Honduras och liberalerna: The sound of silence

Söndagens ”val” i Honduras, med Manuel Zelaya fortfarande instängd på Brasiliens ambassad, omringad av militär, är inte legitimt. Gorillaregimen som organiserat valspektaklet i syfte att ombesörja det praktiska kring sin egen interna succession, kom till makten genom en statskupp – och har hållit sig kvar vid makten genom undantagstillstånd, politiskt våld och terror. Valet sker inte i ett fritt land och det sker inte efter en fri valrörelse. Det är inte legitimt.

Men regimen behöver valet för att söka växla till sig just legitimitet, regimen behöver ett symboliskt skiftbyte. Därför har de gjort allt de kunnat för att få så många som möjligt att rösta. Enligt GP (inte på nätet) ger uppmaningar till valbojkott, som oppositionen förordar, fleråriga fängelsestraff. Polisen slår ner på alla former av protester, i veckan beslagtog poliser i Tegucigalpa tusentals tshirts som i allmänna ordalag argumenterade för grundlagsändringar, osv.

Radiokanaler som sänder kuppkritisk information, såsom Radio Globo, Radio One, Radio Progreso, Gualcho, har under hela perioden sedan statskuppen den 28 juni upprepade gånger stängts ner eller utsatts för räder. Redaktörer tvingas gå under jorden, TV-kanaler som Channel 36 och South Cholus störs ut eller blockeras. Channel 36:s har vid tillfällen fått sin frekvens utstörd av porrfilmer, enligt Latinamerika.nu. Samtidigt maler rättfärdigandemaskinen på i de kupptrogna medierna.

Sedan kuppen har människorättsorganisationen Cofadeh dokumenterat över 4000 människorättsbrott, oppositionella har kidnappats och fängslats utan rättegång, 475 fall av tortyr har dokumenterats, över 30 personer med koppling till motståndsrörelsen eller fackliga organisationer har mördats.

Detta ”val” är inget legitimt val. Det är en fars regisserad av en brottslig regim som går över lik för att bevaka sina klassprivilegier. Men i Sverige tiger liberalerna. Samma liberaler som i våras skrek som stuckna grisar då Hugo Chavez väckte frågan om en justering av Venezuelas tidszon – knappast en brottslig idé – samma liberaler som hade tid att göra sig lustiga över att Chavez i ett tal uppmanade Venezuelas folk att spara vatten med hänsyn till vattenbristen, dessa liberaler tiger nu inför de brott som begås i liberalismens namn i Honduras.

Ska tystnaden tolkas som ointresse eller som ett medgivande? Den direkta oförmågan från folkpartiet och centerpartiet att ta avstånd från den Liberala Internationalens nyligen uttalade stöd för kuppregimen kan inte läsas som något annat än det senare – ett tyst medgivande, med förhoppningen om att det skall skötas så snyggt som möjligt. Kuppen i Honduras är lackmustest på hur djupt den svenska borgerlighetens omsorger om grundläggande demokratiska värden går när de hamnar i konflikt med mer realpolitiska målsättningar, som att hålla den ”hotande” vänstervågen i Latinamerika stången.

Nu genomfördes detta val utan oberoende internationella valobservatörer på plats. Varken FN, EU, OAS, ALBA, UNASUR eller Carter Center skickar valobservatörer – av hänsyn till att minimivillkoren om en samlingsregering inte har uppfyllts. ”Valobservatörer” kommer dock från ”Rotary, kristna frikyrkor, katolska kyrkan, det republikanska partiet i USA samt representanter från högern i Panama och Colombia”. Och så den moderate riksdagsledamoten Christian Holm då, som hoppas att "söndagens val ska ge ett tydligt utslag så att politisk stabilitet och en långsiktigt fungerande demokrati kan byggas".

Problemet för denna glada fantasi är bara att valet står mellan två kandidater som tillhör varsin släktgren inom samma oligarki, som båda stödde militärkuppen och som båda vänder sig mot alla reformer syftandes till en demokratisering av den erkänt problematiska konstitutionen – den som Zelaya dristade sig att diskutera reformer av. Så, visst, kanske kan ”politisk stabilitet” bli resultatet av valet, förutsatt att militärpolisen samtidigt håller motståndsrörelsen effektivt på mattan, men "fungerande demokrati", nja, det är ju faktiskt inte alls vad valet handlar om.

Som ”valobservatör” är Christian Holm värdelös för alla utom för kuppmakarna. Istället för ett klart fördömande av kuppen och människorättsbrotten vidareförmedlar riksdagsman Holm på sin blogg kuppmakarnas propagandaversion av historien: att Zelaya avsattes då han ville ändra konstitutionen "så att han själv ska kunna sitta kvar längre". Alla som följt skeendet före och efter kuppen vet att detta inte är sant. Zelaya avsattes då han i slutet av juni organiserade en landsomfattande opinionsundersökning i syfte att få svar på följande enkla fråga:

“Are you in favor of installing a separate ballot box at the 29 November elections such that citizens might vote on the whether or not to convene a national constituent assembly to rewrite the Constitution?”

Hade opinionsundersökningen, som nu alltså aldrig kunde genomföras innan militären stövlade in och kastade ut den folkvalde presidenten, givit ett positivt svar, då hade resultatet kunnat vara att Honduras befolkning vid valet idag – ett val där Zelaya saknade konstitutionell möjlighet eller intention att kandidera – hade fått möjlighet att rösta för eller emot att tillsätta en konstituerande församling för att påbörja en modernisering av konstitutionen. Inte riktigt samma sak som den lögn Christian Holm sprider.

Det vore klädsamt om riksdagsman Holm, om han nu överhuvudtaget bör ägna sig åt att åka och skänka implicit legitimitet åt statskupper, åtminstone fick historieskrivningen rätt.

Och för övriga liberaler vore det klädsamt om ni med kanske åtminstone en tiondel av den röststyrka ni ägnar åt att fördöma varje morgonbestyr av Hugo Chavez, markerade att ni är medvetna om att detta är ett illegitimt val, att Honduras styrs av en kuppregim, att demokrati inte kan byggas genom att betrampas.

Idag är det annars framförallt den liberala tystnaden som hörs tydligast.

Tidigare inlägg om Honduras: Solidaritet med Honduras, Gorillornas dagar är räknade.

Taggar: Honduras, folkpartiet, centerpartiet, liberalism, demokrati

Solidaritet med Honduras!

Den som inte på egen hand förmår urskilja att det är en statskupp som har ägt rum i Honduras behöver nog skicka sina ideologiska glasögon på tvätt och gå till kiropraktorn med sin demokratiska ryggrad. Kuppmakarna har strypt fria och kritiska medier, gripit journalister och oppositionella, infört utegångsförbud och kväst demonstrationer med våld. Igår fördömde FN:s generalförsamling enhälligt kuppen, samma budskap har skickats från OAS med en frist på tre dagar för att återställa den konstitutionella ordningen och återinstallera den folkvalde presidenten Manuel Zelaya, därefter utesluts Honduras ur den amerikanska gemenskapen. På torsdag återvänder Zelaya till Honduras i sällskap med Raphael Corea och OAS generalsekreterare José Miguel Insulza. Vad som då kommer hända är oklart, det finns goda möjligheter att kuppen misslyckas – internationell solidaritet och mobilisering av folkrörelser i Venezuela är avgörande för utgången. Det är också slående hur mycket det betyder för skeendet att det numera finns en latinamerikansk politisk solidaritet och värdegemenskap.

Det är märkligt att man mot den här bakgrunden alls skall behöva diskutera illegaliteten i den genomförda kuppen, men återigen så relativiserar delar av den svenska borgerligheten brott när det handlar om att röja misshagliga politiker ur vägen. DN:s rubriksättare gick åtminstone för ett tag vilse i Bonnierskrapan med rubriker som ursäktade och föringade statskuppen, även om Erik de la Reguera i själva texterna skrivit välbalanserat. Expressens journalist Henrik Ek dravlar däremot som en glad byfåne till försvar för kuppmakarna i sin blogg.

Zelaya är inte någon vänsterikon, men han har rört sig vänster om sitt parti under sin mandatperiod– inom ramen för ett proportionellt valsystem där makten sedan den senaste militärdiktaturen 1982 delas mellan två högerpartier – och närmat sig den Bolivarianska revolutionens politiska gemenskap. Han har också ett relativt starkt stöd bland Honduras fattiga. I söndags hade Zelaya utlyst en rådgivande folkomröstning – i enlighet med konstitutionens artikel 5 (i engelsk översättning här) om medborgarinflytande – som ställde frågan: ”Håller Ni med om att under nästa allmänna val år 2009 installera en fjärde valurna där folket beslutar om att sammankalla en konstituerande församling". Militärens överbefälhavare (för övrigt skolad vid CIA:s militärkuppsakademi School of the Americas) vägrade verkställa beslutet och därmed utlöstes den akuta krisen som kulminerade med statskuppen.

Avsikten med att sammankalla en konstituerande församling är att påbörja en omarbetning av den konstitution som författades 1980-82 av en motsvarande konstituerande församling tillsatt under diktatorn och Contras-sponsorn Policarpo Paz García. Det är inte en konstitution skriven av ett fritt folk, och den är därför också behäftad med en mängd inbyggda problem som försvagar demokratin och försvårar all reellt progressiv politisk handling. Ytterst är det en konstitution för att bevara status quo och befästa oligarkins kontroll i ett av världens mest ojämlika länder. Zelayas avsikt med att välja en konstituerande församling i samband med valet i höst var bland annat utveckla de procedurer genom vilka konstitutionen kan uppdateras. Det var också att göra det möjligt för en sittande president att ställa upp till omval.

Honduras nuvarande konstitution förbjuder en president att sitta längre än en tid av fyra år. Det är en begränsning som ytterst berövar folket möjligheten att utkräva ansvar av den valda statschefen: en politiker som inte får kandidera för omval kan inte heller röstas bort. Det är alltså på inget sätt mer demokratiskt att en vald statschef inte får kandidera för omval, däremot garanterar det att presidenten inte i första hand tar hänsyn till folkopinionen utan till de intressegrupper som efter utfört fyraårsvärv belönar den som har skött sig väl – oligarkin.

Kuppen var rätt och riktig påstår vissa, därför att Zelaya genom att påbörja slopandet av begränsningen av presidentens omvalsmöjligheter ville göra sig själv till diktator. Men den konstituerande församlingen skulle väljas vid just det val där Zelaya själv avgår. Det liberala partiet har redan utsett den kandidat som skall ställa upp i hans ställe. Två på varandra följande nationalkongresser skall därefter godkänna ändringarna i konstitutionen för att de ska gå igenom. Det handlar alltså inte, såvitt jag kan se, om att Zelaya söker bädda för att hålla sig kvar vid makten, snarare handlar det om ett försök att hantera samma problematik som många stater i Latinamerika brottas med idag: föråldrade konstitutioner som stryper möjligheterna till ett uthålligt styre för politisk förändring.

Ytterst är det inte den rådgivande folkomröstningen utan Zelayas närmande till Chavez som provocerat oligarkin till att agera och genomföra kuppen. Zelaya har rört sig utanför de gränser Honduras eliter accepterar, läs t ex kommentarerna här för att se den synen formulerad.

Demokratin måste nu försvaras i Honduras. Internationell solidaritet är det nödvändiga verktyget. Är du i Stockholm på torsdag, delta då i manifestationen på Medborgarplatsen kl 18.00!

Läs mer hos Frasse, Svensson, Latinamerikagrupperna, Flamman.