Plattformar

Om man googlar på begreppsparet plattform +arkitektur får man bläddra en bit neråt i träfflistan tills man hittar något som kommer från arkitekturens domäner. För det mesta syftar ”plattform” idag på den hårdvara eller de operativsystem som ligger till grund för att köra en viss uppsättning programvara: Linux, DOS, Mac OS etc. ”Arkitektur” är i sammanhanget en beskrivning av den övergripande strukturen hos en programvara. Även kallat systemarkitektur.

Ingen av dessa betydelser skiljer sig egentligen i någon större utsträckning från de urgamla tillämpningarna av orden plattform och arkitektur, även om de här är applicerade på en helt ny domän av mänsklig utveckling – den virtuella världen. Även en ny teknik kan beskrivas träffande med begrepp som återanvänds från äldre tider.

Under alla omständigheter är plattformen ett begrepp som har tiden för sig. Den beskriver ett knippe grundförutsättningar, regler, för en virtuell eller fysisk existens, ett upphöjt och organiserat tillstånd som möjliggör en högre grad av ordning, strukturerad ovanpå plattformens fundament.

Håller vi oss inom den byggda verkligheten tycks det som om plattformen som arkitektoniskt objekt blir vanligare ju längre ut vi kommer från det säkra, inrutade och kultiverade. Plattformen kan därför sägas bli nödvändig(are) då det inte existerar en uppbärande samhällelig plattform; och omvänt – ett organiserat och stabilt närsamhälle gör att plattformen som individuellt stadsbyggnadsellement blir mindre nödvändig.

Genom historien har plattformen i första hand, vare sig den placerats i trädtoppar, på klippavsatser, i sjöar eller på naturliga höjder, fyllt en praktisk funktion för jägare, soldater och vaktposter. Plattformen har även varit en tillflyktsplats för boende under oroliga tider.

I naturen fungerar plattformen på samma vis som ett enkelt och effektivt skyddssystem; fåglar bygger sina bon ovan marken med trädens grenar som plattformar, bland aporna är de naturliga plattformarna i grenverket en avgörande överlevnadsfaktor.

För människan har plattformen emellertid även haft andra, symboliska innebörder. I antiken var plattformen en upphöjd yta där extra omsorg lades vid markbeläggning och uppbyggnad. Pattformen bildade basen för tempel och pelarsalar, som därigenom höjde sig över staden; så manifesterades den världsliga och gudomliga makten. Plattformen var ett imponerande vittnesmål av reglerad muskelkraft och organisationsförmåga, den både symboliserade och förutsatte existensen av en stark centralmakt.



Den babylonska kulturen (2100 – 550 f. Kr.) hade redan innan antikens tempelkonstruktörer fulländat det symboliska plattformsbyggandet i imponerande ziggurater, trappstegstempel, varav den mest berömda är den bibliskt omtalade Babels torn. Zigguraterna bestod av tre till sju massiva platåer, där varje nivås enda funktion var att bilda fundamentet för ovanliggande nivå. Branta trappor ledde upp till templet som var beläget på den översta nivån. Templet fungerade som religiös institution, men användes även för astronomiska observationer.





De mellan- och sydamerikanska indiankulturerna hade ett slående likartat symboliskt och praktiskt förhållande till plattformen som byggnadselement, berättar Mark Gelernter:

“Lagging only a little behind the old world descendants of their common ancestors, the Native Americans independently developed the same ideas about culture and architecture. Around 2000 BC at several coastal sites in present day Peru, they built monumental structures including a U-shaped complex of platform temples 20 feet high at El Paraíso. Constructed three hundred years later at La Florida near present day Lima, a gigantic platform 840 feet long and 110 feet high – 10 stories tall and almost three American football fields long – continued the impulse to these early civilizations in the Old World and New to mark as grandly as possible their ceremonial centers.”

Idag har plattformar åter en mer praktisk funktion, vi finner dem ofta i framskjutna lägen, som forskningsstationer och utposter. Internationella rymdstationen (ISS) i sin kretsbana på 400 kilometers höjd är en hypermodern platform, här i den tidigare berörda innebörden: som en grundstruktur som möjliggör en ovanpåliggande förhöjd grad av ordning.

Ofta finner vi, naturligt nog, plattformar i övergångar mellan olika tillstånd. Som i mötet mellan land och vatten. Vid Engelska Brighton har pirkonstruktionen West Pier tveksamt men hoppfullt stapplat ut i vattnet med sin last av byggnader sedan 1866. Efter att ha trotsat stormarna och stått upprätt i mer än hundra år, tog en häftig storm och påföjande bränder piren av daga för bara några år sedan.



Plattformar som alltjämt står, men kanske en dag kommer dö en spektakulärar död, är de gigantiska oljeborrplattformarna, vår tids största konstruktioner, som också kan tävla om att räknas bland de högsta byggnaderna, även om endast en mindre del är synlig ovan vattnet. Världens för tillfället största oljeplattform heter Hibernia (se bild i sidospalten), belägen i Nordatlanten. Plattformen vilar på pelare förankrade på havsbottnen ungefär 80 meter under havsytan. Ovan vattnet reser sig plattformen ytterligare 50 meter, dess yttre perimeter är förstärkt för att klara pådrivande isberg.

Andra strama och praktiskt orienterade plattformar på vakt i havet är de fantasieggande Havsforten ”The Thames Estuary Army Forts” i engelska kanalen, byggda 1942 efter en design av Guy Maunsell, text och bilder hämtat härifrån:

“Their purpose was to provide anti-aircraft fire within the Thames Estuary area. Each fort consisted of a group of seven towers with a walkway connecting them all to the central control tower. The fort, when viewed as a whole, comprised one Bofors tower, a control tower, four gun towers and a searchlight tower.”

De (nå, yttre) likheterna med Archigrams “Walking City” är uppenbara.

I den yttersta, ständigt osäkra, koronan av mänskliga bosättningar, befinner sig den brittiska forskningsstationen Halley, på Antarktis. Hela stationen är placerad på en plattform ovan den ständigt drivande snön, forskaren Alex Gough (som också tagit de vackra bilderna) skriver om det mödosamma och eviga arbetet med att hålla stationen ovan snön:

"We devote huge amounts of effort dealing with the way the entire base slowly sinks beneath the snow surface (well, as the snow slowly climbs up the base). Every mast on the base must also be raised and this week saw the largest set, the AIS transmit antenna, gaining another section. Two lucky people got to climb 45m into the blue skies. We think, but aren't entirely sure, that these are the highest man made structures on the whole continent."

På sikt sjunker alla mänskliga bosättningar. Det är bara en fråga om hastighet. I Halleys fall går det fortare. Detsamma med ISS som sakta rör sig längre ner i atmosfären och inom vår livstid kommer överges för att tillslut störta i havet. Men även städerna sjunker. Lämnade vi dem åt sig själva skulle de med tiden, likt alla tidigare kulturers städer täckas av lera och driva nedåt i lagren av sediment och tektoniska plattor. Sist kvar vid ytan är plattformarna, fåfänga ansträngningar att åstadkomma odödlighet och en förhöjd grad av ordning i en ständigt drivande ocean av förgänglighet och entropi.

Texten är även publicerad på www.byggbrigaden.se

Röda laget dominerar knappast debattsidorna

Spindoctorfirman Hill & Knowlton, mest kända för att ha fabricerat krigspropaganda inför Gulfkriget, har gjort en genomgång av den politiska representationen på storstadstidningarnas debattsidor under 2005.

Undersökningen återges på nyhetsplats av Dagens Nyheter den 21 juni under rubriken: "Röda laget dominerar tidningarnas debattsidor".

DN:s val av rubrik tycks bekräfta det som varje läsande svensk länge anat: att kommunisterna har en särskild gräddfil till att gödsla med sin politiska propaganda via storstadstidningarnas debattsidor.

Det visar sig emellertid, när man läser nyhetstexten, att rubriken har, om vi ska vara generösa, rätt lite med verkligheten att göra. DN skriver:

"Bland partierna är det socialdemokraterna som dominerar, med 38 inlägg. Följt av folkpartiet med 28. Väns­terpartiet har bara fått in ett inlägg."

Att regeringspartiet dominerar får anses vara både fullt naturligt och rimligt, oavsett dess färg. Ministrar presenterar reformer, regeringen bemöter kritik och deltar i debatten. Det är knappast märkligt. Däremot: ETT inlägg för vänsterpartiet och 28 för det ungefär lika stora folkpartiet. Det borde vara en nyhet att lyfta fram i rubriken, det är nämligen ur alla demokratiska aspekter en oroväckande och orimligt stor skillnad. Delvis, i och för sig, förklarad av att folkpartiet är ett parti som i huvudsak existerar just genom sina utspel via debattsidorna samtidigt som vänsterpartiet är, misstänker jag, ganska dåliga på att göra utspel via debattartiklar. Men likväl borde det finnas anledning att reflektera över hur debattredaktionerna egentligen gör sina bedömningar när så stora skillnader uppstår mellan två partier av relativt lika storlek.

Jag har inte sett originalundersökningen, men en misstanke är att de borgerliga partierna vinner ganska enkelt om folkpartiet med sina 28 debattartiklar ensamt nästan matchar (s) och (v) på tillsammans 39. Nu är det dock inte bara partierna som räknats med i undersökningen för att få fram "lagsummorna", DN skriver:

"de båda politiska blocken framträder även på debattsidorna med inlägg av enskilda politiker, fackförbund, ungdomsförbund, tankesmedjor med mera. När dessa räknats samman kommer man fram till att det 'röda laget' dominerat, med 107 debattartiklar. Mot 99 artiklar för 'det blåa laget'."

Återigen, jag vet inte vad som ingår i kategorierna, "enskilda politiker" (Räknas VVV:are som skrivit artiklar kritiska mot vänsterpartiet in hos det röda laget?), "tankesmedjor", "experter" (regeringstillsatta utredare som presenterar resultat eller delresultat av offentliga utredningar, hur räknas de?). Men hur som helst, det finns två andra grupper som INTE tagits med, DN skriver:

"Inlägg av myndigheternas generaldirektörer har här inte räknats in i det röda laget, och inlägg av företagsdirektörer har inte räknats in i det blå."

Vänta lite. Varför undantas dessa grupper? Deltar inte de i opinionsbildningen? Det händer ytterst sällan att "företagsdirektörer" tar risken att ge sig in i samhällsdebatten utan att ha för avsikt att påverka den politiska agendan. Och det är inte bara vanligtvis, utan undantagslöst, åt höger de lutar. Märkligt att inte räkna in dem i det "blåa laget"! Men Hill & Knowlton har alltså kvittat dessa mot kategorin generaldirektörer som anses tillhöra det "röda laget". Man kan undra på vilken grund de hänförts dit? Bara under det senaste året har det förekommit vid, vad jag kan minnas, åtminstone tre tillfällen att generaldirektörer vid statliga myndigheter skrivit debattartiklar som varit kritiska till regeringen. Vilket inte är särskilt märkligt då många generaldirektörer delar en i grunden borgerlig världsbild och klasstillhörighet.

Avslutningsvis: i undersökningen ingår Svenska Dagbladet, Expressen, DN och Aftonbladet. Det borgerliga blocket dominerade i Svenskan och Expressen medan "röda laget", enligt Hill & Kowltons sätt att mäta, dominerade i DN och Aftonbladet. När det gäller DN är förklaringen att det är här som de flesta regeringsutspelen sker. I övrigt är det uppenbart att ägande och politisk färg på tidningen spelar roll även för debattsidans urval. En dyrköpt lärdom för arbetarrörelsen som avvecklat sig ut från kampen om makten över media.

Socialdemokratiska EU-svängar i backspegeln

Bläddrade i ett gammalt nummer av Tvärdrag (nr 1 1990) där Anna Lindh, som ännu var förbundsordförande bemöter en debattartikel av Olof Abrahamsson och Lars Ilshammar. De sistnämnda vill att SSU skall verka för att ”Sverige äntligen skall besluta sig för att gå med i Europa”. Vid den här tiden var SSU motståndare till svenskt medlemsskap i EG. Anna Lindhs motargumentation är intressant, med senare socialdemokratiska kovändningar i minnet. Hon talar om att neutraliteten är omöjlig att förena med EG-medlemsskap och att EG är en ”byråkratisk och centraliserad modell” som ”omöjliggör vårt ideal”. Ordet går till Anna Lindh, anno 1990:

Detta är vår Europavision. Utifrån den har vi sagt ja till samarbete med EG, men nej till medlemsskap. Vi har valt den svåraste vägen: Att varken tvärt motsätta oss EG eller okritiskt anamma EG. Speciellt det senare har ju varit det ”trediga” i debatten. ”Utvecklingen kräver...” brukar det heta. Problemet med EG är inte bara neutraliteten: att de facto elva av tolv medlemmar är NATO-anslutna och att både utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete står på dagordningen. (Än lever tyvärr blocktänkandet.) Problemet är också att EG har en arbetsmodell som omöjliggör vårt ideal. Besluten fattas inte demokratiskt, utan i en byråkratisk och centraliserad modell. Många frågor som borde avgöras på nationell nivå, har flyttats till EG-nivån för att undvika ”handelshinder”.

Frågan är: om det hon sade var rätt och riktigt då, vad i EU är det som i grunden har förändrats sedan dess som gjorde det möjligt för socialdemokraterna att plötsligt bli EU-anhängare? Har EU bytt arbetsmodell? Har EU blivit mer demokratiskt? Står utrikespolitiskt samarbete inte på dagordningen idag? En misstanke är att det snarare är socialdemokraterna som förändrats. Anna Lindh varnar 1990 för en sådan utveckling:

Europafrågan får inte bli ytterligare ett exempel på socialdemokratisk anpassningspolitk där vi först säger nej och sedan passivt, efter hand, accepterar borgerliga förslag och, i detta fall, säger ja till EG-medlemsskap för att ”bevisa” vår flexibilitet.

Kommentarer känns överflödiga.

Rostsverige

Jag har tidigare skrivit om byggnaders varierande förmåga att förfalla på ett estetiskt tilltalande vis. Egentligen är det inte det som den här postningen handlar om, men det kan vara intressant att hålla i bakhuvudet när man tittar på en del av bilderna på Rostsverige – projekt folkhem.

Rostsverige är en blogg som reser runt och fotodokumenterar de platser där Sveriges välstånd byggdes, gamla industriorter som Grängesberg, Ramhäll, Ljusne med flera. Orter som upplevt en stolt period av blomstring då den stora arbetsgivaren, gruvan, sågverket, industrin, expanderade, för att sedan falla in i en stilla dvala då kapitalet drog vidare till andra jaktmarker.

Nu står bruken, järnverken, folkparkerna, idrottsplatserna, bostadsområdena, centrumtorgen och folkskolorna övergivna, som sakta vittrande monument över en tid som trots allt inte är så långt borta.

Det är stundtals plågsamt vackra bilder av genomsnittsvenska platser dokumenterade från högsommar till senvinter. Rosten äter sig in överallt och färgen har flagnat från träfasaderna. Längre från Stureplan kan man knappast komma, men tätt tätt intill det sverige som röstade nej till EMU. Ett Sverige, som fortfarande, hur märkligt det än kan verka, är befolkat. Och här ligger poängen, som döljer sig strax bortom Rostsveriges nedslag i små halvsovande bruksorter och rivningshotade bostadsområden: att inte bevara och rusta upp, att inte försvara och hålla vid liv, är ett fruktansvärt slöseri. Med människor, kulturarv, infrastruktur. Bakom rosten döljer sig en nationell tragedi. Något naturgivet bäst föredatum finns inte på en ort, det placeras där av statsmakter som inte bryr sig och ett ekonomiskt system som bara förmår upprätthålla intresset så länge det ger profit.

Rostsverige gör ett nedslag i Söderhamn där ett helt bostadsområde rivs i detta nu:

”Nybonad parkett och omtapetserat för inte alltför länge sedan. Lägenheterna håller god standard, men utflyttningen från Söderhamn överstiger med råge inflyttningen. Arbetstillfällen har försvunnit i jämn takt från 90-talet och framåt. Förra året höjdes kommunalskatten med 50 öre för att kommunen skulle ha råd att riva området. Ger en helt ny dimension till ordet kapitalförstöring. Höjd skatt för att göra sig av med miljoner i tillgångar.”

Så kan det se ut när hela orter och regioner topprids av externa ekonomiska faktorer. Men Söderhamn och Grängesberg står trots allt kvar i eftermiddagsljuset och ännu bor där människor. Ännu finns där välbyggda 40-50-talshus där hälften av lägenheterna står tomma, men hälften är bebodda. Det vore rimligt att diskutera en samhällsplanering, en bostadspolitik och infrastruktur som gjorde det möjligt för orter som Grängesberg att utvecklas igen. För, som Rostsveriges bilder visar: det är inget fel på platserna. De har bara glömts bort och lämnats att klara sig själva på omöjliga villkor.

Appropå bostadsutställningar i stockholmsförorter, visst vore det intressant med en bostadsutställning som tog sin utgångspunkt i någon av Rostsveriges studieobjekt och ställde upp utmaningen: hur får vid det här att blomstra igen? Utbudet av småorter i folkhembygden är närmast oändligt. Möjligheterna enorma. Landet byggs underifrån.

Besök: www.rostsverige.blogs.se

Texten är även publicerad på byggbrigaden.se