Kommentarsproblem

Av nagon anledning vagrar Blogger lata mig skicka kommentarer fran det internetcafe jag sitter pa, far darfor be om ursakt till er som skrivit kommentarer for att jag inte kan svara for tillfallet.

Hernando de Soto i verkligheten

I en kommentar till ett tidigare blogginlägg tipsade signaturen Erik S om Hernando De Sotos bok The Mystery of Capital. Tack för tipset. De Sotos namn brukar dyka upp i diskussioner om underutveckling och global fattigdom, som ammunition för den sida (Francis Fukuyama, Margret Tatcher, Milton Friedman...) som intar ståndpunkten att det är på grund av för lite kapitalism, som den globala fattigdomen växer mitt i den segrande kapitalismens tidsålder.

I enkelhet går De Sotos resonemang ut på att u-ländernas huvusakliga problem inte består av missriktade strukturanpassningsprogram eller en orättvis världsordning, utan i en ickeformaliserad äganderätt. De fattiga sitter på stora egentliga tillgångar som de inte kan realisera eller använda som lånegarantier, därför att deras äganderätt inte är ordentligt definierad, hävdar De Soto.

Teorin presenterar ett charmerande recept: utan att behöva göra någonting alls åt ojämlikheten, den ekonomiska exploateringen, bristen på utbyggd infrastruktur, svaga fackliga rättigheter, utbildning eller hälsovård, kan stater hävda att de bekämpar fattigdomen genom några reformer i äganderättslagstiftningen. Det är inte ens nödvändigt att omfördela ägandet (tack och lov! hörs de högre stånden sucka), det räcker med att ge de fattiga ett papper på att deras dimunitiva markbitar också är värda något. Med pappret i handen kommer de fattiga sedan kunna lyfta sig själva i håret, investera i småföretag och bli mikroentrepenörer och därigenom byta upp sig till bättre levnadsstandard.

Problemet med teorin är att den inte stämmer med verkligheten. Vi kan ta Kisumu, där jag befinner mig just nu, som exempel. 60% (ungefär 250 000 personer) av stadens befolkning bor i något av de sju slumområdena. Av dessa sluminvånare har en stor majoritet registrerad fullständig äganderätt till sin mark, i Kenya benämnt som freehold. Freehold innebär att det i princip inte finns några begränsningar för vad man får göra på sin mark, alltså en betydligt starkare äganderätt än i Sverige där planeringslagstiftning, strandskydd, samhälleliga servitut etc, gör att ägarens rättigheter i praktiken är begränsade.

I Kisumu är problematiken därför den omvända, på grund av markpriserna har staden, med sin smala skattebas (70% av sysselsättningen sker inom den informella sektorn), inte råd att skaffa någon mark för egna bostadsprojekt eller infrastrukturinvesteringar, UN Habitat skriver i sin situationsanalys:

”The peri-urban area features a number of quality structures that are unaffordable for the cash-strapped council to acquire with a view to gaining full control over their development. The net effect has been the inability of the council to set up land banks in these areas for public facility development.”

I Kisumu har De Sotos magiska trollspö redan svingats: äganderätten har formaliserats, slummen har inkorporerats på bostadsmarknaden. Men slummen har därmed varken försvunnit, uppgraderats eller slutat växa. Och de fattiga har inte blivit rikare. Några delområden har genomgått en gentrifiering genom att de fattigaste har trängts undan, medan andra områden idag ser värre ut än någonsin tidigare. Markpriset stiger i takt med bristen på land, och i takt med stigande markpriser bor familjerna allt trångboddare i allt mindre rum. De allra fattigaste flyttar till nya periferier, än längre ut från stadsgränsen.



För nyinflyttande sluminvånare som kommer till Kisumu i lika strida strömmar idag som förr (en tillväxttakt på mellan 5-10% årligen), till följd av strukturanpassningsprogrammens effekter, innebär den formaliserade äganderätten att det idag är betydligt svårare att få tag på mark för att bygga sitt eget hus än vad det var för 30 år sedan när marken runt staden närmast var gratis. De nyinflyttade är istället hänvisade till att bli hyresgäster hos slumlords – markägare som lever på att hyra ut minimala rum och usla markytor.

I Nairbois två största slumområden, Mathare och Kiberia, med tillsammans nästan två miljoner invånare, ägs 57% av marken, som jag berört i en tidigare postning, av sådana slumlords, företrädesvis politiker och högre tjänstemän. De tjänar stora pengar på att hyra ut till trångbodda fattiga. Problemet är återigen inte att ägandet inte är definierat, problemet är att det är skevt fördelat. Det ligger i egendomens natur att den, så länge det inte finns en balanserande omfördelning på samhällelig nivå, över tiden tenderar att bli alltmer ojämlikt fördelad. Det enklaste sättet att bli rikare är att redan från början vara rik. Det enklaste sättet att dö fattig är att födas med fattiga föräldrar. The cream goes to the top and the shit sinks to the bottom.

Därmed inte sagt att det är ointressant att äganderättigheter regleras på ett transparent och tillgängligt sätt, det är förstås nödvändigt. Men det är inte någon patentlösning, det kan bara vara med som en del i en större mängd åtgärder där omfördelning av köpkrafter och produktivkrafter – omfördelning av ägande – är det mest centrala.

Stärkt äganderätt är nu inte det enda De Soto och Världsbanken har i sin spiksoppa, även mikrokrediter och mikroentrepenörer brukar stå med på receptet. När de fattiga kan realisera sina tillgångar, när det tidigare ”döda kapitalet” blir ”levande kapital”, uppstår en ”marknadsekonomisk revolution”, lyder teorin. Och den svällande informella sektorn – i FN-rapporten The Challenge of Slums beskriven som ”a direct result of liberalization” – hyllas av De Soto i idylliserade termer som en sektor av ”proto-capitalists”.



Problemet är, återigen, att de förhoppningar som knutits till mikrokrediternas välståndsbringande förmåga, inte motsvarar hur det ser ut i verkligheten. Vad som sker i verkligheten till följd av mikrokreditsprogram är att enstaka individer bland de fattigaste inkomstgrupperna blir småföretagare, ibland med ett tiotal ännu fattigare som anställda. En ny skiktning bland de fattigaste alltså, men någon produktivitetsökning eller välståndshöjning för bredare grupper lyser ännu så länge med sin absoluta frånvaro. Det finns i stort sett ingen ”upward mobility” alls.

Jamie Joseph, föreningsorganisatör i Lima, De Sotos egen hemstad, konstaterar, citerad av Mike Davis:

“There has been much emphasis placed on small or micro-enterprises as the magic solution in offering economic development for the urban poor. Our work over the last 20 years with small business, which are multiplying in the megacity shows that most of them are simply survival tactics with little or no chances for accumulation.”

Åter till Kisumu: här sprudlar småföretagandet. Alla säljer. Längs varje gata sitter hawkers – gatuförsäljare – med rader av dammiga elektronikkomponenter, böcker, kläder, tidningar, samma varor dag efter dag. Lite blir sålt. På marknadsplatserna står kvinnor vid små stånd i timmar för att sälja några enstaka fiskar från Victoriasjön, i varje gathörn väntar unga killar med sina boda boda-cyklar för att då och då få ta en kund några kvarter på sin pakethållare. I korsningar springer ungar och säljer cigaretter. Ute i slummen är aktiviteten än intensivare än inne i stan, från varje dörröppning pågår försäljning av något slag. Här är nästan alla ”self employed” och ”microentrepeneurs”. Men de blir inte rika för det. För det finns ingenting att bli rik på. Det finns ingen produktion i det här systemet, bara ett ändlös försäljning av smulor som byts mot andra smulor. Och istället för utveckling så krymper marginalerna för varje nybliven hoppfull stadsbo som anländer, som Mike Davis konstaterar:

“Space for new entrants is provided only by dimunition of per capita earning capacities and/or by the intensification of labour despite declining marginal returns. […] The informal sector generates jobs not by elaborating new divisions of labour, but by fragmenting existing work, and thus subdividing incomes.“

Vad värre är: i förlängningen leder kommersialiseringen av tillvaron i slummen till en erodering av det sociala kapital och de kulturspecifika förtroenden – nätverk av solidaritet – som de inflyttande har med sig från sina tidigare liv på landsbygden. En NGO-arbetare i Haiti beskriver den ultimata effekten av den nyliberala individualismen såhär, citerad av Davis:

”Now everything is for sale. The woman used to receive you with hospitality, give you coffee, share all that she had in her home. I could go get a plate of food at a neighbor’s house; a child could get a coconut at her godmother’s, two mangoes at another aunt’s. But these acts of solidarity are disappearing with the growth of poverty. Now when you arrive somewhere, either the woman offers to sell you a cup of coffee or she has no coffee at all. The tradition of mutual giving that allowed us to help each other and survive – this is all being lost.”

Ytterst leder fokus på äganderätter och mikrokrediter bort uppmärksamheten från den insikt som borde vara central: vi lever i ett postkolonialt system som i global skala, via skuldräntor och världshandel på ojämlika villkor konstant omfördelar resurser från den fattiga världen till den rika. Därför består fattigdomen. Därför, i absoluta tal, växer den.


Kenya är inget undantag. Landet administreras, som Philip Ochieng, kolumnist i
kenyanska The Nation, beskrev det i dagens tidning, av en grupp ”Neo-colonial agents”. Ekonomin och det politiska systemet är fortfarande format av kolonialismens strukturer, hierarkier och skiktningar: en liten välbeställd elit och ett exploaterat trasproletariat. Mikrokrediter och äganderätter ändrar inte på någonting i den relationen. Det som krävs är ingenting mindre än att proletariatet erövrar staten.

Bilderna i postningen är tagna på Kondele Market i Kisumu.

Ingen utveckling utan högre löner

På visst avstånd, med Kenya som bakgrundsteckning, har jag läst LO:s rapport Vem vinner på lägre löner? som griper in allianspartiernas och näringslivets retorik från i höstas. Alldeles för sent utgiven kan man tycka, när valet är förlorat och den nya regeringen redan påbörjat arbetet med att pressa ned lägstalönerna och introducera en ny låglönemarknad i Sverige. Men ändå.

Av alla punkter på regeringens attgöra-lista är tillskapandet av subventionerande pigarbeten och nedpressade lägstalöner den värsta, med långtgående destruktiva konsekvenser för landet och löntagarna.

Den solidariska lönepolitiken med höga avtalade lägstalöner som legat över per capita-produktiviteten i de minst effektiva sektorerna, har varit en av Sveriges stora styrkor i moderniseringsprocessen. De företag och sektorer som inte klarat av att rationalisera sig för att betala de avtalade lägstalönerna, har slagits ut. Det har skapat ett omvandlingstryck som samtidigt frigjort arbetskraft till mer produktiva/kunskapsintensiva verksamheter. I kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik har det garanterat en kontinuerlig omvandling och utveckling av svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad. Ur LO-rapporten:

”Den sannolika effekten av att sänka minimilönerna är att arbetsgivarnas drivkrafter att rationalisera produktionen försvagas. Det leder också till att behovet att ytterligare öka arbetskraftens värdeskapande förmåga minskar. [...] Lönenivån påverkar kombinationen av arbete och kapital som används i produktionen. Om arbetskraften görs billigare ändras relationen mellan arbete och kapital så att mindre arbetsbesparande kapital används i produktionen. Detta sänker den genomsnittliga produktiviteten på arbetsplatsen.”

Här i Kenya är arbetskraften så billig att det inte finns något utvecklingstryck överhuvudtaget. Här arbetar över hälften av befolkningen i den informella sektorn. Här finns inga minimilöner, inga lagstadgade semesterdagar, inga starka fackföreningar. Ingenting utom den rena marknaden där arbetsköparna sätter priset. Den stora informella sektorn innebär att lönerna i den formella sektorn i sin tur pressas nedåt. Precis samma effekt kommer introduktionen av en låglönemarknad få för lönebilden i bredare grupper av den svenska arbetarklassen. Låga lägstalöner drabbar inte bara de fattigaste. Om detta skriver LO:

”Nivån på ingångslönerna påverkar många i den nedre delen av lönefördelningen. Vi menar att sänkta lägstlöner smittar av sig på vissa grupper med högre men fortfarande låga löner.”

Därför är det också för löntagargruppen som helhet bättre med något fler arbetslösa, som får ordentliga försäkringsersättningar under sin arbetslöshet, än med en stor grupp låglönearbetande. De förra är en konjukturell, tillfällig, utgift som vi bär gemensamt, de senare verkar permanent nedpressande för hela löntagarkollektivets löneanspråk.

Den som reser till Kenya eller någonanstans där klyftorna är stora, förstår varför överklassen och den övre medelklassen drömmer om sänkta lägstalöner. Här är arbetskraften så billig, trasproletariatet så fattigt, att den övre medelklassen, utan att vara överdrivet rik, har råd att hålla sig med hemhjälp, chaufförer, trädgårdsmästare, privata vakter. Livet är bekvämt för den som har pengar i ett låglöneland. Jag skulle kunna betala en kille till att bära min anteckningsbok och en annan kille till att vässa min penna under hela min vistelse här, och det hade ändå rymts inom min resebudget.

Låga lägstalöner ligger i överklassens intresse (Under den tid då Kenya var en brittisk kronkoloni och överklassen inom en rasistisk matris sammanföll med britterna, gick man ett steg till och lagstiftade om tillåtna högstalöner för den svarta befolkningen), men inte i samhällets. Stora löneskillnader är ett effektivt hinder för all utveckling. Det hindrar de fattiga både från att spara och att konsumera mer, det pressar ner löntagarkollektivet som helhet, och det gör arbetskraft så billigt att det saknar incitament för att göra produktionen mer kunskapsintensiv.

Därför är det först när Kenyas fattiga får mer pengar att börja röra sig med, när den informella sektorn blir formell, när löntagarfacken blir starkare och lägstalönerna stiger, som Kenya kommer kunna utvecklas på riktigt.

I Sverige idag drömmer regeringen om att ta ett monumentalt steg bakåt. Så går det när särintresset erövrar makten.

Priset för vatten i Manyatta

Vattnet i Kisumus förstad, Manyatta, med en befolkningstäthet på 20 000 invånare per kvadratkilometer, ska man inte dricka. Grunda brunnar och korta avstånd mellan latriner och vattenposter gör infilitration oundviklig. Ändå dricker invånarna vattnet, de har inget val. Det sker med livet som insats.

För två år sedan privatiserades vattenförsörjningen i Kisumu, sedan dess har priserna på vatten i staden dubblerats. I kransen av slumområden finns nästan inga offentliga vattenposter alls. De få brunnarna, många borrade med lån från Världsbanken, ägs privat. En del ägs av folk som bor inne i stan, andra ägs av de lite rikare bland de fattiga.

Marknadens lagar är obönhörliga och de verkar aldrig till den fattiges fördel. Eftersom tillgången på vattenposter i slummen är mer begränsad än inne i stadskärnan och eftersom varje hushåll är mer eller mindre utlämnat åt den vattenpost som ligger närmast hemmet, är priset för vatten också betydligt högre i slummen än inne i stan. De fattiga betalar mer för sitt vatten än vad de rika gör. Inte bara i proportion till inkomsten, utan absolut räknat. Det innebär att vattenkostnaden för många familjer är den största dagliga utgiften och det huvudsakliga ekonomiska bryderiet, som kan sluka en tredjedel av dagsbudgeten.

Priset för vatten i Manyatta: sjukdomar och för tidig död, och en tredjedel av familjens dagsbudget. Året är 2007 och FN beräknar att det skulle krävas en investering på 7 miljarder dollar årligen under de kommande tio åren för att ge den miljard som idag saknar säker vattenförsörjning tillgång till rent vatten. Det skulle rädda 4000 liv om dagen.

7 miljarder dollar är den summa vi Européer årligen lägger på parfymer, det är mindre än de 8 miljarder dollar som skönhetsoperationer årligen omsätter i USA.

Och det är bara knappt hälften av den summa som delades ut i aktieutdelningar i Sverige förra året.

Javisst, helt irellevanta jämförelser. De har ingenting med saken att göra. Eller?

Det skrivna ordets relativa tillgänglighet

I en gammal toalett som stått avstängd sedan kommunens vattenförsörjning upphörde att fungera för tio år sedan, sitter Lucy Onyango när hon inte undervisar. Hon sitter i ett av toalettbåsen, med en liten skrivbänk framför sig där ett register ligger uppslaget, där finns nogrannt uppskrivet alla de böcker, titlar och antal av varje titel, som Nigosi Primary School har i sitt bibliotek. Själva biblioteket är ett gistet träskåp, inklämt i den smala passagen mitt emot toalettbåset.

- Vi har 209 böcker på engelska och 108 på kiswahili, totalt är det ett femtiotal titlar sumerar Lucy medan hon låter fingret löpa längs raderna. Samtliga böcker skänktes till skolan för två år sedan från Kenya National Library i Kisumu. Det var då Lucy fick flytta in i toaletten och öppna biblioteksverksamhet. Innan dess fanns ingenting alls.

Nigosi Primary School är en av Kenyas största primärskolor, belägen i kransen av slumområden utanför Kisumu. Skolan har 2300 elever med upptagning från norra Manyatta och Obunga. 25 lärare ansvarar för klasser med upp till hundra elever per klass.

- Nej, de kan inte låna hem några böcker, säger Lucy. Få av dem har belysning hemma, så de kan ändå inte läsa på kvällen. Vad de kan göra är att komma hit, när jag är här och låna böcker under dagen.

Hon visar i registret, där finns varje lån noterat sedan den ursprungliga donationen för två år sedan. En gång i veckan har klasserna library lesson, då går två representanter från klassen till toaletten och hämtar boktravar till sina klasskamrater. Under en halvtimmes läsning hinner de just börja läsa, innan det är dags att återlämna böckerna igen. Men de flesta har ändå redan läst alla Lucys böcker, det blir mycket upprepning.

- Det finns elever som kommer hit ofta, framförallt tjejer, berättar Lucy. Dem jag känner igen kan jag låna ut böcker till, som de kan behålla i några dagar. Det har ett sådant behov av att läsa.

Jag bläddrar i några av de böcker som Lucy tagit fram ur skåpet. De är mellan 20-40 sidor tjocka och slitna så att en del sidor håller på att falla ur. Jag frågar om det inte kan komma fler donationer från Kenya National Library, som har en filial i centrala Kisumu. Lucy skakar på huvudet och skrattar:

- Nej, vi har frågat dem. De säger att vi skall få våra elever att registrera sig hos dem istället. Men hur skulle våra elever kunna låna där? De har inte råd att åka in till stan och det är farligt för dem att gå dit själva.

En gång om året, under National Library Book Week, tar Lucy och de andra lärarna med sig sina elever på en långpromenad från slummen in till nationalbibliotekets byggnad i centrala stan. De går i nittio minuter för att komma dit och sedan i nittio minuter för att komma hem.

- Skolorna som ligger inne i stan, runt nationalbiblioteket, de har det bra. De kan gå dit ofta med sina elever och jag vet att många av eleverna går till biblioteket efter skoldagen för att läsa där, berättar Lucy.

- Vi har inte råd att köpa nya böcker, fick vi bara det kunde vi göra om den här toaletten till ett ordentligt bibliotek. Men sedan skolavgiften för primärskolan slopades för tre år sedan har vi fått ännu mindre pengar, och klasserna har blivit mycket större.

Sådana är förutsättningarna, i realiteten, när Kenyas regering storsatsar på grundskoleutbildningen. Efter slagorden och högtidstalen saknas ändå de nödvändiga resurserna i skolorna för att komma bortom repetionsinlärning av ramsor. Den läslust som väcks hos de flesta barn när de väl fått nyckeln till det skrivna ordet, slocknar med tiden i brist på näring. Så förblir den verkliga läskunnigheten, att läsa och förstå en text, reserverad för ett fåtal och alla utbildningssatsningar - de som är nödvändiga för utveckling, stupar redan på startlinjen. En annan av skolans lärare, Noel, som sitter i toalettbåset bredvid och rättar läxböcker, sammanfattar:

- Vi saknar bibliotek och vi saknar böcker, så enkelt är det. Om elever kunde få möjlighet att läsa på egen hand skulle de utveckla sina kommunikationsförmågor mycket snabbare och därigenom lära sig ännu bättre. De flesta föräldrar läser inte själva och uppmuntrar inte sina barn att läsa på egen hand. Det är skolan som måste göra, men vi kan inte göra mer än vi får resurser till.

Intervjun ingår i mitt pågående designprojekt i Kisumu, en fallstudie för att ta fram ett förslag till en småskalig biblioteksbyggnad i slumbebyggelse. Research och design genomförs inom ramen för kursen Universal City.

Andra bloggar om: bibliotek, läsning, böcker, Kenya, skola

It does not trickle

Nairobi är en stad av öar, omgivna av murar. Aldrig tidigare har jag med hjärtat förstått vidden av den utopi som formuleras i Ragnar Thoursies diktrader:

En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Att kunna bygga öppna städer, städer utan murar, det är en global dröm. Här är den långt borta. Dess förutsättning är nämligen jämlikhet och någon sådan finns inte i Kenya. I Nairobi har alla som kan murar runt sina hus. Som arkitekter söker vi efter fasader men ser bara pallisader. De kommer å andra sidan i alla former: allt från postorderkatalogmuren och det elleganta stängslet med förgyllda, men sylvassa, spetsar, till taggtrådsstängslen och hemmabyggena med glassplitter från krossade läskflaskor på krönet. Runt Nairobis murar, i impedimenten längs vägrenarna, i mellanrummen runt Coca Colas gigantiska reklamtavlor, fyller de fattiga staden med sina skjul av pressening, korrugerad plåt och udda träbitar.

Här finns inget gemensamt ljus som slår upp mot rymdens ensamhet, bara en oändlig ensamhet, var och en utlämnad åt sig själv. ”Darwin beats Keynes” konstaterade geografen Hans Schenk, appropå motsvarande stadssituationer i sydostasien.

Som svensk, nerflugen från en av kristallpallatsets högre våningar, landar man i Nairobi och vill gärna tro att det här är ett undantag, att det blir bättre sen. Det tar ett tag för insikten att sjunka in: det är den öppna staden som är undantaget, inte Nairobis öar. Det är den generella välfärden som existerar i en unik tidsficka av framgångsrik politisk kamp, inte slummen. Slummen är regeln, folkhem är undantaget.


Slum är ett exakt definierat begrepp, enligt UN Habitat:

”overcrowding, poor or informal housing, inadequate access to safe water and sanitation, and insecurity of tenure.”

Med den defitionen lever idag en miljard människor i slummen. Och de växer i antal för varje år som går.

Den segrande kapitalismen omges av en katastrof av dimensioner som ingen tidigare tidsålder skådat. Det är en katastrof som är så oskildrad att den drunknar i nyhetsflödet, så omfattande att den blir overklig. För oss som lever bakom Kristallpalatsets tonade rutor, med en i-pod i öronen, är den knappt urskiljbar.

85% av befolkningsökningen i Kenya mellan 1989-99 har ägt rum i slummen. Fenomenet är globalt: São Paulos favelas har vuxit med 16% per år sedan 1973 och ökat från en andel av stadsbefolkningen på 1% till 20% 1993. Sedan 1970 har den globala befolkningsökningen i slummen överskuggat den övriga urbaniseringen per se.

När världssystemets hegemonihistoriker beskriver verkligheten är slummen möjligen med som en randanmärkning, ett olyckligt förhållande som med tiden kommer att korrigeras om marknaden bara tillåts röra sig helt fritt. Det är därför viktigt att göra det tydligt att slummen inte är ett tillfälligt tillstånd i den moderna utvecklingens utkant, slummen är en direkt produkt av en kapitalistisk världsordning. Slumen är en produkt av marknadens funktionssätt. Och uppkomsten av slum beror inte på fattigdom i sig, det finns fattiga länder som aldrig hört talas om slumområden, slum hänger ihop med ojämlikhet. I Soweto, Imbaba, Cazenga och Kiberia samlas de desperata som försöker leva på de rester som trillar ner från kristallpallatsets festsalar. De trängs utanför ingångarna, var och en av dem beredd att sälja sig billigt för en tillfällig inkomst. Sluminvånarna i Kiberia, med en befolkning på en miljon, håller Nairobis muromgärdade öar flytande. De jobbar som chaufförer, städare, vaktmästare, barnflickor, trädgårdsmästare, diskare, uppassare... deras dagsinkomst är tio kronor om dagen. Den Kenyanaska överklassen och turisterna drar nytta av proletariatets låga löner, och det är misären i Kiberia som möjliggör de låga lönerna. Samtidigt äger Nairobis överklass marken som skjulen i Kiberia står på. Den hyr de ut med en säker profit till en obefintlig driftskostnad och investering. Därför säger de flesta här att myndigheterna, sina officiella utfästelser till trots, inte alls vill ha bort Kiberia. Det finns för många som tjänar på att slummen finns kvar. Ministrarna har själva sidoinkomster från Kiberia.


“Neoliberal capitalism since 1970 has multiplied Dicken’s notorious slum of Tom-all-Alone’s in Bleak House by exponential powers” reflekterar Mike Davis i den täta och faktaspäckade Planet of Slums.

Orsakerna är sammanfallande, Mike Davis skriver om en ”perfect storm” skapad av IMF:s och världsbankens strukturanpassningsprogram, som tryckt bort småbönder från landsbygden, korrupta ledare som hållits kvar vid makten inom kalla krigets matris och ett världssystem som dammsuger periferin på resurser och konstant underbetalar proletariatet. Såhär sammanfattar Deborah Byrceson strukturanpassningsprogrammens effekter för länderna i syd:

“One by one national governments, gripped in dept, became subject to structural adjustment programmes (SAPs) and International Monetary Fund (IMF) conditionality. Subsidized, improved agricultural input packages and rural infrastructural building were drastically reduced. As the peasant “modernization” effort in Latin American and African nations was abandoned, peasant farmers were subjected to the international financial institutions “sink-or-swim” economic strategy. National market deregulation pushed agricultural producers into global commodity markets where middle as well as poor peasants found it hard to compete. SAPs and economic liberalization policies represented the convergence of the worldwide forces of de-agrarianization and national policies promoting de-peasantization.”

Så flyr utslagna bönder till städerna och slumbefolkningen blir en befolkning av ekonomiska flyktingar. Försvunna trygghetsnät och växande externberoende har gjort småbönderna sårbara för yttre chocker: torka, inflation, stigande räntor, sjunkande världsmarknadspriser. Eller sjukdom: inom parentes nämner Davis att sex av tio småbönder i Kambodja tvingas sälja sin mark och flytta till staden för att betala sjukvårdsskulder.


De svällande storstäderna i Afrika, Latinamerika och stora delar av södra asien har inget gemensamt med 1800-talets industristäder; Manchester, Sheffield, Berlin, Chicago, London, där slummen växte i takt med den snabba industrialiseringen och där Friedrich Engels kunde reflektera över ”the marvel of England's greatness” samtidigt som han upprördes över ”the barbarous indifference”.

Det finns inget att imponeras av i dagens urbanisering, som därigenom snarare följer i spåren av det viktorianska Dublin, där en växande slum producerades samtidigt som staden avindustrialiserades. Faktum är att många storstäder i syd upplevt en krympande ekonomi under de senaste decennierna. Ändå har de fortsatt att växa. Inte därför att staden lockar, utan därför att det blir allt svårare att överleva på landsbygden. Det är inte pull utan push som driver urbaniseringen. Mike Davis sammanfattar paradoxen:

“Third world urbanization contiuned its breakneck pace (3.8 percent per annum from 1960 to 1993) throughout the locust years of the 1980s and early 1990s, in spite of falling real wages, soaring prices, and skyrocketing urban unemployment. […] The third world now contains many examples of capital intensive countrysides and labor-intensive deindustrialized cities. […] Overurbanization in other words is driven by the reproduction of poverty, not by the supply of jobs. […] Urbanisation has been decoupled from industrialization, even from development per se. This is one of the unexpected tracks down which a neoliberal world order is shunting the future.”

Den globala slummen är nersippringsteorins slutpunkt. När jag diskuterar med Tracy som är sömmerska i en av Kisumus slumområden, Manyatta, är det hon som lyfter begreppet. Trickle Down används ofta i Kenya för att legitimiera de stora klyftorna, säger hon och konstaterar syrligt: “you see, the problem is: it does not trickle.”



Fram till den 16 mars befinner jag mig på fältstudier i Kenya. Den här postningen är en introduktion till det globala tillstånd av växande slum som vi studerar på plats i Kisumu vid Victoriasjön. Den specifika situationen i Kisumu berörs i kommande texter. Bilderna är tagna i Manyatta, Kisumu.

Andra bloggar om: politik, slum, urbanism, Kenya, Afrika, utveckling