Bihilismen

Här säljs inte en bil, här säljs en myt.

Att se miljöminister Andreas Carlgren begå våld på sig själv i Uppdrag Granskning i förra veckan var omväxlande roande, omväxlande plågsamt. Omväxlande direkt fasansfullt. Hur, undrar man, kan en människa som arbetat politiskt med en fråga hela livet för att nå en position där han äntligen kan utöva inflytande över dess lösning, vara beredd att så fullkomligt kasta sina egna mål och övertygelser över bord? Vilken framtida belöning har han utlovats i utbyte mot att framträda som en komplett idiot i TV? Carlgren framstod i reportaget mer som förste bilminister än som miljöminister. Han försvarade massbilism reflexmässigt, tycktes se antydningar om målkonflikter som blasfemier, och ville samtidigt inte resonera om problematiken, de signaler han skickar, det fördjupade stigberoende som väginvesteringarna skapar.

Carlgren hade inte läst rapporterna, verkade det som, men de myndigheter som har anvar för att utreda konsekvenserna av trafikplaneringen och de som agerat remissinstanser konstaterar, med starkt stöd i forskning och erfarenhet, att stora vägprojekt som Förbifart Stockholm inte kan få andra konsekvenser än ett ökat bilåkande, allt annat konstant.

Det gör inget, enligt miljöministern, de bilar som ska brumma på vägarna 2030 kommer vara helt koldioxidneutrala.

Tack för det löftet. Bilindustrins egna prognoser, redovisade i Uppdrag Granskning, pekar visserligen på något helt annat. Endast en del av fordonsparken kommer kunna köras på el eller förnybara bränslen 2030. Biltillverkarna siktar mot och utvecklar för ett ”flerbränslesamhälle” där fossila bränslen fortfarande utgör grunden. Inte så märkligt om man för en stund begrundar de naturvetenskapliga svårigheterna i att utan klimatpåverkan framställa förnybara mobila bränslen i de enorma mängder som behövs för att ersätta bensin- och diesel. Trots att bilarna successivt har blivit något energieffektivare under 90-talet och 00-talet har utsläppen som helhet från trafiken ökat, energieffektiviseringar har hittills ätits upp av mer bilåkande och fler lastbilstransporter.

Och det är också därför SIKA starkt rekommenderar en överflyttning från lastilstransporter och bilar till hållbarare energislag som kollektivtrafik och godståg. Ett sådant ”modal-shift” skulle enligt uppskattningar kunna minska koldioxidutsläppen årligen med upp till 4-5 miljoner ton, vilket ska jämföras med de beräknade effekterna av de skärpta utsläppskraven för biltillverkarna som EU beslutat om, som i full effekt år 2020 har potential att minska de årliga utsläppen med omkring 1,2 miljoner ton i Sverige.

Miljöministerns kontring på det? Att han tror på tekniken.

Ja, tro är väl vad det handlar om.

Efter reportaget framträdde CUF:s ordförande Magnus Andersson som tagit på på sitt uppdrag att vara än mer troende än Carlgren. Anderssons argumentation var att en miljard kineser står i farstun och ”väntar på att få börja köra bil” idag. Bara genom att inte minska vårt bilåkande i Sverige kan vi bidra till en ”snabb effektivisering av våra bilar och bränslen” och därmed se till att kineserna får miljövänligare bilar. Detta ”resonemang” utvecklas på bloggen:

”Minskar vi våra utsläpp genom sänkt tillväxt och mindre bilåkande så kommer vi inte ha pengar till forskning, klimatbistånd, handel med andra länder eller ha drivkraften att ta fram de bilar som släpper ut mindre.”

Så låter den centerpartistiska bävernihilismen i absolut högform. Vi måste alla hjälpas åt att åka mer bil för att minska utsläppen från bilismen. Och while we’re on it varför inte allihop äta mer griskött så blir grisbönderna bättre på att ta hand om djuren? Ta en korv. För grisarnas skull.

Nu har bilen i vår tid gjorts till mycket mer än bara ett färdmedel. Genom ett århundrade av framgångsrik marknadsföring har bilen förknippats, intimt och fullständigt, med bilder av välstånd och framgång.

En bil ska man ha, om man ska va något. På det viset har vi ersatt ett småskaligt närsamhälle och täta städer med ett samhälle anpassat för bilen. Och man säger: en bil ska man ha, om man vill kunna röra sig i det samhälle vi byggt. För nu har vi byggt det så att det är otryggt att gå och krångligt/livsfarligt att cykla.

Och ett samhälle anpassat för bilen måste man bygga, om man som land vill vara något att räkna med.

Här säljs inte en bil, här säljs en ideologi.

Den här mäktiga bilden har sålts jorden runt. Det har tagit decennier att ens börja utmana den i ett land som Sverige och i länder som USA är den fortfarande omöjlig att rubba. Priset i form av miljöförstöring, oljebereonde och förstörda städer är oerhört.

Den stora ironin i sammanhanget är att kineserna redan har det mest energieffektiva och geniala urbana transportmedlet i världen – cykeln – utbyggt till perfektion. Hundratals miljoner kineser tar dagligen cykeln dit de ska istället för en bil. det är smidigt, rent, billigt, säkert, hälsosamt och utan trafikstockningar.

Men bilden av bilen kavlas ut, kineserna ska övertygas om att cyklandet är ett tecken på fattigdom, liskom vi blev pålurade samma lögn en gång. De ska luras att tro att nyckeln till frihet är bilen, att de blir lyckligare om de ersätter cykeln med bilar. Så som vi blev inbillade en gång.

Så kastar de en bättre modell överbord för en skituppfinning. 2004 skrev China Daily:

"The bike has been downgraded from one of the most significant family purchases some 20 years ago to a cheap machine used mainly by the poor. [...]"

"The government doesn't really care about bikes. They do not have a policy for encouraging bicycle riding," Amanda Cui of the Beijing environmental group, the Global Village, told AFP.

In fact they often discourage bike riding. […] Beijing's bicycle lanes, once some of the nicest and safest in the world, have increasingly been transformed into motor vehiclular lanes or parking areas, much to the dislike of those who still rely on the bike."

Hur bör vi förhålla oss till det här? Kan vi på något sätt medverka till att hjälpa kineserna att inse att de inte behöver övergå till bilar? Knappast om vi samtidigt själva ökar vårt bilåkande –då bidrar vi enbart till att stärka föreställningen om bilen som en nödvändig ingrediens i ett rikt samhälle.

Danskarna gör något annat. Till världsutställningen i Shanghai skickar de en gigantisk cykelparkering. Pedagogiken är glasklar: i Danmark, ett av världens rikaste länder, cyklar man.

Hade Magnus Andersson fått bestämma skulle Sverige skickat dit en bilpaviljong.
Så jävla grönt. Är det ju inte direkt.