Mannen utan fantasi

Det har länge varit uppenbart att vi har en statsminister som inte utrustats med någon större grad av föreställningsförmåga. Många är de tal där Fredrik Reinfeldt överträffat sig själv genom sin unika blandning av högtravande skriftspråk och sina plankstela försök till metaforer.

Det handlar inte bara om en trogen tillämpning av Schlingmann-svenska, de begrepp som Orwellifierats av regeringens egen språksmed. Reinfeldt är i en klass för sig. Det är som om han hade uppfunnit en alldeles egen form av corporate bullshit. Ett språk som just genom att det blir så svårgenomträngligt och skaver på så många ställen, blir närmast omöjligt att angripa. Av hänsyn till svenska språket blir den kritiske lyssnaren tvungen att stänga av.

Kanske är detta egentligen Reinfeldts största politiska tillgång.

Bengt Göransson gjorde förra året en genomgång av den regeringsförklaring som Reinfeldt allvarsamt och utan att blinka läste upp i riksdagens talarstol. Bengt Göransson konstaterade att de språkliga bilder som används i ett resonemang säger väldigt mycket om argumentets intellektuella rimlighet:

”Jag brukar följa upp metaforen till dess yttersta gräns. Håller den, då är bilden relevant och argumentet intellektuellt rimligt. Spricker den, ska man vara försiktig. Det tyder på att den som använder den inte tänkt tanken fullt ut.”

Reinfeldts regeringsförklaring var med denna läsning ”en både skakande och roande upplevelse” tyckte Bengt Göransson och citerar ur talet (kursivt) samt kommenterar:

"Finanskrisen är en ovälkommen gäst" och det är inte banker och finansinstitut som "river upp krisens svallvågor", utan hela länder som är roten.

"Roten till svallvågorna" – upptakten till regeringsförklaringen är lovande. Men det blir snart ännu bättre:

Skuldstormen knackar på dörren till länder med höga skulder. Den tar sig in hos dem som har ägnat sig åt att bygga upp stora utgifter för lånade pengar.

En storm som, kanske rentav lite försynt, knackar på dörren! Utgifter som byggs upp! Sjösjukeprosa brukar jag kalla detta.

Där lån bygger skuldberg. Där rivs självbestämmandet ned. ...Vi ser hur oron äter sig allt djupare in i ekonomier med krav på smärtsamma åtgärder.

Det är ekonomier som känner oro i Reinfeldts värld, inte människor!

I land efter land ekar nu demonstrationstågen mellan krispaketen.

Förgäves försöker jag konkretisera för mig bilden av ett demonstrationståg som ekar mellan en massa paket. [...] Regeringsförklaringen innehåller många höjdare för den som gillar pekoral:

Nu behövs alla goda krafter. Till stöd för ett Sverige med ordning och reda i sin ekonomi. Där vi slår vakt om vår välfärd. Till stöd för den öppenhet som omfamnar nya jobb, ser varje människas förmåga och möjlighet att bidra.

Hur går det till när en öppenhet omfamnar nya jobb? Och en öppenhet som ser förmåga hos levande varelser är visserligen en fascinerande tanke, men glasklar är den knappast.

Detta är, precis som Bengt Göransson anmärker, på samma gång roande och skakande. Skakande därför att de oklara formuleringarna vittnar om ett mycket grunt tänkande. Kanske rentav en grund tankeförmåga.

Med tanke på det kan det framstå som märkligt att Reinfeldt alls har lyckats vinna två val. Men man bör hålla i minnet att också George W. Bush – som var erkänt korkad – blev vald och omvald. Hjärna är trots allt inte allt. Man kan vara trevlig också. Eller åtminstone framställas som harmlös och koras till mr. Fredagsmys. Surfa på det. Undvika granskning och istället prata tacos och Uggla när helst tillfälle bjuds.

Därtill besitter Reinfeldt även en instrumentell förmåga som lätt kan förväxlas med en sorts ansvarstagande allvar. Detta karaktärsdrag har gjort det möjligt för Reinfeldt att på en och samma gång hjälpa höginkomsttagare att kissa i brallorna och samtidigt framstå som en ansvarstagande statsman som tar allvarligt på framtidens utmaningar.

Så kom då dagens utspel om att svenskarna borde lära sig att jobba till 75, vilket ger män fyra härliga år som pensionärer innan de, i genomsnitt, trillar av pinn kring 79,1 år. Fast det skiljer ju mellan folk och folk det där. I stadsdelen Älvsborg i Göteborg lever männen i genomsnitt i 83 år idag, medan männen i Bergsjön i genomsnitt dör vid 74. De får alltså i Reinfeldts framtidsland jobba ett år efter döden.

Oboy alltså. Ett sällsynt anfall av uppriktigt klarspråk från statsministern. Det är inte en slump att det inträffar i just den här frågan. För det tycks alltmer som att Fredrik Reinfeldt egentligen bara har tänkt en enda stor tanke i sitt liv. En tanke som uppenbarligen varit så omvälvande att den lagt sig som ett filter över hela hans värld, är viktigare än allt annat: Folk. Måste. Jobba. Mer.

Denna torftiga ersättning för en vision om framtiden går som en röd tråd genom Fredrik Reinfeldts politiska karriär.

I ungdomsromanen ”Det sovande folket”, skriven som 28-årig ordförande för MUF, utnämner han ”den mänskliga lättjan och strävan efter bekvämlighet” till sin politiska huvudfiende.

Alliansens omtolkning av arbetslinjen bygger på samma idé. Det primära målet är att öka antalet arbetade timmar per arbetare, inte att fördela timmarna jämnare i befolkningen. De som, i syfte att hålla uppe den ”icke lönedrivande” nivån på arbetslösheten, tilldelas den kapitalistiska ekonomins statistroll som arbetslösa, måste samtidigt tvingas att jobba utan lön genom att jagas med blåslampa. För ingen får någonsin någonsin sitta still. Den som unnar sig att sjunka ner, ens en liten stund, blir precis som degbollen i boken:

Hur denna ganska dystra föreställning om människan fastnat i Reinfeldts huvud överlåter jag till hans anhöriga att spekulera kring. (Eller fråga honom rakt ut, brukar vara bättre för alla parter i det långa loppet även om det är jobbigt just när frågan ställs). Men fast sitter den uppenbarligen. Reinfeldt tycks helt enkelt vara genuint övertygad om att den tid då människor inte säljer sitt liv som lönearbete är bortkastad tid.

Så det verkar tillslut som att det är i fantasin det brister, i hans förmåga att tänka bortom lönearbetstiden, att tänka tanken att det faktiskt kan vara så att det är på vår fritid som vi skapar verkligt stora värden:

Att pensionärer kan bidra till ekonomin och samhället genom ideellt arbete, föreningsaktiveter, umgänge med barnbarn och på tusen andra sätt. Att det kan vara först genom pensionen som människor får tid och möjlighet att gå den där snickarkursen, rusta upp huset som fått förfalla, läsa ikapp böckerna som aldrig hanns med under arbetslivet. Att det kan vara först då man får tid och ork att bli den man drömt om att vara, göra det man försummat hela sitt liv. Att en politisk uppgift borde vara att se till att skapa mer utrymme för människors fantasi och kreativitet. Att öka människors fria tid, inte ständigt sträva efter att minska den. DEN tanken har aldrig föresvävat Reinfeldt.