Ungdomsförbundet

"Åsikten framfördes att ett ungdomsförbund som jag var medlem i under några viktiga år av mitt liv mest bestod av antiintellektuella fjortisar som likriktats och mest var vänster för att det var coolt. Politiska sammanslutningar ska framförallt ägna sig åt offentlig idédebatt och självrannsakan, verkade man mena. Ett mkt korkat resonemang [...] Man ägnar sig inte per automatik åt politik för att man läser och gör intressanta tolkningar av Kropotkin. Först när det finns en intention att omforma (eller bevara) samhället gör vi politik."

Niklas säger några sanningens ord om ungdomsförbundet. Gammal favorit på samma blogg.

Ljus över världen

"According to U.N. data, the average Guinean consumes 89 kilowatt-hours per year — the equivalent to keeping a 60-watt light bulb burning for two months — while the typical American burns up about 158 times that much."

Klyftan mellan rika och fattiga kan synliggöras och beskrivas på många olika sätt. Någonting i den här artikeln (via), kanske framförallt bilderna, skavde extra mycket. Det som skildras är inte den absolut misären längst ned på botten, bara ett litet stycke av de ovärdiga vardagsumbärandena mittemellan.

I Guinea samlas studenter kvällstid vid upplysta reklamtavlor, vägkorsningar och bensinmackar för att studera, det är den kvällsbelysning som finns.

“They sit by age group with 7-, 8- and 9-year-olds on a curb in a traffic island and teenagers on the concrete pilings flanking the national and international terminals. There are few cars to disturb their studies. […] We have an edge because we live near the airport,' says 22-year-old Ismael Diallo, a university student."

Artikeln beskriver ett förhållande som gäller för många länder i syd.


Att kunna läsa så länge man själv vill och orkar, för att lära sig och utvecklas, är omöjligt när mörkret faller och det inte finns någon belysning. För varje student i ett fattigt land som inte får chansen att nå sin kapacitet på grund av kvällsmörker, sitter samtidigt hundra studenter i den rika världen som drygar ut sitt försprång. Det är sant som Nyerere sa, de fattiga måste springa när de rika flyger.

För några månader sedan fick jag möjligheten att åka med en fältstudiekurs till Kisumu i Kenya. Jag undersökte skolungdomars tillgång till böcker, med fokus på biblioteksservice. Genom intervjuer och enkäter framstod en sak snart som glasklar: vid sidan av bristen på relevanta böcker var det största hindret för läsning just bristen på belysning. Fotogen till lampan, det var en lyx.

En gigantisk ljusreklam för Coca-Cola vid Jomo Kenyatta Highway tjänade som allmän mötesplats kvällstid. Det var så nära som Kisumus sluminvånare kom en av utvecklingens mest grundläggande motorer, belysning.

Tänk på ljusets betydelse för människan, för utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Vad vore vi utan glödlampan? Den är lika enkel som fundamental.

Ljus över landet! var de svenska ungsocialisternas kamprop i många år. De syftade på bildningens ljus, men också, en förutsättning för att bilda sig, elektriciteten. Socialism är sovjetmakt och elektrifiering, sade Lenin. Det upplysta samhället går hand i hand med de tekniska verktyg som gör det möjligt.

Här ligger vår tids stora barbari. Att barn i Kenya och Guinea och på andra ställen inte får möjligheten att utvecklas. Att ett sådant förhållande består, trots att det vore så oerhört enkelt att åtgärda.

I en tidsålder då nästan allting är möjligt, är det stora misslyckandet, det stora brottet, att så lite görs. Det elektrifierade överflödet hopar sig vid den globala pluspolen medan de mest grundläggande utvecklingsinsatserna uteblir vid minuspolen. Så laddas ett batteri ur.

Till vem skall man skicka den moraliska räkningen för det mänskliga slöseriet?

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.

Det är inte lika lätt att räkna samman offren för en samhällsmodell som frånsäger sig allt ansvar för resursfördelningen, för utveckling och människors hälsa. Karl Polyani skriver 1944 i boken The Great Transformation om hur kolonialmakten England var ytterst ansvariga för mellan 10-25 miljoner indiers död i svält mellan 1875-1900:

”Missväxt var givetvis en av orsakerna men transport av spannmål på järnväg gjorde det möjligt att skicka nödhjälp till hotade områden. Problemet var bara att människor inte kunde köpa säden när priserna sköt i höjden, vilket på en fri men ofullständigt organiserad marknad med nödvändighet blev reaktionen på en brist. Tidigare hade små lokala lager upprätthållits för att motverka missväxt, men de hade nu lagts ner eller sugits upp av den stora marknaden [...] Under den fria och likställda handeln dukade miljontals indier under.”

Polyani citeras av Mike Davis i boken Svält och Kolonialism. 60 miljoner döda under 40 år i Indien, Kina och Brasilien blev resultatet av ”den fundamentalistiska tillämpningen av Smiths, Benthams och Mills heliga principer” skriver Davis, och:

”Vi talar inte om ”svältländer” som drabbats av stiltje i världshistoriens bakvatten utan om den tropiska mänsklighetens öde i just det ögonblick (1870-1914) när dess arbetskraft och produkter mobiliserades för en världsekonomi med centrum i London.”

Kapitalismen är ett ont system därför att det vägrar ta ansvar. Att inte ingripa är ondska. Att se en oförrätt bestå år efter år och hävda att det är naturligt, det är ondska. Att ge en springnota åt dem som exploaterar andra människors nöd, det är ondska. Att marginalresurser från de fattigaste genom världssystemets svalg sugs mot centrum, det är ondska.

Det finns fortfarande ett alternativ.
Ljus över världen, det är det vi vill.

Andra bloggar om: utveckling, Afrika, Kenya, Guinea, Mike Davis

Annorstädes: Åsa Linderborg om statlig historieskrivning och bibliotek och Kalle Larsson är tillbaka.

Tystare i privatskolornas Sverige

Igår skrev tolv fd lärare vid Walthers gymnasium (fantasifullt uppkallat efter ägaren) i Stockholm i SvD om hur det går till på en av Sveriges många blomstrande friskolor. En inspektion av skolverket för en tid sedan visade ”påfallande brister med elevernas måluppfyllelse”, vilket inspektörerna kopplade till ”den låga lärartätheten och den betydande personalomsättning som kontinuerligt pågått sedan företaget startade för sju [!] år sedan.”

De tolv före detta lärarna bekräftar skolverkets inspektionsresultat och ger en bild, tragisk men tidstypisk, av den bakomliggande orsaken. Le profit.

”Skolverksamheten verkar snarare ha målet att ekonomiskt gynna skolans ägare än att säkerställa en undervisning och ett resultat med god akademisk kvalitet. [...] De senaste fyra åren har verksamheten haft ett genomsnittligt positivt resultat på runt 20 procent av omsättningen. [...] Resultatet [används] till att ge de två aktieägarna Jan Walther och Pär Lindvall en synnerligen god ekonomisk avkastning.

De två senaste åren ligger dessa utdelningar på sammantaget 13,5 miljoner kronor. [...] Walthers gymnasium AB väljer att inte göra investeringar i administrativ personal, personal med specialpedagogisk kompetens, ett större främjande av elevhälsan och att öka lärartätheten till en funktionell och rimlig nivå.”

Så kan det gå med våra skattepengar, när inte några som helst haspar är på. Som tack får varje elev på Walthers gymnasium en laptop. Istället för lärarledd undervisning.

Vilken tur att det här bara är ett isolerat fall och vilken tur att skolverket varit där och uppdagat allting?

Nå, skolverket kan i princip inte göra någonting alls mer än att konstatera sakernas tillstånd. Hur ägarna disponerar vinsten och lärarsammansättningen är helt upp till dom (och vad gäller vinsten: en av Björklunds första åtgärder efter valet var att lägga ner Utredningen om begränsningen av vinster till fristående skolor). En gratis lapdance laptop lär fortsätta att locka elever, oavsett vad en dammig skolverksrapport säger.

Och vad gäller det isolerade fallet så... ja, det har vi faktiskt inga möjligheter att veta. För att uppdaga missförhållanden behövs det någon som vågar och kan gå ut och berätta. Lärare på kommunala skolor har meddelarskydd, men i privata skolor gäller det omvända, det privata näringslivets princip: lojalitetsplikten. Uppenbara lagbrott har man alltid rätt att påtala, men att som arbetstagare på ett privat företag inleda en offentlig debatt om förhållanden på arbetsplatsen, till exempel lärartäthet eller ägarnas vinstuttag, det är omöjligt, det är skäl för uppsägning. Anställda vid privata företag har tystnadsplikt och lojalitetsplikt.

De tolv lärare som skrev under artikeln hade alla slutat på Walthers gymnasium. Även då behövs det mod för att inleda en offentlig debatt. På en knölig arbetsmarknad, där de privata arbetsgivarna gjort regel av att plocka in obehöriga lärare på tillfälliga vikariat, önskar ingen bli känd som en bråkstake, man vill ju ha jobb också.

Det blir tystare i privatskolornas Sverige.

Andra inlägg på samma tema: Josefin Brink I och II, Morgan Johansson om kristna sektskolor, Nils Gustafsson om regeringens flumskola, och alltid nyttiga Kunskapsluckan.

Superorwell

- Dick, om man vill ha någonting gjort rätt, då får man göra det själv. Ungefär så kan vi anta att Karl Rove sade när Vita Husets marknadsföringsgrupp för Irakkriget träffades 2003. CIA:s oförmåga att presentera bevisning för massförstörelsevapen i Irak och den åldrande Irakiske diktatorns ovilja att fullgöra sin roll som överhängande hot mot världsfreden, båda dessa problem var överkomliga med ett tillräckligt mått av kreativ hållning gentemot den faktiska verkligheten.

Vita huset skred till verket med att fabricera bevis, feltolka indicier och måla ut ett hot som inte fanns, allt för att få sitt krig. En framgångsrik kampanj. Och kriget vann man lätt, även om man sedan med varje rimligt mått mätt har tokförlorat freden.

Nu är det nödvändigt igen för Bushadminstrationen att plocka fram sin patenterat fria hållning till sitt informationsunderlag. Den 15 september skall general David H. Petraeus och Irakambasadör Ryan Crocker avlämna rapport till kongressen med sina bedömningar av den militära och politiska situationen i Irak, och utifrån det föreslå militära åtgärder; utökning, omflyttning eller hemtagning av trupper.

Det är en viktig rapport, en bedömning gjord av den högsta ansvariga militära ledningen på fältet. Vita huset har fått en viss respit då krigskritiker inom både demokraterna och republikanerna inväntar resultatet. Det är alltså förenat med vissa risker om Petreaus och Crocker kommer till fel slutsatser.

För att vara på den säkra sidan skriver Vita Huset rapporten åt dom:

“Despite Bush's repeated statements that the report will reflect evaluations by Petraeus and Ryan Crocker, the U.S. ambassador to Iraq, administration officials said it would actually be written by the White House, with inputs from officials throughout the government.”

Vad spännande det ska bli att läsa resultatet.

[Via Bad Astronomy, som också skriver om Vita Husets nästa steg i upptrappningen mot Iran: Bushadministrationen har planer på att sätta upp Irans försvarsstyrkor på sin lista över terroristorganisationer. Tar terroristerna slut kan man skapa nya genom att redigera i listan. Will Bunch skriver mer om det.]

Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen

Idag skriver tre generaldirektörer och sex kommunalråd på DN Debatt om stadsförtätning som ett verktyg för social integration och ekologisk hållbarhet. Tanken är inte direkt ny. Inte heller är den oproblematisk.

Att tätare städer skulle vara ekologiskt hållbara, har seglat upp som en grundmaxim inom modernt stadsbyggande. Det låter väldigt bra: vi behöver inte överge våra vanor eller förändra särskilt mycket för att ställa om samhället i hållbar riktning, det räcker med att bygga större och kompaktare städer.

Först det uppenbara: Om alternativet är utglesade städer, sprawlen, med oändliga vägapparater, parkeringsytor, bilpendling och biologiskt lågproduktiv impedimentmark, då är den tätare staden oftast ett bättre alternativ. Men förtätade städer utesluter också en mängd andra samhällsplaneringsalternativ, som bandstäder, städer av självförsörjande grannskap eller fler mellanstora städer.

Täta städer och stadsförtätningar kan vara ekologiskt hållbara, om en mängd andra förutsättningar uppfylls, men de kan också vara formidabla resurskatastrofer. På samma vis finns det utglesade städer som inom sig har utrymme för mer eller mindre slutna kretslopp eller är organiserade på ett resurssnålt sätt – som bandstäder.


Att oreflekterat tala om förtätning utan närmare precision, såsom ofta görs, är både korkat och trubbigt. På samma vis som miljonprogrammets ”hus i park” betydde en sak för arkitekten och en annan för projektören, kan förtätningar vara försedda med olika förtecken och generera mycket olika stadsresultat. Inget av dem utan problem.

Förtäta kan man, i huvudsak, göra på fyra sätt:

1) Man kan förtäta på bekostnad av naturmark, grönkilar, vattenytor, parker, torg och idrottsplatser, kvarvarande öppna ytor. Det är en förtätning som är destruktiv för staden. Tyvärr, och inte så märkligt, är det oftast den sortens förtätning som sker, det är trots allt mycket lättare att nalla en bit av en ”överbliven” skog än av en motorled.

2) Det andra vanliga huvudalternativet, att förtäta genom att minska säkerhetsavstånden till de stora vägarna, som artikelförfattarna argumenterar för, leder till många hus i dåliga lägen, med bullerförorenade utomhusytor. En sänkning av livskvalitén. För att uppnå vad? Stad vid motorled?

3) Det tredje huvudalternativet är att förtäta genom att bygga på befintliga byggnader, göra husen högre helt enkelt. Det kan man göra upp till en viss gräns, som, beroende på stadsrummens storlek, landar olika. Att addera höjd runt ett befintligt gaturum skuggar bort sol och förändrar upplevelsen på marken, såväl som ljusintaget i de lägre lägenheterna. Att det dessutom är estetiskt problematiskt att förändra äldre byggnader med tillbyggnader ovanpå, det säger sig självt.

4) Förtäta kan man också göra genom att funktionsväxla gamla hamnområden och tidigare industrimark till stadsbebyggelse. Det här är, förstås, det bästa sättet att genomföra förtätningar, men det finns också en naturlig begränsning när den omvandlingsbara marken tar slut. Inte alla städer är bortskämda med centralt belägen industrimark. Förtätningen måste också ställas mot andra möjliga omvandlingar av den tidigare industrimarken: till verksamheter, park, idrott.

Det billigaste förtätningsalternativet är det första. De dyraste är de två sista, som vanligtvis bara blir lönsamma för projektörerna om de kan säljas som dyra bostadsrätter till en köpstark elit.

I samtliga fall är förtätningen långt ifrån oproblematisk. Och som sagt, oftast landar förtätningsambitionerna i det sämsta alternativet: att bygga bort de öppna mellanrummen.

Projektörer, politiker, stadsplanerare och arkitekter verkar vara drabbade av en gemensam oförmåga att se mellanrummens verkliga värde. Projektören ser fältet mellan husen som en impedimentyta lämplig för ett sexvåningars bostadshus som kan säljas dyrt. Politikern ser det som en tillväxtmöjlighet och en chans att äntligen sätta ett avtryck. Stadsplaneraren ser en mysig krog i bottenplanet. Arkitekten ser ett uppdrag, en chans att få rita lite.

De betraktar alla fältet ur ett vuxenperspektiv, ingen av dem verkar förmögen att se att det oanvända fältet är en lekplats för kvarterets barn.


DN speglade det skeendet för någon dag sedan, med anledning av en C-uppsats av Sabine Saracco och Lovisa Strandlund vid Stockholms Universitet som visade att barnperspektivet fallit bort i planeringen av innerstadsområden. Christina Lundin, samhällsplanerare på Kungsholmens stadsdelsförvaltning säger till DN:

- Barnens utrymme i den alltmer tätnande staden krymper. Tillgången till spontana och bostadsnära lekytor blir mindre och mindre.

Det kan man tycka är ett problem, om man är ett barn, men det är inte Torsten Malmberg, chef för strategiska avdelningen på Stockholms stadsbyggnadskontor, som menar att barn gott kan bo någonstans utanför stan:

- Vi kommer att bygga tätt nu, och det finns det också ett EU-direktiv på. Barnfamiljerna gör också ett val när de bosätter sig mitt i staden, man har ett eget ansvar.

Förtätningen som ska generera så mycket nytt stadsliv och möten verkar i stadbyggnadskontorets tappning inte vara annat än en strategi för ålderssegregering av centrala Stockholm.

På samma linje: För några månader sedan gästade Anders Wilhelmson Röhska i Göteborg för att göra ett inlägg i debatten om stadens utveckling. Han hade tagit en promenad vid Heden och sett att den bara användes av ett fåtal personer. Just då. En stor oanvänd yta, mitt i stan, menade han och pekade på sin illustrationskarta: där borde Göteborg bygga ny stad. Återigen: oförmåga att se mellanrummens kvalitéer, Heden som en makalös tillgång för evenemangsstaden Göteborg.

Förtätningen har alltså sina fallgropar, är ingen universalkur. Men då den väldigt ofta uppfattas som just det, tendererar den både att bli ganska oförnuftigt genomförd och att stå ivägen för alternativa stadsutvecklingsstrategier.


Istället för att stirra oss blinda på stadens täthet, antal invånare per kvadratkilometer, antal lägenheter innanför tullarna, så borde ett bra stadsbyggande utgå från andra, lika mätbara, faktorer:

- Avståndet, mätt som restid, mellan olika punkter i staden med allmänt tillgängliga kollektiva transportmedel. Tunnelbane- och pendeltågsstaden är två metoder för förena korta restider med ett naturnära byggande. Alla behöver inte bo i centrum om alla har en restid på under en kvart för att komma dit. En god stad byggs på kollektivtrafik och infrastruktur.

- Tillgängligheten till centrum som en jämlik mötesplats för alla stadens invånare. Är stadskärnan ett reservat för dem med bostadsrätter på rätt sida ”tullarna” eller ett offentligt vardagsrum? Är stadskärnan en marknadsplats för krämare eller kan den också svara mot de andra behov som livet består av? Kultur, fritid, sport, politik...

- Förekomsten av andra offentliga mötesplatser och öppna punkter – för alla åldrar – runt om i staden som genererar utbyten mellan stadsdelar och möten mellan grupper. Torg, idrottsplatser, fritidsgårdar, kulturhus, musikskolor, biografer, bibliotek, teatrar, verkstäder, parker, offentliga skolor...

- En blandning av bostäder med olika upplåtelseformer och till olika priser i varje stadsdel.

Den optimala staden med avseende på transportarbete, bland de existerande alternativen, är den mellanstora i ordningen 50-100 000 invånare. Här är avstånden sällan större mellan målpunkterna än att det oftast går att gå på lunchen och staden är tillräckligt stor för att ha ordentlig kollektivtrafik. Resursmässigt kan den vara regionalt självförsörjande.


De mellanstora städerna är också de som – grovt generaliserat – fungerar bäst ur andra aspekter: de bildar ett sammanhängande socialt rum, de är tillräckligt stora för att rymma en mängd parallella ”umgängessfärer”, men inte så stora att sfärerna övergår i tribalisering. De är tillräckligt små för att ingen ska vara osynlig men inte så små att normbrytande blir en social omöjlighet.

En strategi för att utveckla de mellanstora städerna förutsätter helt andra samhällsöverväganden än den förtätningsdiskussion som i första hand är en storstadsangelägenhet. Märkligt därför att se kommunalråden från sex mellanstora framtidsstäder sätta ner foten i en fråga som egentligen inte är deras problem.

Men visst. Det är era femton minuter på DN Debatt. Ni får göra vad ni vill med dom.

Läs också: Betongelit I, II och III.

Bilder från Stockholms Byggnadsordning 1997, illustrationer av Fredrik Jensen.

Väntstugan

Har inte avrapporterat, så om det kan intressera någon läsare av denna blogg:

För två veckor sedan ordnade vi en byggbrigad i Kinnarp, söder om Falköping med uppgiften att rusta upp och renovera en av Emanuel Classons världsberömda, i hela södra Skaraborg, bussväntstugor. Husen står öppna för allmänheten dygnet om och just den här hade vandaliserats/slitits en aning av flera års bruk. Det var en lyckad brigad. Resultatet (skissen här):




Interiör efter/före



Exteriör efter/före


Mer utförlig rapport finns hos Byggbrigaden.

Farlig sommar

I natt skadades tre killar i trettonårsåldern på gården här nedanför av smällare eller en hemmagjord sprängladdning de hade lagt i en glasburk. Kanske tänkte de göra en brandbomb, kanske skulle de bara testa vad som hände.

När man är tretton år gammal då kan man bli kallad för kriminell av ordningsmaktens representanter. Det var den beskrivning en av stadens polischefer använde i gårdagens City, citerad under vinjetten Kravallerna i Angered, han talade om ”kriminella ungdomar mellan 13-14”.

Rapporteringen från Angered och Lövgärdet har varit ganska typisk, utan ansatser till att förklara. Bara sensationsjakt. Och Lövgärdet ligger tillräckligt långt bort från stan för att mystifieras, det är aldrig någon som varit där utom de boende. Som vanligt kommer nyckeln till att förstå vad som händer, varför det händer, instucken några dagar efter att de braskande upploppsrubrikerna rullat förbi. GP skriver idag:

”Det förebyggande ungdomsarbetet i Lövgärdet är bortbantat sedan fyra år. Lugna gatan har i ett knappt år bedrivit fältarbete i stadsdelen men när avtalet gick ut i juni saknades efterträdare” och ”Just nu är fritidsgården i Lövgärdet mitt i en tvåveckors semesterstängning.”

Mer mystisk än så är inte förklaringen till bränderna. Det brinner av ren frustration och brist på alternativ. Barn och unga som drar hemma hela sommaren, med föräldrar som inte har en liten röd stuga vid kusten, som inte har släktingar att åka till, som ibland inte har möjlighet att ta ut någon semester alls.

Majblommans Riksförbund lät i våras göra en SIFO-undersökning om barns semestervanor, den visade att 42% av ensamstående föräldrar med barn tvingas stanna hemma hela sommarlovet. För 22% av barnen till ensamstående föräldrar saknas det helt organiserade fritidsaktiviteter under sommaren.

”På dagarna är det lugnt, det är på nätterna det händer saker,” säger en boende i Lövgärdet till City. Ja, vad ska man ha den ljumma sommarnatten till om inte för att dra runt och känna friheten av de långa ljusa timmarna? Tillsammans med andra som inte heller har någonstans att ta vägen, på jakt efter lite farligheter, får nätterna efter hand en annan färg. Frustrationen när sommarlovet går mot sitt slut, när andra har åkt iväg till stugan, skärgården, fjällen eller det mystiska landet bortom. Det är djupt mänskligt att vilja slå sönder någonting tillslut. Bara för att göra något.

I våras bröt vänsterpartiet samarbetet med (s) och (mp) i Göteborg över en tjugofemöres skattesänkning. Erfarenheten visar återigen att det var riktigt. Det är orimligt att sänka skatten när behoven inte är täckta. Att stänga fält- och fritidsverksamheten där de behövs som mest, är att skriva ut ett direktrecept för problem. Att inte arrangera tillräcklig lägerverksamhet och bedriva uppsökande rekrytering, så att alla ungdomar får komma ut från stan och in i ett annat sammanhang, åtminstone några veckor, det borde vara kriminellt.

Lövgärdet

Att det var just i Lövgärdet det brann den här gången kan vara en slump, men det kan också vara så att Lövgärdet är alldeles särskilt utsatt under sommaren. Området ligger som en blindtarm längst ut på linjen. Bortom linjen i själva verket. För att ta sig till stan, kompisar, aktiviteter och arbetsplatser måste man först åka buss till Angered och därefter byta till den sävliga spårvagnen. Det tar 45 minuter. Att ta sig till baden vid havet tar ytterligare 30-40 minuter. Bor man i grannkommunerna Kungälv, Kungsbacka eller Alingsås, som rent geografiskt ligger längre bort, är centrala Göteborg närmare, med normala kommunikationer tar det 30 minuter. Att vara i Lövgärdet hela sommaren är alltså inte att sitta fast i stan, det är att sitta fast i en förort som är frånkopplad både från stan och från landet.

Göteborg är segregerat. En satsning på att knyta de norra förorterna, såsom var tänkt, via snabbspår till stan, är en del av lösningen för att bryta segregationen, isoleringen och alienationens stigmatisering.