Entreprenörer, innovatörer, rektorer

Bild härifrån.

Det ligger inget hjältemodigt över en rektor som knoppar av en offentlig skola för att driva den vidare i privat regi. Men entreprenörer måste man verkligen säga att de är, de rektorer som nu ansöker om att få ta över offentliga skolor i Stockholm för en spottstyver. De ser en möjlighet att göra en god affär och de tvekar inte, de är inte rädda, de fegar inte som alla andra gråa skolledare som går kvar och drar inom den mossiga offentliga sektorn upptagna med att organisera skolstarten eller whatever.

Jag kom att tänka på de där rektorerna när jag läste Technology Reviews årliga lista över lovande innovatörer under 35. Inte för att de hade så särskilt mycket gemensamt, utan därför att var så slående olika.

Gång efter annan gör näringslivshögern nya försök att artbestämma innovatören som en gren på samma släktträd som entreprenören. Det är inte särskilt konstigt. De flesta beundrar människor med nya idéer, men det är av naturliga skäl sämre ställt med entusiasmen över ljugande bilhandlare, cyniska kapitalister och giriga rektorer.

I sin ambition att upphöja entreprenören till en nutida hjälte hoppas näringslivet att innovatörens glans skall smitta av sig till entreprenören, företagaren. När förväxling uppnås, då människor tror att innovatörer i regel också är entrepenörer, eller att entreprenörer ofta skulle sitta på särskilt innovativa idéer, då har kampanjen lyckats.

I verkligheten är innovatörer och entreprenörer helt artskilda. De betraktar verkligheten från två mycket olika perspektiv.

När innovatören frågar sig ”går det att göra?” frågar sig entrepenören istället ”går det att sälja?”

När innovatören försöker konstruera en glödlampa som aldrig går sönder, försöker entreprenören konstruera en glödlampa med en planerad brinntid på två år – så att konsumenten måste återvända och handla igen.

När innovatören ser en produkt som kan underlätta människors liv om den får spridning till hela mänskligheten, ser entreprenören en produkt som kan generera en förmögenhet, om den säljs till rätt pris där efterfrågan överstiger utbudet.

Innovatörerna på TR:s lista har den gemensamma nämnaren att de brinner för sitt kunskapsområde. En del av dem, men långt ifrån alla, har gjort uppfinningar som blivit bra affärsidéer, men för ingen av dem har kommersialiseringen utgjort den primära avsikten.

De hade uppfunnit ändå, för utforskandets egen skull.

Idag tvingas en del innovatörer anta skepnaden av entreprenörer för att alls kunna komma till verkan, få riskkapital och möjligheter att arbeta vidare. Men för de flesta är det påtvingade entreprenörskapet en omväg som står ivägen för att fullt ut kunna utveckla teorierna, bedriva forskningen, pröva uppfinningarna.

Den pågående omtolkningen av entreprenörsbegreppet är ingen liten fråga för näringslivet, tro inte det. Den är av strategisk betydelse, för ord bär på associationer och förmedlar världsbilder.

Entreprenören skall förknippas med framtiden, med kreativitet, med frihet. Med drömmar och initiativkraft. Och gärna med sommar. I Svenskt Näringslivs pågående kampanj Fri Företagsamhet ges begreppet en medvetet dubbeltydig innebörd. Som ambassadörer för kampanjen uppträder folk som i största allmänhet förverkligat en idé, skrivit en bok eller startat ett band. Där finns också en del privata företagare. Konstnärerna, innovatörerna och företagarna är av samma skrot och korn, vill kampanjen säga, de är alla företagsamt folk. Tillsammans står de mot den övervakande, kontrollerande, fördömmande överheten, tillsammans står de för friheten.

Återigen: här ska glansen från människors kreativitet i största allmänhet smitta av sig till företagarna och förknippas med företagande i synnerhet. Privat företagande framställs följdriktigt som den yttersta manifestationen av människans kreativitet. I en krönika utnämner Svenskt Näringslivs humanistiska mysgubbe, Lasse Berg, företagandet till en altruistisk verksamhet.

Den vackra bilden har mycket lite med verkligheten att göra. Visst finns det kreativa entreprenörer, lika väl som det finns kreativitet och idéförverkligande bland fastanställda, lärare, montörer, bibliotekarier, stadsplanerare, förare, vårdare, idrottsledare, barn. Men lika ofta gör entreprenören inget annat än att haka på en trend i tiden, utnyttja en lucka i lagen, exploatera en okunnighet hos konsumenterna, skapa ett behov, eller ta över pappas firma.

Denna krassa realitet till trots. Idag ska entreprenörskapet frälsa landet. Ska det va nått så ska det va en företagare. Fjuniga försäljare som odlats fram i Ung Företagsamhets indoktrineringskuvöser hyllas med helsidor i pressen när de sålt servetter i Nordstan, medan tjejerna som läser omvårdnadsprogrammet för att ägna livet åt något så oglamoröst nyttigt som att ta hand om äldre och sjuka, går hela sin skoltid utan att någonsin få höra utifrån att de är viktiga. Istället förväntas även de beundra de företagsamma töntarna som säljer servetter. Och om inte beundran lyser ur deras okreativa omvårdnadsögon vet vi vad det beror på, JANTE! De är missunsamma!

Svenskt Näringsliv är duktiga på att förändra ords innebörd. Omtolkningen av företagsamhet och entreprenörskap är tänkt att fortsätta tills det blir omöjligt att föreställa sig kreativitet utan att tänka på företagande.

Men kreativitet är ingen kapitalistisk uppfinning. Människorna var innovatörer långt innan penningen och vi kommer förbli innovativa långt efter att kapitalismen ersatts med en mer civiliserad världsordning.