Inte förnyelse enligt DN. Foto: Jöran Fagerlund.
Vänsterpartiet har hållit kongress i Uppsala, valt ny partiledare och partistyrelse, reviderat partiprogram och behandlat stadgemotioner och andra motioner. Allt det där som sker när partier samlas och fattar beslut om framtiden. Partikongresser är, när de inte är åtsnörpta spel för galleriet, väldigt vackra varelser. De är platserna dit rörelseblodet återvänder för att pumpas ut i demokratins artärer ännu en gång. Ny bäring, ny kurs. Ny energi.
Det här var vänsterpartiets viktigaste kongress på mycket länge. Och den vackraste partikongress jag inte deltagit på. Ett slag i plytet på alla som räknat ut vänsterpartiet som politisk strömning och alla som kraxat om folkrörelsernas död.
I Uppsala möttes ett levande, spännande, demokratiskt, kaxigt vänsterparti. Precis vad som behövs mitt i de stora världskrisernas årtionde.
Programenligt tonar borgerliga ledarsidor ner betydelsen av kongressen. Dagens Nyheter menar i en ledare med titlen Ny ledare, samma politik (insåg ledarredaktionen verkligen inte ironin i den rubriksättningen?) att allt i vänsterpartiet är som förr:
”Lite tyder på att Jonas Sjöstedt, som tidigare har räknats till partiets förnyare, vill använda sitt starka mandat till att modernisera V och göra upp med mer av partiets historia än kommunistbegreppet”Detta säger naturligtvis mer om DN:s ledarredaktion än om vänsterpartiets kongress. För DN kan förnyelse bara anta en skepnad: som ett steg till höger. Tanken att ett parti kan ”moderniseras” och utvecklas på andra sätt än genom att springa in i marknadskrafternas fålla är bortom den borgerliga ledarskribentens föreställningsförmåga. Eller åtminstone bortom vad de får betalt för att föreställa sig.
Men detta var verkligen en förnyelsekongress. I ordets rätta bemärkelse. Som partimedlem med förhinder att delta på plats följde jag webbsändningarna med gapande mun. Och det var inte enbart för att jag åt samtidigt som jag tittade.
Det var inte heller en förnyelse som leddes av partistyrelsen. Det var inte en taktiskt uträknad berättelse, om "förnyelsen" där partiet ”gjorde upp med sitt förflutna” för att ”födas på nytt”. Det var inte ett spel för galleriet regisserad av partistrateger. Den här förnyelsen leddes av ombuden, av partiets medlemmar, som rullade över avgående partistyrelsen i avgörande frågor; skärpte linjer, vässade profiler och riktade om partiets prioriteringar. Så som det ska fungera i ett levande parti.
How about this for förnyelse: som första och enda parti i svensk politik beslutade vänsterpartiet att säkerställa att våra företrädare alltid har fötterna i samma verklighet som medlemmar och väljare genom ett inkomsttak för alla partiets förtroendevalda och parlamentariker på 27500:- nettoinkomst. Högre en svensk medianinkomst, men långt under etablerade löner- och ersättningsnivåer för riksdagsledamöter och parlamentariker. Det är politik i handling och konsekvens. Sänkta politikerlöner? Vi fixar’t själva om inte de övriga partierna fattar.
Men framförallt skedde förnyelsen genom den klara upprioriteringen av klimat- och miljöfrågorna. Frågeställningar som rör sig i en dimension DN:s ledarsida saknar sensoriska organ för att överhuvudtaget urskilja.De gamla "förnyarna" satt i foajén och spelade schack istället. Foto.
Det handlade inte bara om att kongressen valde en partiordförande som i hela sitt politiska liv arbetat särskilt engagerat med miljöfrågor. Även i valen till partistyrelse lyfte ombuden in två namn med tydlig miljöprofil, Wiwi-Anne Johansson och Emma Wallrup, i strid med valberedningens förslag. Kongressen skärpte skrivningarna om arbetstidsförkortning – en central miljöfråga – och beslutade att partiet ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program under kommande kongressperiod. Det senare beslutet hade partistyrelsen yrkat bifall på, trots att det normalt inte brukar förekomma att kongresser fattar beslut om framtida programarbeten, men ovanpå det bifölls, mot partistyrelsens avslagsyrkande, även motion C3 innebärande att vänsterpartiet ska anta ett ”ekologiskt-ekonomiskt program” för en ekonomi inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.
Vad det i praktiken betyder är att partiet ska ta sig an frågan om hur social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan tryggas utan en ständig ekonomisk tillväxt.
Den här kongressen lade alltså grunden för en ny politik och en nytolkning av vänsterns uppdrag. Inte genom att kasta ut gamla insikter och uppgifter, utan genom att till dem foga en ny tydlig politisk prioritering: miljökrisen. Jonas Sjöstedt sade i sitt avslutningstal:
”Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer.”Den plats som miljö- och klimatfrågorna nu har givits i vänsterpartiet i och med kongressen 2012 är en kraftig upprioritering. Vi behöver inte hymla med det: vi har inte tagit miljöfrågorna på tillräckligt stort allvar tidigare. Vi har inte velat förstå dom. Vi har inte byggt en grundläggande analys kring dom. Nu är det annorlunda.
Och även om vi som är både vänster och engagerade i klimat- och miljöfrågor alltid har vetat att svaren på miljökrisen i slutändan måste komma från vänster, har det tidigare varit svårt att uppmana andra som kämpar med miljöfrågan att rösta på vänsterpartiet, eftersom partiets praktiska politik och faktiska analys i miljöfrågorna har varit bristfällig. Så inte längre.
Jag tvekar inte längre att säga till alla som tar klimatfrågan på allvar att ge sig in i vänsterpartiets arbete. Där kommer ni inte bara behövas, ni kommer att höra hemma där och spela en stor roll där. För det här är ett parti som fattat vad det handlar om, vad som står på spel, vad som behöver göras.
Kan då de höga ambitionerna backas upp med en reell politik? Och hur ser egentligen vänsterpartiets fantastiska miljö och klimatpolitik ut i verkligheten?
I vissa delar finns den idag, i andra delar kommer den att utarbetas under de kommande åren. Kongressen beslutade alltså att ta fram ett nytt miljöpolitiskt program (och ett ekologiskt-ekonomiskt program, lämpligen bör de två programmen kombineras till ett enda med tydligt fokus på det ekonomiska systemets oupplösliga förening med miljöfrågan). Det innebär att diskussionen nu inleds: hur ska svaret från vänster egentligen se ut?
Jonas Sjöstedt gjorde två viktiga markeringar i sitt avslutningstal:
”Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt.”Att offentlig konsumtion är mindre resursbelastande än privat är provocerande för liberaler. Men det är en logisk följd av inhägnadernas tragedi: Privatiserade resurser tenderar att användas mindre effektivt och mindre optimalt. Bara genom gemensamma lösningar på delade problem och kollektiva behov kan vi slå en brygga mellan en minskad resursanvändning och bevarad välfärd för alla.
Genom en politik för jämlikhet och utbyggda offentliga nyttigheter kan vänstern ställa upp ett positivt och framåtriktat program för en omställning som möjliggör en utökning av majoritetens frihet på ekologiskt hållbara villkor. Istället för det privata slöseriet: en gemensam lyx. Istället för privatiserade stränder: allmänna bad. Istället för privatbilism: världens bästa, tryggaste och mest bekväma kollektivtrafik.
Ett konkret exempel är frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken. En avgiftsfri kollektivtrafik innebär en ökad rörelsefrihet för den enskilde, samtidigt som det leder till en mer effektiv användning av allmänna nyttigheter och en minskad privatbilism. De övriga partierna förmår inte föreslå sådana lösningar eftersom de innebär omfördelningar från privat till offentlig konsumtion, men vänstern kan göra en grön utveckling av den generella välfärden till svaret på den svåra frågan: hur genomför vi den största resursanvändningsbesparingen i mänsklighetens historia samtidigt som vi gör livet bättre, löser det alltmer svårlagda livspusslet och tillgodoser de behov som kapitalismen idag undertrycker och negligerar?
Den kritik av den ekonomiska tillväxtens religion som Sjöstedt också lyfter i citatet ovan är Vänsterpartiet nu ensamma om i svensk politik, sedan även miljöpartiet ryggar för att säga sanningen om det fullständigt ohållbara med den eviga tillväxten. Vänsterns svar istället för ökad konsumtion är ett ambitiöst - modernt - program för arbetstidsförkortningar.
(Vilket även det här gänget brittiska keynesianska ekonomer tycker vore en god idé, även om de är snäppet mer radikala och förespråkar 20-timmars normalarbetsvecka).
Sex avgörande miljöfrågor som jag hoppas att vänsterpartiet kommer ta tag i framöver, lyfter jag i den rapport jag skrev för vänsterpartiets framtidskommission inför partikongressen. Den går att ladda ner från framtidskommissionens hemsida här (ligger som en del av framtidskommissionens slutrapport) eller med min ursprungliga textformatering innan sättning här. De sex frågorna är, saxat rakt från kapitelrubrikerna:
1. Den galopperande ojämlikhetenVad som nu gäller för vänstern är att våga fullfölja den påbörjade analysen hela vägen. Att sätta sig in i miljöfrågan innebär oundvikligen att inse att allt står på spel idag, och att vi rör oss in i en situation med oerhörda risker som kräver en grundläggande förändring av hur vi lever och ordnar våra samhällen:
2. Den ohållbara kapitalismen
3. Den offentliga nöden i det privata överflödet
4. Övertron på tekniken
5. Vår självbild och vår världsförståelse
6. Att förstå miljökrisen som en världskris
"De miljökriser och de energi- och ekonomikriser som beskrivs i rapporten kan bara förstås som en sammanhängande helhet. Motsättningarna mellan den dominerande ekonomiska logiken och det omgivande ekosystemets entropigränser har nått en punkt där de blivit olösliga inom ramen för den rådande ordningen. Kapitalismens utvägar är igenbommade och det medför att vi idag befinner oss i upptakten till en Världskris. Alla siffror faller ner mot rött. Någonting måste ge vika." (Ur inledningen)Mycket analyser från kongressen hos Erik Edwardson, fina foton hos Jöran Fagerlund, Mia Sand, Huddingeperspektiv, Annarkia, Schlaug, Sjöstedt, Effekt.
Inlägg
8 kommentarer:
Härligt! Bra skrivet som alltid.
PS. Vad har hänt med ditt twitterkonto?
Herregud! Tror du att sex timmars arbetsdag är en möjlig valfråga? Eller att avveckla kärnkraften? Eller att låta oss besegras i Afghanistan? För sjutton, man kan inte diskutera med borgarklassen. Den är välorginaserad och ytterst kompetent. Den som vill största dess välde måste se längre än det du skriver.
Det som slår mig är kontrasten mellan de beundransvärda insikterna i vad som behövs i form av program och den totalt blinda fläcken, att detta skulle kunna förverkligas i form av ett parlamentariskt parti som är bundet till att antingen bli nedröstat gång på gång, eller också kompromissa bort hela kärnan i det man står för.
Det som behövs är ju en massa mobiliseringar, vilket närmast per definition aldrig kan genomföras av parlamentariska partier.
Har inte du också en känsla av att den svenska politiken är bedrövligt topptung, med massor av människor med era insikter uppbundna i nämnder och utskott (med uppgift att röstas ned), samtidigt som ytterst få ägnar sig åt de nödvändiga mobiliseringarna?
Skulle det inte vara mer tillfredsställande att vara en del av en växande, och välorganiserad, 99%-rörelse?
Nu låter detta förvisso som en repris på striden inom arbetarrörelsen på 1910-talet - ska riksdagsgruppen bestämma, eller ska rörelsen bestämma. Skillnaden mot då är bara att då hade man resurser till både och! Samtidigt som S blev ett parlamentariskt parti klarade arbetarrörelsen av att upprätthålla världens mest avancerade strejkrörelse hela 20-talet igenom. Vilket sedan gav den maktpolitiska basen för socialdemokraternas långa maktinnehav.
Vad är V mot det?
Som sagt, vore det inte bättre med ett annat fokus för de resurser man ändå har?
@viktor: du syftar på att jag tjänade 350$ på en dag? det låter väl gött :) nej, jag vet inte faktiskt vad som hänt. antingen har jag blivit hackad eller så har jag tappat greppet. båda låter lika troliga.
jan: du talar slår in lite öppna dörrar tycker jag. Partiet har inte som mål att primärt vinna parlamentariska uppdrag utan att mobilisera, organisera, utbilda och uppvigla. Bland annat därför höjde vi partiskatten, för att kanalisera mer resurser till det utomparlamentariska arbetet. Det är få vänsterpartister som inbillar sig att riksdagsgruppen och våra parlamentariker är partiets kärna. Eller att regeringsmakten är det som definierar politisk framgång.
Vi är också väl medvetna om att partiet varken kan eller bör sträva efter att stå ensamt, utan måste samarbeta med många andra rörelser som vill åt samma håll, andra utomparlamentariska krafter som tillsammans formar progressiv massrörelser. Occupy har en roll att spela där liksom enhetsfronter mot krig, miljöförstöring, rasism etc. själv är jag numera främst aktiv i Byggbrigaden som organiserar konkret utveckling av demokratiska allmänningar.
För mig som vänsterpartist har partiet aldrig varit den enda kanalen för mitt engagemang, men en nödvändig komponent för att omsätta insikter i politiska program och handlingsplaner som hänger ihop. Av historiska skäl är den demokratiska organiseringen i Sverige uppbyggd kring partier, jag ser inga rimliga argument till att slänga ut barnet med badvattnet och överge partierna därför att de inte kan nå hela vägen på egen hand.
Men ständigt ständigt föra en levande diskussion om mål och medel.
Erik: Det är jag fullt medveten om. Men det hindrar inte att partikonstruktionen i sig själv fokuserar på det parlamentariska, och på ideologi, i första hand. Vilket motverkar mobilisering för intressen. Jag har skrivit mer om det på http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/11/10/problemet-vanstern/
Sen är jag övertygad om att ni inom ramen för dessa begränsningar gör så gott ni kan.
Fantastisk framtidsrapport du skrivit och fått ut !
Renderade ett av de längsta blogginläggen Cornucopia (största ekonomibloggaren, sägs det) gjort.
Tack för tipset Freddy, hade missat det! Kul att läsa och att se att framtidskommissionens slutrapport blir så läst.
Min text om miljökrisen är liksom de andra tre delrapporterna skriven som ett inspel i partiets politikutveckling. Den är inte politiskt "antagen" av framtidskommissionen, men utgör en del av slutrapporten.
Skicka en kommentar