Till Kisumu, Kenya

Bild från Wash n’ share - studentprojekt i Kisumu

De kommande nio veckorna kommer det troligen bli glesare mellan postningarna, om jag alls hinner med det. Imorgon bär det av till Kenya för fältstudier i Kisumu vid Victoriasjöns nordöstra stränder. Det är en del av kursen Universal City, ett samarbete mellan Arkitektskolan i Lund, Chalmers, UN Habitat och Universitet i Nairobi.

Med Kisumu som utgångspunkt närmar vi oss de globala villkoren och utmaningarna för stadsbyggande och hållbar utveckling idag. Vi åker dit för att lära oss om de problem vi alla står inför, därför att staden är universell. Afrikas öde är också vårt, om de Heidenstamska tongångarna ursäktas.

I den här artikeln i Expressen sätter Maria Nyström, som är kursansvarig, in projektet i samma sammanhang som rymdprogrammen. Det verkar kanske till förstone som en förvånande koppling, men egentligen är det självklart: de tekniska lösningar vi behöver för att hantera stadens resurshushållningsproblem, är samma lösningar som behövs för att göra funktionella och uthålliga månbaser (som arkitektskolan i Lund också jobbar med inom ramen för STAR Design). Framförallt handlar det om lära sig tänka på samma vis: att sluta kretsloppen, att minimera energiåtgången, att optimera istället för att maximera resursanvändningen. Att se systemet som en holistisk helhet. Det är en sorts tänkande som har mycket lite utrymme i en kapitalistisk marknadsekonomi, men som är helt nödvändigt om vi alls ska överleva.

Maria Nyström har tillsammans med Lars Reuterswärd, som är ansvarig för UN Habitats Global Division, skrivit boken Meeting Mars – recycling Earth som trots en otroligt enerverande layout är läsvärd som en introduktion till hur den yttersta och den mest jordnära frontlinjen i mänsklig samhällsbyggnad hör ihop.

Universal City tar sin utgångspunkt i en participativ designfilosofi. Vi, som utbildar oss för att rita hus, infrastruktur, teknik, ska inte inbilla oss att vi för den skull har svaren innan vi tagit till oss och förstått frågorna och komplexiteten. Där den traditionella arkitetrollen har varit profetens, så är arkitekten i en participativ designprocess snarare en spökskrivare åt folket.

Universal City är delvis en produkt av UN Habitats existens. UN Habitat är det FN-organ som ansvarar för den byggda miljön, både i syd och i nord. Uppdraget består, enkelt sammanfattat, i att arbeta för global utveckling med målet att nå ”fullgoda bostäder för alla och uthålliga bosättningar i en urbaniserad värld”.

Under 1900-talet har städerna svält som cancersvulster. Inte för att stadslivet är överlägset landsbygden, utan därför att människor tryckts bort från landsbygden i jakt på utkomst, för att överleva. 1950 bodde 750 miljoner människor i städer, år 2000 var det över 2,8 miljarder och förra året levde för första gången i världshistorien mer än halva mänskligheten i städer. Mer än en miljard lever i oplanerade slumområden, vilket, som Mike Davis påpekar i Planet of Slums (kommenterad i två utmärkta artiklar av Andreas Malm), gör slummen till den vanligaste boendeformen för stadsmänniskor idag. Afrika är den världsdel som just nu urbaniseras snabbast, med en årlig stadstillväxt på 4 procent, av vilket den största delen sker oplanerat. De afrikanska befolkningarna trycks in till städerna av en ekonomisk utslagning av småjordbruk, av klimatförändringar och av en kolonialt initierad överexploatering av marken. I förlängningen är det alltså vår konsumtion och ett kolonialt arv som driver fram nya slumområden.

UN Habitat tar sig an situationen såsom FN-organ brukar: med en djup oro över läget, men samtidigt med en hoppfull inställning om att det ändå går att göra något. I Habitatagendan fastslås att städerna, trots allt, bär på löften och möjligheter:

”Cities properly planned and managed, hold the promise for human development and the protection of the world’s natural resources through their ability to support large numbers of people while limiting their impact on the natural environment.”

Många står på kö för att få peka finger åt FN-organ som UN Habitat och kalla dem antingen kraftlösa eller aningslösa, beroende på om man pekar från vänster eller höger. För egen del ser jag ganska positivt på dem. Deras uppgift är inte att på egen hand lösa problemet, de fyller en viktig funktion redan genom att knyta samman trådar som kan leda till förändring, koppla ihop aktörer och genom sina Habitatkonferenser och kurser som denna, Universal City, etablera medvetenhet kring problembilder och konsensus kring utvecklingsstrategier. Därigenom är UN Habitat en motkraft, om än inte ensamt tillräcklig, mot den kapitalistiska bärsärkargången.

Jag ska göra mitt bästa för att få upp rapporter och reflektioner från Kisumu här, men vi får väl se hur det blir. Trots allt: när vi väl är där, i en värld som är någonting helt annat än den jag är van vid, vet jag inte om bloggen kommer vara särskilt prioriterad.

Här, för den som har Google Earth installerat, ligger Kisumu.

Nyliberal favoritblogg

Ännu en frihetsblogg har lanserats! Frispråkige sanninsägaren Milton Frihetsson vädrar ut i den dävna sossestaten och sprider nyliberal upplysning över bloggsfären. En favorit.

[Via Bulten i Bo]

I arkitektens öga

Kvarteret Garnisonen, Stockholm.

Ragnar Uppman, född 1929, är en av den svenska arkitekturens tungviktare: styrelseordförande för Arkitekturmuseet, professor på KTH, utredare, praktiker, juryledamot och företagsgrundare är några av de titlar han uppbär på sin meritlista. I slutet på 2006 publicerade han sina yrkesmemoarer, I arkitekens öga, på Carlssons bokförlag. Boken erbjuder en fascinerande inblick i den svenska arkitekturens – och arkitektkårens – utveckling under andra halvan av 1900-talet.

Det är också en tät och sympatisk bok som kan läsas som ett kunskapstestamente från en av dem som slagits för arkitekturens ställning i det svenska samhället. Ofta i strid med och i bland i lag med byråkrater och mäktiga byggherrar.

Ragnar Uppman växte upp i frikyrkliga Tranås med en far som var möbelsnickare och agnostiker. Via tekniskt gymnasium i Norrköping, ett val ursprungligen grundat på flygintresse, sökte han sig 1950 till KTH där Eskil Sundahl var huvudlärare under de två första åren. Funktionalisterna satte sin prägel på utbildningen:

”De ivrigt inväntade skisskritikerna utmärktes av kärva värdeomdömen av typen renhårig, bussig, rejäl och ärlig, särskilt ärlig var en återkommande värdering. Funktionalisternas saklighet formulerades alltså för oss med ord förmodligen rotade i den nationalromantik, som en gång varit Sundahls ingång till arkitekturen. Han lärde mig i en kritik att hus inte har någon baksida, men också att läsa Elin Wägner, antagligen ett försök att introducera ett kvinnoperspektiv i undervisningen. I Åsa-Hanna beskriver hon hur den unga pigan förfasas, när hon upptäcker att i den fina familjens kök var kopparkärlen inte putsade på baksidan. Sundahl och Wägner var samma ärliga andas barn, bägge ogillade särbehandlade baksidor.”

Ragnar Uppmans personliga yrkeshistoria ger en mänsklig bakgrund till hur vi idag hamnat där vi hamnat med stora och ansiktslösa kontor. Själv började han sin bana i det kollektiva kontoret A4 som kom att växa snabbt i en tid som präglades av rekordårens byggboom och brist på utbildade arkitekter. För att konsolidera kontoret och professionalismen kom flera fusioner att genomföras under åren. A4 gick samman med ELLT i mitten på 70-talet och bildade Coordinator som flera år senare uppgick i ett annat personalägt arkitektföretag: White.

Uppmans jordnära resonemang bildar en berättelse om en engagerad och samhällstillvänd arkitektur. Jag läser boken som ett eko från en mycket specifikt svensk arkitekturtradition i Gunnar Asplunds, Eskil Sundahls, Sven Markelius och Uno Åhréns anda: det ska vara genomtänkt, rationellt och funktionellt, Uppman skriver:

”För mig är arkitektur innerst inne ett uttryck för politik, det möjligas konst. Och politik är ju som vi alla vet att vilja. Arkitektur är också att vilja forma samhället. Den arkitektur vi värderar avslöjar vilket samhälle vi vill ha.”

Uppmans politiska arkitektur är inte slagordsmässig, snarare är den inbakad som en underliggande medvetenhet, en reflektion över villkoren, i hela hans arbete. Det är en lågmält humanistisk – jag vill drista mig till att kalla den för socialdemokratisk – politisk hållning: radikaliteten är alltid närvarande, utan att någonsin vara ett huvudtema.

Under 70-talet deltog Coordinators internationella kontor, Scan Plan, i en tävling för low cost housing i utvecklingsländer. Kontoret vann tävlingen efter att ha ifrågasatt problemformuleringen och istället introducerat begreppet ”low cost urbanization”. I många bostadsprojekt i u-länder, resonerade man, är kostnaderna för att bygga avlopp högre än för själva byggnaderna, därför tog Scan Plan fram ett enkelt multrum som skulle kunna ersätta de dyra vattenburna avlopssystemen. En genuin low-tech-lösning. Idén var god, men därefter vidtog en kamp som än idag bedrivs av Uno Winblad, för att omsätta den i verkligheten. Många hinder låg på vägen och ett av dem var de förväntningar och värderingar som finns inbyggda i en marknadsekonomi, som Uppman skriver:

”Vi insåg efterhand att vi, ett kommersiellt konsultföretag, saknade trovärdighet för att föra ut en idé utan selling point: hjälp till självhjälp. Om vi hade föreslagit en plasttoa med solvärmare hade det varit lättare att få stöd för produktutveckling och marknadsföring för en framtida export. Vår idé saknade kommersiellt värde och det ska idéer ha i marknadsekonomier, särskilt om de lanseras av konsulter.”

Low-techlösningar må vara bäst ur ett hållbarhets- och utvecklingsperspektiv, men ur ett tillväxtperspektiv är de inte lika intressanta och därmed väljs de dessvärre ofta bort.

Uppman har i viss mening kommit att bli en den offentliga sektorns arkitekt, efter en kortare tid på KF:s arkitektkontor i början på sitt yrkesliv, har han inom olika konstellationer kommit att medverka på många statliga uppdrag: högskolor, flygplatser, polishus, museer...

Sturups flygplats.

När en rad statliga verk i slutet på 60-talet skulle flytta till nya gemensamma lokaler i Stockholm fick Uppmans kontor A4 uppdraget att rita kvarteret Garnisonen, 135 000 kvadratmeter som skulle rymma 3000 personer. Projektet blev en första prövning för de strukturalistiska principer som man utvecklade i samarbetet med Byggnadsstyrelsen: en slags "bygglåda" som likt legobitar kunde sammanfogas till mångfunktionella byggnader. Det låter, konstaterar Uppman, som ”stapelbara byggklossar” men snarare var det en teori med ett strikt sätt att tänka när man projekterar och bygger utan bindning till specifika byggelement.
Alltså raka motsatsen till de slutna system som de stora byggbolagen tillämpade i miljonprogrammet. Målet med ett strukturalistiskt tänkande är att uppnå flexibla byggnader som kan stå länge men anpassas, byggas om och användas för olika funktioner under sin livslängd. Garnisonen blev ett flaggskepp för det strukturalistiska tänkandet och byggnaden har också, menar Uppman, bevisat sitt värde: idag när de statliga verken flyttat vidare och 200 privata företag delar på utrymmet, fungerar det också:

”Den stora anläggningen kryllar av hyresgäster av alla kategorier som tar sig in via spridda entréer till de olika trapphusen. Allt en gång förberett. Det gamla strukturalistiska projektet har bestått ett andra test då de nya privata hyresgästerna med sina annorlunda kravoch förväntningar flyttat in. Och efter trettio år har en välbehövlig renovering kunnat genomföras till hälften av kostnaden per arbetsplats jämfört med samma standardhöjning i kasernerna intill.”

Andra större projekt där Uppman varit inblandad som projektledare, ansvarig arkitekt eller del av arbetsgruppen är bland annat flygterminalerna på Sturup och Landvetter, Umeå universitet, Humanistiska fakulteten i Göteborg, Forskarparken Electrum i Kista, Salénhuset i Stockholm och Södertörns högskola för att nämna några. Det framgår inte alltid entydligt vilken roll Uppman själv haft, men det verkar inte heller vara det viktiga: de kollektiva kontoren med sina kollektiva arbetsprocesser står i centrum. Och Uppman skriver många gånger varmare om sina kollegor än om sina egna insatser.

Salénhuset

Uppman skriver överlag inte så mycket om stilar eller estetiska överväganden, desto mer om byggnadsfilosofier, praktiska lösningar av funktionsproblem och koordinering av byggprocesser. Det ska inte tolkas som ett ointresse för estetiska kvalitéer, utan snarare som att estetiken är en del i ett organisatoriskt sammanhang. Ytterst är byggnadens estetiska kvalitéer avhängiga byggnadens funktionalitet och byggprocessens rationalitet. De svenska arkitekterna var realister snarare än visionärer: ”Arkitektoniska drömmar ska man bygga från verkligheten och uppåt, försöker man göra tvärtom är det risk för kraschlandning”.

Electrum i Kista

Men en rationell arkitektursyn innebär inte ett underkastande inför vad som ur ett kort perspektiv synes billigast. Tvärtom, om det vittnar bokens kritik av miljonprogrammets urlakning av arkitektoniska kvalitéer, en era då några få mäktiga entrepenörer med egenutvecklade slutna byggsystem övertog ledningen och satte både arkitekterna och samhällsansvaret på undantag, ett längre citat:

”En utredning om hissekonomi av Hilding Borsenius, professor vid KTH, hade utifrån kraven på brandutrymning rekomenderat åttavåningshus som optimala. Gjorde man lägre hus kunde man få samma ekonomi på hissarna om man ställde dem glesare men då måste man ta till loftgångar för att nå de bortersta lägenheterna, dvs man passerade utanför grannens fönster. Det var alltså med argument om hissekonomi som denna minst sagt problematiska hustyp introducerades. Hissarna gav en slags normer som passade det industriella byggandet. Nu hade man goda argument för att stapla sina element högt och långt. De kritiserade miljöerna är sådana som ofta i kolossalformat illustrerar just anpassning till produktionen, helt följdriktigt då arkitekterna hade knutits till entrepenörerna eller till de kommunala bolagen för att göra just produktionsanpassade projekt.”

Under miljonprogramsåren slog den ”stora skalan rot”, de fyra stora byggföretagen sög upp den näring som skulle ha kunnat föda också de mellanstora. Industrialisering av bostadsbyggande kom att förknippas med fult elementbygge, en mental föreställning som gav en längtan tillbaka till hantverk och länge stängde vägen mot en mer arkitektoniskt flexibel och genomtänkt industrialisering.

Förhandlingsplanering, parallella uppdrag, arkitekttävlingar, branschorganisationer och utbildningens utformning är några av de ämnen Uppman också behandlar ingående. Som återkommande juryledamot både i Sverige och utomlands, bär han intressanta erfarenheter och insikter från komplicerade tävlingar som SAS huvudkontor i Frösundavik i Solna (som vanns ”på utklassning” av en då oerfaren Niels Torp), Sergels Torg och Stockholms Kulturhus (Peter Celsings förslag med en glasskärm som visade upp verksamheten mot torget slog på upploppet Erskine - Geisendorf - Tengbom, som valt att utmana 1962-års Cityplan med ett komplett annorlunda förslag) och Astras laboratorier i Mölndal (där parallellskissen vanns av en långhårig Gert Wingårdh som presenterade sitt förslag iförd en ”överstor skrynklig armanikostym”)

Om arkitekttävlingar som metod kan mycket sägas, och Uppman konstaterar att ett problem är att tävlingar, eftersom de ska vara anonyma, omöjliggör en dialog mellan arkitekten och uppdragsgivaren. Konceptet med parallella uppdrag som introducerades av Byggnadsstyrelsen på 60-talet kan då vara en lösning som tillåter att projekten utvecklas i dialog. Därtill kan läggas den poängen att parallella uppdrag minimerar det gratisarbete som förekommer i alla arkitekttävlingar, där hundra kontor lämnar in förslag men bara fem får ersättning för sitt arbete. Problemet är - å andra sidan - att de ytterligare höjer tröskeln för oetablerade kontor att få in en fot. Parallella uppdrag förutsätter också att tävlingsjuryn kan se till förslagen och inte stirrar sig blinda på förslagsställarna. Det skedde t ex med Öresundsbron 1993, där en fenomenal bågbro signerad Norman Foster förkastades till förmån för den som nu står där med pyloner och snedkablar, därför att juryn inte ville ha det konsortium som stod bakom Foster.

För att runda av en på tok för lång recension: en nykter, jordnära och mycket läsvärd yrkesmemoar från ett av de många expertområden som måste ingå i samhällsbygget. Uppmans bok är förstås i första hand av intresse för arkitekter och arkitektstudenter, men kan även läsas av den som vill ha en introduktion till yrkets – och yrkesuppgiftens – villkor och möjligheter.

Andra bloggar om: Ragnar Uppman, arkitektur, arkitekter, böcker, recensioner, byggbranschen, historia

Walmart: kopiera musik

Det var 1981 och "record directly from casett to casett" var försäljningsargumentet. Även då hotade kopieringen av musik att leda till att ingen musik längre skulle produceras, hävdade musikutgivarna. Walmart ville mest sälja bandspelare.

Finlandssvenska ord

Pentti Saarikoski

Enn Kokk återgav i går en dikt av Peter Sandelin som beskriver den naiva förundran jag känner när snön – som i detta nu – äntligen faller som den ska över landet. På en timme har ett vitt decimetertjockt täcke lagt sig över Hisingen och nu är det redan fullt av uppstampade fotspår från de halvmeterhöga michelinfigurerna som skickades ut från dagiset. Så lätt kan en lekplats uppstå av en decimeter snö.

Peter Sandelins dikt finns återgiven i antologin ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet”, sammanställd av Stig Carlson.

Det är en gammal sanning att riktigt bra poesi ofta blir till i marginalen. Ur den finlandssvenska skärningspunkten har mängder av lyriker vuxit som satt avtryck på – stundtals varit de ledande – i två länders lyriktraditioner. När modernismen bröt igenom var de finlandssvenska författarna vägvisande: Claes Andersson, Elmer Diktonius och Peter Sandelin är några, alla med spjärn mot Edith Södergran som var den första som sköt in sin fot i det nya språkets dörrspringa. Sveriges och Finlands öden har sammantvinats på ett sätt som Sveriges och Norges aldrig har, bland annat genom det gemensamma litterära arvet – och kopplat till det, ett likartat kynne.

De tidiga modernisternas dikter, samlade i ovan nämnda antologi, är många gånger för snirkliga för mitt tycke, men här och där finns det, som hos den romantiske rationalisten Elmer Diktonius (1896-1961) i hans expressionistiska stunder, ett anslag som bär en bild, en hel värld av osentimentala omständigheter:

Maskinsång

(Orlodfoffa doschkoff
olodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
(Rökning förbjudes!
Spotta ej på golvet!
Osnygghet förbjudes!
Drick ej ur karaffen!
Tillträde förbjudes!
W.C. Kontor.)

Såg du mannen som kom i går? –
Han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.

(O r l o do f f a d o s c h k o f f
o r l o - o r l o – o r l o:)
Olja och olja
(h a – s å j a g s k r a t t a r !)
mänskosvett och olja
och blod
(h e – s å j a g r y t e r!)
Musklerna tvinar.
(h i – s å j a g f l i n a r!)
hyn färgas gul.
Nacken blir böjd
(h å – s å j a g s u c k a r!)
sparken i änden
(h o – s å j a g h a s t a r!)
en åter färdig.
(i v ä g).

(1922)

En annan finlandssvensk – finsk – poet är Pentti Saarikoski (1937-1983), uppvuxen i Karelen och livslång kommunist, som skrev i en än öppnare stil. I sin antologi över politiska dikter – Bakom TV’n ändrades ljuset, återger Göran Greider den fenomenala Dansgolvet på berget XXV som Pentti Saarikoski skrev mot slutet av sitt liv då han bodde på Tjörn på svenska västkusten:

Dansgolvet på berget XXV

Veckan före jul
har varit stillsam ingen kom
I de molnfria nätterna har jag lyssnat till
hur havet
gör motstånd, inte vill frysa till, och vintergatan
som hade någon slängt en näve salt längs himlavalvet
Bukovski och Corvalan
träffar inte varann
byts ut under disken, det
skrivs inga papper
Ingen av dem som lovat kom
men mattläggaren
om han så är socknens sista kommunist
socknens nästsista kommunist
även han ser mot stjärnorna när han är ute och pissar
hör havets stönande, funderar

(1977)

Tyvärr försvinner tabuleringen som skall förekomma på rad 4 och 10. I en anslutande kommentar förklarar Greider för mig varför jag tycker att den här dikten är så bra:

”Så betrakta åter diktens kurva: Den börjar som en plan linje av föströdd dagbokskaraktär, lyfter plötsligt till kosmologi för att därefter övergå i storpolitik men en storpolitik som bär namn och ansikten. Sedan firar denna fantastiska dikt åter sig ner till den lokalaste av platser, får ett ansikte också där i form av mattläggaren. Och i mattläggarens ansikte återspeglas slutligen hela diktens föregående skeenden. Djup, yta, höjd. Kompositionen är mästerlig. Beviset för det är att den verkar så lätt på handen, ja så förströdd.”

Just så.

Ty så sade Europas profeter

Ali Esbati skriver igår om EU-kommissionen som alltjämt är den drivande motorn i EU-bygget. Onåbar för folkopinioner, ointresserad av väljarstöd men med en enorm makt. ”Det övernationella idealets väktare” kallade Anthony Sampson dem. Själv sammanfattade kommissionsordföranden Jean Rey (1967-70) kommissionens roll som ”vi är inte bara prästerskapet, vi är också Europas profeter.”

I sanning är de profeter, de mäktiga kommissionärerna, som gjort sig imuna mot politiken och inom sin sfär av politisk makt utan politik bedriver ett outtröttligt arbete för att uttolka Ordet.

På profeternas stentavlor står skrivet att Marknaden skall komma till folket, vare sig folket vill eller inte, den skall vara allomfattande och den skall vara överstatlig. Och inga andra lösningar skall du hava vid sidan om Den Enda Marknaden.

Via Aquerette hittar jag en artikel i the Economist som trosvisst redogör för det rådande läget i Kommissionens strävan att "liberalisera" - privatisera - all postservice i EU-länderna. En bild av en europeisk union med en inbyggd politisk valör, där eventuellt motstånd mot marknadskrafternas oändliga utsträckning beskrivs som ”implausible”:

“This month the European Parliament starts work on a directive, drawn up by the European Commission, to remove the last monopolies in postal markets by 2009—the final stage in a slow and laborious liberalisation that began in 1992. Directives in 1997 and 2002 chipped away at the centuries-old monopolies enjoyed by national operators, and the proposed new law will open the whole market to competition by abolishing the "reserved area" on mail weighing less than 50 grams.”

Om det svenska postavregleringshaveriet skriver Economist i samma artikel några fantastiska rader:

“Since Sweden's Posten AB was privatised in 1993, prices for business customers have fallen by 30%, though they have risen for consumers. The postal network has been extended, with new outlets in supermarkets and longer opening hours.”

Priserna har sjunkit. Men inte för allmänheten. Och postnätverket har ”förlängts”. Men inte på landsbygden, det ska gudarna veta. För de flesta av oss är en försämrad postservicenivå inte bara en posttraumatisk (tjohej!) upplevelse utan en direkt realitet. Och det kommer bli ännu sämre, förvarnar postens VD Erik Olsson i en DI-intervju förra året:

”Det som ska ge pengar är företagskunderna, "business to business", och där tänker Erik Olsson erbjuda bästa möjliga servicenivå. Däremot tror han att privatkunderna om några år får bestämma sig om det verkligen är nödvändigt att vykortet är framme redan nästa dag.

- Det är en kostnadsfråga.”

Tvivel mot postavregleringar har uttryckts i många länder. Fegisar och bakåtsträvare bromsar utvecklingen. Frankrike, Spanien och Italien hör till dem som lobbar för att skjuta avregleringen på framtiden. De ”tycks vilja bevara sina monopol till varje pris” skriver The Economist.

Vilken tur att Kommissionen finns och stakar ut kursen och tar striden för den Europeiska Unionens innersta hårda kärna: Privatiseringar och avregleringar. Till varje pris.

Den som bjuder motstånd får snart ett EU-direktiv på posten.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, privatiseringar, avregleringar, posten, EU

Ständig utlänningskontroll i det gränslösa Europa

Idag har det rapporterats om polisens avsikter att förstärka den ”inre utlänningskontrollen”.

– Vår inre utlänningskontroll måste förstärkas kraftigt, säger Kenneth Mandergrehn vid Rikskriminalen, som leder polisens arbete med att bygga upp en central ”gränskontrollsenhet”. Gränskontroll är egentligen en missledande benämning, för enheten skall även ”samordna utlänningskontrollen inom landet” för att göra ”utlänningskontrollen till daglig rutin”.

Bakgrunden är vårt medlemsskap EU:s passunion, Schengen. Kenneth Manderehn intervjuas i Ekot:

– Vi är tvungna att ta till de kompensatoriska åtgärder som är möjliga när det gränslösa Europa är ett faktum. Vi har möjligheter att i stället kontrollera personer inne i landet i olika situationer

[...]

– När vi kontrollerar andra saker, exempelvis körkort eller nykterhet så kontrollerar vi även den här saken om det finns anledning till det, säger Kenneth Mandergrehn.

Så detta är ingenting som kommer att drabba alla som fastnar i trafikkontroller?

– Nej, det kommer det inte att göra.

Den förstärkta utlänningskontrollen kommer alltså inte drabba alla som fastnar i trafikkontroller, kontroll genomförs bara ”om det finns anledning till det”. Vad den ”anledningen” består i ger tillämpningen vid den inre gränskontrollen - passage mellan Schengenländer - en fingervisning om: det hänger på hudfärg och brytning. Naturligtvis.

Att bli ledd åt sidan vid passkontrollen för att bli dubbelkollad på etniska grunder är kränkande nog. När samma särbehandling även skall tillämpas vid vanliga vardagsresor inom landet, då blir det till en ständig påminnelse om att en invandrare, även tredje generationens, aldrig blir en självklar medborgare, alltid förblir misstänkt. Därmed upprättas – i den fria rörlighetens namn - en slags mentala checkpoints, á la den psykologiska tortyr Israelerna ägnar sig åt på Västbanken.

Att den inre utlänningskontrollen förstärks och samordnas ytterligare via Europol och det Europiska registret över ”efterlysta eller på annat sätt eftersökta” – SIS, är ingen beklaglig bieffekt av Schengen, det är själva vitsen med den ”Europeiska integrationen”.

Tullunionens fria rörlighet förutsätter en ständigt ökad samordning av den inre kontrollen. Den ”gränsöverskridande brottsligheten” är ett argument för utvidgade befogenheter som har den finessen att det aldrig blir trubbigt: ju mer den inre rörligheten ökar, desto mer välmotiverat blir det med en stärkt federal polismyndighet.

Det är också i den riktningen EU-kommissionen och kärnländerna driver på. Efter EU-toppmötet i december har kommissionen gjort framstötar för att göra Europol till en myndighet med ansvar för att bekämpa ”alla former av allvarlig brottslighet” – alltså inte bara samordning mot gränsöverskridande brottslighet och inre gränskontroller utan även brottsbekämpning inom länderna. Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Belgien har kommit överens om att bilateralt fördjupa sitt polissamarbete i vad som kallas Schengen III, i praktiken ett sätt att gå runt ministerkonferenserna och EU-parlamentet och ange riktningen för övriga EU-länder. Statewatch skriver mer om det här.

Så rör sig integrationen oundvikligen i en given riktning. Det finns bara ett värdigt och fungerande alternativ för den som vill undvika att vakna i en polisstat. Att vi lämnar EU.

Andra bloggar om: politik, Schengen, EU, Europol

Platser att vänta på

Under den träffande rubriken magisk regionalism tipsar Arkitektur om Christopher Herwigs fotografier av bushållplatser i Kazakstan och Uzbekistan. Tillsynes mitt ute i ingenstans står genomarbetade, stundtals fantastiska, väntkurer i vackert dekorerad betong. En del av dem har monumentala drag, sin litenhet till trots.

Antagligen skulle motsvarande program varit omöjligt i Sverige, i vårt rationella samhällsbyggnadsklimat skall en busskur alltid se ut som en busskur, inte som ett litet tempel, kollektivtrafikresenärerna måste jukänna igen sig.

Väntplatsen är en universell byggnadstypologi, den finns nästan överallt, men dess gestaltning är just regionalistisk. Väntkuren svarar alltid i första hand mot lokala funktionella behov och kulturella sedvänjor. Busshållplatsen, taxikuren, bänken, återspeglar därigenom det lokala i det universella.

Arkitekten Lena Hackzell har skrivit och fotat boken Kur i ur och skur, en sammanställning av busskurer från hela världen, som kan läsas lika mycket som en spännande antropologisk berättelse som en arkitektonisk.

I ett kyligt land som Sverige är skydd mot vind och regn de viktigaste egenskaperna för en bra väntplats. Tidtabellen sitter väl synlig och belysning är en viktig funktion. Det skall gärna vara av glas, för att vi känner oss tryggare om vi ser ut ordentligt. I varmare länder är det istället en skuggad yta, där solen avskärmas, som definierar väntutrymmet. I Indien ser många väntkurer på landsbygden ut som betongbunkrar med reklamen påmålad direkt på betongen. Den resenär som missat dagens buss kan via en stege klättra upp på taket och sova över. Kvinnorna i byn ser till att det alltid finns en kruka färskt vatten vid väntplatsen, skriver Lena Hackzell.


Väntkurer i Indien, foto: Lena Hackzell

Att sova över på busshållplatsen är ur ett svenskt perspektiv, vid sidan av att det låter kallt, socialt anakronistiskt. Få svenskar skulle kunna tänka sig att sova ute i offentligheten, det gör bara alkisar och uteliggare. På den indiska busshållplatsen är det däremot fullkomligt naturligt.

Eftersom man stannar längre på väntplatserna på platser där kollektivtrafiken inte alltid följer tidtabellen så är utformningen av väntkuren mer inriktad på att skapa en trivsam mötesplats där man kan stanna lite längre. I den svenska väntkuren befinner sig man inte längre än nödvändigt. Man kommer strax innan bussen ska gå och blir irriterad om den är mer än tio minuter försenad.

Liksom all arkitektur och regionala särdrag överhuvudtaget, så är väntkurer idag utsatta för den centripetala rörelsen mot en och samma stil, en och samma modell. Lena Hackzell berättar om de Estniska väntkurerna byggda av återvunna lokala material, som nu successivt byts ut:

”I Estland är det också vanligt att väntkurerna byggs som ett kryss med fyra bås, ett åt vardera väderstrecket. Därmed kan man söka skydd från blåst och regn oavsett vindriktning. Successivt byts nu många av dessa lokalt tillverkade kurer ut mot moderna, mer likformade varianter, men det är intressant att notera vilket oändligt utbud en lokal kreativitet kan ge även då förtusättningarna är begränsade.”

Väntkur i Estland, foto: Lena Hackzell

En motståndsrörelse för en kritisk regionalism kan använda väntkurerna som ett övningsobjekt.

Thailand, foto: Lena Hackzell

Österrike, foto: Lena Hackzell

Peru, foto: Lena Hackzell

Bland de få ikoniska busshållplatserna i Sverige utmärker sig Svampen på Stureplan. Den uppfördes på 1930-talet som ett väderskydd i anslutning till flera spårvagnslinjer. Spårvagnarna är nu försvunna men betongplymen hade sådana kvalitéer som mötesplats och installation att den blivit kvar:

Foto: Wikipedia

Andra bloggar om: arkitektur, kritisk regionalism, lena hackzell, busshållplatser, kollektivtrafik, infrastruktur

Ung Vänster anmäler Svenskt Näringsliv för bestickning

Ung Vänster anmäler idag Svenskt Näringsliv för bestickning. Det är en nödvändig markering för att freda skolornas frihet från påverkan och undervisningens objektivitet.

Anmälan handlar om den utlandsresa som Svenskt Näringsliv bjöd 200 svenska gymnasielärare på under hösten, och det starkt vinklade ”undervisningsmaterial” som nu lanserats som en uppföljning till resan. Ung Vänster skriver i anmälan:

”Den svenska skolan ska vara opartisk. Vi anser att Svenskt Näringslivs bekostande av 200 lärares resor ut i Europa i syfte att ta fram ett material åt just Svenskt Näringsliv krockar med principen om skolans oberoende.”

Svenskt Näringsliv är en opinionsbildande intresseorganisation som varje år lägger ner stora summor på att driva politiska frågor till fromma för sina uppdragsgivare. På agendan står sådant som slopad förmögenhetsskatt, sänkta skatter i allmänhet, pigavdrag, nej till könskvotering, avregleringar och privatiseringar, begränsad facklig konflikträtt med mera.

Att påverka skolorna är inget nytt påhitt från Svenskt Näringsliv, men för varje år som går blir de allt djärvare. Balanserande röster och motbilder saknas och många lärare verkar dessvärre inte ens vara medvetna om att Svenskt Näringsliv är en politisk kampanjorganisation. Elever har förstås, utan att kritiska synpunkter hörs, ännu mindre möjligheter att genomskåda propagandan.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv pumpar ut gratis vinklade läromedel, arrangerar temadagar och bjuder lärare på utlandsresor så är det uppförsbacke för de politiska ungdomsförbunden att ens släppas in för att hålla ett bokbord i entrén. Och klasspresentationer är det inte att tala om när det inte är valår.

Svenskt Näringsliv har förstås all rätt att verka opinionsbildande i enlighet med sina uppdragsgivares intressen, men den svenska skolan måste lära sig att freda sig och det måste vara tydligt att Svenskt Näringsliv representerar ett samhälleligt särintresse. Bjudresor och vinklade skolmaterial kan inte tillåtas sippra in och färga undervisningen.

Uppdatering: Tora och Oskar skriver om det.

Andra bloggar om: Svenskt Näringsliv, politik, skola

Det handlar om makt

Gårdagens största ickenyhet var att Centrum för Rättvisa, under ledning av förre MUF-ordförande Gunnar Strömmer, i sin ”oberoende undersökning” kom fram till att Wild'n'Fresh på ”nio punkter av tio” gav sina anställda bättre villkor än kollektivavtalet. Eh, förvånande att ett beställningsjobb resulterar i just det resultat som beställdes.

Ali Esbati gör en genomgång av rapporten här och HRF gör en här. Båda är läsvärda.

När det gäller den tionde punkten, försäkringsskyddet, skriver Centrum för Rättvisa att restaurangen nu har ”åtgärdat saken genom att teckna samma försäkringspaket som ingår i kollektivavtalet.”

Som Malin Olsson på LO Ungbloggen konstaterar så är det med andra ord tack vare fackets blockad som ett mer heltäckande försäkringsavtal nu tecknats för de anställda på Wild’n’Fresh. Facklig kamp gör skillnad.

Advokat Toivo Öhman har tidigare på uppdrag av HRF gjort en annan genomgång och funnit att villkoren för de anställda på Wild’n’Fresh är sämre än kollektivavtalet. Det må egentligen vara hur det vill med den saken, för det är inte villkoren just här och nu som striden handlar om utan om löntagarnas – alla hotell- och restauranganställdas – möjligheter att kräva bra villkor på sina arbetplatser i framtiden. Snart inleds en avtalsrörelse där HRF:s mål, bland annat, är att förhandla fram en tusenlapps lönehöjning. Fackets – löntagarnas – förhandlingsstyrka är då beroende av organiseringsgraden och kollektivavtalens omfattning. Det handlar, som skrivits här tidigare, om makt.

Marcus Nilsson på bloggen Ge oss ett val sammanfattar det såhär:

”Det är fullkomligt ointressant på ett principiellt plan vad en salladsbars anställda har för villkor i detta nu (Centrum för rättvisa är således ute och cyklar). Dels för att ett nu hinner blir ett då långt innan bläcket torkar. Dels för att kollektivavtal är ett fenomen som rör arbetsmarknaden som helhet - det är inte för Wild’n'Fresh-anställda i första hand som avtal bör tecknas, utan för alla restauranganställda, dit också salladsbarens personal hör.

Varför verkar vänstern så rädd för att prata om makt?

Facket är ute efter att demonstrera och befästa sin makt, det är inte fult att erkänna. Eftersom alternativet är maktlöshet. Det handlar om makt. Punkt slut. Men först kapitalets makt. Och därefter alla försök att balansera den.”

Ja, det tål att upprepas att det handlar om en maktstrid och att den maktstriden berör alla som jobbar på ett lönearbete i Sverige. Det finns intressen - starkare intressen än den för all del högljudda stureplanscentern - som har mycket att vinna på att försvaga fackets förhandlingsstyrka. Som gärna vill driva på en sådan utveckling. Därför ringde Centrum för Rättvisa upp och erbjöd sig att finansiera advokatstudien åt Wild'n'Fresh. Salladsbaren i Göteborg är en framskjuten bricka i spelet om makten på arbetsmarknaden.

Alliansen har redan hunnit ta andra viktiga steg för minska den fackliga organiseringsgraden, som slopad avdragsrätt för fackavgiften, längre in på mandatperioden kommer ännu ett då medlemsskap i a-kassan blir obligatoriskt.

Just nu håller regeringen låg profil, onödigt att stöta sig med facken inför avtalsrörelsen, men vänta bara tills den är över... och studera sen en uppvisning i att hålla masken när Maud Olofsson och Littorin längre in på vårkanten ”tvingas beklaga” att Sverige förlorat Vaxholmsstriden i EG-domstolen. Det är precis vad de håller tummarna för. Sen blir det åka av.

Uppdatering: Tanken föll ur minnet när jag gjorde postningen igår, men ett tillägg: Att dyra och välrenomerade advokatbyrån Mannheimer Swartling på uppdrag av Centrum för Rättvisa gått in som expertpart för arbetsgivarsidan borde en gång för alla ta livet av den bild som etablerats av det stora elaka facket mot den lilla ensamma företagaren. Den är inte överensstämmande med verkligheten. Wild'n'Fresh har kapitalstarka supporters.

Andra bloggar om: Wild'n'fresh, facket, politik, arbetsmarknad

Farlig forskning

Arbetslivsinstitutet läggs som bekant ned, det har nya framtidsinriktade regeringen bestämt, eftersom institutet är en del av den onödiga byråkratin och ägnar sig åt "ideologiproduktion".

Linköpingsforskaren Ulf Sandström har utifrån ämnesord i instutets publikationer gjort en visualisering (bild ovan) med CiteSpace och fram träder bilden av den politiskt farliga forskningens järnaxel: ergonomi, epidemiologi, smärta, kön och allergier.

Torbjörn Björlund (v), sammanfattade i riksdagsdebatten om ALI:s nedläggning den 20 december den misstanke som smyger sig på:

"Det görs kraftiga neddragningar i regeringens budget just på arbetsmiljöarbetet. 30% dras ned på Arbetsmiljöverket, och Arbetslivsinstitutet läggs ned. Det är ett antal hundra miljoner som man ska spara på det. [...] Jag tycker inte att man behöver vara speciellt konspiratoriskt lagd för att misstänka att det finns ett annat syfte bakom nedläggningen. Med den politik som regeringen nu för kommer problemen med arbetsmiljöer att öka. Det är ganska säkert att det kommer att bli problem. Eftersom man inte vill ha genomlysning, inte vill ha en regional skyddsombudsverksamhet värd namnet, är naturligtvis syftet att mörka resultatet av den politik som kommer att föras på arbetsmarknadsområdet. Regeringen vill inte att dess klasspolitik ska synas. Det är förståeligt men också cyniskt."

Här är för övrigt en sågning av statskontorets "utredning" om ALI:s forskningskvalité som Peter Wolodarski förtjust refererade.

Mer på temat snabbnedläggningar-efter-utredningar-som-inte-är-några-utredningar: Jesús Alcalá om nedläggningen av djurskyddsmyndigheten i Expressen.

De andra städerna

The Invisible Town of Kitezh, Konstantin Gorbatov 1913

- Har det någonsin hänt dig att du har sett en stad som liknar denna? frågade Kublai Marco Polo och räckte ut sin ringprydda hand under den kejserliga galärens sidenbaldakin och pekade på broarnas bågar över kanalerna, på furstepalatsen med marmortrösklar i vattenbrynet, på de passerande lätta båtarna, som vaggar i sicksack där de drivs fram av långa åror, på pråmarna som lastar av korgar med grönsaker på marknadstorgen, på balkongerna, altanerna, kupolerna, kampanilerna, öarnas trädgårdar med sin skimrande grönska på den gråa lagunen.

Kejsaren som var åtföljd av sin utländske dignitär besökte Quinsai, fördrivna dynastiers forna huvudstad, den sista pärlan i stor-khanens krona.

- Nej, herre, svarade Marco, jag skulle aldrig ha kunnat drömma om att det fanns en stad som denna.

I Italo Calvinos klassiska Le città invisibili låter författaren upptäcksresanden Marco Polo i dialog med kejsaren Kublai Khan beskriva 55 fantastiska städer som alla ytterst lånar sina anletsdrag från Venedig. I samma anda av spegelingar, remixer och uppfinnande har många andra målat städer som aldrig funnits. En övning som syftar till att roa, men också till att utforska möjligheter. Vad vore vi om vi inte drömde om andra världar, parallella verkligheter där man kan vandra vilse i gränder som kanske inte finns, men som borde finnas?

Inom fiktionens domäner kan staden behålla den tydlighet som i verkligheten är utblandad och mångtydig: staden som koncept, staden som berättelse. I prosans och diktens värld kan det underliggande lyftas fram, den renodlade personlighet som varje stad bär på under ytan av sina dagliga skeeden.

På Byggbrigaden.se inledde vi i höstas ett projekt för att samla ”kondenserade beskrivningar av städer, för att åstadkomma en karta över städer som finns, städer som funnits, städer som kommer finnas och städer som aldrig kommer finnas.” Målet är att med tiden få ”en bild av staden som fenomen, som plats i människors tankar.”

Vid sidan av verklighetens städer beskrivna i litteraturen finns de rena fantasistäderna (eller om man så föredrar: städer som ännu inte blivit upptäckta). Wikipedia har en samlingssida för artiklar om städer som för närvarande existerar mer i tanken än i verkligheten och på tyska sidan Stadtkreation finns mängder av hemmasnickrade fantasistäder.

Utan anspråk på någonting mer än att tipsa om ett i huvudsak slumpmässigt urval av väl gestaltade fantasistäder följer här en snabblista upphottad med bilder.

Metropolis

Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), baserad på det manus han skrev tillsammans med sin fru Thea von Harbous, är en skildring av en kapitalistisk stad år 2026 där arbetarna lever i botten inte bara på den ekonomiska pyramiden utan också längst ned, under jorden, i den gigantiska stadskroppen. Den myrstacksstad, krönt av ett Babels torn, som skildras i Metropolis har fått avläggare som kan räknas i hundratal, varav Blade Runners sönderfallande och dystopiska Los Angeles hör till de mer namnkunniga. Här bildar regnet, de knastrande neonskyltarna, den rörigt eklektiska gatan, det dammiga skymningsljuset och förfallet en cyklonisk suggestion som etsats in som en viktig bakgrundsteckning till modernt storskaligt stadsbyggande.

Bilder från Blade Runner:



Blade Runner kom till (1982) när medelklassen hade lämnat de amerikanska stadskärnorna och i stor utsträckning flyttat ut till suburbia. Downtown upplevdes som ett hotande svart hål där förfallet accelererade. Idag är det ironiskt nog tvärt om: stadskärnorna upprustas och de exklusiva adresserna återupprättas. Istället för att implodera under sin egen tyngd riskerar den moderna staden att upplösas i en dikotomi mellan det rika och inflytelserika downtown och det avkopplade suburbia.


Urville (bild ovan) är en skapelse av fransmannen Gilles Trehin, som från 1984, då han var 12 år gammal, fram tills idag tecknat hundratals vyer, kartor och skrivit omfattande historieskrivningar om staden. I mars förra året publicerades dessutom en bok om Urville, där staden beskrivs såhär:

“Urville, the capital of a large island province, has a population of nearly 12 million, making it the one of the most significant cities in Europe. It is also entirely imaginary.”

Bilder av Gilles Trehin
Detaljrikedomen i Gilles Trehins levnadsteckning över Urville kan illustreras av ett utdrag ur stadens historieskrivning:

In the 12th century B.C., Qart-Sous-Yam, "Sea Horse City", (in latin, Carsutia, and in English Carsoucia) is founded by the Phoenicians.

From the 7th century to 125 B.C., the Carsoucia province is fighting with Cartage for the control of trade between the Western Mediterranean and Tyr and Sydon in Phoenicia. During this war, Cartage takes advantage over the Carsoucia, but it's annihilated by the new power allied of the Carsoucia, Rome.

In 125 B.C., the Carsoucia becomes Roman and is called Urbis "city" in 41 B.C., Urville in English. Urville reach's 240 000 inhabitants in the 3rd century A.C. before falling at 105 000 inhabitants in the 4th century, after the fail of the Roman Empire

Datorspel innebär förstås ett stort språng i möjligheten att förmedla helhetsupplevelser av städer som inte existerar. Och utforskandet av dem är en central drivkraft för att motivera fortsatt spelande. För att plocka någonting ur mängden, en distinkt genomarbetad stadsmiljö: City 17 i Half Life 2.

City 17 hämtar sina drag, förutom namninspirationen, från Östeuropa. Sovjetisk modernism blandas med traditionell stenstad. Spårvagnslinjer, kanaler, kyrkor och neoklassicistiska pallats och en gata som heter Nova Prospekt, vilket pekar mot att S:t Petersburg varit en förebild för spelmakarna. Andra spår pekar snarare mot Odessa, Sevastopol, Riga - eller en blandning av dem alla.

Dominerande i stadsbilden är emellertid ett inslag som inte finns i någon av verklighetens städer: citadellet, en 3000 meter hög tornbyggnad som tillhör Combine, det utomjordiska imperium som i spelvärlden ockuperar Jorden:

François Schuiten och Benoît Peeters har skapat serien "Les Cités obscures" – "Cities of the fantastic" – som till dags datum består av sexton album. De beskriver ett parallellt universum, väldigt likt Europa, men med avgörande skillnader. Författarna skriver:

“One can only be struck, for exemple, by the numerous relationships between Brussels and Brüsel, Paris and Pâhry, Genova and Genova. And let us not forget the imaginary cities, such as Urbicande, Calvani...”

Varje stad har gestaltats med utgångspunkt från skilda utopiska stadsbyggnadsideal, dragna till sina extremer, I bakgrunden ekar referenser till Jules Verne och Jorge Luis Borges bland många andra. Den arkitektoniska och visuella uppfinningsrikedomen i François Schuitens teckningar är bedövande. En inspirationskälla har varit den belgiske jugendarkitekten Victor Horta men tongivande är också Le Corbusiers okände lärljunge, “urbatecten” Eugen Robick, som förvisso enbart existerar i Les Cités obscures.


Mer här och här (som också samlar information om passager mellan vår värld och Les Cités obscures). En sammanställning över de städer som förekommer i serien här.

Från James Gurneys varma och infallsrika bok Dinotopia (1988), kan en handfull fantastiska städer plockas. Här finns den dramatiska Waterfall City, en stad som vilar på klippkanten just där en stor flod kastar sig ut i ett vattenfall.
Dinosaurier vandrar sida vid sida med människor i en inramning med drag från 1800-talets Europeiska storstäder. Det är Paris under la Belle Époque: Art nouveau lagrat över ett gytter av medeltida gränder.

Waterfall City

Bland många andra fantasieggande platser i Dinotopia är Palace in the Clouds den vackraste:


James Gurneys historia om den bortglömda kontinenten som förlitar sig på dinosauriernas muskelkraft istället för eldning av kol och olja, är egentligen en romantisk beskrivning av kulturstäderna såsom de (aldrig) såg ut innan industrialismen förändrade (förvanskade) dem. Ett välutformat inlägg i samhällsdebatten, i fantasins kläder.

I Star Wars episod 5 - The Empire Strikes Back - landar Millennium Falcon i Cloud City, belägen i ett gynnsamt atmosfärsband på gasplaneten Bespin. Staden lever på att utvinna värdefulla gaser från atmosfärens nedre regioner. Själva staden är formad som en skiva, med utskjutande cirkulära landningsplattformer och spiror som reser sig som master ovan disken. Interört är staden en återspegling av modernismens visioner om ljus och luft, en skapelse i renaste vitt: vita korridorer och vita piazzor.

Cloud City

Städer som flyter i atmosfären är en återkommande idé inom Science Fiction. På gasplaneter som Saturnus, Uranus och Neptunus skulle flytande städer kunna vara baspunkter för att utvinna Helium 3, en heliumisotop som efterfrågas till fusionsreaktorer. Även på Venus kan städer som flyter i atmosfären visa sig vara det mest ändamålsenliga sättet att bygga. Vid ytan är nämligen atmosfärstrycket 90 gånger högre än vid jordytan - Venus atmosfär är mycket tät och rik på koldioxid. Städer fyllda med luft (dvs kväve och syre) kan flyta ovanpå koldioxidlagren.

Det var några ekon från några av de fantasistäder som ännu återstår att materialisera. I en kommande postning kommer en genomgång av städer, idéstudier och genomförda, som formulerats som uttryck för politiska ideologier och stadsbyggnadsideal.

Andra bloggar om: arkitektur, stadsplanering, städer, SciFi, Star Wars, Dinotopia, utopier

Jamie Olivers kamp

I snart tre år har TV-kocken Jamie Oliver rest runt i storbritannien som en klassisk folkbildare, uppviglare och organisatör och kämpat för att få lagad skolmat till skolorna. Möjligen är det en på det hela taget lönlös kamp i ett system – vi kan kalla det för kapitalism – där kortsiktiga resultat värderas högre än långsiktiga investeringar, men det är förbannat bra TV.

Igår sände kanal fem en uppföljning av Jamies kamp för att införa lagade skolluncher i brittiska skolor. En bit, en liten bit, på vägen har de kommit i några regioner, men samtidigt som det rört sig lite framåt så saknas fortfarande de medel som behövs för att permanenta den satsning som hitills varit beroende av Jamie Olivers personliga engagemang.

Jamie Oliver är opinionsbildare, han demonstrerar vad skräpmaten innehåller, vad det leder till för barns hälsa och visar hur enkelt det kunde vara att istället servera näringsriktig lagad mat. Men han kan inte själv hålla igång det som är statens ansvar.

Till slut pressades Tony Blair, helt genom den debatt tv-programmet drog igång, till ett paket på 280 miljoner pund över tre år för att bygga ut det i stort sett obefintliga skolmatssystemet. Ett litet steg framåt, men på det hela taget en tom och otillräcklig gest, som Jamie Oliver kommenterar:

“I don't want to sound ungrateful, but the amounts are tiny when you divide it up between all the schools in the country.”

En särskild höjdpunkt i gårdagens program var besöket hos Blairs skolminister som vägrade öronmärkta pengar till skolmat med motiveringen att inga finansiella åtaganden överhuvudtaget kan garanteras längre än 2008. Varpå Jamie Oliver, på besök inne på skolministeriet, frustrerat slänger ur sig: ”Hur är det då med era åtaganden för våra soldater i Irak?”

Ja, så måste förstås frågan ställas. Prioriteringarna i det falnande imperiet är absurda.

Ett civiliserat samhälle måste balansera marknadskrafterna som till sin natur är ociviliserade, reaktiva, spekulativa. Lämnas de oreglerade och obalanserade så blir effekterna som i england: barn som aldrig sett en riktig grönsak, barn som tror att det går att leva på pizza och vaniljsås. Varför skulle de tro något annat? Ingen har lärt dem motsatsen. Därför är lagad skolmat och hemkunskap samhällets förbannade skyldighet gentemot barn som annars är hopplöst utlämnade åt skräpmaten och oförmögna att förstå det nödvändiga i att välja något annat.

Läget är absurt. När Jamies skolmatsalar började servera riktig mat istället för friterade chicken mc’nuggets, hamburgare och pizza, slängdes det mesta, en del barn spydde demonstrativt, andra grät förtvivlat. Jamie kommenterade:

“But it's not easy because they've grown up accepting what they're told by marketing giants like Nike or McDonald's. I wanted to take them out of that attitude and present them with something different. […] There's no food culture at school. And in lots of families people haven't got a lot of time for food and cooking. Some of the younger ones don't always get any dinner at all at home. That's why it makes more and more sense for schools to step in. Whether they're lucky kids with good food at home or not, they all should get decent food at school.”

Skolmatens betydelse för jämlika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen och växa ordentligt, kan inte överdrivas. I en finsk undersökning 2003 konstaterades att eleverna i Helsingfors skolor äter dubbelt så mycket skolmat på måndagar och fredagar som andra dagar. Airi Rintamäki, chef för skolornas måltidsservice i Helsingfors, kommenterade undersökningen:

"Barnen är ofta hungriga efter helgen. Därför har vi till exempel inte soppdag på måndag eller fredag. Då försöker vi servera maträtter som tilltalar barnen extra mycket och är mättande."

Skolmaten är en räddning för dem som inte får ordentligt med käk hemma. Camilla Lindvall, Maria Magnusson och Lena Skride, tidigare hemkunskapslärare, husmor och sjuksköterska i Angered skrev i en debattartikel i GP 970222:

"En hel del av våra elever skulle få med sig sin matsäck hemifrån, om skolmaten drogs in, och kanske fixa både järn och kalk. Men många skulle inte det. Och vilka? Jo, just de som har ett ganska tomt skafferi när de kommer hem också, de som inte har någon som lagar middag åt dem."

En av de saker som gör mig särskilt stolt över att bo i en socialdemokratisk välfärdsstat är den utbyggda skollunchen. Vi är inte så oerhört mycket rikare än storbritannien, men vi ger alla barn ordentligt krubb istället för att låta dem växa upp i ett tillstånd av permanent nutriologisk misshandel. Vi beter oss inte som snåla idioter mot våra egna barn. Ännu.

Uppdatering: Kulturella fåror skriver bra och påminner om mandeltorsken. Den är en klassiker jag nästan glömt, själv håller jag ännu grundskolans korv stroganoff som min all-time-high kulinariska upplevelse.

Andra bloggar om: politik, skollunch, mat, jamie oliver, skola, england

Att se

Att inte se ordentligt är handikappande. Redan en lättare synnedsättning, som närsynthet, begränsar förmågan att verka fullt ut i samhället, köra bil, läsa, arbeta. Enligt WHO har mer än 1 miljard människor behov av, men saknar, glasögon. Det leder till, säger en uppskattning, 75 miljarder dollar årligen i nedsatt global produktionsförmåga.

Den miljard som behöver synkorrigering men inte får det, hör till jordens fattiga. För de allra flesta av dem är synfelen relativt enkla att korrigera. Det behövs inte mer än ett begränsat urval av standardlinser för att täcka in den stora majoriteten av synfel, i tillräckligt stora volymer kostar det omkring 15 kronor att tillverka ett par glasögon och ge hundratals miljoner människor en radikalt förbättrad förmåga att studera, arbeta och verka i vardagen.

Det skulle, om det skedde, i ett slag förbättra förutsättningarna för utveckling och utrotandet av fattigdom.

Men det finns ett strukturfel (eller snarare: en helt normal marknadslogik) inbyggt i optikbranschen som gör den oförmögen att tillgodose behovet. Produktion, utveckling och försäljning är inriktad mot ett lönsamt högkostnadssegment i de rika länderna, där ett par glasögon kan säljas för 3000-4000 kronor och varje konsument genom intensiv marknadsföring drivs till att köpa nya glasögon ungefär vart fjärde år.

Den trygga och lönsamma marknaden i de rika länderna gör att det blir jämförelsevis olönsamt, ointressant och riskabelt att tillverka glasögon för befolkningen i tredje världen.

Optikerbranschen är ett illustrativt exempel på vad som händer med sjukvård när den privatiseras. Till skillnad från allmänvården, som i huvudsak drivs i offentlig regi så tillhör de flesta optikerna i Sverige privata kedjor. De tjänar bra med pengar på att sälja dyra bågar och ta ut överpriser för massproducerade standardlinser. Optik är en seriös och viktig gren av läkarvetenskapen, men istället för att ta sin uppgift på allvar så är optikerna verksamma som förmedlare av chicka livsstilsassecoarer och fundamentalt oengagerade i att adressera de verkliga globala behoven.

I Sverige har vi en utbildad optiker per 4700 invånare, i Nicaragua finns det en optiker per 83 000 invånare och i Västafrika en optiker per 400 000 invånare.

I Ghana med 15 miljoner invånare finns det totalt 10 utbildade optiker.

Ungefär femton kronor per par kostar det alltså att tillverka glasögon anpassade för alla typer av synfel om det sker i stor skala. Men kostnaden för slutkonsumenten blir ändå högre, idag, därför att syntestet och den organisatoriska infrastrukturen runt om är dyrt. Det förutsätter en mottagning med en utbildad optiker, avlönad tillräckligt väl för att inte lockas att flytta till västeuropa och tjäna det femdubbla.

Vad som skulle behövas är en global rörelse av ”barfotaoptik”. Den amerikanske uppfinnaren och socialt engagerade designern Saul Griffith har funderat en hel del kring det och tagit fram en relativt billig apparat för att göra synundersökningar och även tillverka linser ”på fältet”. På det sättet minimeras testkostnaden och tröskeln sänks. Optikern kan komma till byn istället för tvärtom. Glasögon kan göras tillgängliga för alla.

Det är ett exempel på hur smart design och engagerade människor kan tänka nytt kring ett problem när de agerar utanför egenintressets ramar och resonerar moraliskt istället för ekonomiskt. Så som homo economicus inte förväntas resonera.

För att plocka ut essensen här: det intressanta är egentligen inte, även om det är spännande, att Saul Griffith gjort en vettig uppfinning, det intressanta är att det inte har skett tidigare. Det finns hundratusentals utbildade optiker, varför har ingen av dem tagit sig an problemet förr? Ett sådant förbiseende kan bara existera i ett system som är konstruerat så att det bara känner igen marknadsprisatt efterfrågan, inte verkliga behov.

Såsom optikerbranschen formerat sig är den ett kondensat av den kapitalistiska logiken.

Det där wikipedia

“If I had come here five years ago and told you I was going to make an entire encyclopedia by putting up a bunch of web pages that anyone could edit, you would have been able to raise a thousand objections: It will get filled with vandalism! The content will be unreliable! No one will do that work for free! And you would have been right to. These were completely reasonable expectations at the time.

But here's the funny thing: it worked anyway.”(Aaron Swartz)

Jag kan inte påminna mig när jag sist slog upp någonting i ett traditionellt lexikon. Wikipedia använder jag däremot fler gånger per dag.

Vid sidan av de ämnen en encyklopedia vanligtvis behandlar – döda gubbar som uppfunnit saker, besjungna massakrer och starka maskiner, så finns här även, tätt intill, mängder av informativa artiklar som aldrig skulle förekommit i en traditionell encyklopedi. När artikelkatalogen kan bli obegränsad och skribenterna får tillfälle att skriva om sitt hjärtas intressen, när folket, inte akademien, skriver encyklopedien, då återspeglar också innehållet sådant som vi faktiskt bryr oss om.

Som denna, en mycket seriöst hållen sammanställning och kritisk genomgång av de fysikaliska och kemiska problemlösningar som förekommer i MacGyver. Nej, den hade aldrig funnits i NE. Och ändå är det en text som hör hemma i ett uppdaterat uppslagsverk lika mycket som den här.

Det ligger i Wikipedias natur att man måste älska det samtidigt som man ständigt måste förhålla sig kritisk till det. Självklart är Wikipedia fullt av felaktigheter och listigt innästlad propaganda. All information måste värderas kritiskt, vägas mot personliga erfarenheter, värderingar, kontext och andra källor.

Men Wikipedia skiljer sig från ett traditionellt uppslagsverk inte bara genom att vem som helst kan ändra i artiklarna utan också genom att alla meningsskiljaktigheter och ändringar ligger synliga för allmänt beskådande. I anslutning till varje wikipediaartikel finns en flik med diskussion om artikelns innehåll, samt en historia – ett genialt stycke kod - där alla tidigare versioner av artikeln enkelt kan jämföras mot den rådande.

När Nationalencyklopedin sammanställs är de vises meningsskiljaktigheter kring artiklars innehåll en väl förborgad hemlighet. Vi förväntas helt enkelt lita på att de berättar sanningen och har gjort ett objektivt urval åt oss.

Vandalisering, som Aaron Swartz skrev, förutspåddes leda till visionens sammanbrott. Men med tiden har Wikipedia utvecklat en verktygslåda för att hantera vandalisering utan att pruta på rätten för alla att ändra i och skriva nya artiklar. Möjligheten att tillfälligt låsa kontroversiella artiklar, trög edittering, peer review, blockering av uppenbart destruktiva IP-nummer, med mera. En grupp ideellt arbetande wikipedianer, ”the recent changes patrol” går igenom nyliga ändringar och återställer förstörda artiklar. Inget direkt stimulerande jobb kan man tycka, men av någon outgrundlig anledning gör de det ändå. Fantastiskt vackert! Aaron Swartz igen:

"Why does anyone do such a thing? It's not particularly fascinating work, they're not being paid to do it, and nobody in charge asked them to volunteer. They do it because they care about the site enough to feel responsible. They get upset when someone tries to mess it up."

I en intelligent kritik av Wikipedia som fenomen beskriver Jaron Lanier Wikipedia som en - i förlängningen farlig - maostisk förhoppning om kollektivt tänkande som ersättning för representativ demokrati. Det ligger i tiden, skriver han:

"the Wikipedia is far from being the only online fetish site for foolish collectivism. There's a frantic race taking place online to become the most "Meta" site, to be the highest level aggregator, subsuming the identity of all other sites".

Men Wikipedia är inte Google och det är en viktig skillnad. Google är en automatisk metaaggregator, den som letar efter ett svar får det svar som flest sidor pekar mot. Även om det är ett rakt åt helskotta felaktigt svar. Informationen är svår att värdera. Den som söker på ”astrology” får leta långt ner i träfflistan för att få veta att astrologi är rent strunt, alla de översta träffarna (utom en) länkar till sidor som ställer ut horoskop som om det vore en vetenskap.

Den som istället söker på ”Astrology” på Wikipedia kommer till en artikel där ett, nej många, medvetanden har sållat i informationen, värderat och ballanserat för att ge en rättvisande bild. Att ämnet är kontroversiellt framgår i diskussionen. Att många människor står bakom artikeln innebär inte att den är ett embryo till en hive mind, det innebär blott att informationen genomgått en mer skruttinerad granskning av ett antal identifierbara individer. I den meningen representerar Wikipedia ett mer intelligent - och fundamentalt annorlunda - Internet än vad Google gör.

Med Wikipedia är det som med Internet, ju fler som använder det, desto mer värdefullt blir det, och rikare blir vi alla. Men med fler användare och ständigt växande innehåll ökar också problemen och utmaningarna. Under 2006 tredubblades trafiken på engelska Wikipedia. Trycket mot servrar och databas är tungt och det krävs både investeringar och anställda för att hålla igång en av världens 10 mest besöka webbplatser. Så Wikipedia, som sedan starten finnansierats helt med donationer, har kört ännu en fundraising under december och januari och hitills dragit in drygt 900 000 dollar. De flesta gåvorna ligger runt 1-10 dollar, en del ger betydligt mer. Hälsningarna från givarna som räknas i tiotusental och kommer från hela världen, är rörande. Läs dem.

Många banbrytande internetfenomen omgärdas av hype och överdrivna förhoppningar. Och många ideologier (åtminstone vi som kallar oss socialister, kommunister, anarkister, syndikalister eller liberaler) vill gärna hävda att wikipedia är ett förkroppsligande av just vår ideologi. Men kanske räcker det med att konstatera att Wikipedia är ett fantastiskt pågående konstverk och en tribut till (och en produkt av) människans mest otroliga organ: hjärnan. Time hade fel när de utsåg DIG till förra årets person. Förra årets person var summan av oss, det var inte individerna, det var kollektivet, det var VI.

Andra bloggar om: wikipedia, internet