Colin Powell

"I'm also troubled by not what senator McCain says, but what members of the party say - and it is permitted to be said - such things as "you know that Obama is a muslim". The correct answer is that he's not a muslim, he's a christian, he's always been a christian. But the reallyright answer is: what if he is? Is there something wrong with being a muslim in this country? The answer is no. That is not America. Is there something wrong with some 7 year old muslim american kid believing he or she can be president?"

För tillfället är jag beredd att glömma Colin Powells skådespeleri i FN i upptakten till Irakkriget. Det här var en lika mäktig som nödvändig uppläxning. Självklarheter kan tyckas, men ingen i motsvarande position har tidigare sagt det med sådan auktoritet.

Dropout

Derivathandlaren Andrew Lahde droppar ur klipparrallyt med stil efter att ha gjort nästan 1000%-vinster på subprimekraschen. Det sista brevet till investerarna är fullkomligt hilarious:

"I was in this game for the money. The low hanging fruit, i.e. idiots whose parents paid for prep school, Yale, and then the Harvard MBA, was there for the taking. These people who were (often) truly not worthy of the education they received (or supposedly received) rose to the top of companies such as AIG, Bear Stearns and Lehman Brothers and all levels of our government. All of this behavior supporting the Aristocracy, only ended up making it easier for me to find people stupid enough to take the other side of my trades. God bless America."

Hela brevet som även förespråkar legalisering av marijuana och ett nytt samhälle byggt, något difust, på open sourceprinciper och George Soros strävan att bli ihågkommen som filosof, finns här. (via)

Har för övrigt begränsat med tid för bloggande för tillfället. Mer rally här nästa vecka.

Nya regleringar är inte tillräckligt

Ali tipsade igår om ett lustigt sektmöte med, företrädelsevis skalliga, krisförnekare som under ledning av pastor Reverend Munkhammar Advisory gick i brottning med vad Ali Esbati kallar för ”marknadens teodicéproblem” – hur ett ofelbart system kan fallera så totalt, på sin egen hemmaplan. Ur pastor Munkhammars predikan kan utläsas att det är tid för ödmjukhet att marknadens sammanbrott inte var marknadens fel, utan politikens. ”Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande” lyder titeln på predikan:

”faktum är att friheten i den amerikanska marknadsekonomin har minskat genom åren, till skillnad från i andra länder där den har ökat. [...] Och den amerikanska finansmarknaden har inte varit särskilt fri, utan väldigt reglerad”

Denna numera välbekanta förnekelsemodell är fascinerande på många plan. Ett av dess uppenbara problem är att den tänker bort kopplingarna mellan politiken och kapitalet.

Tittar man på vilka människor som befolkar amerikansk politik och vilka intressen som finansierar deras kampanjer, så är det uppenbart att politiken fungerar som näringslivets exekutiva gren. De politiska makthavarna har utfört beställningsjobb – som de alltid kommer göra så länge ekonomisk makt kan köpa politiska beslut – åt kapitalet.

Enligt Munkhammar beror krisen på att ”amerikanska politiker uppmuntrade riskfylld långivning till riskabla låginkomsttagare som normalt anses ha låg kreditvärdighet”.

Det är en hyfsat riktig beskrivning av den utlösande faktorn just denna gång. Låt oss för tillfället hoppa över att djupare beröra vad Munkhammar undviker att tala om, att krisens eskalering beror på avreglerade finansmarknader som har spridit en amerikansk lånebubbla till hela världen, och istället fråga oss varför uppmuntrade amerikanska politiker en så djup skuldsättning för den amerikanska arbetarklassen?

Lägg en halvtimme – det är värt det – på att se den här filmen för en pedagogisk förklaring:


Arbetarklassens sjunkande reallöner är roten till amerikas problem, säger Richard D Wolff, som är ekonomiprofessor vid University of Massachusetts Amherst.

Under tjugo år har kapitalisterna framgångsrikt – med stöd av den maktförskjutning till deras fördel som uppnåddes under Reagenåren – tagit en större del av produktivitetskakan. Reallönerna har sjunkit samtidigt som profiterna vuxit. Det traditionella problemet för kapitalisterna då en sådan strategi blir alltför framgångsrik, är att när arbetarnas löner sjunker så sjunker också deras möjligheter att konsumera. Och vem ska kapitalisterna då sälja sina varor till? Lösningen har varit billiga lån. Ingen arbetarklass i historien har varit så belånad som den amerikanska, konstaterar Wolf. Och det har varit en oerhört lönsam lösning för kapitalet istället för att höja lönerna:

“Profitearners lend the money to the workers, to enable the workers to consume more, not by paying them rising wages, like the previous hundred and fifty years, but by lending to them. Try to think of this [from the perspective of] an employer: Instead of paying your worker a better wage, you lend him or her the money so that they will have to pay it back to you with interest.”

På den vägen har den amerikanska arbetarklassen, många gånger dubbel- och trippelarbetande för att få hushållsekonomin att gå ihop, dignat under en allt tyngre skuldbörda som på växande kredit har finansierat hela systemets fortsatta expansion. Tills det inte håller ihop längre.

Kapitalismen är oerhört framgångsrik på ett område: att omfördela resurser. Hela systemet är till för att omfördela resurser från de arbetande och många till de kapitalägande och få. Gång på gång visar sig kapitalismen vara alltför framgångsrik på denna omfördelning för sitt eget bästa. Och gång på gång måste kapitalismen räddas från sig själv.

De nya regleringar som socialdemokrater och liberaler föreslår som lösningar räcker inte (än mindre räcker Stefan Atefalls radikala förslag att "förbättra utbildningen av folk i finansbranschen för att frambringa rätt värderingskultur"). Så länge systemet ackumulerar kapital – och därigenom makt – på ett fåtal händer, så har det en inbyggd ”självförstörelseknapp”. De kapitalstinna hittar sätt att gå runt regleringarna, med kraft av det kapital som kan användas till opinionsbildning och att köpa politiskt inflytande. Och, säger Richard D Wolff, som de senaste tjugo åren visar, det kapital som finansierar den politiska eliten hittar ständigt nya sätt att övertala vanliga amerikaner om att regleringar är av ondo, att det ligger i ”medelklassens” intresse att släppa kapitalet fritt (”billiga lån!”)...

Därför behöver en förändring inbegripa – om vi inte skall hamna i precis samma situation igen och igen – löntagarnas makt över produktionen och produktionsresultatet. Ekonomisk demokrati. Idéerna är inte nya, inte heller för en amerikansk kontext, som har flest löntagarägda företag i världen.

Det är läge att återuppväcka gamla marxistiska käpphästar och komma med förslag. Tobinskatten borde vara en walk in the park för en lite mer offensiv global vänster i dagens läge. Utökad ekonomisk demokrati behöver inte ligga utom räckhåll. Missa ur det perspektivet inte de sista fem minuterna av filmen ovan, där Richard D Wolff med utgångspunkt från Silicon Valleys garageentrepenörer illustrerar hur en radikal omoorganisation av produktionen enligt kommunistiska principer kan te sig. Det är föralldel föredragets flummigaste del, men värdefull därför att vänstern nu behöver börja tala om – i konkreta termer – hur alternativet bör se ut.

[Filmen via Lenin's Tomb]

Kulturarbetare för finansen

Alla är svaga och behöver stöd ibland, det är därför vi har ett samhälle. Kanske kan man hoppas att jättebidragen till klantfinansen för en lång tid framöver får högerns dilleridiskussioner om bidragsberoende att framstå som just så oproportionella och löjliga som de är. Men, det är nog för mycket begärt. Mauds minne är kortare än Göran Hägglund.

Nu är det ändå läge för alla som fortfarande har ett jobb att sluta sluta upp kring finansen. Oj, där blev det en freudiansk felskrivning, men jag orkar inte stryka det ena sluta. Extra hjärtevärmande är det att se att kulturarbetarna drar sitt strå till stacken. Kulturen står ju i betydande tacksamhetsskuld till näringslivet som alltid bidragit med generösa stipendier utan motkrav och som dessutom är en ständig källa till inspiration. Därför blir jag glad när jag ser att Glänta går in och stöttar näringslivet:

"Den senaste tidens finanskris har gjort det tydligt hur viktig, och bräcklig, kapitalismen är. Förlaget och tidskriften Glänta vill i detta prekära läge visa sitt stöd för näringslivet. Som tjänstemän inom kulturbranschen vet vi vad lågkonjunktur vill säga. [...]

Finanssponsring kan vara en känslig sak – det finns så mycket fördomar i svang. Därför några klargöranden om kulturens intressen i allmänhet:

Du säljer inte din själ genom att sponsras av kulturen; eftersom ingen har några pengar är försäljning och köp sällan inblandade överhuvudtaget.

Tänk inte i termer av motprestationer och krav; att bli sponsrad handlar om dialog, positiva cirklar, teamwork! Kulturlivets aktörer ser helst ett långsiktigt samarbete byggt på gemensamma förutsättningar: avsaknaden av ekonomiskt kapital. [...]

Om du trots denna samling handfasta råd inte får livet att gå ihop, så kan du ju alltid skaffa dig ett vanligt jobb och ägna dig åt ditt finansintresse på fritiden."

Beställningsjobb

Bilden tagen härifrån. Infrastrukturprojekt i höstvackra Västerbotten.

EU får cred av liberalpressen för resoluta åtgärder mot bankkrisen. 1300 miljarder euro har euroländerna enats om att pumpa in i banksystemet, alltså betydligt mer än de amerikanska stödinsatserna. Man ska dock inte misstolka de tillfälliga bankförstatligandena som öppningar mot socialism, utan, just, som en tillfällig försäkringslösning för kapitalet. Staten agerar här som den kaotiska kapitalismens lojala planeringsorgan. En av de roller staten måste - förväntas - spela i ett kapitalistiskt samhälle för att rädda systemet från sig självt.

Var och en försöker dra sina växlar på krisen. DN har idag en märklig ledare där Gordon Brown hyllas för sin snabbhet, spänst och skönhet. DN:s slutsats? Att ”Europa kan”.

Detta är lustigt just mot bakgrund av vilken position Gordon Brown verkat från. England är som bekant inte med i EMU och har tagit täten med handlingsinriktade åtgärder just ur den rörelsefrihet det innebär. EMU-länderna har sedan hängt på, när modellen demonstrerats.

Och små EMU-stater fick sitta på läktaren förra veckan när Sarkozy bjöd in sig själv och de tre stora, Angela Merkel, Silvio Berlusconi och Gordon Brown, tillsammans med ECB-chefen till det första krismötet där agendan sattes. Så mycket för att EMU-medlemsskap innebär att sitta med vid bordet. Det får vara vid småttingbordet isåfall.

EU är inte en del av lösningen på dagens kris, utan tvärtom, vilket Jonas Sjöstedt och Sören Wibe påminner om i Västerbottens Folkblad, en inte så liten del av själva problemet:

”När vi gick med i EU var det vissa på vänsterkanten som i EU såg en motvikt till det globala kapitalet. Nu, efter 13 års medlemskap, kan vi konstatera att de tyvärr fick fel. Den absoluta huvuddelen av de lagar och direktiv som utgått från EU har istället underlättat kapitalets frihet: kreditväsendet har avreglerats ännu mer och man har uppmuntrat privatiseringar och gränsöverskridande etableringar inom det finansiella systemet.”

Lissabonfördraget, som snart skall upp till beslut i riksdagen, måste stoppas innan vi fått garantier för att det inte lägger grunden för nya, liknande situationer, skriver Sjöstedt och Wibe:

”I centrum av allt detta finns artikel 73b i EU:s fördrag som uttryckligen förbjuder ”alla restriktioner” för kapitalets rörelsefrihet över gränserna. [...] Om ett nytt fördrag skall antas bör ett huvudkrav för vänstern vara att detta innehåller klara skrivningar som ger staterna rätt att begränsa kapitalets fria rörelse över världen.”

* * *
Till något närliggande. Jag har en artikel om finanskrisen, vänsterpartiet och budgetreglerna på SVT Opinion idag med utgångspunkt från begreppet ansvarstagande (ett gammalt spår). Det blev kanske lite retoriserande i överkant, men ska det gå fort blir det tyvärr mer tyckande än faktagrävande, vilket var och en kan se som öppnar en tidning idag. Citerar ändå avslutningen som rymmer några lite mer konkreta förslag:

"Ska något positivt komma ur den punkterade finanssufflén så måste vi återta rätten och förmågan att tänka utanför de liberala gränslinjerna.

Först, akut, behöver vi möta lågkonjunkturen med en aktiv finanspolitik istället för normpolitik. Vi måste lämna den privata spekulationsekonomin och föra över riskkapitalförsörjningen i samhällelig regi. Vi behöver satsningar på offentliga välfärdstjänster istället för ansvarslösa skattesänkningar. Vi behöver privata investeringar i realproduktion istället för derivatfonder. Vi behöver en politik som vågar ta nödvändiga beslut och styra världen mot ekologisk hållbarhet.

Och vi behöver definiera om - i grunden - vad som är ansvarsfullt. Det är inte att stryka finansvalpar medhårs och själv huka tankeslött under idiotiska regelverk. Vi kan börja där."

På andra håll: Ida Gabrielsson hade de bästa kommentarerna till strulandet förra veckan. Aron Etzler analyserar söndagens partiledardebatt. Morgan Johansson om Paul Krugman. Andreas Bryhn om förslag på förslag på amerikanska stimulansåtgärder. Dan Hallemar berättar att RIBA:s Stirling Award i år gick till ett projekt i allmännyttan.

It’s all about the utgiftstak

Strålande. Här försöker man som bäst författa blogginlägg på premisserna att Mona Sahlin faktiskt menar vad hon säger och så visar det sig att hon inte alls menade vad hon upprepade gånger sa att hon faktiskt alldeles bestämt menade. Vad, i hela fridens namn, vilja socialdemokraterna?

Hursomhelst. Det verkar som om inträdeskraven till gemensamt regeringsalternativ fortfarande är oförändrade: svär utgiftstaket evig trohet och yppa inga tvivel kring det demokratiskt rimliga i att peningpolitiken står utom politisk kontroll. Vänsterpartiet får vara med – kanske – om man gör sig av med all systemkritik. Det är problematiska villkor och vänstern måste nu noga överväga om det är värt priset. Just den systemkritik vänstern står för är inte bara politiskt nödvändig utan också helt rätt i tiden, vilket även Mona Sahlin lär upptäcka rätt snart, hur mycket hon än försöker blunda för det.

I en rundringning som SvD gjorde igår var en stor majoritet av LO-förbundens ordföranden kritiska till att vänsterpartiet – som det verkade då – bänkats från regeringsmedverkan. Dock inte Metallordföranden Stefan Löfven som sade:

"I de här dagarna som vi upplever nu har lilla Sverige inte råd med några tveksamheter när det gäller den ekonomiska politiken."

Allvarligt talat, sådana här markeringar är direkt löjliga och det måste till en stor grad förvrängd verklighetsuppfattning för att vräka ur sig dylika påståenden idag. Det är ju inte direkt så att det är vänsterpartiet som varit pådrivande för att avreglera de finansmarknader som förvånande nog visat sig ha som verksamhetsidé att blåsa upp jättelika luftslott.

Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer.

Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.

Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.

Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.

Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär.

”This time it is different.” skrev Privata Affärer hoppfullt appropå börsutvecklingen i juli 2007. Andra menade samma sak: "Det blir ingen krasch, snarare en pyspunka på en oförändrad hög nivå."

Nä, det var inte different, det blev precis som vanligt. Och snart, det har redan börjat, eskalerar krisen, precis som vanligt, in i realekonomin.

Och då, plötsligt, är den viktigaste principfrågan för Mona Sahlin och Stefan Löfven att inte släppa in ett parti i regeringen som visserligen i budgetuppgörelse efter budgetuppgörelse visat sin förmåga att ”ta ansvar” även för beslut man i grunden inte gillar, men som sen dristar sig att hysa en kritisk syn på det förnuftiga i en budgetmodell som går ut på att man tre år i förväg skall bestämma hur stora utgifter riksdagen tre år senare ska få anse önskvärda.

Det mest ironiska i detta är att just utgiftstaken mycket snart lär visa sig vara en stor huvudvärk för den sittande regeringen. I det läge som följer på en börskrasch, då de flyende spekulanterna söker lämpa över soliditetskrisen på omgivningen, dyker investeringsviljan och den privata konsumtionen - massavskedanden följer. Den enda samhällsaktör som kan överbrygga lågkonjunkturens kroniska investeringsrädsla och trycka igång ekonomin igen är staten.

Det kan ske genom ökad upplåning och stimulansåtgärder genom endera skattesänkningar eller höjda offentliga utgifter. Men inte så länge vi har utgiftstak.

Utgiftstakens själva poäng, bakom allt lullull, är att se till att stimulansåtgärderna endast kan genomföras i form av skattesänkningar. Det är en praktisk konstruktion för högern på ideologiernas Disneyland men i verkligheten blir konsekvenserna orimliga: Då den stigande arbetslösheten ökar utgifterna i de offentliga försäkringssystemen tvingas staten istället skära ner på andra utgifter för att klara utgiftstaket. T ex skola, sjukvård, välfärd. Vilket ytterligare ökar arbetslösheten. Det var denna toktokiga koppling som under 90-talet bedrevs av den ekonomiskt illiterate Göran Persson, vilket den gången helt i onödan förlängde och fördjupade lågkonjunkturen med några år och en halv miljon arbetslösa.

Nå. Att åtminstone vara öppen för att resonera kring ett mer civiliserat - vågar man fortfarande säga socialdemokratiskt? - sätt att överbrygga lågkonjunkturen, kunde man tycka vore på sin plats. Som Ohly skriver i SvD idag: ”För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.” Håller Sahlin och Löfven med om det? Då kommer ni få stora problem med era egna knäppa regelverk snart.

Får återkomma till mer takprat framöver, men hinner inte här och nu. Jag anser dock att det är centralt för ett eventuellt samarbete att vänsterpartiet INTE lovar bort sin möjlighet att vara kritiska i den här frågan. Istället bör ett rödgrönt regeringssamarbete leta efter former för att på ett öppet och mot väljarna ärligt sätt redovisa och hantera de meningsskiljaktigheter som uppstår i alla koalitioner.D DET vore en intressant regeringsmodell, värdig nätets tidsålder.

En modern idé: starka fackföreningar

Richard Trumka är kassör i AFL-CIO, den amerikanska motsvarigheten till LO. På metallarbetarfackets kongress tidigare i år höll han ett eldigt och emotionellt anförande till stöd för Obama med utgångspunkt i den rasism som nu har slagit ut i full blom i valkampanjen. Rasism omöjliggör arbetarsolidaritet och arbetarrörelsen har därför alltid ett särskilt ansvar att bekämpa den, påminner Trumka:

“There is no evil that has inflicted more pain and suffering than racism. And it is something that we in the labour movement have a very special responsibility to challenge. It’s our responsibility because we know better than anyone else how racism is used to divide working people.”

Man kan vara kritisk mot bristen på substantiell radikalitet i Obamas valbudskap, men att höra en representant för den amerikanska arbetarrörelsen tala engagerat om de vindkraftverk och solceller som skall byggas under en regering som ”omfamnar arbetarna och älskar facken” - då är det uppenbart att oavsett hur det blir med allt annat så har redan en avgörande förändring inträffat: ett nytt hopp – och självförtroende – i de grupper som i offentligheten ofta framställs som reliker tillhörande historien.

Dessa historiska reliker – fackföreningarna – har under flera år lobbat för en reglering – mycket otidsenlig idé – av de seriekopplade hedgefonder som tillsist – och vi är väldigt förvånade över det! – nu som bäst kraschlandar hela världsekonomin. I LO-tidningen från juni förra året intervjuas Richard Trumka vid ett besök på Europafackets kongress där ”många delegater talade om hoten, inte från nyliberaler, utan från just hedgefonderna”:

" Fonderna sågs tidigare som en trygghet för pensionsspararnas pengar. De skulle skydda pensionerna mot en börskrasch. Men de har utvecklats åt fel håll. De tar alltför stora risker och hotar sysselsättningen."

För de amerikanska facken har en reglering av fonderna varit en stridsfråga inte bara på grund av det höga risktagandet med våra pensionspengar, utan också därför att de konsekvent fungerat som murbräcka mot arbetarnas trygghet, de har ”styckat upp och förstört bra företag för att få ut maximal lönsamhet,” vilket lett till att ”arbetstillfällen försvinner, lönerna stagnerar och välfärdssystem förstörs”.

AFL-CIO kampanjade för en reglering, men amerikanska staten, kuttrandes djupt nere i sänghalmen med den ekonomiska eliten, har hållit emot. Och så går det som det går.

Med en starkare amerikansk fackföreningsrörelse hade det inte behövt bli såhär. Om det skenande finansvalpsspannet mött hårdare motkrafter, hade de kanske kunnat hejdas i tid. Men facken i USA har i decennier varit tillbakapressade, på just det vis som svenska frifräsande narcisister och nysnällmoderater menar borde bilda modell även här. Att läsa om situationen för amerikanska arbetare som vill bilda fackföreningar är rakt ut äckelframkallande:

Ninety-two percent of private-sector employers, when faced with employees who want to join together in a union, force employees to attend closed-door meetings to hear anti-union propaganda; 80 percent require supervisors to attend training sessions on attacking unions; and 78 percent require that supervisors deliver anti-union messages to workers they oversee.

USA har i hela sin moderna historia – men mer än någonsin under de senaste decenennierna – varit ett land med en fundamental och växande obalans mellan klassintressena. Finanskrisen är den ordningens yttersta, och återkommande, konsekvens.

Men allt det här kan komma att ändras. I den tid som följer efter kraschen måste ett nytt system byggas med en ny ordning och till dess komponenter måste höra att löntagarna får möjlighet att stärka sin kollektiva position. Det är naturligtvis några ljusår lättare sagt än åstadkommet i ett land som USA där arbetarklassens självförtroende är så nerbrutet att man inte ens förmår tala om sig själv som en klass. Richard Trumkas Obamatal var ändå något slags tecken på hur det skulle kunna vara möjligt. En optimistisk arbetarrörelse kliver fram ur kapitalismens aska.

Ett alliansfritt alternativ kvar

Det här har varit i säck ett tag innan det kom i påse. Uppenbart är att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har pitchat idén under en längre tids samtal på Sveavägen 68. Mona Sahlin var nog skeptisk inledningsvis, med vetskap om många socialdemokraters problem med miljöpartiet, men ändå, tillslut har planen varit alltför lockande: Istället för två samarbetspartier att hantera i regeringen efter valsegern 2010 behöver hon bara tampas med ett. Ett parti, dessutom, som varit beredda att överge varje princip för att få sitta med ensamma.

Dealen är alltså att s + mp går till val gemensamt med förhopningen om att bilda en minoritetsregering i politikens mittfält. Det är kanske inte så vidare ansvarstagande för den politiska stabilitet man alltid säger sig vilja åstadkomma, men kalkylen är att vänsterpartiet kommer stödja regeringen i alla avgörande omröstningar, för att inte rösta med högern.

Det är uppenbart att (smp) under en längre tid sökt efter skäl att slippa ifrån vänstern. Idag menade Sahlin återigen att (v):s principiella motstånd mot utgiftstaken omöjliggör ett samarbete, trots att den frågan aldrig utgjort ett hinder vid tidigare budgetöverenskommelser och trots att utgiftstaken aldrig tidigare varit en helig socialdemokratisk princip (kritiserat även inom partiet - är det medlemmar som inte heller kan ingå i regeringsunderlaget?).

Lars Ohly och Ulla Andersson har vid många tillfällen tydligt förklarat att vänsterpartiet är öppna för diskussion och inte ställer några ultimatum, inte heller kring utgiftstaken. Orimliga ultimatum har däremot formulerats av (smp) som vid det sista trepartisamtalet i juni krävde att vänsterpartiet skulle acceptera budgettak och överskottsmål. Nu understryker Mona Sahlin denna inställning, på ren jävla borderlinenivå:

”Inte ens om vänsterpartiet nu skulle ändra uppfattning blir det någon förändring. Partiet har försuttit sin chans”

Och, vidare, säger Sahlin:

”En framtida regering som jag leder kan aldrig kompromissa i de ekonomiska frågorna.”

Fast denna kompromisslösa linje gäller i Sahlins socialdemokrati bara åt vänster. Åt höger har hon redan accepterat både första och andra jobbskatteavdraget, motsvarande skattesänkningar och välfärdsförsämringar på sammanlagt 60 miljarder. Med bakgrund mot det kan man undra vilka totala galenskaper i vänsterns budgetförslag som får Sahlin att mena att vänsterpartiet för all framtid är diskvalificerat från regeringsmedverkan?

Ja, läs (v)-budgeten! Det är inga knäppheter. Det är en helt finansierad budget som återställer de offentliga inkomsterna- och utgifterna till de nivåer som gällde innan alliansens systemskifte påbörjades, med angelägna satsningar på miljö, bostäder, infrastruktur, utbildning, välfärd och småföretag, återställda försäkringsnivåer och arbetsmarknadspolitiska program. De offentliga finanserna går med betydande överskott varje år i (v)-budgeten. Vill man vara kritisk skulle det snarast handla om att det är en i överkant socialdemokratisk budget. Försiktig. Men den representerar vänsterpartiets nuvarande politik.

Låt inte detta glömmas bort vid valet. Om det inte blir något maktskifte 2010 därför att en minoritetsregering byggd på (smp) inte får vänsterns stöd – vi är ingen dörrmatta – så landar ansvaret för den situationen helt och hållet på de förras ovilja att ens resonera om ett gemensamt alternativ och istället utöva utpressningstaktik.

Man får anta att ett villkor för äktenskapet var att miljöpartiet för tre dagar sedan skrotade sitt EU-utträdeskrav. De två händelserna sammanfaller alltför väl i tiden för att inte vara kopplade – och Sahlin har tidigare beskrivit skillnaderna i synen på EU som ett stort problem för regeringssamverkan. Intressant är att det slopade utträdeskravet internt i miljöpartiet motiverades med att det skulle möjliggöra en hårdare EU-kritik. Det lär dock visa sig mycket snart för de miljöpartister som hoppas på sådant, att det var en tom illusion. Ska bli intressant att se om (mp) fortsättningsvis vågar säga något alls om Lissabonfördraget, där Sahlin tydligt markerat att det inte blir tal om några omröstningar.

För vänsterpartiet är det nu läge att ta fram en genomtänkt strategi för hur partiet ska agera som enda alliansfria riksdagsparti. Nu är bilden klar och läget är allt annat än utsiktslöst. Väljare som röstar på vänsterpartiet kan nu vara säkra på att deras röster inte kommer förhandlas bort i slutna mötesrum på regeringskansliet, utan istället användas till att sätta offentlig press åt vänster under hela mandatperioden. Nu finns alla möjligheter att skärpa profilen och träda fram som ett systemkritiskt vänsteralternativ. Vilket behövs. Politiken håller på att bli av med alla valmöjligheter för alla de väljare som i de två allianserna bara ser klonade fårskallar. Vänstern måste ta striden mot försöken att inskränka det politiska rummets gränser till den minimala krypgrund som finns kvar under utgiftstakets och normpolitikens överordnade ideologi.

Personligen hoppas jag att vänsterpartiet samtidigt förmår vara tydliga med att detta också innebär en röst på en mer offensiv miljöpolitik än den som (smp) vågar föra. Vänsterpartiet är inte bara sveriges enda trovärdiga vänsteralternativ idag, det är också det enda rödgröna partiet, som aktivt driver de frågor som miljöpartiet släpper i sin vinddrift – arbetstidsförkortning, EU-utträde, – och de frågor socialdemokraterna förträngt i sin idéförlamning – full sysselsättning, social bostadspolitik, generell välfärd.

Vore jag vänstersosse i detta läge – alltså, socialdemokrat – skulle jag vara mycket mycket orolig för partiets kurs. Identitetspolitik och triangulering mot marginalväljare i mitten är vad som nu väntar fram till valet – och därefter? Socialdemokraterna har alltid varit beroende av vänsterpartiets närvaro för sin förtöjning i den poitik man påstår sig stå för på första maj. Nu ska den förtöjningen kapas för gott är det tänkt.

Lite ringrostigt. Men ibland är det omöjligt att inte börja blogga igen :-)

Andra kommentarer:
Lars Ohly, Ali Esbati, Danielssons lakejer, Peter Gustavsson