19 december 2006

Oro runt Treschow

Michael Treschow är en härlig, bullrig kille som aldrig bangar för att säga sitt hjärtas mening. Ibland säger han det vid fel tillfälle. Som strax innan en viktig avtalsrörelse. Då passar det inte så bra, Michael, att säga att chefslönerna borde stiga. Inte just nu. Inte när andra dagen efter skall försöka förklara varför lägstalönerna absolut inte får stiga. Lite taktik, för guds skull! Du får vänta tills efter avtalsrörelsen.

Näringslivet har ägnat sig åt skadebegränsning. Finansministern ingriper och fördömer. Samtidigt dundrar liberala bloggare om att inte visa undfallenhet mot facket eller jantelagen. Förvirringen i leden är komisk att skåda.

Dick "storfederley" Erixon hör till dem som framträtt som kritiker av Treschows utspel, han kan tjäna som ett belysande exempel på hur kritiken mot Treschow egentligen inte handlat om substansen - att enorma löner på toppen är skadligt för hela samhället - utan att det är en propagandamässig felprioritering. Dick skriver:
"Om svenskt näringsliv och dess organisationer först ägnar sig åt att satsa resurser på att i Sverige skapa förståelse för frihet, kapitalism och marknadsekonomi, då kan man sedan med gott ledarskap också förklara varför vissa personer ska ha så mycket högre löner. Men näringslivet har smitit från sin opinionsbildande roll under tio år."
Det finns goda orsaker till att delar av borgerligheten förhåller sig kritisk till höga styrelsearvoden och skenande chefslöner. Det äter av samma kaka som ägarnas utdelningar skall tas ur. Eller som Dick skriver:
"Nyckeln för mig är att direktörerna, och tillika styrelseledamöterna, är enkla tjänstemän, anställda. Det är en viktig aspekt. Ägare och entreprenörer, som Ingvar Kamprad, kan ta ut hur mycket de vill ur företagen, eftersom ingen i företagen haft jobb utan deras risktagande, utan deras drivkraft, utan deras idéer. Vi måste på borgerliga sidan göra skillnad på direktörer och entreprenörer."
Jomän. Så kan man se på världen. Cheferna skall komma ihåg att de är enkla tjänstemän, blott anställda.

Från ett helt annat perspektiv, i - det är jag säker på - en helt annan värld är Dicks, kan man konstatera att höjda chefslöner eller höjda vinstutdelningar ur ett löntagarperspektiv är hugget som stucket. I båda fallen handlar det om att det värde som löntagarna skapar hamnar någon annanstans än där det hör hemma: hos dem som gör jobbet.

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Marcus sa...

Jag håller, föga förvånande, inte med dig i din slutsats. Men jag tycker du skriver sakligt.

God Jul!

Anonym sa...

De därprickarna borde nog ha betydligt lägre löner. Om vi slapp de allra "skickligaste", de där som gör svenska företag så förfärligt attraktiva för utländska köpare, kanske vi får behålla ett eller annat företag i Sverige .

(För säkerhets skull -ironi :-))

Anonym sa...

Nej, kan man förvånas, Marcus, du tillhör ju inte de ALLRA största förlorarna, med den politik och det samhällsklimat vi har, nämligen kvinnorna (och därmed också många barn)...