Årets 3 mest förtigna nyheter i svenska medier

Voila. En nyårssammanfattning av 3 av årets mest grovt förtigna nyheter i svenska medier under det härliga 2005.

1. Vänstern vann i Tyska valet. Tillsammans fick det rödgröna blocket, Socialdemokratin och vänstern till vänster om socialdemokratin en förkrossande majoritet av rösterna. Men svenska media nämnde knappt vänsterns framgångar med ett enda jävla ord, istället skrev man om ett ”politiskt maktvakuum” när det blev ”jämt lopp”. Med skygglappar på skall världen skildras.

2. Iraks nya konstitution är ett brott mot internationell lag. Konstitutionen i ett land får inte ändras under ockupation, sist jag tittade var Irak ockuperat. Och det var jänkarna som lämnade över ett istortsett färdigt konstitutionsförslag till marionettregeringen. Svenska medier skrev om folkomröstningen som om ockupationen inte existerade. SvD hade en helsida om folkomröstningen den 16 oktober utan att överhuvudtaget nämna USA.

3. Svenska aktieutdelningar gav under första halvåret 80 miljarder kronor till de 20% av befolkningen som äger aktier. (Under helåret blev aktieutdelningarna 170 miljarder). En investering på 80 miljarder om året skulle enligt FN räcka till att ge alla människor tillgång till rent vatten, vilket skulle rädda 4000 liv om dagen. Användes en fjärdel av de privata svenska aktieutdelningarna under ett helår till att förstärka den offentliga sektorn kunde vänsterns målsättning om 200 000 nya offentliga jobb genomföras direkt.

En ensam mamma drömmer att hon återvänder

Tillslut
sveper natten sin amnesi
över hjorden

det var flera timmar sen nu
som klotet vände andra kinden till.

Ännu några timmar
skall rymdkylan tillåtas att dallra in
mellan betongpupporna,
sen tänder gatukontoret åter solen i öster
och radiostationerna sparkar igång
penningfloden.

Men nu är klockan tolv
det har ringt länge i lägenheten under
en flicka skrek på gården efter sina försvunna bröder
Balkongernas paraboler vända mot arabiska sateliter
vår förorts uttorkade ögon.

Lastbilschauförerna drar med fyllda segel mot söder
de kör på ryggradsreflexer, tänker halvfulla bensintankar.

En ensam mamma drömmer att hon återvänder
lägger armen om en flicka utan bröder
hon viskar namnet på en stad med hundar
en stad med dammiga gator och olivträdslundar
hon blundar, hon blundar hårdare
när TV:n släpper bomber över gatorna
strax före klockan ett.

Människan tänker inte sova inatt heller
under himlahöjden skall hon dröja och minnas
innan hon faller ner i djupen.

Apollon

Israel är nyhet för vintern 2006 i Apollo-katalogen. How very nice.

Har du också aktier?

SCB sammanställer årligen statistik över aktieägandet. Sedan 2002 har andelen aktieägare i befolkningen minskat med 0,9 procentenheter, till 21,7 procent i december 2004 jämfört med 22,6 procent i december 2002. [...] Värdet på den genomsnittliga medelportföljen steg med 11 procent från 172 000 kronor i juni 2004 till 191 000 kronor i december 2004. Ökningen från december 2002 är hela 63 procent. Det kan även noteras att männens portfölj har ökat mer i värde än kvinnornas. I december 2002 var den genomsnittliga portföljen för män 138 000 kronor och motsvarande portfölj för kvinnorna var 88 000 kronor. I december 2004 hade männens genomsnittliga portfölj ökat med 66 procent till 230 000 kronor medan kvinnornas genomsnittliga portfölj ökat med 55 procent till 137 000 kronor. Medianportföljen var oförändrad jämfört med första halvåret 2004 och ligger därmed kvar på 17 000 kronor.

Mina favoritaktier just nu: Ångpanneföreningen, Scribona och Active Capital AB. Imorgon kan det vara någon annan.

Fy fan för denna fred

Lika nedtonad som alltid var FN:s generalsekreterare Kofi Annan i en BBC-intervju förra året, då han närmast i förbigående konstaterade att den USA-ledda invasionen av Irak måste definieras som ett olagligt anfallskrig.

Det innebär egentligen ingenting mindre än att Bush och Blair borde ställas inför rätta för brott mot mänskligheten. Ända sedan Nurembergrättegångarna i Tyskland 1946 har anfallskrig definierats som det yttersta internationella brottet, som det konstateras i ett av domsluten:

“To initiate a war of aggression, therefore, is not only an international crime; it is the supreme international crime differing only from other war crimes in that it contains within itself the accumulated evil of the whole.” (Läs mer exempelvis här)

Även den svenska regeringen har uttalat att Irakkriget var olagligt. Efter invasionen skrev regeringen att ”USA och dess allierade attackerar Irak utan FN-mandat och bryter därmed mot folkrätten”.

Från högsta diplomatisk nivå och neråt är det idag allmänt erkänt att invasionen av Irak var olaglig. Det handlar alltså om vad som definieras som det yttersta brottet. Ändå utkrävs inget ansvar.

Inga krav på att ställa de ansvariga inför internationella krigsmålsdomstolen i Haag, har formulerats av den svenska regeringen eller någon annan europeisk regering.

När Hugo Chavez den 15 september i år påpekade att FN:s högkvarter bör flytta från ett land ”som inte respekterar de resolutioner som antas i FN:s generalförsamling” , så var Göran Perssons enda kommentar att ”det är ingen som på allvar tror att Chavez har någonting att erbjuda.”

Nå, vad har Göran Persson själv att erbjuda i form av konsekvent handling? När han nu trots allt en gång har erkännt att kriget var illegalt, vad gör han för att markera sin ståndpunkt gentemot brottslingarna?

Han fortsätter umgås med dom, det jävla aset.

Det väcker en del frågor om Göran Perssons karaktär: vad skulle vår statsminister göra om han blev vittne till en grov misshandel? Rycka på axlarna och säga: ja, det där är ju hemskt olagligt, usch. De där busgrabbarna kanske vill hänga med ut på en öl när de är klara?

Brottslingarna – skyldiga till ”det yttersta brottet” – går fortfarande fria. Trots att brottet är allmänt erkänt. De åker på statsbesök och flinar ikapp med journalister och med andra statschefer. De äter gott. De sover mjukt.

Det som gör det möjligt för dem att undslippa att ställas till svars är ett avancerat kollektivt krumbuktnummer, värdigt 1984, som går ut på att hela tiden anpassa språket för att dölja verkligheten.

Krig är rena julafton för språkförnyelse! De senaste åren har begrepp som är centrala för vår förståelse av världen idag, såsom folkrätt, tortyr, terrorism, självförsvar och massförstörelsevapen ett efter ett kavat ner i den semantiska ravin där de allierades konvojer rullar fram.

Ja till och med begreppet ”krig” har omdefinierats. För själva kriget i Irak deklararade Bush för avslutat för två år sedan. Då som nu svaldes den språkliga krumbukten direkt av medierna: SVT:s mellanösternkorrespondent Bengt Norborg kisade coolt mot kameran från Amman och sa att ”nu återstod bara upprensningsaktioner”. Efter att kriget upphört ökade amerikanarna sin truppstyrka i Irak. Antalet döda på båda sidor är mångdubbelt fler efter att kriget tog slut än då det pågick. Antalet civila dödsoffer fortsätter att växa.

Man förklarade inte kriget avslutat för att man själva trodde på det. Man gjorde det för att kunna stänga det olagliga kapitel som man inte kunde köpa världens stöd för, det kapitel som allmänt erkänts som ett brott. Därmed kunde man istället inleda ett nytt kapitel och bredda stödet: den utländska närvaron i Irak är inte längre en invasion, den är fredsbevarande. De allierade styrkorna är i landet för att garantera fred, säkerhet och demokrati.

Trots att kriget i verkligheten fortfarande pågår har amerikanarna forcerat igenom ”val” för att tillsätta en marionettregering. Rösterna har man för säkerhets skull räknat inne på sitt eget högkvarter.

Den här i grunden enbart semantiska övningen öppnade möjligheten för t ex Sveriges utrikesminister Laila Freivalds att utropa att ”ockupationsstyret av landet upphör.”

Vilket det förstås inte har gjort. Men genom att köpa den föreställningen så slipper Laila Freivalds bråka med sina ministerkollegor från Storbritannien och USA om den tråkiga händelsen som föregick krigsslutet. Alltså det olagliga anfallskriget.
”Låt oss nu titta framåt istället!”

Den språkliga förnyelsen har också, som sagt, svept fram genom vapenarsenalen. De massförstörelsevapen och kemiska vapen som skulle finnas i Irak har inte frambringats ännu. Däremot hade USA med sig egna kemiska vapen som man använde i bland annat Fallujah. Skillnaden är att när amerikanarna själva använde vapnen så kallas de inte längre för kemiska. När Pentagon tillslut tvingades erkänna användandet av Vit Fosfor i Fallujah, hävdade man att det var ett konventionellt vapen:

“It's part of our conventional-weapons inventory and we use it like we use any other conventional weapon“

Nå, ursäkta, men i er egen online-databas, GulfLink, som samlar underrättelsedokument från Gulfkriget, beskrivs Vit Fosfor otaliga gånger just som ett kemiskt vapen, ett av dem som Saddam hade i sin kemiska arsenal.

Språkets successiva urholkning och det faktum att brottslingarna fortfarande sitter kvar vid makten, att ingen kräver dem inför rätta, vittnar om vilket offantligt torn av lögner vår så kallade civilisation sitter på.

”Jag tror att det vore en god idé” sade Mahatma Gandhi då han en gång fick frågan om vad han tyckte om västerländsk civilisation.

Det är inte utan att man kan hålla med honom.

Fy fan för denna fred och denna värld av lögner.

Könsmakt 01.34 - 01.37

Klockan 01.34 passerar ett par förbi
nedanför min balkong i Brunnsbo.
Jag följer dom med blicken,
de sneddar över gården
sparkar i nyfallen snö, svänger
in under träden
och hon går in i en port två hus bort.

Han vänder och går tillbaka,
sneddar över gården
med händerna i fickorna
följer deras fotspår baklänges
upp mot Backa.

Klockan är 01.37 och jag tänker
att jag just bevittnat en bild bland miljoner
som säger någonting om könsmaktsordningen,
kvinnors rädsla i det offentliga rummet
och mäns roll i förhållande till denna rädlsa:
på samma gång hot och beskyddare
- i båda fallen överordnade.

Svenska Spel gräver sin egen grav

Spelmonopolet kommer falla. Som ett korthus.

Steg ett i varje privatiseringsprocess har varit att likställa staten som aktör med de privata aktörerna på respektive marknad. Inom elmarknaden, tågtrafiken, telemarknaden, med flera, har det handlat om att stegvis göra statens roll alltmer oklar: först har marknaden som princip etablerats, därefter har det genomdrivits en bolagisering av det statliga verket/monopolet. Bara en kort tid efter bolagiseringen börjar röster höjas (från höger) som frågar varför staten skall egentligen skall äga ett vinstdrivande bolag, när det agerar som vilket annat bolag som helst på marknaden. När den ursprungliga poängen med statligt ägande sjunkit i glömska (eller soppats bortom den mediala händelsehorisonten) är så nästa steg att bolaget styckas upp och säljs ut.

Alla sektoriella avregleringar har gått till såhär. Metoden härrör från ett strategidokument formulerat av SAF 1986:

"Strategin bör vara att gå stegvis fram. Först skapas utrymme för alternativ och sedan används dessa alternativ som en hävstång för förändring. På kort sikt innebär detta ofta att den offentliga finansieringen bibehålls men att utrymmet för privat produktion ökar. Exempel på stegvisa åtgärder är entreprenader, servicecheckar och avreglering av monopolskydd."

Och nu är turen kommen till spelmonopolet att skjuta sig självt i foten genom att leka privat aktör.
Genom att lura med sig finansdepartementet (eller kanske var det finansdepartementet som lurade med sig Svenska Spel, det kan vara hugget som stucket) har det nu blivit klart att staten ska ge sig in på nätpokermarknaden. Därmed tar Svenska Spel ännu ett jättekliv i riktning mot att bli en nasare vilken som helst inom spel och dobbel. Poängen med spelmononopolet var ju just att INTE vara en nasare vilken som helst. Poängen med monopolet var att erbjuda möjligheten att spela (för det går antagligen inte att förbjuda), samtidigt som man förbjöd reklam för spel och konkurrens mellan vinstdrivande spelföretag. På det viset fick vi, precis som med systembolaget en ballans mellan tillgänglighet och efterfrågan som istället för att blåsa upp efterfrågan, höll tillbaka den.

Internet öppnade vägen till nätpokern. Det var ofrånkomligt. Men det är någonting annat än att Svenska Spel skall ställa dörrarna vidöppna in i en spelvärld som är helt på marknadens villkor, pepprad med reklam, påtryckningar, fagra löften och vinstjakt.

Svenska Spel reducerar alltså därmed sig själva till en aktör bland de andra, ja man tar rentav täten i marschen mot ett spelberoende samhälle. Om något år kommer vi undra varför vi överhuvudtaget har ett statligt spelbolag. Då blir det uppstyckning och utförsäljning som med de andra fallna monopolen och verken. De snabba vinsterna staten gör idag genom att ge sig in på nätpoker, kommer bankerna casha in i slutändan. Banken vinner nämligen alltid.

Media: en historia om makten och härligheten

Det här är en artikel om makten över svenska medier, mediernas logik, medietomtar och alla vi andra. Skriven för och publicerad i Röd Press.

Don’t fuck with Bonniers
Vi kan väl börja med Familjen.

I få länder har en enda familj en lika total kontroll över mediemarknaden som i Sverige. Få svenska familjer är så lite granskade som familjen Bonniers. Medan den arbetslösa pappan Lars i familjen Svensson blir granskad för bristande sökverksamhet och mamma Anneli kan läsa i tidningen att hon antagligen simulerar sin utbrändhet för att få sjukersättning, så har Carl-Johan Bonnier, Hans-Jacob Bonnier, Jeannette Bonnier, Jonas Bonnier, Eva Bonnier, Pontus Bonnier och alla dom andra kusinerna och barnbarnen i klanen undsluppit inträngande granskning.

Det är helt enkelt väldigt tyst om Sveriges mäktigaste makthavare. Då ska man veta att Bonniers äger cirka 200 medieföretag i Sverige och Europa. Hur du än vänder dig så kommer du inte undan den här familjen. Hade vårt land hetat Nåntingstan och legat i östeuropa hade familjen Bonniers i svensk media kallats för oligarker och beskrivits som ett hot mot demokratin.

Men nu kallas dom ingenting alls. De är bara Bonniers helt enkelt. Bonniers har alltid funnits och Bonniers vill ge oss bra media. För att ingen ska behöva tvivla på det goda uppsåtet har Familjen formulerat en värdegrund åt sin koncern:

”Bonnier AB har en viktig roll i samhället och känner sitt ansvar. Vi är medvetna om och känner ödmjukhet inför det publicistiska uppdraget. Självständighet och integritet för våra redaktioner är en självklarhet. Våra tidningar är oberoende och redigeras i liberal anda. [...] Det Fria Ordet och värnandet av mångfald och yttrandefrihet går som röd tråd genom Bonniers verksamhet. [...]Vi uppmuntrar ett fritt meningsutbyte i viktiga frågor. Internationellt manifesteras vårt engagemang på många sätt. Vi bidrog till att bygga upp den fria pressen i de baltiska staterna efter sovjetväldets fall, vi stöder yttrandefrihet genom aktiv medverkan i internationella organisationer och instiftandet av journalistpriser i flera länder för att främja god och oberoende journalistik.”

Det fria ordet. Redaktionell självständighet. Värnandet av mångfald och yttrandefrihet. Det låter bra det. Och antagligen tror många av Bonniers över 10 000 anställda på det. Man sover ju bättre på natten då. Men finns det någon substans i det demokratiska skrytet?

Låt oss titta närmare på saken.

Den store ledarens sinne för poesi
Hur gör man för att ha makt men inte bli granskad?

Ahh, det är lätt. Se till att det är du som styr granskarna.

Bonniers äger branschtidningen Resumé, till vars uppgifter det hör att granska och beskriva just vad som händer på mediemarknaden. Visst är redaktionen självständig, här som på alla andra Bonnierstidningar. Det behövs inte någon komandostyrning för att styra bort innehållet från det man inte bör skriva om. Det reglerar sig självt.

Det gör det alltid.

Det är det som är det fina.

Ta, som exempel, stormen som uppådades då Bosse Ringholm i ett – vad han trodde var – privat sammanhang yppat en frustration över polisens ineffektivitet att få bort illegala spelautomater. Media högg sig fast och hängde Bosse i strupen i dagar innan det tillslut rann ut i sanden. Tänk om det var Carl-Johan Bonniers lur som råkat ligga av när TV4:s reporter slutfört en intervju. Ponera att CJ gett uttryck för dunkla åsikter om ett ämne, säg att han uttalat sig kvinnoföraktande eller invandrarfientligt.

Skulle det gått ut på TV4:s kvällsnyheter?

Det hade utan tvivel varit en nyhet.

Men vi hade aldrig fått se det. Ingen är så dum att man hänger ut den som skriver ut ens lönecheck. Och även om den enskilde journalisten martyriskt stått på sig så hade kanalledningen inte släppt igenom det. Inte en chans i världen att de riskerat sitt goda förhållande med ledningen. Där ryker alla befordringsmöjligheter.

I diktaturer kan regimen ringa redaktionschefen på den stora tidningen och beordra en hyllningsartikel om ledarens goda hand med barn eller hans förmåga att klä folkets känslor och behov i poetisk vers. Dagen efter står det i tidningen om den store ledarens sinne för poesi.

Ett ganska uppenbart sätt att styra innehållet i media.

I en kapitalistisk medieekonomi fungerar det likadant, fast tvärtom. Det som styrs genom den oskrivna överenskommelse som existerar mellan ägare och redaktioner är inte vad som skrivs eller sänds utan vad som inte skrivs eller sänds.

En mer subtil form av styrning och vinkling, som dessutom har den fördelen att många journalister tror att de faktiskt väljer ämnen fritt och självständigt. Tills de prövar gränserna.

Folkpartisten, numera generalkonsuln i New York, Olle Wästberg, som var chefredaktör på Bonnierägda Expressen 1993-95 har erfarenhet av det. Han fick sparken efter en misshaglig ledare som kritiserade ägarna:

”Min slutsats av detta är att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund. Det varierar med person, konstigt vore det annars. Dessutom kan aldrig ett lands regelsystem bygga på vad man inom en viss familj säger att den "brukar" göra.”

Fullständig publicistisk frihet råder alltså för de Bonnierägda medierna så länge de inte utnyttjar den till att säga fel saker, eller som Albert Bonnier Jr. skriver om sin farfar Karl Otto Bonnier:

”Under hela sitt liv hade han inpräntat hos sina söner att en tidnings opinionsbildande mening, dess personliga ledare, inte fick rubbas annat än vid en gemensam stark övertygelse att tidningen slagit in på fel väg. Samt att i ett sådant läge ledningen skulle ersättas med män som hade ägarnas förtroende, en åsikt som gått i arv även till nuvarande generation av familjen Bonniers.”

En av Bonniers storebrorsor på den internationella scenen, Rupert Murdoch, äger ganska fett med media, bland annat TV-nätverket Fox (räv) och över 175 tidningar. Av en ren slump var alla tidningar han ägde för Irakkriget. Oj vilken otur, hur kunde det bli så?

Nej, det var inte så att Murdoch faxade till alla sina redaktioner och sa åt dem vad de skulle tycka. Han sippade Bacardi på en strand i Florida och kanske klarade han Donkey Kong för andra gången.

Mer behövde han inte göra, hans osynliga ande svävade över dem ändå.

Att sälja en världsbild
Om någon nu ändå tvivlar på att Bonniermedia ger en vinklad bild av verkligheten när man väljer vilka ämnen man ska skriva och – framförallt – inte skriva om, så räcker det med att slå upp en tidning som Flamman, Internationalen, eller för den delen den högerkristna tidningen Dagen.

Här är det inget knyssel om saken. Det här är uttalat politiska tidningar. Här är det också helt andra nyheter som rapporteras. Ofta nyheter av samma intresse för allmänheten, men samtidigt nyheter som förmedlar en helt annan världsbild.

Det är ett annat urval.

Det är alltså inte åsikterna på ledarplats som utgör tidningens politiska själ utan nyhetsurvalet. Man kan argumentera att Flamman, som är vänsterpartiet närstående, företräder ett partipolitiskt särintresse och därför gör sitt urval selektivt från den aspekten.

Det är förstås sant. Flamman utkommer en gång per vecka och väljer bort många nyheter som finns i andra media för att få plats med dom som redaktionen tycker är viktiga.

Men man kan lika gärna hävda att DN och Expressen företräder en ägares klassintresse och därför gör sitt urval selektivt från den aspekten. Det är lika sant.

Varken i Flamman eller på DN har ägaren beordrat redaktionen att göra ett särskilt urval. Det vore onödigt. Jobbigt. Det räcker med att man anställer en redaktionsledning som man vet delar samma världsbild. Och det vet Bonniers att deras redaktionsledningar gör, deras chefer har gått den långa vägen, de har bevisat sin lojalitet. Den som inte delar världsbilden stannar helt enkelt inte kvar inom koncernen så länge.

Urvalet gör sig självt.

Flamman har ibland kritiska artiklar om vänsterpartiet och DN:s kultursida har en del kritiska artiklar om kapitalismen. Sånt kan man kosta på sig. Det rent av förstärker trovärdigheten. Men den överväldigande tyngden i respektive tidnings urval går inte att ta fel på.

På det sättet styrs vårt tänkande av tyngdvikten i medieurvalet.

Inte i detalj. Men tänkandets och politikens yttre ramar definieras av vad vi är vana att höra via de etablerade kanalerna. Alla vet vi innerst inne att inga medier egentligen beskriver verkligheten, men ändå tror vi oss komma närmare den när vi tittar på nyheterna eller läser dagstidningen.

Och eftersom journalister i de stora medierna, som gått journalistutbildning, har lärt sig att betrakta sig själva som objektiva, vilket de ofta och gärna påpekar, så sprids även den uppfattningen till tittaren/läsaren. Ungefär: Jag vet att de inte kan vara helt objektiva – det kan ingen - men de är utbildade och försöker i alla fall så gott det går.

Så länge kritik av kapitalismen bara förekommer i vänstermedia, då framstår det också som om kritik av kapitalismen är någonting som kommer från ett politisk särintresse.

Hjärnan vet vad munnen gör
Det är en sak – och den är allvarlig nog – att redaktionernas journalistiska utrymme på det här sättet insnävas av en mäktig familjs ägande. Den världsbild som då säljs är den som i allt väsentligt överenstämmer med Familjens klassintresse. (Täving: Gissa Bonniers klasstillhörighet.)

En annan sak – kanske än allvarligare – är att demokratins möjligheter att göra någonting åt Bonniers makt, tycks ganska begränsad. Journalisten Dan Josefsson som skrivit boken Välkommen till Dramafabriken ställer frågan:

”Är det helt enkelt omöjligt för en regering att driva en process mot Bonniers?”

Sverige saknar lagstiftning mot ägarkoncentration i media. Något som till och med jänkarna har skaffat sig. Bonniers och Rosenbad har slutit fred på samma vis som den politiska och ekonomiska makten vid kompromissen i Saltsjöbaden lovade att inte lägga sig i varandras respektive sfärer.

Våra folkvalda sitter alltså vid makten på en nåder från media: ingrip inte mot ägarkoncentrationen, för då jävlar ger vi igen. Det är livsfarligt för en politisk rörelse, som avvecklat nästan alla sina egna tidningar, att mucka med den som rapporterar om vad som händer i samhället. Det vore som om hjärnan skulle mucka med munnen. Gör inte det. Om du hamnar där att munnen börjar snacka skit om dig, då har du inte så mycket att sätta emot. Folk kommer tro på vad din käft säger om dig, oavsett vad din hjärna tänker.

Och där befinner sig socialdemokratin. Marita Ulvskog, vår förra kulturminister, försökte göra någonting åt mediemaktkoncentrationen. Hon brände sig. Dan Josefsson skriver om episoden i boken Välkommen till Dramafabriken!

Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV 4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen.

Marita Ulvskog ville bryta statens sändningsavtal med TV4 för att agera mot Bonniers köp av kanalen som ytterligare skulle öka maktkoncentrationen i svensk media.

Men Regeringskansliets jurister avrådde. De trodde sig visserligen kunna vinna en process men inte innan nästa riksdagsval. Risken att vara osams med dominerande media vågade man inte ta. I intervjun med Dan Josefsson är Marita Ulvskog uppgiven:

Jag tillhör tyvärr en rörelse som har förklarat att ”vi ska inte ägna åt oss att äga medier”. Och jag tycker att det är väldigt sorgligt att lämna från sig så mycket makt utan att kämpa för den. Självklart borde vi vara offensiva ägare. Men vi är en rörelse som inte har så många rika familjer som satsat på medier.

Don’t fuck with Lottie Knutsson
Men det finns dom som är till och med mäktigare än Bonniers när det gäller att styra innehållet i media. Lottie Knutsson på fritidisresor är en.

Efter tsunamin utsåg media, som vid alla stora händelser, en syndabock och en hjälte. Syndabocken var inte svår att hitta, utrikesdepartementets hantering var uppenbart usel.

Samtidigt utsågs reseebyråerna, företrädda av Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson, till situationens hjältar.

Det hade faktiskt inte kunnat se ut tvärtom.

För det är inte regeringen som annonserar om charterresor för tiotals miljoner varje år i media. Det är Lottie Knutsson & co.

Det är klart att om charterbyråerna totalt hade fuckat upp allting då hade det varit omöjligt att inte skriva om det. Men då hade det också gällt för alla media, risken för att hamna på dålig fot med en stor annonsör minskar om alla media rapporterar samma sak.

Risken ligger i att sticka ut. Att beskriva verkligheten annorlunda än alla andra.

I synnerhet om det innebär att skriva ner en annonsör.

Ooops. Där försvann fem helsidesannonser till ett värde av två miljoner kronor.

Det gör man inte mer än en gång.

2004 investerade svenska företag i snitt 3,5% av sin omsättning i marknadskommunikation, det vill säga reklam. Totalt gick 25 miljarder i reklampengar till de traditionella medierna, TV, tidningar, veckopress och radio.

Det har under några år varit en tuff marknad med svikande reklaminvesteringar. Det har ställt ännu högre krav på medierna att inte tappa några annonsörer.

Och därmed har kraven på journalistisk integritet och kvalitét i innehållet urholkats ytterligare.

Dum, dummare, dummast
Många äldre personer älskar att klaga på fördumningen i media. Vilka hemska TV-program de sänder nuförtiden, säger de och skakar på huvudet samtidigt som de suger på en sur pastill.

Och de har rätt. Visst finns det mycket kul. Själv tycker jag att Floorfiller och FC Z är reklam-TV-höstens stora höjdare. Vi vill underhållas, vi människor älskar att underhållas.

Men. På vägen mot en värld där medias främsta uppgift är att leverera upplevelser, urholkas, precis som de gamla säger, mediernas uppgift att upplysa och granska.

”Uppenbarligen är syftet med TV-nyheter inte längre att informera befolkningen eller tjäna det allmänna bästa. Det är att ”klistra ögonglober till skärmen” i syfte att bygga tittarsiffror och sälja annonser. Om ni tvivlar på detta, titta bara på vad som visas: Rättegången mot Michael Jacksson, de senaste turerna i diverse kändisaffärer, personliga tragedier...

Men viktigare, notera vad som inte visas: den globala klimatkrisen, den statsfinansiella katastrofen [...] och en lång lista av andra allvarliga offentliga frågor som måste addresseras av allmänheten.”

Det här sa den tidigare amerikanske vicepresidenten Al Gore.

Och han har rätt. En träffande formulering dessutom: TV:s uppgift är att ”klistra ögonglober till skärmen.”

När vi tittar på TV är vi egentligen inte konsumenter, vi är produkter. Vi tittare är den produkt som TV-kanalen säljer till sina annonsörer, medieföretagets egentliga kunder.
Annonsörerna köper 1000 000 tittare för sin reklamspot, TV-kanalen producerar ett program lättsamt underhållningsprogram som garanterat levererar 1000 000 tittare och inte provocerar någon ur den tänkta målgruppen att byta kanal.

Varken annonsörerna eller medieföretagets ägare bryr sig om ifall innehållet i TV-kanalen får oss att förstå världen eller gör oss förvirrade, om det är lögner eller sanningar, tjosan eller hejsan...

Det struntar de i. Det viktiga är hur många vi är som klistrats till TV-skärmen. Så det viktiga är att producera TV som klistrar ögonglober så många som möjligt.

Där hamnar i slutändan uppgiften för all medieproduktion på en kommersiell mediemarknad.

Och ju hårdare konkurrensen blir, ju fler kanaler som konkurrerar om annonsörerna, desto viktigare att göra program som är A) billiga; och B) håller kvar tittare och; C) inte skrämmer bort eller tröttar ut.

Lite bättre
Och här landar vi tillslut där att det finns en enda möjlighet att i möjligaste mån för oss att se till att media faktiskt företräder ett allmänintresse, granskar makthavarna och även klarar av att producera program som inte är lika lättsmälta, som säger något om världen.

Den möjligheten stavas Public Service.

Jag älskar Public Service. Inte för att de gör så väldigt bra program, men för att deras uppgift inte är att sälja mig vidare till någon annan. Public Service (kan översättas ungefär: i offentlighetens tjänst) har som uppgift att tjäna mig. Att granska och upplysa mig. Utan att styras av någon eller någonting annat än sändningstillståndet som går ut just på att Public Service skall granska och upplysa. Public Service ägs av en fristående stiftelse som inte får utsättas för politisk påverkan.

Men även Public Service har sina begränsningar. På en TV- eller radiomarknad med många konkurrerande kanaler börjar även Public Service mainstreama sitt utbud för att inte tappa tittare och lyssnare till mer lättuggade kanaler. Efter att vi reklamradion (den kom på 90-talet efter ett beslut av den borgerliga regeringen som satt 91-94) har antalet låtar som spelas på P3 minskat dramatiskt.

För att verkligen slå vakt om och utveckla Public Service skulle vi samtidigt behöva göra något åt maktkoncentrationen och reklamens makt inom den privata mediesfären.

Men då krävs det, som vanligt, en helt annan politik. En som vågar ta strid.

Gissa färgen.

Vädret i Fallujah

Säg vad har hänt med klimatet?
Det slutar aldrig regna över sverige i höst
Det slutar aldrig blåsa i västindien
Men märkligast är det ändå i Fallujah, detta klimat:
vit snö har fallit över staden
sedan de surrande appachefåglarna dragit förbi en natt
låg snön lysande på hustak och gator.

Vit snö
så het att den brände köttet från benen

Vit snö
med flingor som grävde hål i nakna armar.

Och efter snöfallet följde en soluppgång
som astronomerna döpte till MK77
på det gamla språket – napalm.

Vilket väder!
ett fenomen så märkligt att vi inte bör få reda på det
en händelse så otrolig att den inte kan ha hänt

Men den hände i Fallujah
Den hände i hjältarnas Irak
Där vädret skapas av trollkarlar
med makt att släcka natten.

Dikt appropå den här informationen.

10 miljarder på 10 år?

I sitt öppningstal till s-kongressen aviserade Göran Persson 10 nya miljarder till äldreomsorgen. Ett välkommet initiativ, men Persson var väldigt väldigt försiktig: de 10 miljarderna skall tillföras under en 10-årsperiod. Det blir en miljard om året, vilket med en normal tillväxttakt motsvarar ungefär 1% av den årliga BNP-tillväxten. Det är, ärligt talat, ingenting.
Denna propagandapolitiska spott i mississippi har presenterats som en satsning.

Vart är den granskande journalistiken som skingrar dimridåerna? Den finns inte på SVT i alla fall. Reportern på Aktuellt 21 igår, lördag, frågade istället Göran Persson var han skulle ”hitta tio miljarder”?
Det kan låta som en neutral fråga från en journalist som försöker bena ut i högen med valfläsk, men det är i själva verket ett exempel på hur ekonomijournalistiken konsekvent vinklas från höger. Vi har här alltså en minimal ”satsning” som inte ens kommer i närheten av att motsvara den genomsnittliga tillväxttakten i ekonomin. Istället för att kritisera Persson för sin brist på ambitioner, så frågar journalisten hur det skall finansieras. Valet av angreppsvinkel avslöjar perspektivet.

Så här reproduceras en samhällelig problemformulering. Regeringens prioriteringar hade förstås sett fundamentalt annorlunda ut om journalisterna på sveriges tyngsta medier ettrigt ställde frågorna: ”Varför satsar ni inte MER? Det här är ju inte tillräckligt? Det motsvarar knappt inflationen! Erkänner du att detta i praktiken är en nedskärning?”

Istället säger de alltså: Hur skall ni lyckas finanisera detta?

Ja räkna innantill för gudsskull. Utan att höja en enda skatt skulle det med dagens tillväxttakt finansiera sig självt.

I övrigt var Perssons öppningstal till s-kongressen en uppvisning i socialdemokratisk valårsretorik. Persson är mästare på att stryka de flesta medhårs på ett mycket övertygande vis. Läser man talet som det står skrivet ser man dock att det är mycket av tom – men ganska vacker – retorik. Vänsterpolitiken man går och väntar på skulle kunna läsas in där bland fluffet. Men inga konkreta löften ges, inga förpliktelser finns. Han kan göra det motsatta. En hal jävel. Vänsterpartiet behövs verkligen.

Demokratins entreprenörer

Landet är fullt av dom: helt vanliga människor med huvudet fullt av fantastiska idéer och konstruktiva förslag till förbättringar. En särskild typ av dom hyllas ofta, de driftiga entreprenörerna, de som lägger sin energi i det privata näringslivet och startar nya företag.

Visst är det bra med entreprenörer, men än mer imponerad blir jag då jag möter människor som istället fokuserar sitt tänkande kring hur allmänna nyttigheter kan utvecklas. De är också en typ av entreprenörer, men deras betydelse för samhällsutvecklingen är sällan ordentligt uppmärksammad, får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Vilket antagligen inte gör dem särskilt mycket, det ligger bara i deras natur att ha goda idéer och förbanna det som fungerar dåligt.

Det är folket som inte använder sig av förslagslådorna på arbetsplatsen utan istället ringer till chefen och säger: ”Såhär kan ni inte göra, därför att...”

De har alltid överlägsna argument på sin sida och en odiskuterbar sakkunskap som bygger på mångårig yrkeserfarenhet och ett djupt engagemang i andra människors välfärd och i samhällets organisering.

Vi behöver de här människorna som funderar över samhället och det allmänna. De som svär framför TV:n och skriver mail till fan och hans moster när de blir upprörda. Demokratins vatten, eller snarare: grindvakter.

Igår träffade jag en fyrbarnsmor som för något år sedan skrev till partierna och föreslog en riktad sänkning av arbetsgivareavgiften för företag som anställer långtidsarbetslösa. Hon argumenterade vältaligt och genomtänkt för förslaget, gick igenom motargumenten och bemötte dom övertygande. Några riksdagsledamöter ringde upp henne och ville att hon skulle förklara mer.

Det gick en tid och sedan dök precis det hon föreslagit, i stortsett blåkopierat, upp i en proposition från regeringen. Nu är det beslutat av riksdagen och skall bli verklighet. Hur försöket utfaller återstår att se, jag skall följa det med spänning. Själv menade hon att om det inte fungerar eller utnyttjas på fel sätt av arbetsgivare så skall det försvinna. Men hennes argumentation var att risken för det var liten, det handlar om att öka just gruppen långtidsarbetslösas möjligheter att bli utvalda till arbete. Idag blir långtidsarbetslösa bortvalda av arbetsgivare just därför att de varit arbetslösa länge. En stigmatisering som måste brytas.

Den idé som föddes i hennes huvud kommer snart påverka tillvaron för tusentals medborgare.

Det fantastiska med demokratin är just denna multiplikatoreffekt som kan uppstå för en god idé när den slussas via det gemensamma: det behövs inget mellanled av riskkapital, ekonomer och personliga chansningar. En fyrbarnsmor behöver inte sätta sin tillvaro på spel för sin goda idés skull, hon argumenterar istället rakt in till demokratins högsta mötesrum.

Det är just så demokratin skall fungera – öppen, mottaglig, lyssnande.

Och full av förslagsställare, runt om i radhus, höghus och låghus, som blir förbannade på något, sätter sig ner och samlar argumenten, skriver till den valda ledningen och förändrar verkligheten.

"Irakiskt polisbefäl misstänkt för tortyr"

"Irakiskt polisbefäl misstänkt för tortyr"

Så lyder rubriken till en artikel på DN.se, texten fortsätter:

"De två brittiska soldater som under stor kalabalik greps i Basra i september spionerade vid tillfället på ett irakiskt polisbefäl som misstänks ha torterat fångar med en borrmaskin, säger brittiska militärkällor till The Sunday Telegraph.

[...]

Soldaternas övervakning av en mäktig polischef ska ha inletts efter det att ett lik av en tidigare fånge från Jamiyatfängelset hittats utanför Basra i våras. Liket hade borrhål i skallen, händerna och benen. Britternas källor pekade ut en polischef som misstänkt för tortyr i Jamiyat.

Londonregeringen tros enligt The Sunday Telegraph vara mycket oroad över uppgifterna, eftersom återöppnandet av det ökända Jamiyat var ett brittisklett prestigeprojekt."

Alltså ursäkta men vad fan... hur i helvete kan DN förmedla en sån här uppenbar propagandanyhet utan ens en kommentar om trovärdigheten? Tror DN själva på innehållet?

De två brittiska undercoveragenterna greps av Irakisk polis i en bil som innehöll raketvapen, sprängmedel och detonatorer.

OM man vill spionera på en egenmäktig polischef skickar man knappast två britter hjälpligt utklädda i "huvudduk" till att se ut som Irakier. Och man skickar dom INTE i en bil fullastad med sprängämnen. Det är ju så idiotiskt att inte ens dupontarna skulle försökt sig på det.

DN agerar återigen ockupationens okritiska och korkade förlängda arm. Fy fan för svenska media.

New Age Kapitalism

"Negativa vibrationer på börsen" - rubrik i dagens GP.

Kanske finns det hjälp att få här?

Är vår beredskap god?

Hon finns i alla rum – i luften dom andas.
Hennes kyss på deras mun.

Låt oss hoppas att torsdagen den 12 oktober 2005 inte blir ett historiskt datum. Det skulle isåfall bli som en mycket svart dag. Igår bekräftades de första tre fallen av fågelinfluensan i Europa, i Rumänien. Vid lunchtid konstaterades också att det fågelvirus som påträffats i Turkiet är av den dödliga sort som kan drabba människor.

Nyligen bekräftade ett forskarlag i USA att Spanska Sjukan, som bröt ut 1918 och tog livet av 40 miljoner människor, var en variant av fågelinfluensa. Det har skett förr att den här jäveln muterat.

Det finns ännu inga etablerade metoder för att tillverka fungerande vaccin mot just fågelinfluensa. Det finns däremot fungerande mediciner som biter, men de är dyra och det saknas lager. Lager behövs – när influensan slår till går det blixtsnabbt.

Influensavirus karaktäriseras just av att dom smittar genom luften, och innan symptom hunnit visa sig. De är med andra ord extremt svåra att isolera när de väl fått fäste i tätbebyggda områden.

Just därför är de årliga influensaepidemierna – med virus av betydligt ofarligare slag – så omfattande, de slår ut hela städer. Vi kommer på fötterna igen tack vare hög hygienstandard och en allmänt god hälsa, men vad händer när influensaviruset är elakartat?

Inget av detta sagt för att leka domedagsprofet, men inte fan kan man säga att vår beredskap är särskilt god när det saknas såväl lagrade mediciner som metoder att snabbt få fram ett vaccin. I det läget är en nollställd eller riskförnekande inställning från högsta ledningen inget annat än ett svek. Regeringens yttersta och äldsta uppgift är att ha en krisberedskap för att skydda oss just i händelse av att det värsta scenariot inträffar.

Att kriskapaciteten i den nyliberala staten är gravt nedrustad blir vi påminda om titt som tätt, Tsunamin och stormen Gudrun blottlade en stat som backat från sitt ansvar, som nedrustat sin kapacitet att hantera det oförutsebara (som i själva verket aldrig är oförutsebart, vi vet ju att katastrofer inträffat, inträffar och kommer inträffa) till ett minimum. Erfarenheterna av de två händelserna borde mana till viss misstänksamhet när regeringen säger att läget är lungt.

Let’s not asume.

Andningspaus

Hösten går i luften. Sverige är vackert, kanske är det som vackrast just nu.

Morgondimman lättar över småländska höglandet och den magra jordens skogar och urtidssjöar uppenbarar sig för ögat. Den sjunkande nattemperaturen har målat in en massiv dominans av guld i björkarna. Här och där tronar en ensam solitär av ädellöv i en stenig hage, en anspråkslös tavla målad av generationers kamp med att röja på platsen, göra i ordning, skapa kultur.

I de här markerna gick Valter Sträng, Vilhelm Mobergs alter ego och funderade över tillvaron. Just funderade gjorde han i skogen. När han kom till stan blev han politiskt aktiv, i stan fanns kampen.

Sådan kan hela mänsklighetens sentida historia skrivas. När vi kom till städerna, då uppfann vi politiken för att hantera den särskilda typ av maktrelationer som uppstår i den särskilda typ av samhälle som urbaniseringen och - i första hand - industrialismen skapar. Idag finns politiken överallt, också över de här skogarna svävar den.

Politiken är på gott och ont. Perspektivet i den politiska världen krymper hela tiden i takt med att konflikterna blir skarpare. Den politiska människan har blicken riktad mot nästa utspel, förbeder redan nästa reaktion på nästa fientliga framstöt. Och den politiska världen är oförmögen att formulera målsättningar som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Det sista låter som en klyscha men just så är det ju faktiskt.

Och samtidigt: politiken har byggt värdiga bostäder åt alla i det här landet. Ur politiken föddes ord som folkhem och kafferast.

Vi lever på en flisa av tillvaron - både geografiskt, tidsmässigt och politiskt. På den här flisan, skonad från stormaktsambitioner och konflikter mellan mäktiga imperiers intressen, har det formulerats en fungerande samhällsmodell, som trots sina många brister satt medborgarna i relativ samklang med jorden och med varandra.

Som vänster är man inte nöjd där. Vi är fortfarande nekade tillträde till de avgörande verktygen för att forma våra egna liv, välfärdsstaten har alltid existerat på nåder av de ekonomiskt mäktiga, klyftorna har ökat de senaste decennierna och tvillingparet nyfattigdom och nyrikedom är en del av verkligheten även på den här flisan. Vi lever i en tid av orealiserade möjligheter. Men dock: det finns något betydelsefullt att vara stolt över.

Det här är vårt land, ditt och mitt land, som Pete Seeger sjunger. Det mest befriande med att komma ut ur städerna några gånger om året är just återupptäckandet av att landet i praktisk mening är en allmänning för oss som bor i det. Inte bara utsikten över höstskogen tillhör mig, även svampen och bären som finns i den och markerna är mina att vandra i. Om man bara vet om att de finns där.

Att komma ut ur städerna innebär också att för den stund lägga klasskonflikten åt sidan och uppleva tillvaron som den är, utan att skuggas av människornas maktstrukturer och exploateringsapparater. Det är en ynnerst att leva i ett land där det finns sådana platser. Ett liv i och runt de ockuperade områdena i dagens Palestina handlar just om att leva i en verklighet där det inte finns någonstans att andas ut utan att samtidigt påminnas om sitt underordnade människovärde. En sådan existens bryter ner människan. Göder desperationen. Ett krig utan ögonblick av stillestånd är ingen tillvaro: det är ett helvete. Där finns ingen tid eller plats att skriva poesi om annat än kampen själv. Av nödvändighet måste konstnären och poeten på sådana platser fokusera hela sin kraft på kampen. Men inte här.

När man återvänder från den svenska höstskogen och återigen möter dem sprawlande staden blir man (nå, jag) än mer övertygad om behovet av att slå vakt om att det här landet inte skall få förbli en nyliberal lekstuga, att skönheten om hösten och våren skall komma alla till del, finnas tillgänlig för alla. Att samklangen mellan människor och jord måste försvaras. Att framtiden inte skall få begravas med de avskaffade löntagarfonderna och de upprivna reformerna.

Tack höst, för andningspausen.

Tänk på barna nerigenom!

Så beskrev en krönikör i GP uppmaningen hon som barn fick av sin mamma när hon inte åt upp maten. På något vis en rörande bild av den typiskt svenska horisonten: ”barna nerigenom”. Som barn genomskådade man bristen på logik i resonemanget. Hur kan det hjälpa dom som inte har någon mat om jag som inte ens är hungrig tvingar i mig det här?

Förmågan att se sig själv i andra – solidaritet – må vara en kulturell produkt, men det är en mäktig drivkraft som påverkar vårt handlande mer genomgripande än vad vi är medvetna om. I tusentals situationer varje dag tar vi hänsyn till andra människor, inte utifrån en kalkyl om vad som gynnar oss själva - utan på ren (socialiserad) instinkt. Allt i från att hålla upp dörren till den som kommer bakom till att göra ett litet val att släcka en lampa i ett tomt rum på kontoret.

Förmågan att se sig själv i andra – även på långa avstånd – är i beroende av att vi lärt oss, eller givits möjligheten att identifiera oss med dem. I den västeuropeiska bilden av världen har befolkningen i Pakistan regelmässigt framställts som såpass annorlunda att det blir svårare att se sig själv där. Zooifieringen begränsar möjligheterna till att skapa bred solidaritet.

Så var det inte i USA när Katrina slog till. Då var det lätt att se sig själv evakuerad till jättestadion som förlorade el och vatten.

Det är en naturlig begränsning i den solidariska instinkten att dess utbredning inte är lika i alla riktningar. Döda danskar räknas inte heller lika mycket som döda svenskar. Men det är också ett politiskt ansvar att förmå se förbi den begränsningen och garantera att hjälpen kommer fram till alla katastrofer.

Nu är det nödvändigt att fokusera sina tankar på barna nerigenom - Pakistan. 50 stycken Katrinas och en halv tsunami har just ödelagt en hel landsända i ett av världens fattigaste länder. Det är också nu världsorganisationen kommer som mest till sin rätt. Stöd FN:s hjälpinsatser!

Svart vatten

Fick veckomailet från Blackwater Incorporated i brevlådan igår. Blackwater är ett av de legoknektsföretag som genomför och upprätthåller den amerikanska ockupationen i Irak.

De är några stycken som delar på kakan, de andra entrepenörerna har namn som DynCorp, Intercon, American Security Group, Blackhawk, Wackenhut och Instinctive Shooting International (ISI).

Kriget – inte bara i Irak, krig i allmänhet – är ju till växande del privatiserat, till glädje för både amerikanska staten (som slipper räkna in de privata liksäckarna i sin förluststatisitk) och säkerhetsföretagen (som badar i kontraktspengar). Idag finns minst 10 000 utländska fotsoldater och säkerhetsfolk i Irak under privata kontrakt.

Blackwater grundades 1997 av en tidigare marinkårssoldat. Man beskriver sig själva som “a turnkey solution provider for 4th generation warfare”. Sin företagsvisions sammanfattar man kort och gott: ”To support freedom and democracy everywhere.”

Ambitiösa och välmenande killar alltså, som med just nu glider runt på Bagdads gator och garanterar frihet och demokrati. Man har även fått federala och privata kontrakt för att med skarpladdade vapen ”upprätthålla ordningen” på gatorna i New Orleans efter Katrina.

Ett reportage om dessa paramilitärers egensinniga tolkning av människovärde i New Orleans finns publicerat i The Nation. En av Blackwaters tungt beväpnade snubbar i New Orleans konstaterar i reportaget:

"This is a trend. You're going to see a lot more guys like us in these situations."

Självklart kommer vi få det. Och Blackwater lär vara med och dela på kakan, man har sett till att ha goda kontakter med administrationen, bland annat gav dess styrelseordförande och grundare Erik Prince gav 80,000 dollar till Bushs presidentvalskampanj 2000, även om han tidigare uttryckt sina reservationer mot den äldre Bush:

“A lot of things I didn't agree with--homosexual groups being invited in, the budget agreement, the Clean Air Act, those kind of bills.”

Man kan väl utgå från att om Blackwaterfolket tror att de äger världen i New Orleans så är det ungefär 10 gånger värre i Irak, där handlar det ju trots allt om inte om amerikanska medborgare (”människor”) utan om araber, potentiella terrorister i varje gathörn.

Den här veckan bjöd brevet i min brevlåda inte bara på de vanliga platsannonserna (någon som funderat på en karriär som Protective Security Specialist eller Designated Defensive Marksman?) utan också på en lång lovsång till privatiseringar och kapitalism. Blackwater ser sig själva inte bara som en ekonomisk och praktisk byggsten i det militärindustriella komplexet, utan även därtill som en politisk aktör med ideologiska ambitioner. Man uppmanade sina läsare att ta del av en utförlig argumentation för fullständig privatisering av – allting:

“For the free market to prevail, however, its friend would sooner or later have to devise a strategy for dismantling socialism. Theoretical critiques, though essential to winning the intellectual battle, would have to be supplemented by practical methods of taking what was made "public" and restoring its "private" state. In other words, what had been "socialized" would have to be "privatized".

Det privata säkerhetsföretaget argumenterar för privatiseringar, inget underligt med det, men det går inte på långa vägar tillräckligt fort i USA tycker artikelförfattaren Lawrence W. Reed:

“At the federal level, little has been privatized but much could be. The power bureaucracy and special interest groups that support the status quo is greater in Washington, as a rule, than it is at the state or local level. Proposals to privatize everything from Social Security of federal lands to mail delivery are now on the table, but they undoubtedly await a more friendly White House.”

Kanske var det frustrationen över motståndet mot att privatisera sociala trygghetssystem och postväsende på hemmaplan som fick Paul Bremer att göra slag i saken där inga demokratiska processer kunde bromsa honom och utfärda sin genomgående privatiseringsorder i Irak den 19 september 2003. Det man inte kan få hemma fixar man på de ockuperade områdena:

- Plattskatt, ännu bara Republikanernas våta dröm att få genomförd i USA.
- Privatisering av alla statliga företag.
- Fullständiga rättigheter för utländska företag att äga Irakiska företag.
- Fullständiga rättigheter för utländska företag att ta sina vinster ut ur landet.
- Öppnandet av Iraks banker för utländskt ägande.
- Utplånandet av i stort sett alla handelsregleringar.

Endast olja undantogs från denna privatiseringsorder, varför kan man ju gissa med röven.

Paul Bremers beslut påminner om den nyliberala sandlåda som USA sanktionerade i Chile efter militärkuppen. USA startar krig för att kunna öppna ekonomiska experimentverkstäder.

Blackwater är idag verksamma på den marknad Paul Bremer skapat i Irak. Därmed har ockupationen blivit ett självändamål för starka ekonomiska intressen. Blackwater är ett snabbt växande företag, de senaste åren har man vuxit med upp till hundra procent om året. New Orleans och Bagdad är bara några av de platser där man är verksamma idag, man har nyss byggt färdigt USA:s största paramilitära träningsanläggning så framtiden ser ljus ut.

Eller mörk. Perspektivet är lite beroende av vilken sida om gevärspipan man råkar befinna sig på.

D som i diktatur

Foto: Wikipedia

Problemet är inte innehållet, utan formen. Det är Margot Wallströms grundtes när hon för EU-kommissionens räkning skall göra något åt den trista och negativa attityd folken i Frankrike och Holland visade när de röstade fel till konstitutionen i våras.

I en intervju i GP den 8 oktober förklarar Margot Wallström sitt förslag, plan D (som i ”dialog, debatt och demokrati”).

Enligt GP:s reporter inneåller plan D ”en mängd innovativa förslag om ökat utbyte av idéer, åsikter och kunskap.”

Exemplen: Margot Wallström se ett ”pärlband av mötesplatser”, hon vill att ”EU:s politiker och tjänstemän använder ett mera begripligt språk”, hon vill att EU:s medborgare skall kunna ringa ”direkt till Bryssel och kunna ställa alla sina frågor och få svar direkt - kostnadsfritt”.

Observera: Kostnadsfritt.

Ja det lär ju förändra saker och ting. En direktlinje till en tjänsteman i Bryssel var precis vad folket krävde i Frankrike och Holland.

GP:s reporter har hunnit provat tjänsten och han är nöjd:

”Denna service, Europa Direkt är redan igång. Jag ringde 0800-67891011 från London igår och kunde inom några sekunder få ställa mina frågor till en svensktalande medarbetare.”

Lägg nu numret på minnet, allihop.
Nästa gång ni behöver lite demokrati, who you gonna call?

Man skall vara medveten om att det är tunga frågor Margot Wallström har hand om.
EU, hela Europa, står vid ett vägskäl. Kommer signalerna från folkomröstningarna respekteras eller tänker man köra vidare som planerat? Hur ska EU reagera på att folket i två av ursrprungsländerna med bred marginal avvisat det fortsatta bygget av kapitalets förenta stater? På vilket vis ämnar man lägga om kursen? Hur svarar man på kritiken mot den nyliberala stabilitetspakten, hur reagerar man på att folket sagt nej till pasarellen, flexibilitetsklausulen och EU-rättens överordnande över nationell lagstiftning?

Den enda reaktion vi sett hittills är ett föraktfullt uttalande från Stats- och regeringscheferna direkt efter folkomröstningen i Holland:

"Vi har noterat resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Vi anser inte att dessa resultat ifrågasätter medborgarnas positiva inställning till det europeiska bygget. Medborgarna har dock gett uttryck för sina betänkligheter och sin oro, vilket vi måste beakta. Det är således nödvändigt att gemensamt tänka över situationen."

Efter det här sagolika uttalandet gjorde statscheferna en grandios exit från rampljuset genom att meddela att EU nu tar en "time-out” för ett år av ”eftertanke”.
I hockey tar man vanligen time-out för att diskutera hur man skall köra över motståndarna.
Man kan också ta time-out för att motståndaren skall tappa fokus.
Det är väl ungefär vad EU-ledarna hoppas på.

Och nu befinner vi oss alltså mitt i Time-outen. Det är tyst från Bryssel. Men Margot Wallström har hunnit fundera lite. Kursen säger hon ingenting om, den ligger uppenbarligen fast. Men folks bild av EU måste bearbetas:

”Vi har faktiskt diskuterat om det är så klokt att låta alla män i mörka kostymer rada upp sig framför kamerorna efter varje toppmöte.”

Ja, det vore ju ett konkret svar på folkets nej till konstitutionen: inga fler fototillfällen. Bra åtgärd... Det kan ju också vara så att problemet inte är själva fotograferingstillfället eller färgen på herrarnas kläder utan det faktum att EU är just en klubb för maktens män. Om de sedan klär sig i svart kostym eller bling bling och baggy pants spelar faktiskt ingen roll.

Margot Wallströms redogör vidare för plan D:

”EU skall bli mera närvarande i medlemsländerna. Genom att lyssna mera, förklara bättre och vara lokalt synliga skall kommisionärerna bygga nätverk bland institutioner, organisationer och enskilda medborgare.”

Man kan se framför sig hur kommissionärerna dyker upp på ABF-cirkeln, tar en kopp kaffe och diskuterar demokratins utveckling. Tja, jag vet inte. Charlie McCreevy gjorde ju i alla fall ett försök när han besökte Sverige förra veckan och förklarade krig mot svenska kollektivavtal.
Han var ju i alla fall lokalt synlig.

”EU skall fortlöpande diskutera hur man kan vitalisera demokratin, förkorta avstånden till medborgarna och göra unionen bättre förstådd – och därmed mera populär – bland fler européer.”

De fattar verkligen inte. Margot Wallström vill göra unionen ”bättre förstådd”. Säg det rakt ut: de som röstade nej till konstitutionen hade helt enkelt missuppfattat allting. Ja, vänta förresten, Margot Wallström säger just det lite längre fram i intervjun:

”Det är sunt att vara skeptisk, [...] samtidigt handlar många invändningar om missförstånd eller okunskap.”

Tillsist, ”pärlbandet av mötesplatser” som Wallström utvecklar sina tankar kring:

”Levande folkhögskolor med kurser, konferenser och utbildningar med olika Europateman. Människor av alla slag och olika bakgrund, en salig blandning, träffas för att växa tillsammans.”

Den sista meningen är komisk. Nästan lite frireligiös.

Den första meningen är däremot bara otäck. Vad hon säger är att det skall bli ännu mer pengar till propaganda kring Europas ”gemensamma värden” och vår "specifikt gemensamma historia”.

Halvvägs in i time-outen är det här det bästa dom kunnat prestera.
Plan D som i... Diktatur? Dumhet? Dynga?

Johan Norberg och sanningen

Foto: Ann Ek, bilden är beskuren

Dogmaliberalen Johan Norberg gled in med en debattartikel på DN:s redaktion i torsdags och fick den omgående publicerad på debattsidan. I syfte att demonstrera hur den inbillska 68-vänstern indoktrinerat svenska folket med sin trista svartsyn på tillvaron, har han låtit Demoskop ställa 8 ”kunskapsfrågor” om världsutvecklingen till slumpvis utvalda svenskar.

Norberg blir "chockerad" när det visar sig att en majoritet av de tillfrågade svarar fel på alla hans frågor. Vilket beror till lika delar på

a) att frågorna är helt störda, och
b) att Norberg läser ”facit” på sitt eget vis.

Först ut är fyra frågor om miljö: ökar eller minskar mängden skogsmark i i-länderna, föroreningar i floder och sjöar i Europa, luftföroreningar och antalet oljeutsläpp i världen.

Som man frågar får man svar. Johan Norberg söker med frågorna möjligheten att påstå att människor omfattas av en onödig pessimism. I den fria kapitalismen rör sig saker åt rätt håll, folk luras bara att tro motsatsen. Och, ser man på, det blev precis som Johan visste att det skulle bli: en majoritet av de tillfrågade trodde att skogarna fortfarande krympte i i-länderna när det är tvärtom.

Därmed är upplägget serverat och Johan Norberg sätter smashen: miljömaffian har indoktrinerat folk med skräckpropaganda.

Men frågan är som sagt idiotiskt ställd. Många är mer eller mindre medvetna om att det pågår en avskogning av jorden, färre håller reda på hur den fördelar sig mellan länderna. Mängden skogsmark i i-länderna har mycket riktigt vuxit under de senaste 20 åren. På samma gång har den krympt raskt i övriga världen.

Globalt sett har skogarna krympt med 450 miljoner hektar under de senaste 30 åren. Den globala nettoförlusten under 90-talet var 12,5 miljoner hektar mindre skogsmark, per år. 37 länder – framförallt i ekvatorialregionen – förlorade 10% eller mer av sin skogsmark under nittiotalet. Allt enligt FAO.

Satt i det perspektivet är det inte ett tecken på global utveckling att den rika världen slår vakt om sin skogsmark, det är snarare ett tecken på att försörjningsbördan framgångsrikt förskjutits över till de fattiga länderna. I-länderna har exporterat miljöproblemen och snyggat upp på den egna tomten.

Efter de märkliga miljöfrågorna är det dags för några frågor om global fattigdom. Norberg hoppar upp på sin nötta käpphäst, han skriver:

”73 procent av svenskarna tror att undernäringen har ökat i u-länderna sedan 1980. Men under den tiden har andelen undernärda enligt FN:s jordbruksmyndighet minskat från 28 till 17 procent - med drygt 100 miljoner människor”

Vad är då sanningen? Ja FN:s ”facit” går inte att tolka entydigt på det vis som Norberg vill ge sken av. Bilden blir olika beroende på vilken period man tittar på och vilken geografisk avgränsning man väljer att göra. Sanningen är att under de senaste fem åren har antalet undernärda ökat, konstaterar FN i sin rapport Food insecurity in the world 2004:

“[During] the second half of the decade, the number of chronically hungry in developing countries increased at a rate of almost 4 million per year, wiping out two thirds of the reduction of 27 million achieved during the previous five years.”

Under den första halvan av 1990-talet minskade antalet undernärda i utvecklingsländerna med 27 miljoner för att sedan alltså öka igen. Men om minskningen under första halvan av 90-talet måste också sägas att den var mycket skevt fördelad, Kina och Indien reducerade genom aktiva statliga program antalet undernärda med totalt 63 miljoner. Samtidigt ökade undernäringen i resten av utvecklingsländerna med 34 miljoner.

Mycket sifferexercis blir det, men man kan sammanfattningsvis konstatera att de senaste 10 åren ger en blandad bild. I stort sett har utvecklingen stått stilla.

Och denna frånvaro av utveckling är egentligen det verkligt uppseendeväckande, då den ekonomiska tillväxten i de utvecklade länderna under samma period varit god. Kostnaden för att utrota hungern sumerar sig enligt FN till ynka 13 miljarder dollar. Det är mindre än den summa, 17 miljarder dollar, som konsumenter i Europa och USA årligen lägger på husdjursmat.

FN konstaterar att gemensamt för de länder som lyckats minska svälten är att man arbetat med en medveten strategi för fattigdomsbekämpning:

”These countries have also led the way in implementing a twin-track strategy to attack hunger – strengthening social safety nets to put food on the tables of those who need it most on the one hand, while attacking the root causes of hunger with initiatives to stimulate food production, increase employability and reduce poverty on the other.”

Som exempel tar man den kommuniststyrda delstaten Kerala, som arbetat med en medveten strategi för att utjämna klyftor och undanröja hinder för egenutveckling istället för att boosta ekonomisk tillväxt med subsidier till transnationella företag:

"The Indian state of Kerala is often cited as a prime example of the virtuous circle of benefits from investments in education and nutrition. Since shortly after independence, successive governments in Kerala have made education a top priority. Special attention has been given to girls and women in rural areas.
The investment has paid off. Although Kerala is not one of India’s wealthier states, it ranks first in female literacy and school enrolment by a wide margin. Kerala also boasts the lowest rate of malnutrition among children and an infant mortality rate that is a fifth of that of the country as a whole."

Konstant undernäring beror inte på att det saknas resurser, det beror på att resurserna är bisart skevt fördelade. Och det, i sin tur, beror på den globala barbari som går under namnet kapitalismen. Undernäring existerar även i den rika delen av världen, (28 miljoner undernärda) där varuhusen är fullproppade med mat. FN konstaterar också att fattigdomen ökat i den rika världen:

"For 17 of 24 OECD countries in the 1990s research by the United Nations Children’s Fund shows a rise in child poverty, defined as living in a family with an income below 50% of the national median. This means that 40–50 million children are growing up in poverty in the world’s richest countries."

Svält, fattigdom och nöd behöver inte existera, men då krävs politisk handling som sätter ojämlikheten i fokus. Politiska beslut, statliga ingripanden, raka motsattsen till Johan Norbergs marknadsliberalism. Eftersom de nödvändiga politiska besluten saknas idag så uteblir den dramatiska förbättringen av människors förhållanden.

Så länge ingen förändring kommer till stånd är pessimismen svenska folket gav uttryck för i Norbergs undersökning inte särskilt förvånande, den är rent av befogad.

Låt den mana till handling.

Appropå etiketter

Stötte på en högst rimlig sammanfattning av den sentida kapitalismen, inte som system utan som ideologi:

"New-age capitalistic determinism"

Klockrent faktiskt. Artikeln i övrigt också klart läsvärd.

Lars Ohly och etiketten

Vi lever i en tid då på jakt i desperat behov av att etiketera uppfattningar. Inget konstigt med det, själv ser jag gärna etiketter på det mesta, det klargör ofta viktiga skillnader.

Men det är ingen lätt grej att få rätt namn på saker. Lars Ohlys försök att stå upp för att kalla sig kommunist har hittills inte fallit särskilt väl ut, av det enkla skälet att han inte har tolkningsföreträdet till etikettens uttolkning. Han skriver en sak på lådan och uttolkarna påstår att den innehåller någonting annat.

Jag har ibland undrat om det inte rent av hade varit smartare om Ohly stuckit ut hakan och kallat sig själv för en ”sann socialdemokrat”. Det hade utan tvivel retat gallfeber på Göran Persson och dessutom varit alldeles sant. Det är i allt väsentligt en traditionell socialdemokratisk politik vänsterpartiet stått för under 90-talet: välfärdsförsvar och upprustad offentlig sektor. Att partiet vill ta ett ytterligare steg och införa arbetsplatsdemokrati är också helt i linje med Wigfors och Palmes socialdemokrati, Palme deklarerade när det begav sig att det var

"dags att ta det tredje steget – den ekonomiska demokratin”

och Wigfors menade att:

”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden."

Med en vänsterpartiledare som kallade sig socialdemokrat hade det antagligen också funnits ett större utrymme för en snabbare förflyttning av vänsterpartiets praktiska politik åt vänster. Som det varit nu har riksdagsgruppen varit livrädda för att bli utstämplade som kommunister och har därför agerat mer defensivt än vad som varit möjligt och önskvärt.

Kanske hade det dessutom varit ett effektivare sätt att tvinga socialdemokraterna att se över sina politik för att inte tappa fler väljare till vänster.

Det ligger annars nära till hands att tro det motsatta: accepterar vi att kommunismen görs obrukbart som ord så har vi tappat mark och världsbilden skjutits ytterligare ett steg åt höger.

Det ligger mycket i det. Vänsterpartiet bör ta striden mot försöken att skriva om historien. Vänsterpartiet gör rätt i att stå upp för det rimliga i att använda ordet kommunist som beteckning för en realistisk systemkritisk vänster.

Men generalfelet är att man tvingats göra försvaret av etiketten till en huvudlinje. Det viktiga är politikens innehåll. Den nyliberala högersvängen i Sverige har inte genomförts genom att borgerligheten kallat sig själva nyliberaler. Tvärtom. Man har värjt sig mot begreppet. Den amerikanske författaren David Harvey menar att i en internationell jämförelse har den svenska nylieralismen i själva verket utmärkts just av att man gjort en "omskrivning":

Implementation of the upper-class agenda varied consequently. Thus one can speak of a "circumscribed" neoliberalism in the Swedish case

Det finns inte några riksdagspartier som presenterat ett renodlat nyliberalt partiprogram. Ett sådan skulle innebära, för att låna en sammanfattning från Frihetsfronten:

En minimal och så långt som möjligt frivilligfinansierad statsmakt med monopol på att tillhandahålla försvar, polis och domstolar, dock finns det här olika åsikter om hur långt man kan acceptera fri konkurrens mellan exempelvis olika vaktbolag och fristående förhandlingsdomstolar.

Men förskjutningen av politiken har ändå hela tiden gått i just den riktningen. Inte genom etiketter utan genom förskjutning av perception och politisk agenda. Björn Elmbrant sammanfattar i Så föll den svenska modellen på ett bra sätt hur socialdemokraterna påverkats:

”I riksdagen i januari 1974 [talade Gösta Bohman] om människors drömmar om en större valfrihet, ’att få förfoga över resultatet av sitt arbete, att själv få ta ansvar för sina handlingar...’ Bohman kallad detta för den nya individualismen.
- Den nya individualism som herr Bohman talar om är ingenting annat än den gamla egoismen, svarade Olof Palme. [...]
Tio år senare, 1984, belv emellertid valfrihet nyckelordet i Ingvar Carlssons idéprogram till den socialdemokratiska partikongressen. Och efter ännu ett antal år hade det som från början varit en bohmansk förgriplighet, att individualism inte nödvändigtvis var detsamma som egoism, trängt in även i motståndarnas hjärtan.”

De små orden bröt igenom, inte de stora etiketterna. Vänstern insåg försent den politiska kraften i ett tillsynes oskyldigt ord som valfrihet.

Valfriheten blev den murbräcka som sprängde den solidariskt finansierade och fördelade välfärden. Valfriheten sålde in allt från reklamradion till friskolorna, avregleringarna av telemarknaden och den grundläggande infrastrukturen. Valfriheten var nyliberalismens trojanska häst.

Ska man ha någon chans att nå politisk makt i Sverige måste man börja med att inse att vi lever i ett land där en majoritet av befolkningen vill se en socialdemokratisk politik. Inom denna folkmajoritet väljer ändå många att rösta på andra partier hellre än att stödja en patriarkal och stel socialdemokrati.

Det har Reinfeldt insett, och anpassat sin retorik därefter. Hade Reinfeldt istället i en Don Quijotisk gest kommit ut ur garderoben som nyliberal (vilket han i allt väsentligt är) hade han gjort bäst i att utrusta sig för en lång opinionsmässig ökenvandring tillsammans med Johan Norberg & co.

Därmed inte sagt att Norbergs nyliberalism inte fyller en viss funktion för det fortsatta vridandet av debatten åt höger. Men Frihetsfronten är just en front. De filosofiskt konsekventa (och dogmatiska) principerna kan bara utvecklas i landskapet utanför riksdagspartierna. Där det långsiktigt via sina smedjor och ditten och datten kan påverka tänkandet hos maktens nyckelgrupper. Men frihetsfronten går aldrig hem i folkhemmet. Och det gör inte etiketten kommunist heller. Inte idag.

Strategiskt finns det en del att lära av Reinfeldt. Det kan också vara ett sätt att vrida politiken åt vänster: låt det filosofiska utvecklandet och försvaret av kommunismen ombesörjas av andra än partiledningen. Stå upp för radikal och offensiv version av vänsterpolitik, en som tar strid med kapitalet, inte via etiketter utan via handling.

Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar

Recension av Lena Sundströms debutbok, skriven till Folket i Bild:

Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar

Under flera års tid har Lena Sundström varit den röst som burit upp gratistidningen Metros dagliga kolumn. Hennes penna har varit skarp, engagerande och rolig. Hon har gjort många tågresor kortare med vardagliga och politiska betraktelser som träffat mitt i prick. Nu har hon tagit klivet ut i bokformatet, ett steg som många vana kolumnister kan ha märkvärdigt svårt att klara av. Inte sällan händer det att boken blir en förlängd kolumn och plötsligt framstår poängerna och de bitska kommentarerna som gjorde sig så väl i kolumnerna som lättköppta och bittra. Lena Sundström har med sig en del av kolumnistens ovanor, ibland låter det käcka tilltalet förnumstigt tillkämpat.

Men det får stå som en anmärkning i marginalen, för framförallt är Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar en fantastiskt rolig bok. Dessutom högst angelägen.

Lena Sundström skriver om ett ”systemskifte vi aldrig röstade fram” och hon rör sig över alla områden där den offentliga lögnen dragit fram före henne: avregleringarna av elmarknaden, den sönderslagna alkolpolitiken, pensionsreformen, EU-medlemsskapet, Telias folkaktie... Hon kontrasterar effektivt den officiella retoriken mot de faktiska effekterna för oss vanliga medborgare. Hon släpper fram rösterna från dem som hamnat mitt i privatiseringarnas otaliga Kafkasituationer. Och ibland låter hon bara makten tala för sig själv. Energimyndigheten skriver på sin hemsida:

”Avsikten med att skapa en elmarknad var att el skulle bli en konkurrensutsatt vara, och därigenom billigare. Så har också skett, särskilt för företag med stora förbrukningar.”

Lena Sundström kommenterar:

”Vad betyder det? Det är som att säga att avsikten var att jag skulle sätta in pengar till både dig och Berit i fredags. Så har också skett, särskilt för Berit.”

Sanningen om den avreglerade elmarknaden är, skriver Lena Sundström, att elpriserna har ökat med upp till 86 procent sedan avregleringen. Men oavsett hur priserna utvecklats så är valfrihetsreformerna i sig feltänkta:

”Jag vill inte ha ett bättre elpris än grannen till höger heller. Jag vill stå och dra i snören i vinst-varje-gång-båset jämt. Jag vill att alla ska få vara vinnare - hela tiden. För så fort det finns minsta lilla möjlighet att välja fel, så fort det måste finnas med ett gäng förlorare i bilden, så kommer jag vara en av dem. Bergis.”

Lena Sundström har formulerat den ilska och frustration, som många delar med henne. Vi som går med en vagt formulerad känsla av att något är helt rubbat med privatiseringarna. Att el fortfarande bara är el oavsett hur många tusen leverantörer man kan välja bland.

Det här är en bok om politik. Då borde den vara träig och allvarlig. Men det är den inte. Den är så rolig att jag velat rekomendera den för alla som suttit runt mig på bussen och undrat vad jag skrattat åt. ABF borde köra cirklar på den. Vad som helst.

Kejsaren är naken och Lena Sundström säger det bättre än någon annan.

Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår

”when markets are missing or imperfect”,

banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar:

"Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit - Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis:

”The study finds that 90% of PRSPs - which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries - contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation”

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Chavez: Dagens världsorganisation fungerar inte.

Venezuelas president Hugo Chavez höll ett intressant och viktigt linjetal vid FN toppmötet häromsistens. Det mesta som syntes av talet i svenska medier var Göran Perssons patroniserande dissning. Dålig bevakning, milt uttryckt, av ett tal där Chavez drar upp riktlinjerna för hur FN måste reformeras i grunden för att överhuvudtaget kunna spela någon självständig roll i framtiden.

Jag gjorde en översättning av talet från engelska till svenska åt tidningen Flamman. Här är det i sin helhet:

Tal av President Hugo Chavez vid FN:s generalförsamling, torsdag 15 september 2005

Excellenser, vänner, god eftermiddag:

Det ursprungliga syftet med detta möte har blivit fullständigt förvrängt. Den påtvingade mittpunkten för debatten har varit en så kallad reformprocess som överskuggar de akuta frågorna, vad världens folk kräver ska ske med förtur: åtgärder som hanterar de verkliga problem som ligger i vägen för våra länders ansträngningar att åstadkomma en verklig utveckling.

Fem år efter FN:s Millinniummöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer nås.

Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet nås år 2215. Vem i denna sal kommer vara där för att fira det? En första förutsättning är att den mänskliga arten överlever den förstörelse som hotar vår miljö.

Vi gjorde anspråk på att ge alla grundskoleundervisning till år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Låt oss förbereda oss, då, så vi kan fira det.

Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter, det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det. Det är sanningen. Dessa förändringar – de som Venezuela refererar till – har, enligt oss, två faser: Den direkta fasen och strävansfasen, en utopi. Den första omgärdas av de överenskommelser som gjorts inom det gamla systemet. Vi har inte för avsikt att överge dem. Tvärtom. Vi kommer med konkreta förslag inom ramen för det existerande. Men drömmen om en evig världsfred, drömmen om en värld som inte plågas av hunger, sjukdom, analfabetism och extrem fattigdom, behöver - förutom sina rötter – sträcka ut sina vingar för att kunna flyga.

Vi är medvetna om en skrämmande nyliberal globalisering, men vi har också realiteten av en sammankopplad värld som vi måste möta inte som ett problem utan som en utmaning. Vi kunde, på basis av existerande nationella realiteter nöja oss med att utbyta kunskap och integrera våra marknader, men samtidigt måste vi förstå att det finns problem som inte har någon nationell lösning: radioaktiva moln, världsoljepriset, sjukdomar, växthuseffekten, eller hålet i ozonlagret. Dessa är inte nationella problem. När vi nu vill ta steg mot en ny modell för Förenta Nationerna som inkluderar alla människor, framlägger vi inför denna församling fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag.

1. En expansion av Säkerhetsrådet i sina permanenta såväl som ickepermanenta kategorier.

2. En nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka transparensen, inte minimera den.

3. Vi behöver omedelbart avskaffa – detta har vi upprepat från Venezuela de senaste sex åren – vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet. Vetorätten är en elitistisk rest, oförenlig med principerna om jämlikhet och demokrati.

4. Vi måste stärka Generalsekreterarens roll; hans/hennes politiska funktioner med aveende på förebyggande diplomati, den rollen måste konsolideras.

Den allvarliga karraktären av FN:s problem ställer krav på djupgående förändringar. Endast reformer är inte tillräckligt för att återfinna det ”vi” som världens alla folk väntar på. Istället för reformer vill Venezuela se ett nytt Förenta Nationerna, eller som Simón Bolívars lärare Simón Rodríguez sade: “Either we invent or we err.”

Vid World Social Forum i Porto Alegre i januari, efterlyste olika personer att Förenta Nationerna flyttar från USA om de upprepade brotten mot internationell lag fortsätter. Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit rigorösa i att kräva sanningen av sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling. En del har pekat ut Jerusalem som en internationell stad som kunde vara ett alternativ. Förslaget är generöst nog att föreslå en lösning på Palestinakonflikten. Emellertid har det en del problem som kan göra det mycket svårt att förverkliga. Det är skälet till att vi istället kommer hit med ett förslag formulerat av Simón Bolívar, söderns store befriare, 1815. Bolívar föreslog då skapandet av en internationell stad som kunde vara bärare av idén om enighet.

Vi tror att det är dags att tänka på skapandet av en internationell stad med sin egen självständighet, sin egen styrka och moraliska kraft att representera alla världens nationer. En sådan internationell stad måste ballansera fem århundraden av oballans. Förenta Nationernas högkvarter måste ligga på södra halvklotet.

Mina damer och herrar, vi står inför en aldrig tidigare skådad energikris. En ohejdbar ökning av energiförbrukningen når ständigt nya rekordhöjder, samtidigt som vi inte ytterligare kan öka oljeförsörjningen och snart börjar tömma våra kända globala bränslereserver. Oljan håller på att ta slut.

År 2020 kommer det dagliga behovet av olja vara 12 miljoner fat. En sådan efterfrågan, även utan att räkna in en framtida tillväxt – skulle på 20 år konsumera lika mycket som människan använt fram tills idag. Detta innebär att koldioxidhalten ovillkorligen kommer öka ännu mer, med följden att vår planet blir ännu varmare.

Orkanen Katrina har varit ett plågsamt exempel på priset för att ignorera sådana realiteter. Uppvärmningen av världshaven är en grundläggande faktor bakom de förödande orkanstyrkor som vi har bevittnat under de senaste åren. Låt detta möte vara ett tillfälle då vi sänder våra djupaste kondoleanser till folket i Förenta Staterna. Dess folk är bröder och systrar till alla oss i Sydamerika, såväl som i resten av världen.

Det är dumt att offra den mänskliga arten genom att på ett galet vis försvara en socioekonomisk modell med en gallopperande destruktiv kapacitet. Det är självmord att sprida den och föra fram den som en kur mot det ont som skapas av just samma modell.

För inte så länge sedan gick Förenta Staternas president till ett möte med OAS (Organization of American States) för att föreslå Latinamerika och Karibien att ytterligare öka sin marknadsorientering – vi talar om nyliberalismen. Det är precis denna som är den fundamentala orsaken till de stora svårigheter och tragedier våra folk för närvarande lider under. Den nyliberala kapitalismen, Washingtonkonsensus. Allt detta har genererat en stor mängd armod, ojämlikhet och oändliga tragedier för alla folk på vår kontinent.

Vad vi behöver nu mer än någonsin herr ordförande är en ny världsordning. Låt oss dra oss till minnes FN:s generalförsamling i sin sjätte extraordinära session 1974, för 31 år sedan, där aktionsplanen för en ny internationell ekonomisk ordning (NIEO) antogs av en överväldigande majoritet, 120 röster för motionen, 6 mot den och 10 som avstod. Detta var den period då röstande var möjligt i Förenta Nationerna. Nu är det omöjligt att rösta. Nu godtar de dokument som detta, vilket jag å Venezuelas vägnar förkastar som illegitimt. Detta dokument godkändes i strid med Förenta Nationernas gällande bestämmelser. Detta dokument är ogiltigt! Detta dokument måste diskuteras; Venezuelas regering kommer att göra det offentligt. Vi kan inte acceptera en öppen och skamlös diktatur i Förenta Nationerna. Dessa frågor borde diskuteras och det är därför jag utmanar mina kollegor, stats- och regeringschefer, att diskutera det.

Jag kommer just från ett möte med Argentinas president Néstor Kirchner och jag drog fram detta dokument; som delats ut fem minuter innan – endast på Engelska – till vår delegation. Detta dokument godkändes av en diktatorisk klubba som jag här förkastar som illegal och illegitim.

Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.

Nu mer än någonsin, säger vi, måste vi återta ideer som övergivits längs vägen, såsom det dokument (NIEO) som godkändes av denna församling 1974. Artikel 2 av den texten bekräftar staternas rätt att nationalisera egendom och naturtillgångar som tillhört utländska investerare. Dokumentet föreslår också att de råvaruproducerande länderna skall stärkas genom karteller. I resolution 3021, maj 1974, uttrycker FN:s generalförsamling sin vilja att med yttersta förtur arbeta för skapandet av en ny ekonomisk internationell ordning baserad på – lyssna nu noga – ”rättvisa, suverän jämlikhet, globalt ömsesidigt beroende, gemensamma intressen och samarbete mellan alla stater oavsett ekonomiska och sociala system, i syfte att korrigererande ojämlikheter och reparera orättvisorna mellan i-länder och u-länder, för att på så vis försäkra nuvarande och kommande generationer fred, rättvisa och en uthållig social och ekonomisk utveckling.”

Det huvusakliga målet för den nya internationella ekonomiska ordningen var att modifiera den gamla ekonomiska ordningen från Breton Woods.

Vi, folket, kräver nu – detta är fallet med Venezuela – en ny internationell ekonomisk ordning. Men det är också nödvändigt med en ny internationell politisk ordning. Låt oss inte tillåta ett fåtal länder att omtolka principerna av Internationell Lag i syfte att påtvinga oss nya doktriner såsom ”förebyggande krigföring”. Och hur är det med doktrinen om staternas skyldigheter att försvara sina befolkningar? Vi måste fråga oss själva. Vem ska försvara oss? Hur ska de försvara oss?

Jag tror att ett av de länder som behöver skydd är just Förenta Staterna. Det syntes plågsamt tydligt i den tragedi som skapades av orkanen Katrina; de har inte en regering som skyddar dem från förutspådda naturkatastrofer, om vi nu ska tala om att skydda varandra. Vi talar här om väldigt farliga koncept som formar imperialismen, som de interventioner där de försöker legalisera överträdelserna av nationellt suveränitet. En fullständig respekt gentemot principerna i internationell lag och Förenta Nationernas stadga måste vara, herr ordförande, en grundsten för alla internationella relationer i dagens värld och är fundamentet för den nya världsordning vi nu föreslår.

Det är nödvändigt att på ett effektivt vis bekämpa internationell terrorism. Emellertid får vi inte använda det som en ursäkt för att lansera orättfärdiga militära aggressioner som bryter mot internationell lag. Sådan har den doktrin varit som följt på 11 september 2001. Endast ett verkligt och nära samarbete och avskaffandet av de dubbla måttstockar som en del länder i nord tillämpar på terrorism, kan få ett slut på det fruktansvärda tillstånd världen befinner sig i.

Efter bara sju år av Bolivariansk Revolution kan folket i Venezuela göra anspråk på viktiga sociala och ekonomiska framsteg.

En miljon fyrahundrasextusen Venezuelaner har lärt sig läsa och skriva. Vi är totalt tjugofem miljoner. Och landet kommer – om några få dagar – bli deklarerat som en analfabetismfri zon.

Tre miljoner Venezuelaner som alltid har blivit exkluderade på grund av fattigdom, är nu en del av primär och sekondärskolan och högre studier.

Sjutton miljoner Venezuelaner – nästan sjuttio procent av befolkningen – får, för första gången fullständig hälsovård , inklusive medicin, och inom ett fåtal år kommer alla Venezuelaner ha fri tillgång till en förstklassig hälsovård.

Mer än en miljon sju hundra tusen ton mat slussas till över tolv miljoner människor till subidierade priser, nästan halva befolkningen. En miljon får det helt fritt, då de befinner sig i en övergångsperiod.

Mer än sjuhundratusen nya jobb har skapats, därigenom har arbetslösheten reducerats med nio procentenheter. Allt detta trots interna och externa aggressioner, inklusive en statskupp och ett driftsstopp i oljeindustrin organiserat av Washington. Oavsett konspirationerna, lögnerna spridda av mäktiga mediekanaler och det ständiga hotet från imperiet och dess allierade.

De har till och med krävt lönnmördandet av en president. Det enda land där en person kan kan kräva avrättande av en statschef är Förenta Staterna. Sådant är fallet med en viss Pat Robertsson, Vita Huset närstående: han efterlyste att jag skulle lönnmördas och han är en fri person. Sådant är internationell terrorism!

Vi kommer kämpa för Venezuela, för Latinamerikansk integration och för världen. Vi bekräftar vår obegränsade tro på mänskligheten. Vi är törstiga efter fred och rättvisa för att överleva som art. Simón Bolívar, grundarfader av vårt land och ledstjärna i vår revolution svor att aldrig låta sina händer eller sin själ vila tills han hade brutit det koppel som band oss till imperiet. Nu är tiden inne för att inte låta våra händer eller själar vila förrän vi räddat mänskligheten.