Hörde idag Göran Dahlberg presentera sin bok ”Hemliga städer: Rädslans urbana former” på stadsmuseet. Presentationen rörde sig främst kring innehållet i bokens undertitel, med fokus på gated communities, men det är svårt att komma förbi det fantasieggande förledet. Redan själva orden hemliga städer fungerar som de magiska dörrarna man kan hitta i sagor, gömda bakom vadmalsbitna kappor, inuti farfars höga golvur, i botten av kaninhål. Dörrar som leder ut till andra världar.
Att det alls existerar autonoma hemliga städer, en del planlagda och byggda av stater för forskning eller – oftast – militär verksamhet, andra uppförda av flyktingar eller av utstötta grupper – är inte bara en uppeggande utan framförallt en uppviglande tanke. Detta eftersom den pekar mot öppningar; det finns vägar ut ur det här samhället.
En värld utan hemliga städer och utan rykten om hemliga städer, är en fattig och enfaldig plats. Upplösandet av den genuina utsidan, de sub- och exokulturella mysteriernas försvinnande, är en av globaliseringens stora förluster. Den krymper synfältet.
Så alla samtal som börjar med orden hemliga städer kastar oundvikligen tankarna ut i allt vidare banor.
Begreppet hemliga städer rymmer många paradoxer. När Dahlberg beskrev gated communities som exempel på hemliga städer – i bemärkelsen av att insidan är oåtkomlig och okänd för oss på utsidan – så konstaterade han att dessa därmed befinner sig i konflikt med idén om den öppna staden. Sant. En stad av gated communities är en stad av öar, där utsidorna, träsken mellan de ordnade öarna, blir en alltmer osäker mark. Eftersom omsorgerna riktas inåt.
Men, samtidigt: gränser runt ett område kan vara en förutsättning för en annan inre öppenhet. En öppenhet som inte hade kunnat uppstå om inte gränserna fanns där. Förföljda och förtryckta grupper, minoritetskulturer i den stora staden, kan inom ramen för en yttre avgränsning upprätta frizoner där en alternativ kultur kan blomstra, i konflikt med majoritetskulturens. Historien är sprängfylld med exempel: från Europas judiska ghetton till The Castro i San Franscisco där HBT-grupper erövrade ett öppet självförtroende som med tiden fick globala följder.
De mer eller mindre täta yttre gränserna och hemlighållandet kring städer eller delar av staden kan alltså vara själva förutsättningen för frihet. Mellan Haussmans boulevardsystem i Paris fanns gyttret av svårnavigerade och tätbefolkade gränder kvar och gäckade makten. Militären behärskade boulevarderna men kunde inte göra någonting åt grändernas befolkning av revolutionärer, oppositionella och fritänkare. Kanske var hålen mellan Haussmans Boulevarder på så vis en förutsättning för republikens återkomst.
När den auktoritära makten strävar efter att bli panoptisk är gyttret en motstrategi. Mike Davis har beskrivit hur Pentagons militärstrateger i sina framtidsprognoser talar om de vindlande gränderna i slummens kåkstäder som det främsta hotet mot imperiets stabilitet och ostörda herravälde. Gång på gång är det ur de hemliga gränderna som motståndet reser sig, något som aldrig har skildrats bättre än i Gillo Pontecorvos The Battle of Algiers (1966), där Casbahn själv, med gyttrets explosivt revolutionära potential, spelar huvudrollen.
Det judiska ghettonas historia, från medeltiden till förintelsen, illustrerar samtidigt en dubbelhet. Hur ghetton kan vara både fristäder och förvandlas till fällor. Idag, när innebörden i ordet ghetto har förändrats, tenderar vi att enbart urskilja det senare perspektivet och därför uppfatta alla former av ghetton som problematiska. I synnerhet minoritetsghetton och gated communities, medan den bredare ”medelklassens” sammanklumpning med likar med lika barn i egna stadsdelar mera sällan diskuteras som ett samhällsproblem.
Ibland kan hela städer fylla det historiska ghettots funktion som kulturella fristäder. Också det är ett spår som löper genom historien. Slavarnas fristäder och fria republiker, som Liberia, är också det exempel på de hemliga städernas dubbelhet. Å ena sidan var det ett upplyftande rykte om ett förlovat land, de förtrycktas egen fria republik. Å andra sidan stöttades idén om Liberia också av rasistiska vita amerikaner som såg ”repatriering” av frigivna slavar ”hem” till Afrika som det bästa sättet att få ett rasrent Amerika.
Hur ska man då förhålla sig till det som var huvudtemat för Dahlbergs presentation idag, gated communities? På ett omedelbart plan är det naturligt att se dem som ett led i städernas sönderfall i enklaver. Men det är inte så enkelt som att säga att alla gated communities är lika dåliga, eller ens, nödvändigtvis, dåliga. Ordet består ju nu av två delar; gated, community. Den senare delen, gemenskap, är inte överhuvudtaget negativ, utan, tvärtom, ett vida eftersträvat värde. Rentav livets hela mening. Portar, murar, är inte heller i sig negativa. Hela staden består av portar och murar, dörrar och väggar, som möjliggör att parallella och vitt skilda aktiviteter kan försiggå tätt intill varandra. Portarna och murarna är en förutsättning för stadens själva existens.
Det är när murarna och portarna innesluter en utifrån oåtkomlig gemenskap som det upplevs som ett hot mot den större gemenskapen.
Har vi dock gjort den definitionen av gated community, en instängslad gemenskap, är det svårt att se varför inte samma upprördhet och diskussion drabbar bostadsrättsföreningarna med sina låsta grindar och avskilda innergårdar. Det är, fastän mindre uttalat, instängslade gemenskaper, gated communities, i sin europeiska form. Ibland med stränga uppförselkoder och lokala sheriffer.
Det rör sig, oftast, när det gäller instängslade gemenskaper, inte om några alternativa livsstilar där stigar leder till nya utsiktspunkter över själen och nya grönskande dalgångar öppnas för det mänskliga umgänget, utan enbart om ren xenofobi och privatiserad säkerhet i syfte att slippa dela ansvaret för det gemensamma samhället. Kunna vända ryggen till problemen. Att öka några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet.
Men om den inre gemenskapen är av en karaktär som inte kan samexistera med den större, hur bör man se på det då?
Hösten 1850 besökte Fredrika Bremer Shakersamhällena New Lebanon och Canterbury i USA. Hon betraktade skeptiskt vissa aspekter av de religiösa sekternas liv, men berördes samtidigt starkt av deras storfamiljer, där könen lever nära varandra, fastän i celibat: ”I sina stora familjer försöker de skapa det kärleksliv, som är den lilla familjens vackraste blomma.” Om detta skrev hon i reportaget Hemmen i den nya världen. Möjligheten att upprätta autonoma samhällen var förutsättningen för utvecklingen av detta alternativa sätt att leva, skriver hon:
”Man må säga vad man vill och ställa till det bäst man kan i det stora samhället, men det kommer alltid att behövas orter, dit de skeppsbrutna i livet, de levnadströtta eller de ensamma och svaga skall kunna fly för att få en fristad. [...] Där man och kvinna skall kunna mötas och umgås i syskoinlig välvilja och vänskap under en gemensam verksamhet till varandras nytta. Detta kan de här. Shakersamhället är så när som på några små inskränkta egenheter, ett av de bästa små samhällen i världen och ett av de nyttigaste inom det stora samhället.”Det finns, just genom gränserna en möjlighet till kulturell parallellexistens och därmed en idémässig växelverkan mellan den inåtvända gemenskapen och det yttre ”stora samhället” som kan berika också den större gemenskapen. I det här fallet innebär shakersamhällena alltså inte att den lilla gruppens frihet sker på bekostnad av det gemensamma rummet. Istället kan den hemliga staden genom sin existens som alternativt levnadssätt bidra till utvecklingen av den vanliga staden och utgöra en del av ett nödvändigt vaccin mot de monokulturella tendenserna.
För att återkoppla till de hemliga städerna; det gick förra året ett rykte i Kina (påstod The Local) om en "hemlig lesbisk stad" dold i de svenska skogarna: Shakebao [sic!]. Enligt ryktet hade staden grundats redan 1820 ”av en rik änka” och ”stora delar av befolkningen i stan är lesbiska skogshuggare, och män får under inga omständigheter tillträde – då "slås de halvt ihjäl" av kvinnliga poliser.”
En lesbisk gated community. Och en fantastisk historia. Hoppas bara att någon trodde på den och blev styrkt i sin övertygelse om sin identitet och läggning och bestämde sig för att en gång kunna ta sig till Sverige och söka sig till Shakebao. Den hemliga staden i Norrland, som kanske inte finns, vem vet, men som redan som rykte öppnat en utsikt mot en annan värld. En dörr i sagan, bakom tallskogen.
Inlägg
