city of the web

I walk the world late at night.
Does everyone here do the same?
I want to be the things I see,
Give every face and page my name.
I touch a link, take a right,
Pick up the pace, pass a fight.
Did I grow up just to stay afk?
I'm not immune - I love this tune.

I wanna love more.
I just wanna love more.

I span the web late at night.
It's in my mouth, it's in my hair.
The people fill the net because
The net fills the people, oh yeah.
I hit a link, avoid a freeze -
The web's warmer by a couple degrees.
I search your name. The sound of rain.
I'm not immune - I love this tune.

I wanna love more.
There's a river in my head.
I just wanna love more.
There's a river in my head.

The only way out is down.
The only way up is down.
The day roll by like thunder
Like a storm that's never breaking,
All my time and space compressed
In the low pressure of the proceedings,
And they beat against the sides of my life,
And the links all lead behind me,
So I wrap the keys around me and I go out.
There's a river in my head.
I'll take you home and make it easy.
Love more.

Flash av Gary Hayes, text Everything But The Girl

Inte girighet, logik. Okej, girighet.

För två år sedan kamikazeprivatiserade den borgerliga majoriteten i Stockholms stad det stadshusägda bolaget Centrumkompaniet som förvaltar ett tiotal stora centrumanläggningar och gallerior runt om i staden .

Oppositionen protesterade, men borgarna viftade bort alla farhågor om att en privat fastighetsägare skulle sätta sitt vinstintresse framför en långsiktig drift och allsidig sammansättning av verksamheterna i centrumanläggningarna. Så skulle det inte bli, försäkrade man. Nu visar det sig att den europeiska fastighetsjätten Boultbee som tog över Centrumkompaniet höjer hyrorna med 60% för att bli av med småföretagare och istället få in sina egna associerade kedjor. Dessutom sköter de sina lokaler riktigt dåligt, det är skräpigt och osäkert.

I ett inslag i TV4 kommenterar moderaternas stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd Kristina Alvendal detta med att ”När det gäller hyressättningen så är ju inte staden involverad i det överhuvudtaget” – vilket är precis själva problemet.

För själva poängen med att centrumanläggningar bör drivas i offentlig ägo är att det inte handlar om vilka fastigheter somhelst, utan om en infrastruktur för samhällsservice och kommersiell verksamhet.

Den policy och de målsättningar de drivs under har stor betydelse för utveckling och livskvalitet i hela stadsdelar, i hela staden. Att kontrollera den infrastrukturen ger makt och den makten har Alvendal & co glatt kastat i knäet på Boultbee som agerar enligt kapitalistisk logik och maximerar sin vinst utan hänsyn till vad det innebär för enskilda småföretagare eller utbudet. Tack för den totala frånvaron av ansvarstagande Kristina!

På en annan infrastrukturfront travas vinsterna på hög. Köttfärsdribblarmaffian i Ica-koncernen går mot ett rekordår rapporterar DN. Det syns dock inte i lönekuverten hos ICA:s anställda eftersom ”Alla [butiksanställda] måste vara klara över att lågkonjunkturen inte är över än” enligt vd Kenneth Bengtsson.

Vad lågkonjukturen mer konkret innebär för ICA:s del framgår inte riktigt, men det kan ju inte vara fruktansvärt eftersom koncernen gör större vinster än någonsin. Inte så underligt med tanke på att efterfrågan på dagligvaror är rätt oelastisk. Äta måste man ju göra hur det än och ICA kontrollerar drygt halva livsmedelsmarknaden i Sverige. Som konsument har man sällan något val.

Samtidigt som ICA-handlarna framgångsrikt håller nere löntagarnas andel av vinsten så pungslår man lika framgångsrikt sina små leverantörer. Själv tjänade däremot Kenneth Bengtsson 9 miljoner förra året, en lön han tycker är motiverad eftersom ”inte minst har styrelsen tyckt det”. Att skylla på någon annan är en god strategi, oavsett om man är borgarråd eller vd.

Nu bör det sägas till deras försvar att både Boultbee och ICA agerar såsom systemet påbjuder att de ska agera. Så som logik ser ut inom ramen för ett kapitalstiskt system. Det vill säga perverst. Michael Moore uttrycker det väl (och lite profetiskt):

”Människor vill tro att det inte är det ekonomiska systemet som ligger till grund för de här sakerna [girighet] – att det bara handlar om några ruttna ägg. Faktum är att kapitalismen innebär en legalisering av denna girighet. Det finns mörka drag i den mänskliga naturen, och girighet är ett sådant drag. Om man inte försöker införa restriktioner som begränsar det som kommer från den mörka sidan kommer den i stället att utvecklas bortom all kontroll. Kapitalismen begränsar inte vår girighet – den uppmuntrar och belönar den.”

Det privata ägandet av vitala infrastrukturer, vare sig det är centrumanläggningar, banker eller livsmedelsdistribution, motiveras från liberalt håll med att det i slutändan kommer gynna oss alla. Det privata ägandet strävar efter att ständigt rationalisera och effektivisera, ständigt pressa kostnaderna. Den som är effektivast vinner och det är väl bra för alla? Men tänk, skriver Lars Berge, om survival of ”the fittest” i själva inte alls är bra för gruppen, om framgång i själva verket bara är en liten, slemmig mask i en hög av bajs:

Darwin avfärdade parasiterna som degenererade snyltgäster. I själva verket kan de mycket väl vara den mest framgångsrika och sofistikerade livsformen på planeten. De finns åtminstone i fler arter än något annat levande. I sin lika blodisande som oemotståndliga bok Parasite Rex (Simon & Schuster, 2002) beskriver vetenskapsjournalisten Carl Zimmer bland annat hur larverna från en viss sorts plattmask kan ta kontrollen över myrors nervsystem. När solen går ner och de övriga myrorna återvänder till stacken styr de mikroskopiska parasiterna sitt värddjur till toppen av ett grässtrå där den infekterade myran resten av natten sitter orörlig och väntar på att bli uppäten av ett betande däggdjur. Kossans tarmsystem är nämligen plattmaskens slutmål. Har man en gång börjat tänka ekonomi i biologiska termer är svårt att inte dra paralleller mellan plattmasken och dagens giriga finansmän. Båda förvandlar en livskraftig organism till en viljelös zombie, leder den mot sin egen undergång för att sedan kunna suga ur nästa värddjur. Ingen vet vad det ska vara bra för. Bara att det händer.

Uppdatering ang. Boultbee-biten: Alliansfritt Sverige har mer detaljer om Alvendals ansvarslöshet. Björn Nilsson har följt Boultbees affärer och dess konsekvenser för Stockholm länge, bland annat här, här och här.

Vi måste ut ur den här unionen

Det gick precis som det var förutbestämt att gå på Irland. Det fanns, egentligen, aldrig något alternativ till ett ja. Det Irländska etablissemanget markerade med en pansarvagns finkänslighet att om folk är så jävla oförskämda att de röstar nej en gång till ska de inte räkna med mindre än helvetets alla kval, skam och isolering, förlängd arbetslöshet och fördjupad ekonomisk kris. Resultatet framtvingades, precis som då Sverige piskades in i EU 1994, genom rena hot- och maktutspel ovanpå en undervegetation av nonsensargument.

Minns hur det var 94: ”Det är roligare att säga ja” tjoade doadoakören av glättiga ungmoderater samtidigt som the leadsingers Ingvar Carlson och Carl Bildt, representanter för arbetarrörelsen och näringslivet sida vid sida, gemensamt hotade med att ett nej skulle göra Sverige fattigt och efterblivet (Precis allt det som sedan blivit verklighet för stackars Norge som ligger i botten av FN:s index för mänsklig utveckling - om man betraktar listan uppochner). Filmkritikern Hans Isaksson observerade efter en av SVT:s EU-debatter att makten stod mot en ”mycket sakkunnig, sympatisk och engagerad opinion”, men att makten ändå ”övertygade, inte med argument utan genom att sitta där”:

”Genom att hålla fram sin gisslan, bestående av sexton s k EU positiva fackförbundsordföranden, såg Carlsson till att varje angrepp på EU-linjen måste bli ett angrepp på svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse i dess helhet.”

Strategin gick igen i höstens kampanj på Irland. Att vara emot Lissabonfördraget blev att vara emot ekonomisk återhämtning och för isolationism i största allmänhet. Såhär kunde argumentationen låta:

”198,000 Irish jobs are directly related to EU trade and another 200,000 Irish jobs are indirectly related to EU trade. Most of those jobs are created by foreign companies, investing in Ireland because we are an English-speaking gateway to the EU market. […] A Yes to Lisbon sends a signal to Intel, and to other major employers, that Ireland is a central player in Europe and the right place to invest.”

Och under skrämselpropagandan, puckoargumenten:

“I know that for a small state like ours, having our own Commissioner is really important." Vote YES.”

“ I’m voting YES because giving sport a legal basis in the EU matters, as it means more funding for local sports teams and facilities”

“I’m voting YES because I can’t believe that human trafficking still happens, and I want to use my vote to stop it.”

Men ytterst förlorade nejsidan därför att den saknade alternativ. Inte så att det inte finns alternativa vägar som Europa skulle kunna följa, det har presenterats många sådana förslag (t ex det genomarbetade motförslaget om ”Demokratiernas Europa” vid själva framtidskonventet). Men de har aldrig släppts in på dagordningen, och därmed har frågan aldrig gällt annat än, som demokratikommissionär Wallström själv framställde saken, antingen ja till Lissabonfördraget eller ett handlingsförlamat EU. ”Det finns ingen plan B om Lissabonfördraget faller” underströk Wallström och övriga EU-ledare. Underförstått: det är på ert samvete, Irländare, om ni kastar hela vår kontinent ut i kaos.

Ingen (utom möjligen den tjurskallige egocentrikern Vaclav Klaus) orkar bära hela Europas motvilja mot EU:s utveckling på egen hand. Irland höll emot men föll efter. Inte entusiastiskt, av ren trötthet. På det viset har EU-eliterna kört ner sitt impopulära fördrag i halsen på Europas folk.

Så har ni, snart, er konstitution. Av PR-skäl lite omstylad och omdöpt med det där är bara spackel som går att tvätta av. Innehållsmässigt är det just vad ni hade beställt och bestämt. Grattis.

För min del anser jag att detta innebär framför allt en sak: i samma ögonblick som reformfördraget träder i kraft stärks skälen till att aktivt kräva ett svenskt utträde ur EU. Rejält. Samtidigt som – vilket är det enda positiva inslaget i Lissabonfördraget – en formell utträdesparagraf införs. Det blir alltså för första gången praktiskt möjligt att lämna unionen.

Då vi i vänsterpartiet nu diskuterar en omläggning av vår EU-politik – vilket är naturligt att prata om efter partiets usla valresultat i våras – vore det alltså inte alls orimligt att diskussionen handlade om att uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen. För så som EU-linjen har varit formulerad och praktiserad i partiets retorik har den dessvärre inte varit särskilt tydlig: Vänsterpartiet är emot EU och anser att sverige borde lämna unionen, men vi driver inte utträdeskravet aktivt. Ungefär så har det formulerats.

Då Lissabonfördraget blir verklighet så ändras förutsättningarna. Vi får nu en union som inte bara gör det mycket svårt att driva vänsterpolitik, vi får dessutom en union som tar ett avgörande kliv mot överstatlighet, legalt såväl som praktiskt. Riksdagen blir - i än högre grad - ett betydelselöst transportkompani, att all offentlig makt i Sverige skulle utgå från svenska folket blir ett smaklöst skämt. Lissabonfördraget är steget.

Detta var våra argument då vi krävde folkomröstning om Konstitutionen och Lissabonfördraget. Det är en riktig analys. Men ska den analysen överhuvudtaget gå att ta på allvar så är den enda politiskt konsekventa hållningen att vänsterpartiet driver utträdeskravet aktivt. Att inte driva kravet aktivt skapar ett glapp mellan analys och politik: Om nu EU är så hemskt som vänsterpartiet påstår, varför vill ni då inte lämna unionen? Därför att, öh, vi föredrar att kritisera från insidan där man får snacks samtidigt? Jag vet inte, vad svarar man? Mycket riktigt sade Lasse Ohly en del bra saker om Lissabonfördraget idag, men all skarp kritik sveptes in i otydlighetens töcken när Expressen inledde debattreferatet med att ”vänsterpartiet inte längre aktivt tänker kräva utträde ur unionen.” Jaha. Vad vilja egentligen vänstern?

Tydlighet för guds skull. Inget är viktigare i politiken.

Idag vore det god politisk pedagogik att tydligt prioritera upp utträdeskravet, med hänvisning till att det nu är praktiskt genomförbart och motiverat då vi ser hur EU nu tar ett avgörande kliv mot att ersätta det nationella självbestämmandet med den överstatliga nivån – i argumentationen för Lissabonfördraget beskrivet som beslutseffektivitet - det som jasidan 1994 lovade aldrig skulle inträffa.

Ett slopat utträdeskrav vore däremot usel pedagogik, det vore att sudda ut den klara skillnad som finns mellan oss och övriga partier i EU-frågan. Det vore att servera extremhögern samma möjlighet att muta in ett brett omfattat opinionsutrymme som de givits i andra länder där vänstern släppt EU-motståndet för att bli, vad vet jag, mysiga? Vänstern i Europa håller på att utrota sig själv genom att göra sig själv helt ointressant.

Att inte driva frågan om utträde vore dessutom en fundamental felläsning av opinionsläget och vartåt tiden kantrar. För i takt med att EU:s anspråk, självbild och retorik sväller har det börjat gå upp för alltfler från olika delar av det politiska spektrat att unionen är en svällande maktapparat som suger åt sig bestämmanderätt, men aldrig aldrig skickar den åter.

Inte minst i den mest vitala delen av det svenska politiska landskapet av idag, i kretsarna kring piratpartiet, finns det en vass och alltmer välformulerad EU-kritik. Piratpartisterna och alla som värnar om friheten på nätet har upptäckt att EU fungerar som en gated community dit politiska eliter åker iväg med överväganden om vår framtid och gör upp i ointaglig avskildhet. Att kräva en upplöst union och – i brist på handling på den punkten – svenskt utträde ur EU, kommer bara bli alltmer relevant framöver.

Blir det verklighet av kursändringen är vänsterpartiet alltså på väg att kasta bort ett av sina mest fundamentala existensberättiganden och särdrag just i det ögonblick då denna ståndpunkt blir verkligt politiskt nödvändig, nyttig – och inom räckhåll.

Vissa inom partiet tycks göra analysen att det katastrofala valresultatet i våras berodde på utträdeskravet. Jag vill mena att den analysen är så fel den någonsin kan bli. Vänsterpartiets dåliga valresultat kan enkelt sammanfattas härledas till att vi var den ständiga tvåan inom de frågor som fällde avgörandet för många väljare, jag skrev såhär på valnatten:

En hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

Många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.

Det fanns en enda gren där vi var bättre än alla andra och det var just EU-motståndet. Problemet var att vi faktiskt inte var så väldigt tydliga i vår paradgren. Som EU-motståndare var vi helt enkelt inte särskilt övertygande. Vi gav intryck av att vara lite obekvämma i rollen, trodde inte riktigt på oss själva, vågade inte stå ut som motståndare, istället för ”nej till EU” så talade våra valparoller och valplakat om att ”skicka en EU-kritiker till Bryssel”. Föga upphetsande. Föga mobiliserande.

Jag mötte många i valrörelsen som var osäkra på om vänsterpartiet fortfarande var motståndare och många som inte såg det som lönt att rösta alls eftersom, ungefär, ”alla partier är ändå för EU”. EU-motståndarna stannade hemma, slagna av uppgivenhet.

Och därför är den linjeändring som jag uppfattat att Jonas Sjöstedt förordar likaledes ett recept för irrelevans. Jonas vill att vänsterpartiets linje ska vara att ”medlemskapsfrågan är avgjord för överskådlig framtid. Därför fokuseras vår politik på att demokratisera EU, motsätta oss att unionen får mer makt och angripa dess marknadsstyre” (från bloggen).

Men vem vill sluta upp bakom ett parti som inte vågar stå för sin åsikt? Vem vill kasta sig in med sin begränsade ideella ork i en kamp som på sin höjd kan resultera i justeringar inom ett usel ramverk? Tillslut blir det bara avlönade politiska sekreterare kvar i kampen.

Intervjuad av Naomi Klein i Aftonbladet häromdagen kommenterade Michael Moore Obamas svårigheter att mobilisera aktivister till stöd för sin urvattnade vårdreform:

”Det är därför som Obama hela tiden vänder sig om och undrar var de miljoner människor är som skulle stödja honom, men ingen står där eftersom han valde en halvmesyr i stället för en verklig reform. Hade han valt att försöka genomföra den verkliga reformen – en riktig, offentligfinansierad allmän sjukförsäkring – tror jag att många miljoner människor skulle stödja honom.”

Den irländska folkomröstningens logik och utfall kan ses som en miniatyrmodell av det politiska läget i hela västvärlden, med en vänster som är stukad och räddhågsen, som finner sig i att vara på ständig defensiv och själv tjänstvilligt deklarerar sina egna åsikter som orealistiska och därmed göder föreställningen om att det inte finns något verkligt alternativ.

Men det finns ett alternativ och det är dags att det formuleras tydligt. Vänsterpartiet måste dra slutsatser av EU-valet, prioritera upp EU-frågan och tydligt säga som det är: Vi måste ut ur den här unionen. Innan det är försent.

Några andra om, framförallt, Irland, EU, Lissabonfördraget, demokrati och vänsterpartiet:
Nisse Sandqvist: Maktens cynism verkar funka och innan omröstningen, Rapport från Irland. Nemokrati: Sverige ut ur EU, Jinge: Ohly har rätt om Lissabonfördraget, Eva-Britt Svensson: När ska Irland rösta en tredje gång?, Mats Berglund: Det finns inga argument för att inte folkomrösta om lissabonfördraget, Fredrik Andersson: Några onödiga grundlagsparagrafer , The life of Avlo: En stor dag för EU - en nattsvart dag för demokratin., Jonas Sjöstedt: En svart dag för EU och europa, Lasse Strömberg: Varför bry sig?, Cornucopia: Innebörden av Lissabonfördraget - Sverige ett ockuperat land