16 augusti 2006

Stoppa pressarna


Politiska nyheter av stor betydelse skakar mig denna eftermiddag. Flamman rapporterade igår:

En splittring har ägt rum i Förbundet för Femte internationalen. En minoritet av medlemmarna har uteslutits för att i detalj och i hemlighet ha planerat att splittra Förbundet.

De flesta av de uteslutna är medlemmar i den brittiska sektionen. Uteslutningen skedde på tröskeln till Femte Internationalens sjunde kongress, som ägde rum innan slutet av juli. Det skriver Arbetarmakt.

En gruppering av medlemmar hade under två år fört en intern strid. Först som en informell gruppering, sedan som en tendens och slutligen som en nationell minoritetsfraktion i den brittiska sektionen och därefter som en internationell fraktion.
Arbetarmakt lägger på sin hemsida fram en tung trave bevis till stöd för den nödvändiga uteslutningen av fraktionen (min kursivering):

Hela detta skikt, många av dem fackliga militanter under många år med en viss ställning och god meritlista vad gäller kamp, visade sig inte desto mindre år efter år vara fullständigt oförmögna att rekrytera till organisationen. De blev förbittrade och svartsjuka på de som rekryterade och byggde. [...] De utvecklade perspektiv som förnekade varje övergripande uppgång i den internationella klasskampen och noterade bara att "den är ojämn". [...] De har öppet lekt med att revidera Lenins teori om imperialismen för att få bort frågan om nedgång och stagnation. [...] De eftersträvade en återgång till "mer propaganda" och betraktade Förbundets vändning till att kombinera propaganda med agitation som är fokuserad på ungdomen och avantgardets kämpar mot nyliberalismen som "voluntarism".
Frågan är nu om världens arbetarmassor kan känna sig trygga att återgå till arbetet. Kan vi känna oss säkra på att alla småborgerliga centristiska tendenser rensats ut ur arbetarnas, böndernas och de revolutionära ungdomarnas sanna kamporganisation? De avslutande orden i kommunikén från Femte Internatonalens Internationella sekretariat ingjuter i alla fall hopp och förtröstan i varje revolutionärt arbetarhjärta:

Nu måste vi alldeles säkert prioritera användningen av våra resurser ännu mer skoningslöst och göra större uppoffringar. Men avslutningen av denna kamp kommer att öka de mänskliga resurserna, den tid och energi som vi kan ägna åt att ingripa i och rekrytera i klasskampen. Vi kommer att gå vidare mot nya framgångar. Vi tvivlar inte på det.
Så skönt med en vänster som ägnar sig åt rätt saker.

1 kommentar:

Peter Björkman sa...

Jo. Men om man verkligen tror på proletariatets diktatur är det ju otroligt viktigt att höra till partiets kärna. Vem vill inte sitta i politbyrån och representera arbetarklassens diktatur?