Om det här är världens säkraste kärnkraft...

För något år sedan deltog jag tillsammans med representanter från de övriga ungdomsförbunden i ett studiebesök på Forsmark. Besöket arrangerades av kraftbolagen, ytterst, förstås, i syfte att få en generation av blivande politiker positivt inställda till kärnkraften. Vi bjöds på god mat i den vackra 1700-tals herrgården i Forsmarks bruksamhälle och fick på det hela taget njuta av en trevlig dag i Uppland och på kraftverket.

Såhär i efterhand kan man konstatera att lobbyingen funkade på CUF. Möjligen hade kraftindustrin redan informerats om att den yngre generationen centerpartister tappat sin ideologiska kompass på väg mellan Timbrokonferenserna.

Nåväl. Rundvisningen på Forsmark var imponerande. Vem kan låta bli att bli lite exalterad när man står inför en anläggning som skickar ut en effekt på c:a 3000 MW på det svenska elnätet? Var sjätte kilowattimme el som förbrukas i Sverige kommer från Forsmark. Den stabila svenska tekniken, de tredubbla säkerhetssystemen och den allmänt goda ordningen ingav respekt och det var inte utan en viss stolthet vi hasade runt i våra skyddskläder och kikade in i både kontrollrum och reaktorbassäng.

Så inträffade då, för några veckor sedan, en så kallad ”incident” på Forsmark. Incident, det är ett bullshit-ord för att det helt enkelt var jävligt nära att vi fick en gammal hederlig härdsmälta på halsen. Fastighetsvärderna i mellansverige skulle inte repat sig de närmsta 500-åren om ”incidenten” blivit lite värre.

SKI:s slutrapporter om vad som egentligen hände lär vi få vänta på, om vi någonsin får se dem. Redan idag står det dock smärtsamt klart att den stabila svenska tekniken visade sig ungefär lika ihålig som det svenska fotbollslandslaget i VM och de tredubbla säkerhetssystemen var lika pålitliga som Olof Mellbergs backspel mot Miroslav Klose och Lukas Podolski i åttondelen.

Forsmarks före detta konstruktionschef, Lars-Olov Höglund, menade att snabbstoppet på Forsmark var den farligaste kärnkraftsincidenten sedan Tjernobyl och Harrisburg. Till UNT sade Höglund:

Utgående från de uppgifter som jag har var det en ren slump att det inte blev en härdsmälta.

Lars-Olov Höglund borde veta, han var med och byggde Forsmarksreaktorerna, först som chef för projektkontoret för Forsmark och sedan som chef för Vattenfalls konstruktionskontor 1976—86.

SKI var genast ute och tonade ned uttalandet. Efter några obligatoriska bekymrade politiska kommentarer satt såväl oppositionen som regeringen stilla i båten. Inte så konstigt, med tanke på att det idag bara finns två partier som är kärnkraftsmotståndare. Vänsterpartiet hade uppmärksamheten riktad mot mellanösternkonflikten och miljöpartiet saknade kraft att ensamma driva debatten mot en kompakt mur av tystnad.

Det har på det hela taget, politiskt, talats mer om den bortspolade vägbanken i Jämtland än om Forsmarksincidenten.

Vad var det då egentligen som hände? Hur nära var vi en katastrof och vilka slutsatser bör man dra för kärnkraftens del?

Ny Teknik skriver:

Sommarens incident i Forsmark handlar om mer än krånglande reservkraftaggregat. Att störningen fortplantade sig i flera nivåer går på tvärs emot kärnkraftsbranschens grundläggande säkerhets-tänkande.

Den koncisa artikeln länkad ovan är tekniskt lättfattlig och väl värd att läsa. I sammanfattning kan man konstatera att en liten störning fortplantade sig till en större som gav oförutsedda effekter. Det som började med en kortslutning vid ett vanligt underhållsarbete i ställverket som ansluter Forsmark till högspänningsnätet slutade med ett nödkylsystem som var beroende av ett svajigt lokalt elnät i Uppland och en vattennivå över reaktorhärden som sjönk från cirka fyra till två meter.

Uppsala Nya Tidning sammanfattar skeendet:

Efter kortslutningen fortplantar sig överspänning in i verket, vilket enligt Forsmarks analys som blev klar i går beror på att en utrustning mellan växelströmsnätet och likströmsnätet inte fungerar som det ska [!]. Generatorernas batterier slås ut vilket leder till att de inte kan hålla rätt varvtal. Två generatorer självstoppar pga av detta konstruktionsfel. Felet är identiskt [!] i alla fyra generatorerna, men två klarar sig tack vare lägre belastning. Samtidigt uppstår en dipp i ett lokalt elnät som kärnkraftverket är anslutet till. Dippen är så kraftig att pappersbruket i Hallstavik slås ut och produktionen ligger nere i en timme.

I det här läget är det ganska svettigt i kontrollrummet och den mänskliga faktorn – nya felbeslut i stundens hetta – den som normalt inte skall få finnas i ett kärnkraftverk, riskerar att bli kraftigt uppförstorad. Vid ett snabbstopp ska personalen normalt inte behöva agera alls med manuella åtgärder, just för att undvika förhastade beslut. Nödkylsystemens backup-utrustning skall gå på automatiskt. I Forsmark, däremot, tvingades kontrollrummet gå in och manuellt starta två av reservgeneratorerna.

Längs vägen under incidentminutrarna inträffade många oförutsedda fel på rad. Ny Teknik skriver t ex:

Antagligen gjorde ett felaktigt installerat underfrekvensskydd att generatorn inte slog ifrån som den skulle.

Felaktigt installerat? Sådant skall överhuvudtaget inte få förekomma i ett kärnkraftverk. Men det är klart att det gör, precis som i alla annan teknik. Stressade elektriker, trötta datatekniker, osäkra ingenjörer... alla begår misstag emellanåt och en del av dem upptäcks inte förrän de verkligen behövs. Problemet är att i ett kärnkraftverk är effekterna av ett felaktigt installerat system så mycket allvarligare än en programmeringsmiss i en iPod.

Ingvar Berglund, chef för säkerhet och miljö på Forsmark säger till UNT:

-Vi vet exakt vad som hände.

Det är ju bra. Problemet är att den klarsyntheten finns där först i efterhand. På förhand var det som hände, som Tage Danielsson uttryckte saken, så osannolikt att det egentligen inte ens kan ha hänt. Dagen innan incidenten var svensk kärnkraft, så vitt vi visste, säkrast i världen. En olycka var så osannolik att den inte ens kunde hända. Den 25 juli var säkerheten plötsligt en hårsmån från Vitrysk nivå. Ursäkta, Vitryssland, för jämförelsen.

Angående den underdimensionerade växelriktaren som gjorde att två av de fyra nödgeneratorerna slogs ut säger ovan citerade Ingvar Berglund till Expressen att leverantörerna av komponenterna känt till felet länge. Och, säger han:

- Vi är lite ledsna över att vi inte fått veta något.

Alltså. Hallå? Är detta vad vår nationella säkerhet ytterst hänger på? Att alla underleverantörer skall vara ärliga med att informera om alla eventuella brister i undersystemen.

Jag är också lite ledsen Ingvar. Den här gången, tack och lov, mest för din skull.

Vad hade hänt om även det yttre elsystem som Forsmark blev beroende av för att återpumpa reaktorkylvattnet hade slagits ut? För två år sedan slocknade halva sydsverige i två timmar efter en kortslutning i ett ställverk liknande det som inträffade vid Forsmark. Det uppländska 70-kilovoltsnätet svajade till av överbelastning, som UNT skriver, citerat ovan. På Hallstavik fick pappersrullar kasseras på kuppen till en kostnad av miljoner. Förstås en bagatell i sammanhanget.

Vad som inte är en bagatell är den fullständiga politiska ignorans och liknöjdhet som omger vad som lika gärna kunde blivit den största katastrofen i europeisk efterkrigshistoria. Var är centerpartiet när man (för en gångs skull) behöver dom? Eskil Erlandsson meddelar via centerpartiets hemsida att

- om inte säkerheten kan garanteras till 100 procent måste reaktorerna kopplas ur drift tills så kan ske.

Problemet, det helt fundamentala problemet med kärnkraften, Eskil, är att säkerheten aldrig kan garanteras till 100 procent. Det är inte möjligt att garantera säkerheten i något enda mänskligt konstruerat system till 100 procent. I ett komplext system som ett kärnkraftverk blir den möjligheten ännu mindre. Men maktgiriga och sönderlobbade förstår centerpartiet numera tydligen inte ens det som en gång var elementa i kärnkraftsmotståndet.

Den 25 juli hängde mellansverige på en bit tejp. Den politiska ledningen hukar och säger inte flasklock. Kritik beskrivs som ”överdrifter” och skräckpropaganda. Kärnkraften är fortfarande lika säker. Ibland är Sverige ett jävla förljuget ställe.