Bara politik kan undvika Jevons paradox

Det sker hela tiden och förmedlas ofta i glada notiser och glättiga reklamtexter. Inte sällan bakas det in i politiska tal av tacksamma talskrivare: En ny tekniklösning har möjliggjort en förbränningsmotor som är 5% mer effektiv. En ny byggmetod minskar behovet av energianvändning för uppvärmning med 30%. Ett nytt datorprogram innebär mer energioptimerade starter och landningar för flygplan. Ett datoriserat trafikledningssystem innebär varutransporter som alltid kör den kortaste rutten.

Se bara, vill rapporterna säga: vi är på god väg att lösa det här! Miljöalarmisterna må skrika i högan sky om alla kriser som ligger framför oss och ditten och datten, men steg för steg fixar tekniken biffen och optimerar samhället mot fullständig hållbarhet!

Problemet med rapporterna om successivt allt bättre och bättre tekniklösningar är att de visserligen är både trevliga och i sig positiva. Men när de tas till intäkt för att hävda att vi därmed rör oss åt rätt håll, mot ett hållbart samhälle, blir det direkt lögnaktigt.

För det finns ett andra led i alla effektiviseringsprocesser: vad händer sen? Vad händer med det utrymme som effektiviseringen frigör? En minskad bränsleförbrukning innebär att en bilist får lite mer pengar kvar i plånboken som kan användas till annan konsumtion, kanske fler bilresor. Effektiviserade starter och landningar innebär att flygbolagen får möjlighet att göra fler flygningar. Ett smart trafikledningssystem för ett transportföretag innebär att de kan åta sig fler körningar.

Effektiviseringen frigör ett utrymme och det är egentligen först i det ögonblicket som frågan blir politisk: vad ska det utrymmet användas till, vem tillfaller det? Hur undviker vi att det inte i nästa led istället resulterar i ökad konsumtion och därmed totalt sett ökad energianvändning, det som kallas för Jevons Paradox.

Successiva och kumulativa effektiviseringar och en kontinuerlig produktivitetsutveckling är inget nytt. Under hela tekniksamhällets existens har ingenjörer kunnat slå sig för bröstet och presentera siffror på förbättringar. Det ligger i teknikens – och människans – natur att ständigt söka bättre lösningar. Därför sker det också ständigt framsteg inom alla teknikområden, även om det blivit allt svårare att uppnå revolutionerande nya nettoeffektiviseringar i gamla teknologier av samma skäl som det blir allt svårare att pressa rekorden i gamla friidrottsgrenar.

De största energieffektiviseringarna i ångmaskiner och förbränningsmotorer åstadkoms redan under 1800-talet och början av 1900-talet. Genom uppfinnandet av Parsons ångturbin 1884 ökade ångmotorns verkningsgrad från 10-12 % för den gamla kolvångmaskinen till 30 % för åntgurbinen. När vattenångan senare byttes mot kvicksilvergas höjdes verkningsgraden till 41, 5 %. Kolförbrukningen vid kolkraftverken sjönk från 1,5 kg kol per kilowattimme 1913 till 0,6 kg 1928. Men innebar det att den totala förbrukningen av kol minskade? Nej, tvärtom, idag är den större än någonsin, trots fortsatta effektiviseringar och successiva teknikförbättringar.

Effektiviseringarna har helt enkelt omvandlats till ökad konsumtion.

Sambandet mellan successiva effektiviseringar å ena sidan och en ökad total resursanvändning å andra sidan, löpte som en röd tråd genom 1900-talet. Energieffektivisering är därför ett mycket tveeggat vapen. Visst kan det leda till förbättringar för miljön. Men oftast blir det istället, allt annat konstant, tvärtom. Därför räcker det inte med att staten genom teknikupphandling, skatter och andra åtgärder driver fram successiva effektiviseringar. Sker enbart detta blir det istället med mycket stor sannolikhet direkt kontraproduktivt. Det gäller att politiken vill och klarar av att agera i nästa led: det ekonomiska utrymme som effektiviseringarna frigör måste antingen genom direkta skatter, avgifter, prishöjningar eller genom andra åtgärder undandras från att hamna i ökad konsumtion som leder till ökad energianvändning och resursförbrukning.

Ett sätt kan vara genom en successiv arbetstidsförkortning som realiseras stegvis i takt med produktivitetsutvecklingen, ett annat sätt kan vara genom en trendmässigt växande andel av ekonomin som får gå till offentliga investeringar.

Men alliansen är ideologiskt oförmögna att ens ta i frågan. Istället slänger de glatt mer bränsle på energi- och resurskrisbrasan och hojtar oprecist om individens valfrihet. Det kan vara värt att påminna sig nästa gång de lyfter ett tekniskt framsteg som en vinst för miljön. Har ni sett till att det verkligen blivit en miljövinst? Eller skiter ni egentligen i det?

Samtidigt på andra håll: V kräver avveckling av kärnkraften vid maktskifte