I höstas kände jag en stor bubblande optimism kring det politiska samtalets och det fria nätets framtid. Delvis berodde detta kanske på mina personliga omständigheter då jag under hösten arbetade med ett internetprojekt på stadskansliet i Göteborg. Följer man, som jag gjorde då, regelbundet Joakim Jardenberg, Kevin Kelly och Michael Wesch fylls man lätt av en sådan optimism: de sociala medierna framstår som en oslagbar urkraft, en kraft som oundvikligen kommer bryta ner den gamla tidens hierarkier. Det är självklart – tyckte jag då – att det breddade deltagande och den växande transparens som utvecklingen av kommunikationstekniken har möjliggjort, i synnerhet under de senaste tre-fyra åren, kommer att innebära en grundläggande demokratisering och förändring av samhället. Kollaborativa kunskapsprocesser som Wikipedia, Wikileaks, OSM, demokratitjänster som MySociety, Meetup, CommentOnThis, Debategraph osv. Det kan inte stoppas.
Som en sumering av min dåvarande optimism höll jag ett föredrag om sociala medier framförallt för anställda runt om i Göteborgs stad, som närmast var lite av en frälsningsvision. Jag skrev i oktober på min andra blogg:
”Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. [...] förutsättningarna för en repressiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller.”I många diskussioner har jag under det senaste året avfärdat dem som uttalat farhågor om de tilltagande försöken att reglera, inskränka och övervaka nättrafiken. Jag har menat att visst kommer ”de” försöka med sådant, men de kommer inte att kunna segra. I en annan postning vid piratebayrättegångens inledning skrev jag:
”Upphovsrätten så som vi känner den från dess 1900-talsform kommer förvisso inte resa sig upp i elfte timmen och få nytt liv. Den är idag lika faktiskt ointressant som väderkvarnen i ångpannornas tidsålder och som ångpannan i elturbinens.”I samma post varnade jag visserligen för att det fria nätets motståndare har ”så många processer i rörelse åt fel håll att inte ens svärmar av sociala medier kan rå på dom” men samtidigt trodde jag inte riktigt på den varningen själv. Klart att multituden kommer segra, tyckte jag. Då.
Successivt har jag börjat återvända till en tidigare insikt om att det nog inte kommer bli riktigt så enkelt. Av två skäl:
- För det första har jag blivit mer medveten om tyngden hos de krafter som verkar för att inskränka demokratin. Deras strukturella övertag på EU-nivå är större än jag ens vågat föreställa mig – det är en sådan där faktor man hinner glömma bort mellan EU-valen; vi har i stora stycken redan överlåtit den definierande makten till en nivå där demokratins fiender kan föra fram sina intressen i terräng som är helt optimal för dem – men oländig för oss andra. En terräng som innebär att hur stora folkmajoriteter vi än mobiliserar, hur många bloggbävningar som än skakar marken, så är beslutskastellet i det närmaste ointagligt. Folkligt motstånd är inte en del av beslutsekvationen i Bryssel, det är en del av maskinens koncept att den rullar på ändå. Telekompaketet är ett exempel på det förhållandet, vilket jag återkommer till längre fram i posten.
- För det andra har jag tagit mig tid att läsa mer av Lawrence Lessig och har övertygats om att tekniken inte alls per automatik behöver medföra någon automatisk demokratisering. Tvärtom. Nätets arkitektur är i allra högsta grad ännu ett öppet slagfält där olika lag-, kod- och teknikmässiga vägval påverkar vilken interaktion som är möjlig – och vilket samhälle som kan skapas ur det.
Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning.
Det återstår att se om Piratpartiet är ett lämpligt verktyg för att föra kampen, klart är att det inte är ett tillräckligt verktyg. Vill partiet inte bara fäktas mot symptomen utan också gå till botten med dess orsaker kommer de tvingas välja sida i den äldre konflikten mellan höger och vänster.
En bit upp i den här posten skrev jag: ”visst kommer de försöka”.
Vilka är egentligen de? Vilka är det som står på andra sidan?
Det är inte Antipiratbyrån, Kulturdepartementet eller Hans Wallmark, det är inte Stockholms tingsrätt eller EU-kommissionen. De är allihop legoknektar, men bakom dem finns ett annat intresse.
Vi måste sträcka oss bakåt och ta till ett marxistiskt begrepp för att få syn på dom: das kapital.
Demokratin har aldrig genomförts mer än halvvägs. Att kontrollera kapital har under hela 1900-talet inneburit en möjlighet att utöva massiv makt och köpa sig politiskt inflytande. Det sker genom kontroll av arbetet, genom lobbyister och genom direkta röstköp men framförallt genom att kontrollera media. I massmediernas tidsålder har media varit porten till verkligheten, att se, förstå och påverka, att sätta agendan, att förvrida perceptionen. När nu media håller på att ändra karaktär från massmedia till mikromedia och sociala medier så rör sig också kapitalet för att behålla kontrollen.
Vi står därför inte främst inför en kulturstrid och inte heller en generationsstrid, vi står inför en strid mellan olika intressen.
Piratpartiets framväxt representerar slutet på början på den striden. Med framväxten av Internetålderns första renodlade nätfrågeparti, 25 år efter att William Gibson skrev Neuromancer, är det nu uppenbart att den konflikt som cyberpunkförfattarna varnade för kommer att vara vår ständiga följeslagare under de kommande decennierna.
Internet var en fredad zon så länge som klasskonflikten inte huvudsakligen utkämpades här utan på de ”gamla” arenorna. Den frigörande end-to-end-arkitekturen växte fram i en tillfällig ficka av förbiseende. Idag är det undantaget över, välkomna till klasskampen 2.0! När nu 90% av befolkningen använder Internet mer än en timme per dag, när ungdomar läser bloggar oftare än de läser tidningar, när nätets fundamentala arkitektur byggs av vinstoptimerande kommersiella aktörer – inte glada entusaister, då blir detta den nya huvudarenan för en gammal konflikt som påverkar alla aspekter av samhällslivet. Därmed har insatserna höjts, väsentligen.
För en sak är säker, även om det är en gammal kamp som återuppstår på nätet så är det inte en gammal trött och föråldrad industri som leder kampen mot det fria Internet, det är kapitalintressen som är mäktigare än någonsin förr, som har allt att förlora på en urholkad upphovsrätt och nedrivna medieoligopol och allt att vinna på ett Internet som kan användas för att konstruera sociogram, ett Internet som kan styckas, packeteras och säljas i lämpliga portioner, där vi i första hand är målgruppsplacerade konsumenter och inte fria medborgare. När deras intressen sammanfaller med en paranoid och förvirrad statsmakts föreställningar om behov av övervakning och kontroll, så att lagstiftningsmakten och kodmakarna marscherar i armkrok, då blir resultatet en rent livsfarlig brygd.
Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.
Här har Lawrence Lessig lämnat sitt stora pedagogiska bidrag till förståelsen av vad som krävs för att vinna framtidens frihet idag. Att slåss för ett ”fritt och oreglerat Internet” är helt otillräckligt, säger Lessig. Nätet, lämnat åt sig självt kommer inte uppfylla våra förhoppningar om frihet, tvärtom, lämnat åt sig självt kommer det snarare bli ett perfekt verktyg för kontroll:
“Control. Not necessarily control by government, and not necessarily control to some evil, fascist end. But the argument of this book is that the invisible hand of cyberspace is building an architecture that is quite the opposite of its architecture at its birth. This invisible hand, pushed by government and by commerce, is constructing an architecture that will perfect control and make highly efficient regulation possible.”Lessig konstaterar att ”det fria nätet” idag i själva verket är reglerat av den osynliga handens snickeriverksamhet. ”Kod är lag”, den som lägger koden skriver i praktisk bemärkelse spelreglerna för hur vi kan interagera och kommunicera:
“We can build, or architect, or code cyberspace to protect values that we believe are fundamental. Or we can build, or architect, or code cyberspace to allow those values to disappear. There is no middle ground. There is no choice that does not include some kind of building. Code is never found: it is only ever made, and only ever made by us. [...] The first generation of these architectures was built by a noncommercial sector – researchers and hackers, focused upon building a network. The second generation has been built by commerce. And the third, not yet off the drawing board, could well be the product of government. Which regulator do we prefer? Which regulators should be controlled? How does society exercise that control over entities that aim to control it?”Hoten mot friheten på Internet kommer från flera håll. Statliga dataloggnings- och övervakningsintiativ är uppenbara hot, men världens största sociogrammaskin är privata Facebook – inte FRA:s superdator.
Nätet behöver därför ställas på en konstitutionell grund, med checks & balances en Bill of Rights och så vidare, skriver Lawrence Lessig från sin amerikanska horisont. Lösningen är inte att politiken drar sig tillbaka utan tvärtom att vi genom öppen debatt bestämmer vilka samhälleliga värden som nätet skall skydda och uppmuntra och ser till att de får ett fullgott skydd:
“Liberty in cyberspace will not come from the absence of the state. Liberty there, as anywhere will come from a state of a certain kind. We build a world where freedom can flourish not by removing from society any self-conscious control, but by setting it in a place where a particular kind of self-conscious control survives. We build liberty as our founders did, by setting society upon a certain constitution.”Någonting i den riktningen har det trevats efter också i svensk debatt. Där det amerikanska perspektivet fokuserar på behovet av en ”konstitution” så är det istället allemansrätten som använts som metafor och idé i Sverige. Det är en bra metafor, även om den version som formulerats av Stefan Mårtensson i mitt tycke har en för ensidig slagsida åt att skydda mot myndighetsövervakning och skulle behöva kompletteras med motsvarigheten till den enskildes rättigheter i förhållande till privat markägorätt och privata intressen som finns i den ”gamla” allemansrätten. Dvs i praktiken upprättandet av digitala allmänningar som grundläge och inhägnader (mönsterskydd-, kopieringsskydd, slutna nätverk etc.) som ett undantag.
Diskussionen om nätets framtid är en central samhällsfråga, jag hoppas att det blir en valfråga 2010, ett av många skäl att sparka ut alliansregeringen från Rosenbad. Det stora problemet är dock att de här vägvalen i väsentliga delar har lämnat våra händer idag. Vi äger inte frågorna. Istället är det i EU-kommissionen de direktiv författas som formar framtidens Internet. Och det är genom hemligstämplade förhandlingar istället för i öppen debatt som nästa steg tas. Jag har tidigare skrivit om "Bodströmproblemet", hur dåliga idéer skalas upp till Europeisk nivå, förses med en superdopning och återvänder som ännu sämre idéer som måste genomföras i alla medlemsländer.
Christian Engström har skrivit en del om beslutsprocessernas oändliga intrikationer. Erik Josefsson har skrivit ännu mer (och dessutom väldigt roligt). I samband med Telekomomröstningen pekade Erik på de absurda konsekvenser som uppstår då politiken flyttats till EU-nivå men det politiska medvetandet inte hängt med:
”På de få timmar som återstår innan den avgörande omröstningen i europaparlamentet förväntas vi diskutera Internets framtid utan att egentligen veta vad en andrabehandling är, eller känna till vad begreppet "rådets gemensamma ståndpunkt" innebär. Priset för denna EU-analfabetism i Sverige och Europa är högt. När lagar stiftas för en halv miljard människor utan vare sig folklig förankring eller förståelse sjunker valdeltagandet och en känsla av hopplöshet sprider sig.”Mot detta måste sättas, även om min bild är att det är ur hopplöst underläge, Internetionell solidaritet och rätt folk i Bryssel.
Några ord därför, tillslut, om Piratpartiet i EU-valet som avslutning på denna långa tirad. Jag hör som sagt till dom som tycker att Piratpartiets framväxt är i grunden positiv, även om jag ännu tvivlar på deras möjligheter att få ihop en sammanhängande nätpolitik med libertarianer i sina led. Det kanske kommer gå, jag vet inte. Christian Engström är en hyvens prick och allt jag sett av Amelia Andersdotter verkar grymt bra. Jag hoppas dock innerligt att ingen som hyser ett minimum av vänsterståndpunkter, som lönearbetar, är arbetslös eller vill rädda jorden från en klimatkatastrof får för sig att rösta på Piratpartiet i parlamentsvalet.
Vänsterpartiet står för 99% samma politik i synen på Internet och övervakning. Precis som Piratpartiets åsikter på många punkter ännu inte är färdigformulerade så är inte heller våra det, visserligen, men ingen behöver tvivla på att vi kommer landa i en politik för ett fritt Internet när vi väl får hela vår nätpolitik in i ett program. Det tar litet tid, det är en interndemokratisk process som måste leda dit.
Det finns dock en viktig skillnad mellan oss och Piratpartiet: vi har en politik i ytterligare några dimensioner. Alltför mycket står på spel i världen idag för att man ska kunna unna sig lyxen av att rösta på enfrågepartier.
Vänsterpartiet tar striden för fackliga rättigheter, för den offentliga sektorn och för välfärden, vi har en feministisk analys och klassanalys, vi kämpar mot EU:s militarisering och den orimliga asylpolitiken, vi belyser avdemokratiseringen, vi driver Sveriges bästa miljöpolitik, är ensamma att lyfta djurrättsfrågor... och framförallt: vi är Sveriges enda kvarvarande motståndare mot överstaten EU.
En röst på piratpartiet är därför en röst för en bättre internetpolitik, men samtidigt en röst för en sämre politik på alla de andra områden som vänsterpartiet driver. En röst på vänsterpartiet är en röst på både och. Det valet borde därför vara enkelt.
Läs även andra bloggares åsikter om Internet, FRA, IPRED, ACTA, digital allemansrätt, webb2.0, demokrati, EU, EU-valet, Bodströmsamhället,
31 kommentarer:
Bland bästa och mest tänkvärda jag läst på länge.
Kan man ångra sin röst på PP?
Man kan faktiskt ångra sin röst. Om man har förtidsröstat och ångrar sig så kan man gå till sin vallokal på själva valdagen och göra om sin röst. Den svenska valadministrationen är underbar!
Simon, valnämndsledamot.
Har inte PP uttalat sig om att stöda V i dess grupp i EU om de är beredda att stöda PP?
Mitt förra inlägg var lite klumpigt. ledsen för det.
Det jag undrade var:
Har inte PP uttalat sig om att Stötta DET parti som ger PP mest respons på deras politik?
Isf, om nu V ligger lika nära i PP´s frågor kommer väll resultatet av rösterna bli detsamma som om alla PP´are röstat V.
Eller?
Jo, ungefär så, men de enda två grupper som pp:s egna företrädare nämnt är ALDE och de gröna...
Handen är dock utsträckt från GUE/NGL.
Det där är en sak som partierna borde diskutera sinsimellan tycker jag.
Om nu V politik är så lik PP´s finns det ju inget som inte skulle kunna leda till ett bra sammarbete.
Men det överlåter vi till partierna i sig. :)
En tanke bara
Fint! Jag sa ju att det behövdes! ;) Till er som skriver om att PP skulle stödja V eftersom dom tycker lika. Om nu t.ex (inte för att jag tror det) M skulle säga att dom går med på att stödja PP i sina frågor, betyder det troligen att PP då går med på det istället för att gå med V då M har fler röster och ger mer kraft åt PP i deras fråga. Ungefär på samma sätt som MP tidigare sålde sig till högerpartierna mot att få igenom ett par av sina miljöfrågor.
Det här var fan den enda politiska analys värd elektronerna som den visas med. Tusen tack för stundtals utmärkt läsning och ideologisk analys.
Jag tillhör den grupp väljare som överväger att rösta på PP – men inte av de skäl som tas upp i artikeln.
Jag tror helt enkelt att ett eller två mandat för PP i EU-valet vill till för att de etablerade partierna ska sluta ducka för de här frågorna.
Andersdotter, inte Adamsdotter.
@Per: jag förstår det resonemanget men det behövs inte, nätpolitiken är redan här för att stanna. Jobbet är gjort. Rösta istället på det parti som motsvarar dina värderingar och intressen och har en politik på fler områden. Lutar du åt vänster så är naturligtvis Erik Josefsson ett bra kryss.
@Anonym: tack, klantfel. fixat.
Mycket bra text.
Så är det.
/Henrik
Jag kan bara inte förstå ståndpunkten att det det är okej att agera moraliskt inkorrekt på internet. Jag håller med till fullo att det är åt helvete med ipred, fra och alla andra kapitalstyrda förslag som gör internet till ett övervakningssamhälle. MEN varför är det okej att inte betala för sig när man till exempel laddar ner musik? Att man tar bort all finansiering från till exempel låtskrivare passerar obemärkt. Tyvär kanske det behövs någon annan form av myndighet eller liknande (ej EU-nivå och ej kapitalkontrollerat) för att folk ska börja söka sig till exempelvis spotify. Tråkigt att du ställer dig på piratpartiets sida. Det är inte okej att stjäla.
Verkligen bra inlägg.
Du har satt ord på de tankar som finns i mitt huvud.
Det enda som inte skulle kunna vara skrivet av mig, är ditt påpekande att man som vänster inte ska rösta PP, vilket är precis vad jag är och vad jag kommer att rösta.
-Så ni andra vänstermänniskor som inte vill rösta PP, se iaf till att kryssa någon riktigt bra som t.ex. Erik Josefsson!
Så vill jag också rekommendera klassikern "Copyright finns inte" av Linus Walleij:
http://www.df.lth.se/~triad/book/
// Mikael B
En fråga till Erik Berg
Om man tänker sig att EP går med på att införa arbets direktiv som leder till att arbetsmarknaden blir som i sverige med kolektivavtal och starka fackförbund som kan driva igenom lika lön för lika arbete i hela EU. Men kravet för att det skall kunna bli så är att alla dom här integritets kränkande lagarna/direktiven måste genomföras för att det skulle bli så. Då kommer du att rösta för det eller?
För om du gör det så har ju inte integritets frågorna så stor tyngd för dig. Så jag annser att en röst på PP gör att samhället blir mer öppet och kan sedan jobba vidare på dom andra områdena. För om vi inte har integritet så kan vi inte förhandla om något, för då bestämmer kapitalet allt och dikterar vilkoren och enskilde medborgaren har inget värde utan är bara något som skall lyda och inte ifrågasätta vad kapitalet och politikerna säger och gör.
Lars-Åke.S
@Lars-Åke: Nej jag skulle inte rösta för något sådant direktiv.
Dels eftersom jag inte anser att EU bör reglera arbetsrättslagstiftningen överhuvudtaget, andra länder bör ha möjligheten att behålla sina modeller för lönebildning och Sverige bör kunna behålla sin modell.
Men också eftersom jag tycker precis som du att integriteten är oprutbar och måste komma först. Frihet är, precis som du skriver en förutsättning för all annan politisk kamp.
Bra analys. Helt rätt att vänstern måste utkristallisera en vision om nätets plats i samhället. Tror dock, om jag förstått dig rätt, att du överskattar betydelsen av EU-parlamentets röstningsförfarande. Identifierar mig själv stensäkert som vänsterparti-anhängare generellt, men tänker ändå lägga min röst på Amelia i detta val.
Mina sammanvägda argument utan inbördes ordning är att
1) Frågorna som EU-parlamentariker driver är i regel viktigare än deras röst. En heltidsarbetande pirat är mer akut än en förvisso grymt skicklig Brink.
2) EU-parlamentets makt är kraftigt begränsad, men just internetfrågor finns det visst utrymme att påverka. Således extra angeläget med piratpartist i EUP.
3) EUP är i behov av en riktigt ung, kaxig och skarp tjej (född samma dag som jag själv)
4) En röst på PP är, utöver själva rösten, en kraftfull tvärpolitisk markering om it-frågornas allvar i högre grad än en röst på vänsterpartiet (som lätt kan avfärdas med den ekonomiska krisen)
5) Just själva hypen kring PP kräver en valframgång nu, annars blir baksmällan dubbel, då budskapet som sänds blir att inte ens i maximal medvind som uppstickarparti förmår it-frågorna mobilisera stöd
6) Att rösta är i första hand en politisk handling - inte ett sätt att markera identitet. Det är därför inte galet att rösta på ett annat parti även om jag identifierar mig som vänster.
Sammantaget resonerar jag alltså som så att även om Vänsterpartiet har en bättre, bredare och ideologiskt slagkraftigare politik så anser jag att min valhandling (som knappast är min enda politiska handling) ger mest valuta för pengarna med en röst på Amelia i PP.
(Slutligen och återigen, mycket bra och läsvärt inlägg!!!)
Jag låter andra formulera min kommentar:
"Bland bästa och mest tänkvärda jag läst på länge.
Tusen tack för stundtals utmärkt läsning och ideologisk analys.
Mycket bra text.
Så är det.
Verkligen bra inlägg.
Slutligen och återigen, mycket bra och läsvärt inlägg!!!"
Hoppas bara att alla koola kids läser denna bloggpost innan valet...
Men jag kan också tillägga att det är najs med bilder till "Tips ur arkivet" till höger på bloggen. Klickvänligt ftw!
Helt suverän text! Nu måste vi genast komma igång med programutveckling... :)
Det finns 2 anledningar att rösta på piratpartiet:
1. Det skrämmer skiten ur de gamla partierna.
2. Piratpartisterna kommer inte under några som helst omständigheter att kompromissa bort de här frågorna till förmån för något annat, eftersom något sådant inte finnes.
@Jonas: Jag vet inte om det var mitt inlägg som du besvarade. Men jag vet att det inte går till på det viset i EP. Men det var kanske ett dåligt exempel. Men det jag ville belysa var att om man har andra frågor som man anser ha högre värde än vad PP:s frågor så kan man nog välja att stödja dessa förslag istället för stödja förslag som gör att vi sliper överstatlighet. Men jag vill även säga att du har helt rätt i det du säger i dina punkter, och vi får hoppas att folket inser det allvarliga med att inte rösta på PIRATPARTIET.
Lars-Åke.S
@Jonas: Beklagar att svaret dröjde, valrörelsestress...
1) Kryssa Erik Josefsson då, så kan du både ha kakan och äta den.
2) Parlamentets makt är – tyvärr, eftersom det är ett led i en federalistisk utveckling, hastigt växande. Det är inte ett Kalle Anka-parlament längre. Med Lissabonfördraget blir medbeslutandet regel, det finns MÅNGA fronter som kommit bort i den svenska debatten men där det är livsviktigt att ha kritisk vänster på plats som belyser, kritiserar och för hem debatten. Som sagt: det är en lyx man inte kan unna sig att rösta på enfrågepartier i dagens läge.
3) Instämmer där.
4) Min poäng är att den markeringen inte behövs idag. Frågorna kommer stå i centrum framöver, piratpartiet illustrerar det, vi befinner oss där nu. Därav ”slutet på början”. Det som behövs är istället att formulera en sammanhållen nätpolitik, och det måste göras utifrån ett vänsterperspektiv.
5) Pirat- och internetfrihetsrörelsen finns kvar och utvecklas även om inte piratpartiet skulle sopa banan i parlamentsvalet. Glöm inte att partiet bara är en del av rörelsen. En risk med PP är att det piratfrågor och aktivister ”stängs in” i ett parti istället för att bygga en bred rörelse. PP alienerar och polariserar onödigt mot många som annars skulle stödja den politik de står för.
6) Ja, jag tycker gott man kan resonera taktiskt när man röstar. Inga sentimentala lojaliteter bör styra. DOCK: man bör även tänka strategiskt, se det på lite längre sikt. Ett starkt vänsterparti är strategiskt viktigt, ett vänsterparti som går kraftigt tillbaka idag ger en baksmälla på många fronter och ger en försvagad vänster som har sämre förutsättningar att, bland annat, ta tag i nätfrihetsfrågorna.
Jörgen L:
1) DET målet är redan uppnått. Partierna är rädda. Men nu måste frågorna drivas från rätt perspektiv, nätpolitiken måste formuleras från vänster. Du måste koppla friheten på nätet till makten över nätet som du måste koppla till makten i samhället. Maktanalys!
2) Jag kan lova dig att vänsterpartiet inte heller kommer göra det. Inte en chans i världen. Aldrig. Demokratifrågan är själva kärnan i vår EU-kritik och ingen demokrati är möjlig utan ett fritt Internet. De hänger ihop.
Mycket bra text, bra jobbat.
Det jag funderar över är hur vänsterpartiet kan vara så sena med att skaffa en klar politisk linje för ett fritt internet?
Det sätter många i min situation
(grundläggande vänsteråsikter, ej politiskt aktiv men mycket orolig över internets framtid) i en jobbig sits.
Jag vill helst inte rösta på PP men är rädd att VP inte tar frågan på allvar.
Jag tror som du att ett enfrågesparti inte är en lyx vi har råd med, men det är delvis er "interndemokratiska process" som har skapat väljarnas behov av ett sådant.
/Simon. GBG
Artikeln vederläggs genom att belysa de tre fundamentala missförstånd vilka bygger problem-reaktion-lösning propagandan i inlägget. De tre missförstånden (snarare felaktigheterna i mentalt hänseende/tankefel) faller då de inte stämmer överens med verkligheten. Dessa är demokratibegreppet (används flitigt i oriktiga sammanhang), inklusivitets- och ofokuseringsfiktionen (att V är detsamma som PP, fast mer) samt missförståndet som yttrar sig som oförmågan att begripa vad det hela handlar om (det är i allra högsta grad en kulturstrid - det har ingenting med intressen att göra - intressen är förgängliga - kulturen är odlingen av attraherande egenskaper).
@Simon: Ja, jag förstår den känslan helt och fullt, och jag tror dessvärre inte heller vänsterpartiet skulle tagit frågorna på fullt allvar om man/vi inte blivit bryskt väckta av verkligheten till slut. Jag kan bara beklaga att det tar tid, den gamla vänstern har en del kvar att lära om den "nya" tiden, vilket är problematiskt när den nya tiden har ett ett så stort behov av vänstern. :-)
@Philter: dork.
Fantastiskt inlägg! Varifrån kommer Lawrence Lessigs text?
/Tobias
@Tobias: Code2.0 (http://www.bokfynd.nu/0465039146.html) - slarvigt av mig att inte ange källa.
Jag googlade dina citat och fann faktiskt att Code 2.0 fanns tillgänglig som en wiki här:
http://www.socialtext.net/codev2/index.cgi
/Tobias
Något sen till debatten är jag kanske. Det jag vill säga är:
Intressekonflikt, Storkapitalet mot arbetare?
Knappast. En av dom saker som händer med Internet är att instegskostnaderna för att starta något som kan bli riktigt riktigt stort har krympts dramatiskt. Jag kan, om jag vill, starta ett nytt google, facebook, twitter, skype, youtube eller wordpress från mitt studentrum (de flesta av ovannämnda företag startades just så:). Om mina användare gillar det jag gör kanske jag kan tjäna pengar. Hur passar mervärdesteorin och teorin om arbetskraftsreserven in här? Vem är det som tar det mervärde jag skapat och håller mig i arbetslöshet? Nej, Internet är och förblir ett av de bästa verktygen för att skapa möjligheter för människor världen över att resa sig ur fattigdom och konkurrera på samma villkor som alla andra. [Om det inte vore för diverse onda skyddstullar...]
Trevlig helg!
Great website, amazing article. Certainly you check here again and tell about it to friends Thanks! “True friends stab you in the front.” - Oscar Wilde
Skicka en kommentar