Lättare än luft

Beslutet är förstås fattat med ett vått PR-finger i luften, men det gör det inte mindre lovvärt att Fritidsresor i sommar väljer att erbjuda ett charteralternativ via tåg. Hoppas att försöket faller väl ut, så att tryggt ihopsydda solresor för oss som inte orkar backpacka åter blir en möjlighet utan att vägen dit måste gå via en mordmaskin. Som George Monbiot påpekat: att flyga är att döda. Per personkilometer är flyget oöverträffat i fråga om koldioxidutsläpp.

Fokus på hastighet, att till ett allt högre miljö- och kilowattpris så snabbt som möjligt transportera människor och varor, var industrialismens credo. Men, nu, i en tid när resenären under sin resa hela tiden kan stå i förbindelse med sina vänner, sin arbetsplats eller förströelse, så kanske en tillnyktring kan bli möjlig: kanske kan det börja värderas högre att komma fram några timmar senare, men igengäld resa betydligt bekvämare – och mindre miljödestruktivt.

Och kanske kan det då, även om tåg inte är fy skam, åter bli läge för att satsa på en av mina personliga käpphästar: luftskeppen.

Det fanns en tid när världens himlar var fulla av luftskepp, i början av 1900-talet och fram till 1940-talet betraktades luftskepp som en självklart del av framtiden. De blev större, bekvämare, snabbare och säkrare.

USS Los Angeles och USS Akron över Manhattan.

Men sen försvann de, efter andra världskriget flög nästan inga luftskepp mer.

Historieskrivningen idag säger att luftskeppens epok tog slut i och med Hindenburg, olyckan som gav dem ett så dåligt rykte att de inte längre kunde attrahera några passagerare. Men det är inte helt sant, statistiken talar tvärtom till luftskeppens direkta fördel: de var, även efter Hindenburg, ett betydligt säkrare transportmedel än vad flygplan var.

Snarare var det passagerarflyget och föreställningen om att det gällde att komma fram fortast som satte punkt för luftskeppens era. Så klämde vi under andra halvan av 1900-talet in oss allt trängre i en allt hetsigare transportapparat som räknade sin utveckling i kvantiteter personkilometer, inte i bekvämlighet eller upplevelse av själva resan. Flygindustrin har sett de stora vinsterna i snabba masstransporter. De har därför inte varit intresserade av luftskepp.

Det finns i princip två väsenskilda sätt att ta sig fram över himlen: lättare-än-luft-farkoster och tyngre-än-luft-farkoster. De förra fodrar, liksom en båt som flyter genom att ha mindre massa än den undanträngda volymen vatten, inget energitillskott för att hålla sig i luften. I teorin kan de stanna uppe hur länge som helst. De senare får sin lyftkraft till priset av en konstant energianvändning, i flygplanens fall genom en turbin eller propeller som skjuter farkosten framåt och pressar luft över vingarna – lyftkraft. Det finns föralldel ävenplaner på hybrider.

De två skilda flygmetoderna genererar också två olika typer av transportapparater. Flygindustrin måste ständigt matas med mobila energilager och förutsätter en stor underhållsapparat, gigantiska flygplatser och ett marksystem för att transportera flygfotogen. Flygbolagen måste ständigt mäta minuter mot varandra. Luftskeppen behöver inget av detta, de behöver inga stora flygfält, de kan ankra nästan var som helst och de behöver inte ha lika bråttom – för de är bekvämare.

Efter sitt fysiska frånfälle har drömmen om luftskeppen övervintrat i fantasins domäner, vårdad framförallt av Japanska TV-spel – som Final Fantasy - och i animéfilmer, som Hayao Miyazakis Castle in the Sky:


Inom litteraturen har luftskeppen intressant nog rört sig i en bana från Science Fiction i slutet på 1800-talet, som Jules Vernes The Clipper of the Clouds (där segraren i kraftmätningen mellan lättare och tyngre-än-luft-farkoster visserligen är helikoptern) till fantasy idag, t ex Philip Pullmans trilogi His Dark Materials som utspelar sig i ett parallellt universum där luftskepp är det vanligaste transportmedlet och i Kenneth Oppels två böcker Airborne och Skybreaker, också dom placerade i en parallell värld. Bilden nedan från Skybreaker:

Och från vackra retrofilmen Sky Captain and the world of tomorrow, här dockar Hindenburg vid Empire State Building:

Luftskeppsdrömmen närs alltså av romantiker, men de är inte, som förr, förknippade med framtiden, utan med alternativa historier och parallella världar.

Som namnet antyder är luftskepp himlens fartyg, och kan som sådana komma i alla storlekar. Allt från små tvåsitsare till – ja, uppåt sätts begränsningarna bara av fantasin. För några år sedan roade jag mig med att göra skisser till en luftskeppsflotta med farkoster av olika storlek, Serien gick under benämningen N som i Nordic med modellerna N200, N400 och N1000, där N1000, den största, var en bjässe i klass med ett kryssningsfartyg på fyra våningsplan, med 150 hytter, 4 restauranger, bad och relax, bibliotek, bio och konferensanläggningar och en trädgård – ”sky garden” – där den avstressade resenären kunde sitta ner med en kopp kaffe spetsad med whiskey, och genom panoramafönstren blicka ut över den norska fjordkusten 4000 meter nedanför. N1000 skulle nämligen gå på kryssningar, tänkte jag mig, längs en av världens vackraste kustlinjer, upp till Tromsö. Ungefär såhär kunde en rutt se ut:

Såhär kunde utsikten se ut, den här bilden är kanske inte så inspirerande, men likväl, över ett grått Huskvarna:

Och här är en lite mindre variant från en serie jag gjort senare:


Idag används luftskepp framförallt för reklamändamål. Då och då kan man läsa om ambitiösa luftskeppsprojekt, men nästan allt stannar på experimentstadiet eller slutar i finansiella katastrofer.

Ett undantag, som visat sig uthålligt, är den udda volontärorganisationen JP Aerospace, ”Americas other space program”, som drivs av ett gäng sköna entusiaster.

JP Aerospace har inga små planer: målet är att utveckla en höghöjdsplattform, Dark Sky Station, som skall sväva på 42 kilometers höjd över nordpolen. Från marknivå till plattformen tar man sig med en Ascender, ett V-format luftskepp och från plattformen sker sedan vidare transport till LEO med ännu ett luftskepp. Hela konceptet går under namnet ATO, Airship to Orbit. Titta på den här animationen. Farkosten som dockar till plattformen är 2 kilometer lång.

Här finns JP Aerospace. Och deras uppdaterade blogg. Bilden nedan föreställer en Ascenderprototyp, i hangar:

Lockheed Martin jobbar, på uppdrag av amerikanska Missile Defense Agency med ett annat höghöjdsprojekt, en "kvasi-geostationär" plattform som kan användas för "övervakning, telekommunikationer och väderobservationer".

Annars kan man ju sända upp en banan över Texas.

Avslutningsvis en vacker vision från arkitekten Jeffrey Miles, som James Wines skriver om i Green Architecture. Jeffrey Miles har utvecklat en "Ozone Maker" en farkost som liknar en stingrocka, som skall sväva över skyarna och "reparera" ozonlagret. Bilderna som återges här gör tyvärr inte projektet rättvisa.


Ur Wines beskrivning av Ozone Maker:

"What apears at first glanze to be a fantasy out of Star Wars is a brilliantly conceived, wind-cleaning series of satellites that repair the ozone layer by removing chlorofluorocarbons and simultaneously excreting benfical clean air collected from the atmosphere. With a length of 433 meters, a width of 170 meters and a speed of 5 kilometers per hour, the horeshoescrab-shaped Ozeon-maker circles the earth at 16 kilometers altitude. [...] Operated by a crew of tewelve "bionauts", the hydrogen-fueled machine is helium-inflated and moves primarly by means of wind power, using sails reminiscent of an 18th-century clipper ship. Supplies are brought aboard from dirigible stations and balloons. Its main service is based on removing CFCs from the ozone layer. The floating factory uses chemoautotropic bacteria to seed the atmosphere with alkanes chemically removing chlorine as hydrogen chloride."

Ett annat projekt av Jeffrey Miles, Ballontown:

Borgerlighetens plötsliga behov av att tala om Jante

Söta djur

Det tycks vara inne att gnälla på jantelagen just nu. På riskkapitaldagarna förra veckan beskrev styckmästare Mats Odell jantelagen som ”förödande för Sverige” och idag intervjuas den moderata riksdagskvinnan Anna König Jerlmyr i Metro, hela intervjun handlar om Jante.

"Det är ett problem att de mest framstående individerna mer eller mindre tvingas gå på sparlåga istället för att maximera sin potential" säger Anna König Jerlmyr i intervjun och förklarar att hon är "så arg på Jante att jag vill slänga honom i papperskorgen."

Enligt Anna König Jerlmyr är "Jantelagen en bromskloss i arbetslivet som Sverige inte längre har råd med." Jantelagen leder till att "företag förlorar energi och svenska talanger blir bortsorterade i den internationella konkurrensen på grund av att man inte ska tro att man är något."

---

Paus för ett viktigt meddelande om Jantelagen från Krzymowski Chess TV Production:

---

Borgerligheten (och i synnerhet den här tokiga grenen av borgerligheten), älskar verkligen att tala om jante. Varför?

En gissning är att det handlar om en omskrivning av ett annat ord inför vilket de lider av en svårtartad beröringsskräck: jämlikhet. Det är det förhatliga jämlikhetsidealet som de egentligen menar, var gång de talar om jantelagen. Men det kan man förstås inte säga. Inte i Sverige. Att man vill ha mindre jämlikhet. Så de talar om Jante istället. Om "den svenska avundsjukan". Och i nästa mening kommer det nästa alltid, med en annan typ av omskrivning: lönespridningen måste öka.

Ett exempel på hur det brukar låta, från en kolumn i Västerbottens-Kuriren den 22 januari i år:

"Kanske är kapitalism och företagande så impopulärt i Sverige för att det ofta frontalkrockar med Jante. Inkomsten värderas i relation till andras löner i stället för till vad man kan köpa för pengarna. Lönespridning kritiseras trots att det gör allas plånböcker tjockare visserligen olika mycket men ingen förlorar på att det finns lönsamma företag i Sverige. Bekymret är alltså att det sticker i ögonen den tjugofemte varje månad."

I sina väsentliga delar är jantelagen en myt, det finns inget förakt för iniativkraft i Sverige. Få personer är så brett beundrade som Ingvar Kamprad, få är lika uppskattade som skickliga uppfinnare.

Vid sidan av det så är Jantelagen, så som den formulerats av Aksel Sandemose, en blandning av äpplen och päron.

"Du skall inte tro att du är något" lyder Sandemoses första budord, medan det fjärde lyder "Du skall inte tro att du är förmer än vi."

Det är möjligt att det förekommer att en grupp ger uttryck för båda dessa inställningar samtidigt, men läs dem igen och se att de pekar i två helt olika riktningar, mot två olika typer av mänskliga relationer: en där man trycker ner varandra och en annan där man håller samman.

"Du skall inte tro att du är något" – så låter klassamhället. Och den föreställningen har arbetarklassen också mött och bekämpat inom sig själv, men framförallt från dem däruppe. Successivt har föreställningen utrotats: Ni – det ojämlika samhällets titulering – har ersatts med du. Idag säger vi okej istället för ja, tack, herrn till våra chefer. För vi vet att vi är något. Den självkänslan, om än inte färdigbyggd, är resultatet av klasskamp.

"Du skall inte tro att du är förmer än vi" å andra sidan, det är vad vi fnyser åt chefen när vi rätar på ryggen och stärker oss själva och varandra. Han sitter på sina höga hästar och han plockar ut en uppblåst lön, trots att han är en dålig chef, fine, men han är ändå inte mer värd än vi. Det budordet har tillkommit i en akt av självförsvar, ur den vetskapen hämtar vi styrka.

Det är den styrkan, det självförtroendet som borgerligheten innerst inne hatar.

Och kanske är det därför som jantelagen nämns så ofta just nu. I inkomstskattereformens spår står landet inför fyra år av växande klyftor, operationen måste få sin legitimering. Skyll på Jante.

Andra bloggar om: politik, jante, jantelagen, lönespridning, mats odell

Little Big Ideas

Det sista vi gjorde i Kenya var utställningar av vårt arbete, först i Kisumu och därefter på FN och Designskolan i Nairobi. Vi åkte ner för sex veckor sedan med uppgiften att möta en ny situation och titta på den med färska ögon. Som studenter från ett annat land kan vi komma med nya förslag, inte för att vi vet mer än de boende i Kisumu, utan helt enkelt därför att vi ser deras verklighet från ett annat perspektiv.

Ofta upplever jag att det där stannar vid en förhoppning. Men ibland fungerar det verkligen så. Två projekt från studentgruppen är särskilt värda att lyfta fram, båda har en jordnära och konkret angreppsvinkel som tar sin utgångspunkt i vardagsproblem. De föreslår low-costlösningar som i princip skall kunna genomföras av vem som helst och kunna appliceras även på hus som man bara hyr eller bor i under en begränsad tid. De visar att arkitekternas sätt att tänka ibland kan räcka för att åstadkomma små steg framåt. Ingenting som förändrar maktförhållanden eller förskjuter större utvecklingstendenser, men väl gör tillvaron lite bättre.
Viktigt nog.

Rain Water Collector
Det ena, ett förslag för vatteninsamling – Rain Water Collector – är en del av ett större projekt av Linda Gustafsson, Josefin Westerlund och Maria Ohlén. Det tar sin utgångspunkt i de många korrugerade plåttaken som, i kombination med tropikernas kraftiga regn, kan användas för att samla in färskt regnvatten. Behovet är stort och potentialen är stor. Men taken är ofta rostiga, sotiga och dammiga, varför de inte kan utnyttjas ordentligt. Vattnet blir smutsigt och kan varken användas för att dricka eller tvätta med. Förslaget går följaktligen, i sin enkelhet, ut på att fästa en upprullningsbar uppsamlingsduk av plast/rissäckar, ett snöre och tomma petflaskor ovanpå taket. När det regnar rullas duken ut över takplåten, när den inte används, när det är sol, får den vara inrullad och skyddas därigenom mot smuts.

Kostnaden är inte mer än några cent. Att idén är fungerande och ny visade responsen vid utställningarna och också gensvaret från den referensgrupp från ett barnhem i Obunga som Linda, Josefin och Maria jobbade med. På egen hand har referensgruppen nu applicerat idén, byggt modeller, och vidareutvecklat designen. Gjort idén till sin egen.

I videon nedan berättar Maria Ohlén:



Ogutu
Det andra projektet, av Johan Lönn, heter Ogutu - swahili för solhatt, ungefär. Johans idé, förklarad i filmen nedan, är mycket enkel: en tillämpning av den flertusenåriga principen om solugnen, en skorsten som utnyttjar temperaturgradienten mellan marken och tacknocken till att driva en naturlig luftcirkulation genom rummet.



Johan tog sin utgångspunkt i uppmätningar av en normal inomhustemperatur. I ett vanligt hushåll en genomsnittlig dag var temperaturen vid golvnivå alltid 25 grader, i sitthöjd 30 grader och i taknocken 50 grader. För att kunna vistas i husen under dagen – vilket många, framförallt kvinnor, gör – måste man antingen krypa längs golvet eller leva med hettan. Märkligt nog saknar de flesta husen i slummen öppningar i taket trots att åtgärden i sig är enkel att genomföra. Johan visar i sitt förslag hur en enkel skorsten kan driva en naturlig ventilation. Men han tar den gamla idén ett steg till: för att ytterligare öka draget i skorstenen under varma dagar kopplar han på två svartmålade ”draggeneratorer” som placeras ovanpå plåttaket. Dessa är i princip två vinklade plåtar som, exponerade för solljuset snabbt värmer upp luften under sig och därigenom skapar ytterligare uppåtrörelse i skorstenen. När det är som varmast fungerar ventilationssystemet därför som bäst.

Ogutu är, precis som regnvattenuppsamlaren, billig att tillverka. Det som behövs är en knapp kvadratmeter tunn takplåt, en plåtsax och svart färg.

Två små, bra idéer.

Lösa trådar från Kenya

Åter i maskinen.
Vårt arbete i Kisumu, Kenya är nu avslutat. Tillbaks till den Europeiska maskinvärlden kom vi via Schipols stålglänsande tarmsystem, där våra vita uppsyner och pass godkändes av unionens immunförsvar. Vi befanns vara ofarliga, harmlösa, släpptes genom nålsögat och efter en stunds återanpassning i Burger Kings domäner for vi vita blodkroppar vidare i det inre blodomloppet, ut i venerna, till Göteborg.

I Sverige var det råkallt. Befriande kallt. Skogen stod tät och mörk runt Landvetter och motorvägen in till stan var nästan tom på trafik. Vägbanan hade inte ett hål, inte en ojämnhet. Det fanns hastighetsskyltar. Det fanns gatubelysning. Jag hade säkerhetsbälte. Återigen samma bedövande upplevelse: det är olika världar.

Den här posten blir en uppsamling av spridda reflektioner – en del ganska approximativa – som jag inte hann skriva om under tiden nere i Kenya.

1. Kenya har ingen arbetarklass
Fattigdomen, exploateringen och ojämlikheten var synlig överallt man gick. Ändå hade Kenya ingen arbetarklass.

En central marxistisk erfarenhet är att klasserna inte uppstår en gång, utan två gånger. Rent objektivt finns arbetarklassen i-sig-själv i det ögonblick som lönearbetet som livsform etableras. Men för-sig-själv, medveten om sig själv, kapabel att forma sitt eget öde, är inte arbetarklassen förrän den mobiliserar sig i kamp för sina intressen. Marx skriver i Filosofins Elände:

”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen, som vi blott karakteriserat i några av dess faser, samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen. Men kampen mellan klasserna är en politisk kamp.”

I Kenya existerar inte arbetarklassen som levande begrepp och identifikator mer än på marginalen. Sin grundläggande och riktningsgivande identitet hämtar alltjämt den stora majoriteten av befolkningen från sin stamtillhörighet. Följaktligen röstar man i valen på företrädare från sin egen stam, oavsett vilka klassintressen de representerar.

I Kisumu, som är dominerat av Luostammen, är det inte den Kenyanska överklassen som ilskan över de inhemska orättvisorna riktar sig mot, utan mot Kikuyustammen som sitter på den politiska makten i Nairobi. Kikuyus, som utgör nästan 20% av Kenyas befolkning, tillhör i sin tur alla samhällsklasser, majoriteten av Kikuyus är, precis som majoriteten av Luo fattiga. Likväl är det en allmän sanning i Kisumu - och vi fick höra det många gånger, ibland lätt skämtsamt ibland djupt allvarligt - att man inte kan lita på en Kikuyu, de är giriga, de stjäl. Fattiga Luo röstar därför hellre på rika Luo än på fattiga Kikuyo. Aldrig blir arbetarklassen representerad på regeringstaburetterna.

För mig har Kenyaresan i det här avseendet inneburit en bekräftelse av två saker:

1. För det första blev det tydligt hur nödvändigt ett klassmedvetande är för att blottlägga och synliggöra den egentliga samhällskonflikten och undanröja schimära, destruktiva – och potentiellt explosiva – konstruerade motsättningar. Klassmedvetande är en förutsättning för utveckling, för att formera en politik grundad på den överväldigande folkmajoritetens – allmänhetens – gemensamma intressen.

2. För det andra blev det uppenbart hur nödvändigt nationsbygget är för utveckling. Nationsbygget i dess inkluderande mening, att inom ramen för nationalstatens politiska enhet åstadkomma en gemensam agenda, en gemensam ambition, ett allmänintresse. I Kenya fanns inget sådant gemensamt allmänintresse, bara en mängd landsdelar, dominerade av olika stammar, som aktivt försökte undandra varandra resurser. Ett exempel: I tio år har regeringen vägrat reparera den rasade huvudvägen mellan Nairobi och Kisumu, landets största och tredje största stad, i syfte att straffa den Luo-dominerade oppositionen i Kisumu.

Att stamidentitet på det här viset är starkare än klass- eller nationstillhörighet i Kenya är alls inte någon historisk självklarhet. Grannlandet Tanzania är ett exempel på att en annan väg är möjlig. Under Julius Nyereres tid bröt Tanzania ner den gamla stamidentifikationen till förmån för en klass- och nationsidentitet. I Kenya – och i många andra Afrikanska länder – har emellertid de europeiska kolonialstaterna spelat på, underblåst och inte sällan konstruerat stammotsättningar för att underlätta sin kontroll. Skolexemplet är Rwanda, där den rasistiska tyska kolonialstrategin att konsekvent utnämna tutsi till ställföreträdande inhemsk härskarklass lade grunden för de motsättningar som kulminerade i folkmordet 1994.

2. Intresset ljuger inte
Med automatgevär i handen och bistra uppsyner stoppar polisen matatus i snabbt upprättade vägspärrar för att kontrollera så att de följer regelverket som introducerades för tre år sedan: max 14 passagerare per fordon. Lockelsen att klämma in fler – 20 passagerare i en folkvagnsbuss är ingen sport – för att dryga ut inkomsten leder många matatukonduktörer till att ändå ta risken. Mot en liten muta ser många poliser mellan fingrarna, men ibland viftar de förbi fordonet även utan att ta emot pengar eller kontrollera. Varför?

Därför att det är en av deras egna bilar.

Många av Kenyas matatubussar ägs av enskilda poliser. Samma fordon som de alltså är satta att granska. Intressekonflikten förefaller uppenbar, de jag talar med om saken flinar mest förläget. ”It’s cracy”. Jo. Lite lätt.

I tidigare poster har jag berört hur liknande inbyggda intressemotsättningar – eget fastighetsägande – får Kenyanska politiker att avstå från att vidta åtgärder för att ersätta slummen med värdiga bostäder.

Men politiken är full av vägval, också i detta avseende. Och också här kan den väg som Kenya valt, eller inte valt, kontrasteras mot Tanzania, där man tidigt efter självständigheten i Arushadeklarationen 1967 satte upp rågångarna mot att privatintressen skulle tillåtas påverka politiska beslut, en av punkterna i deklarationen lyder:

”No TANU or Government leader should own houses which he rents to others.”

Nyerere gjorde det självklara. Han insåg att intresset aldrig ljuger. Och aldrig tiger still, därför måste det motas på dörren. Ett liknande beslut vore ett första nödvändigt steg för att rensa upp i den intressekonflikt som idag gör det profitabelt för den politiska eliten i Kenya att låta slummen bestå.

3. För de fattiga finns ingen politik
- Är du politiskt engagerad, frågade jag Joseph som just berättat om sluminvårnas gemensamma organisation Muungano – ”Enighet” – där han är en av nästan två miljoner medlemmar i hela Kenya. Han såg förvånad ut, nästan förolämpad.
- Nej, absolut inte, politik är jag inte intresserad av! Jag är intresserad av utveckling.

För honom betydde politik Spelet. Det som utkämpades på förstasidorna av Daily Nation och The Standard. Smutskastningen, mutorna, patron- och klientförhållandena. Eliter som stred mot andra eliter om uppdelningen av de tillgångar som konfiskerats från de fattiga. Varför frågade jag om han var engagerad i det spelet? Såg jag inte att han var fattig? Jag förklarade att för mig betyder politik just det som han gjorde tillsammans med andra i Muungano. Den gemensamma organiseringen för sina intressen. Och jag sade, för vi hade just diskuterat hur skattepengarna från sluminvånarna gick ner i borgmästarens egen ficka: - Ni är ju en majoritet här i Kisumu, kan ni inte lansera en egen borgmästarkandidat nästa val?

- Jodå, sade Joseph, vi kommer nog rekomendera en av kandidaterna.

- Men jag menar en EGEN kandidat, en som kommer härifrån, försökte jag igen och vispade runt med handen i den dammiga luften utanför Jospehs butik i Manyatta.

Joseph skrattade milt: – Nej det går inte, man måste ha en universitetsexamen för att få kandidera till borgmästare eller parlamentsledamot, det är ingen här som har det.

Kunde det verkligen vara så? I flera dagar försökte jag ta reda på om det var så som Jospeh sade, att det fanns spärrar för de lågutbildade att kandidera i valen. Då vore ju Kenya knappt ens i formell mening en demokrati. Bland de fattiga själva var man övertygade om att en sådan spärr fanns, men bland de utbildade som jag talade med blev svaret att nej, så är det inte, men däremot måste alla parlamentariker göra ett test för att visa att de behärskar fullgod engelska. Det visade sig, när jag fick möjlighet att kolla via internet, att det senare stämde.

Men redan den fast rotade och vida spridda föreställningen att de inte själva har rätt att kandidera fungerar avmobiliserande för Kenyas fattiga och lågutbildade. För Joseph, som ville påbörja universitetsstudier i början på 90-talet med aldrig fick ihop pengar till avgiften, har föreställningen lett till ett avståndstagande från den politiska arenan som sådan. För honom finns det ingen Kenyansk politik.

4. Vad vi kan lära av Coca Cola
Under allting ligger infrastrukturen. Förutsättningen för varje politiskt beslut, varje ambition till reformer eller utvecklingsåtgärder, är infrastrukturen. Den fysiska plattformen av vägar, transportleder, elnät, vatten, underhållssystem. I Kenya är infrastrukturen som regel antingen dåligt underhållen eller ickeexisterande. Brist på reservdelar och begränsade ekonomiska resurser är de vanligaste problemen. Här haverar lika många biståndsinitiativ som försök till företagsetableringar.

Men en infrastruktur fungerar överallt, även när ingenting annat fungerar: Coca Cola. Den buteljerade läskedrycken kommer fram, bubblar upp, där torka i övrigt lägrat sig över landet, där vattnet varit avstängt i decennier. Den serveras från rödvitmålade kiosker långt ut i ingenstans där vägen sedan många regnsäsonger är bortspolad. Och när nattmörkret lägrar sig över slumområdena lyser ännu, som enda ljuskälla, Coca Colas gigantiska reklamtavlor med det ironiska budskapet: ”Live on the Coke Side of Life”. Coca Cola opererar, som de själva säger, ”i fler länder än vad FN har medlemmar”.

I dessa dagar av spinn vill Coca Cola som många andra multisar gärna framträda som en ansvarstagande aktör i den globala utvecklingen. Jag är inte vidare förtjust varesig i läskedrycken som sådan eller företaget, vars färger i och för sig är vackra men för mig tillhör andra rörelser, men en sak har de verkligen förstått där andra, inklusive lokala myndigheter, vänt ryggen till: finns det ingen väg, då får man bygga sig en. SEN kan man erövra världen. Infrastruktur är A och O. Coca Colas distributionsnät är erkänt som det mest tillförlitliga och vidsträckta på hela den Afrikanska kontinenten, med över 900 000 distributionspunkter, 170 tillverkningsfabriker och 60 000 anställda.

Som Declan Butler föreslår här: vill man ha ut information till de allra fattigaste överallt, om t ex malaria- eller HIV-prevention, då vore det enklaste att fästa materialet vid en Coca Colaflaska och sedan rida på en jättes axlar.

Jaha, se där, så fick de lite mer gratisreklam utifrån en approximativ iaktagelse. Som tråkigt nog avslutar mina intryck från Kenya.

Have you heard? In Sweden University is free!

Okok Secondary School

- Nej det kostar ingenting att gå på universitet i Sverige, förklarar jag en gång till.

- Det kostar ingenting?

Jag skakar på huvudet. Ingenting. Hade vicerektor Paul Roche inte suttit inklämd i en liten skrubb med en kopp thé och en mandazi i handen är det möjligt att han gjort en segerdans. Istället ropar han upphetsat till matteläraren som går förbi utanför plåtväggen. Have you heard? In Sweden University is free for all!

- It’s free? No school fees?

Vi skakar båda på huvudet.

- No school fees, skrattar Paul och det är möjligt att någonting har förändrats. Det finns länder där skolan är gratis, lika för alla. Ja, det är ju egentligen självklart, så borde det förstås vara!

Precis innan Paul bjuder mig på thé och tvingar mig att berätta om centralvärme och avgiftsfria studier, har jag invervjuat Kariko, rektor på Okok Secondary School som ligger två mil utanför Kisumu, vid foten av de gröna bergen. Jag har just frågat honom: om skolan hade pengar, vad är det första du skulle göra? Och han svarar:

- The major interest for this school is the poverty around. If I had the funds, the first thing I would do is to maintain the enrolment. Those who join form one they should reach form four. Today they normally get out because of poverty.

I Kenya är grundskolan uppdelad i primary, de första åtta åren och därefter secondary, i fyra år. Sedan två år tillbaka är det inga terminsavgifter (dock många andra avgifter) för studier i primary, men för secondary gäller fortfarande en terminsavgift. I det fattiga landsortsdistrikt där Okok Secondary ligger, innebär det att nästan hälften av eleverna försvinner mellan ettan och fyran. Därför att deras föräldrar behöver dem till att dra in pengar och därför att de inte kan betala terminsavgifterna. Det var dom du mötte på vägen hit, säger Kariko och syftar på Boda Boda-killarna.

Det underfinansierade och underdimensionerade utbildningssystemet vidgar klyftorna i Kenya, säger Kariko:

- The education system is widening the gap between rich and poor. Those who have money, they will take their children to Academy primary schools, and then from there they go to national schools. So they are the ones that now go to university. The poor, the other lot, they take their children to these public primary schools which is now free – and it is free, because one teacher handle one hundred students. So that student, for him to pass the KCP-exams is very difficult.

När staten sviker sin uppgift, eller ser som sin uppgift att ombesörja elitens smärtfria resa uppåt, då kliver andra krafter in och tar över – hjälpligt – där samhället dragit sig ur. Okok Secondary School är lyckligt lottad, säger Kariko, därför att Anglikanska kyrkan sponsrar skolan, det innebär att man fått medel till att under halva terminen servera skollunch. Via kyrkans samarbetspartners i Europa har man också fått en bokdonation som gör att det finns en del läseböcker i skolans biblioteksskåp, berättar engelskaläraren Dorcas, men tillägger:

- We use these books for the students to read. Though, some of them are not very relevant to us. Most of them are from the United Kingdom, so when they talk about snow our students don’t understand what snow is. And when they talk about horses, we don’t have horses here, we have donkeys. So even if they read them they don’t get what the story’s about. And, also, they are all about white people.

Sponsringen är inte heller utan sidoeffekter för utbildningens inriktning. En dag i veckan, på tisdagar, får Anglikanska kyrkan fria händer med elevernas andliga och spirituella vägledning.

Att behöva stå med mössan i hand för att av sponsorer få det som på andra håll är en mänsklig rättighet, det är en akt av djup förnedring som etablerar ett patroniserande förhållande mellan donator och mottagare. Det undergräver all strävan mot jämlikhet. När jag senare på dagen återkommit från Okok äter jag lunch på en restaurang inne i stan. Jag sitter vid bordet bakom Ann, som, vet jag av en händelse, arbetar med att ordna scholarships för föräldralösa barn i Kisumu. Hon talar med två vita britter som lägger upp villkoren för att en av hennes skyddslingar skall komma i åtnjutande av pengar från brittiska donatorer. De har krav på vilka betyg barnen skall uppnå för att pengarna skall fortsätta komma, de har krav på att barnen skall skriva brev till donatorerna ”at least once every half year”, eftersom ”they like that”.

Ann nickar och antecknar. Hon böjer inte på huvudet, men ytterst är det vad hela akten syftar till.

Bortom Världsbankens Lützendimma

I kommentarerna till den förra postningen har det hänvisats till Världsbankens statistik och prognoser. Om fattigdomen ökar eller minskar och vad det isåfall beror på kan man föra en lång diskussion om, men för att undvika att föra diskussionen på dålig grund vill jag använda den här posten till att diskutera problemen med Världsbankens siffror.

Det kan tyckas vara en kvasidiskussion, men den är viktig att föra, tror jag. Statistik ligger till grund för beslut och prioriteringar. Lutar vi oss mot felaktig statistik, alltför optimistisk eller alltför pesimistisk, riskerar vi att fatta fel beslut. Står fartvisaren på 70 när vi bara kör i 50 så kommer vi anlända försent till matchen. Om vi lever i föreställningen att fattigdomen minskar, då är den troliga effekten att ansträngningarna för att göra någonting ytterligare åt situationen blir mindre än om statistiken istället visar på växande fattigdomsklyftor. Vad statistiken säger om verkligheten är därför viktigt.

För att förstå problemet med Världsbankens siffror rekomenderar jag läsning av rapporten How not to count the poor av Sanjay G. Reddy, and Thomas W. Pogge, båda forskare vid Columbia University. Reddy och Pogges tre huvudpunkter är, enkelt sammanfattade:

1. Världsbanken använder en godtycklig fattigdomsgräns som saknar förankring i människors verkliga behov.

2. Världsbanken tillämpar en omräkning mellan olika länders av köpkraft som varken är tydligt definierad eller lämplig för att mäta fattigdom eller jämförbar över tiden.

3. Världsbanken extrapolerar utifrån begränsade data och skapar därigenom en illusion av precision där beräkningarna i själva verket bygger på en mängd antaganden.

Jag ska i korthet utveckla de tre punkterna nedan.

1. En godtycklig fattigdomsgräns utan förankring i människors verkliga behov.

Den rimligaste metoden för att mäta fattigdom är att definiera fattigdomsgränsen utifrån kostnaden för att tillgodose vissa elementära mänskliga behov, som att äta sig mätt och dricka sig otörstig, ha tak över huvudet och få tillgång till grundläggande hälsovård. I Sverige är socialbidragsnormen ett sådant vägt belopp bestående av utgifter som antas vara nödvändiga för en minimal levnadsstandard. Många stater tillämpar likartade metoder när de räknar fram en nationell fattigdomsgräns.

I skarp kontrast till det tillämpar världsbanken en godtyckligt fastlagd monetär fattigdomsgräns som inte har någon koppling till kostnaden för att tillgodose grundläggande livsbehov. Reddy och Pogge exemplifierar från USA, där US Department of
Agriculture räknat ut att en normal amerikansk familj behöver som minumum 3.05 dollar per dag (i 1993 års penningvärden) för att få i sig ett grundläggande kaloribehov. Reddy och Pogge skriver:

“The $1/day IPLs [International Poverty Line] would seem to be rather insufficient for meeting the nutritional requirements of human beings (let alone their other basic requirements). This implies that an IPL set so as to be adequate for human beings to achieve a set of elementary capabilities would have to be substantially higher.”

Godtyckligheten i Världsbankens fattigdomsmått kan också åskådliggöras genom att jämföra det mot de nationellt definierade fattigdomsgränserna. I Chile, exempelvis, levde mindre än 2% av befolkningen under Världsbankens fattigdomsgräns på 1 dollar / dag, medan 17% av befolkningen levde under den nationellt definierade fattigdomsgränsen. Världsbankens statistik missade alltså 850% av Chiles fattiga! Situationen är densamma i land efter land, några exempel sammanställda i tabell nedan (tabellkälla Human Development Report 2005 sid 227-229).


I tabellen ovan syns också några andra av de mått som FN använder för att mäta utveckling, såsom läskunnighet, förväntad möjlighet att leva längre än 40 år, befolkningsandel utan ordentlig tillgång till vatten och andel undernärda barn... En mer komplex bild av underutvecklingen får man om man väger samman flera mått, såsom sker i FN:s Human Development Index (HDI). Även med det måttet finns dock stora problem. Osäkerheten är så stor, skriver FN att,

“the year-to-year changes in the HDI values and rankings across editions of the Human Development Report often reflect revisions to data—both specific to a country and relative to other countries—rather than real changes in a country.”

2. Världsbanken tillämpar en omräkning mellan olika länders köpkraft som varken är tydligt definierad eller lämplig för att mäta fattigdom eller jämförbar över tiden.

För vissa varor räcker en dollar i Kenya till mer än vad en dollar gör i USA. För andra varor räcker den till mindre. För att möjliggöra omräkningar mellan olika länders köpkraft till en internationellt jämförbar statistik räknar världsbanken därför om de nationella valutorna till internationella dollar via köpkraftspariteter (fortsättningsvis: PPP - purchasing power parities).

PPP är en vägning av kostnaden för ett antal konsumtionsvaror i jämförda länder. Beroende på vad man önskar jämföra, och för vem, är det i teorin möjligt att plocka fram olika urval av PPP’s. Önskar man jämföra köpkraften för verkställande direktörer i två länder är det ett annat urval av varor som ligger till grund för PPP’n än om man önskar jämföra köpkraften för ungdomar, som har helt andra konsumtionsmönster. När världsbanken räknar om de nationella valutornas köpkraft via PPP använder man sig, skriver Reddy och Pogge av en otydligt definierad och olämplig ”broad-gauge PPP” som är ”inappropriate for use in inter-country poverty comparison and aggregation”:

“Ultimately, these problems arise from a single source: the lack of anchoring of these PPPs in any clear achievement concept and in particular one that is appropriate to the task of poverty assessment.”

De prisjämförelser som ligger till grund för den PPP som Världsbanken använder för att fastställa köpkraft för respektive länder utgår från data som samlas in vid försäljningspunkter i den formella sektorn i urbana områden. Det är emellertid, som Reddy och Pogges påpekar, inte samma priser som de fattigaste betalar för samma varor, eller, för den delen, ens samma varor som de fattiga handlar:

”An important issue is that the poor may face different prices than the non-poor for the goods they consume, for instance because of where they buy (for example in semiperipheral and rural areas with potentially less-competitive retail market structures), because of the quantities in which they buy (typically smaller than for the non-poor, because of cash-in-hand, credit, and storage limitations), or because of who they are (social marginalization, which may permit adverse retail market discrimination against the poor, or monopolistic price discrimination which may segment the retail market according to consumer income). […]The measure of average prices constructed in existing PPPs is quite inappropriate for poverty assessment. They are influenced by information about the prices and quantities of commodities consumed disproportionately (both in relation to their incomes and in relation to the total demand for commodities) by the non-poor, both within the same country and in other countries.”

Ett exempel på detta från Kenya, Kisumu: de senaste åren har vattenpriset i Kisumus slumområden stigit till följd av privatiseringar och försämrad vattenstatus. Det stigande vattenpriset i slummen återspeglar sig inte nämnvärt i Kenyas konsumentprisindex, och utgör bara en utgift på marginalen för medelklassen, men för invånarna i Kisumus slumområden innebär det en påtaglig ökning av levnadskostnaden (se tidigare post). De har alltså i absolut mening blivit fattigare; en dollar räcker till mindre än vad den gjorde innan vattenprishöjningarna. Och, låt mig återigen påminna: vattnet i Kisumus slumområden är dubbelt så dyrt som inne i stan, det syns inte i sammanvägningen av PPP för Kenya.

Sammanfattningsvis konstaterar Reddy och Pogges:

“the present use of “broad-gauge” general consumption PPPs leads to substantially lower national poverty lines and headcounts than would result from using an appropriately narrower PPP concept.”

3. Extrapolering utifrån begränsade data.

År 2000 ändrade Världsbanken metod, urval och basår för statistiken till sin World Development Report. Som helhet innebar det en knapp skillnad av antalet fattiga i världen, varför metoderna antogs vara likvärdiga, men för enskilda länder innebär de två olika mätmetoderna komplett olika resultat för samma år, redovisat av Reddy och Pogge i följande tabell:


Skillnaderna pekar på att statistiken innehåller inbyggda felkällor som i praktiken gör den oanvändbar. Reddy och Pogge skriver:

“The Bank’s revision of its IPL appears to have produced substantial changes in its poverty estimates (for countries, regions, and the world as a whole), suggesting that the Banks underlying methodology is unreliable.”

Sålunda kan Världsbanken med bara två års mellanrum, ge två fundamentalt motsatta besked om antalet fattiga i världen. 1999 hävdade man i WDR:

“the absolute number of those living on $1 per day or less continues to increase. The worldwide total rose from 1.2 billion in 1987 to 1.5 billion today. [1999]”

Två år senare, 2001 sade James D Wolfensohn, lutad mot då aktuell statistik, framräknad enligt nya metoden:

“since 1980 the total number of people living in poverty worldwide has fallen by an estimated 200 million – even as the world’s population grew by 1.6 billion.”

Vilken tilltro kan man egentligen fästa till en statistikkälla som kan producera så olika resultat från samma verklighet?

En ytterligare felkälla i Världsbankens statistik är ofullständiga data som ligger till grund för långtgående extrapoleringar. I sina rapporter gör världsbanken en framskrivning av olika inkomstgruppers uppskattade inkomster genom att applicera landets ökning i BNP per capita på inkomstfördelningskurvan. För många länder, framförallt i tredje världen, saknas emellertid uppdaterad statistik för fördelningen av inkomsterna. Världsbanken gör då antagandet att Lorenzkurvan – inkomstfördelningen – är konstant så länge som nya data saknas. Det antagandet är tillräckligt för att i sig självt förvränga hela undersökningsresultatet, Reddy och Pogge skriver:

“The method adopted by the Bank to deal with the fact that household survey data are available only on an occasional basis builds in a tendency for poverty to appear to fall [when national incomes are rising] […] It is readily observed that for a number of the countries involved, the latest survey date was in the early 1990s, or even in the late 1980s. It is quite possible, then, that the small global poverty reduction the Bank had calculated was due to an empirical assumption built into its measurement approach.”

Låt mig avslutningsvis påpeka att det inte är fel att hålla i minnet att Världsbanken har ett egenintresse av att presentera positiv statistik och positiva prognoser. Banken är förstås mån om att ställa sin egen hårt kritiserade verksamhet och sina rekomendationer i så god dager som möjligt. Rent allmänt i livet kan det vara klokt att ha som en regel att när rådgivarna utvärderar sig själva brukar det sällan bli helt objektivt. Personligen fäster jag därför större tilltro till FN:s indikatorer på den här punkten. Ett problem är att FN, när det gäller inkomstfattigdom, i huvudsak använder Världsbankens data och att felaktiga grundantaganden i världsbankens beräkningar därför fortplantar sig till FN:s sammanställningar.

Då är FN:s indikatorer över tillgång till hälsovård, utbildning, rent vatten, undernäring och boendeförhållanden bättre metoder för att få syn på fattigdomen än vad Världsbankens statistik är. Vad de säger är inte entydigt, en del indikatorer rör sig åt rätt håll, i en del regioner och åt fel håll i andra regioner. På det hela taget går det alldeles för långsamt. Ett av milleniummålen är en minskning av antalet hungriga i världen från 842 miljoner till hälften fram till 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet att nås år 2215. Enligt milleniummålen skall alla barn få grundskoleundervisning år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Och liknar kvalitén på undervisningen bakom statistiken på fler håll den i Kenya, då är det långt kvar tills grundläggande utbildning är synonymt med utvecklande utbildning.

Slummens storlek kan vara ett annat sätt att se vart utvecklingen verkligen bär hän. FN:s beräkningar pekar på att den globala slumbefolkningen kommer öka med nästan en halv miljard från 1015 miljoner 2005 till 1 477 miljoner år 2020.

Är man fattig om man bor i slum? Inte nödvändigtvis, man kan ha en köpkraft som ligger över Världsbankens gränsvärde, man kan ha ett jobb i den formella sektorn och ett bankkonto, men likväl: om man bor i en miljö som karaktäriseras av ”overcrowding, poor or informal housing, inadequate access to safe water and sanitation, and insecurity of tenure” så inte fan lever man i den bästa av världar. Det är inte bara - som utvecklingsmyten vill göra gällande - i Afrika söder om Sahara som slummen växer, enligt FN:s siffror förväntas slummen fortsätta växa i alla världens regioner förutom Afrika norr om Sahara. Se tabell:


Sammanfattningsvis: Fattigdom kan man mätas på många olika sätt, beroende på om man verkligen önskar se den eller helst önskar gömma undan den. I den falska statistikens lützendimma kan hela tredje världen försvinna. Ja är det inte rentav ett av borgerlighetens främsta paradnummer, lika urgammalt som klassamhället självt, att låtsas att samhällsklasserna inte existerar?

Andra bloggar om: Politik, Världsbanken, fattigdom, utveckling