka konsekvenser den manliga kontrollen över kommunalpolitiken får för politikens fokus och prioriteringar. För, när män främst umgås med andra män låter de också andra mäns tankar och problem styra sina egna tankar och problembilder. Och när männen sedan fattar beslut tillsammans med andra män blir politiken dysfunktionell och oförmögen att urskilja hela verkligheten och svara mot de problem som finns. En jämn könsbalans är helt nödvändigt för att alls få upp en mängd frågor på agendan. Det är av det skälet som exempelvis UN Habitat beskriver politisk jämställd representativitet som en direkt förutsättning för hållbar samhällsplanering.

Nu finns det djupt problematiska könsmaktsskiktningar också på fler ledder inom den kommunala politiken. Vid återkommande tillfällen (se exv Lena Wängnerud och Henry Bäck) har forskare funnit att det finns en horisontell arbetsdelning. När partierna fördelar förtroendeuppdrag får män och kvinnor ansvar för olika typer av politikområden. Medan kvinnor är överrepresenterade i de kommunala nämnder som ansvarar för vård, omsorg och sociala frågor, är män kraftigt överrepresenterade i de ”hårda” tekniska nämnderna (73% i genomsnitt).

Den här arbetsdelningen innebär att även om en kommun har en fullmäktigeförsamling med relativt jämn könsfördelning kan den samtidigt ha hela sin stads- och samhällsplanering parkerad i ett benhårt patriarkalt grepp.

Märkligt nog finns, forskningen till trots, väldigt dåligt med statistik kring just könssammansättningen nedbruten på partier i de kommunala nämnderna. Då jag anser att frågan är viktig och av stor betydelse för att förstå varför svensk stadsbyggnadspraktik i strid mot bättre vetande håller fast vid en asfalts- och bilorienterad planering, gjorde jag våren 2006 en egen kartläggning av könsrepresentativiteten i de hårda nämnderna i 22 av Sveriges 25 största kommuner med utgångspunkt från ledamotsinformationen på kommunernas hemsidor. Jag gjorde därefter en uppföljning våren 2007 då nämnderna hade hunnit få sina nya sammansättningar efter valet och fick genom därigenom en bild av hur könsfördelningen påverkades av valvindarna 2006.

Resultatet har sedan dess legat opublicerat på min hårddisk, men är sammanfattningsvis följande:

1. I undersökningen ingår 22 av de 25 största kommunerna, representationen är i denna grupp 66% män och 34% kvinnor i de hårda nämnderna, dvs bättre än riksgenomsnittet (73% män). Man kan alltså anta att i många mindre kommuner är könsfördelningen sämre än 27% kvinnor i de hårda nämnderna.

2. Mellan den kommun som hade mest jämn könsfördelning (Göteborg) och den med störst övervikt av män (Kristianstad) i undersökningen skiljde det 35 procentenheter. Ingen av de undersökta kommunerna hade en övervikt av kvinnor i de hårda nämnderna.


3. Klart bäst på att upprätthålla en någorlunda jämn fördelning mellan kvinnor och män i kommunerna var de rödgröna partierna. Vänsterpartiet hade jämnast representativitet, med strax över 50% kvinnor i de hårda nämnderna efter valet 2006, följt av socialdemokraterna och miljöpartiet.

4. Sämst var representativiteten i gruppen ”övriga partier”, en grupp som rymmer enfrågepartier och lokala partier. Dessa tenderade att i mycket hög utsträckning placera enbart män i de hårda nämnderna.

5. Även de borgerliga partierna, med undantag för folkpartiet, låg klart under de rödgröna. I diagrammet nedan visas nämndrepresentativiteten efter valet 2002 som rosa kurva och efter valet 2006 som gul (knappt synlig) kurva (borde ha valt staplar här men orkar inte göra om diagrammet):


6. Som framgår av tabellen ovan så har tre av partierna minskat sin kvinnorepresentation i de hårda nämnderna efter valet 2006. Man bör vara försiktig med att läsa in alltför mycket i trenderna för de enskilda partierna då urvalet bara består av 22 kommuner, men en signifikant trend kan ändå urskiljas i partiblocken sammantaget. De tre partierna i det rödgröna blocket som redan förra mandatperioden hade en kvinnorepresentation i de hårda nämnderna på 43% förbättrade denna ytterligare efter valet 2006 till 46%, medan de borgerliga partierna försämrade sin kvinnorepresentation något. Detta innebar att gapet mellan de två blockens kvinnorepresentation var större den här mandatperioden än under den förra:


7. I valet 2006 hade en väljare som röstade på något av de rödgröna partierna nästan dubbelt så stor sannolikhet (42%) att i de hårda nämnderna bli representerad av en kvinna, som en väljare som röstade på de något av allianspartierna, där bara var fjärde väljare blev representerad av en kvinna.

8. Den borgerliga valframgången i valet 2006 innebar att andelen kvinnor i de hårda nämnderna i de undersökta kommunerna sjönk och var lägre under den här mandatperioden än under förra. Utvecklingen mot jämställdhet i de politiska församlingar som har makt över samhällsplaneringsfrågorna på marken har alltså rört sig bakåt.

Denna sista punkt är central. Ska stadsplaneringen moderniseras och svara mot fler behov och fler intressen än bilpartiets så måste könsfördelningen i de nämnder som äger samhällsplaneringsfrågorna bli jämnare. Statistiken visar att det finns ett mycket enkelt sätt att medverka till det: att rösta rödgrönt. Och det finns ett mycket enkelt sätt att sabotera den utvecklingen: att rösta borgerligt. Denna skillnad fanns tyvärr inte med i Uppdrag Gransknings reportage som framställde moderater och socialdemokrater som lika ingrodda betonghäckar. Åtminstone när det gäller de hårda nämnderna är det inte med sanningen överensstämmande.

73% män i de politiska församlingar som styr samhällsplaneringen och en utveckling åt fel håll vid valet 2006. Det borde vara frågor som diskuteras på djupet och bredden bland de som är sysselsatta med samhälls- och stadsplanering. För kommunala planerare och för alla landets stadsbyggnadskontor är den politiska styrelsen central och riktningsgivande för planeringens förutsättningar. Så var finns de kommunala tjänstemän som kräver jämställda byggnadsnämnder?

---

KOMMENTAR OM UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE: Den statistiska undersökningen är genomförd i 22 av Sveriges 25 största kommuner, med undantag för Helsingborg, Karlstad och Södertälje där ingen statistik kunnat inhämtas med vald metod. Sammantaget representerar 940 nämndpolitiker i de hårda nämnderna i urvalsgruppen en sammanlagd befolkning på 3,5 miljoner invånare. Skillnader i representation mellan storstadskommuner och mindre kommuner har inte beaktats i undersökningen.

Urvalsgruppen ger en viss överrepresentation åt folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna i förhållande till riksgenomsnittligt kommunalvalsresultat 2002 och en viss underrepresentation för centerpartiet och kategorin övriga partier. Detta antas inte påverka fördelningen mellan könen inom partierna.

Undersökningen har genomförts med hjälp av offentliga ledamotsförteckningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, ett visst bortfall kan förekomma då vissa ledamöter valt att inte synas i de politikerförteckningar som finns tillgängliga på internet. Jag har utgått från att det bortfallet omfattar kvinnor och män i lika hög utsträckning.

I den här bloggposten används begreppet ”hårda nämnder”. Detta är en samlingsnamn för de nämnder som äger stadsplane- och byggnadsfrågor, i gruppen inkluderas program- och beställarnämnder inom områdena trafik, byggnads, stadsbyggnad, teknik, gatu och fastighetsnämnderna. Beteckningar, fördelningar och förekomst kan variera från kommun till kommun.