Ständig utlänningskontroll i det gränslösa Europa

Idag har det rapporterats om polisens avsikter att förstärka den ”inre utlänningskontrollen”.

– Vår inre utlänningskontroll måste förstärkas kraftigt, säger Kenneth Mandergrehn vid Rikskriminalen, som leder polisens arbete med att bygga upp en central ”gränskontrollsenhet”. Gränskontroll är egentligen en missledande benämning, för enheten skall även ”samordna utlänningskontrollen inom landet” för att göra ”utlänningskontrollen till daglig rutin”.

Bakgrunden är vårt medlemsskap EU:s passunion, Schengen. Kenneth Manderehn intervjuas i Ekot:

– Vi är tvungna att ta till de kompensatoriska åtgärder som är möjliga när det gränslösa Europa är ett faktum. Vi har möjligheter att i stället kontrollera personer inne i landet i olika situationer

[...]

– När vi kontrollerar andra saker, exempelvis körkort eller nykterhet så kontrollerar vi även den här saken om det finns anledning till det, säger Kenneth Mandergrehn.

Så detta är ingenting som kommer att drabba alla som fastnar i trafikkontroller?

– Nej, det kommer det inte att göra.

Den förstärkta utlänningskontrollen kommer alltså inte drabba alla som fastnar i trafikkontroller, kontroll genomförs bara ”om det finns anledning till det”. Vad den ”anledningen” består i ger tillämpningen vid den inre gränskontrollen - passage mellan Schengenländer - en fingervisning om: det hänger på hudfärg och brytning. Naturligtvis.

Att bli ledd åt sidan vid passkontrollen för att bli dubbelkollad på etniska grunder är kränkande nog. När samma särbehandling även skall tillämpas vid vanliga vardagsresor inom landet, då blir det till en ständig påminnelse om att en invandrare, även tredje generationens, aldrig blir en självklar medborgare, alltid förblir misstänkt. Därmed upprättas – i den fria rörlighetens namn - en slags mentala checkpoints, á la den psykologiska tortyr Israelerna ägnar sig åt på Västbanken.

Att den inre utlänningskontrollen förstärks och samordnas ytterligare via Europol och det Europiska registret över ”efterlysta eller på annat sätt eftersökta” – SIS, är ingen beklaglig bieffekt av Schengen, det är själva vitsen med den ”Europeiska integrationen”.

Tullunionens fria rörlighet förutsätter en ständigt ökad samordning av den inre kontrollen. Den ”gränsöverskridande brottsligheten” är ett argument för utvidgade befogenheter som har den finessen att det aldrig blir trubbigt: ju mer den inre rörligheten ökar, desto mer välmotiverat blir det med en stärkt federal polismyndighet.

Det är också i den riktningen EU-kommissionen och kärnländerna driver på. Efter EU-toppmötet i december har kommissionen gjort framstötar för att göra Europol till en myndighet med ansvar för att bekämpa ”alla former av allvarlig brottslighet” – alltså inte bara samordning mot gränsöverskridande brottslighet och inre gränskontroller utan även brottsbekämpning inom länderna. Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Belgien har kommit överens om att bilateralt fördjupa sitt polissamarbete i vad som kallas Schengen III, i praktiken ett sätt att gå runt ministerkonferenserna och EU-parlamentet och ange riktningen för övriga EU-länder. Statewatch skriver mer om det här.

Så rör sig integrationen oundvikligen i en given riktning. Det finns bara ett värdigt och fungerande alternativ för den som vill undvika att vakna i en polisstat. Att vi lämnar EU.

Andra bloggar om: politik, Schengen, EU, Europol

Platser att vänta på

Under den träffande rubriken magisk regionalism tipsar Arkitektur om Christopher Herwigs fotografier av bushållplatser i Kazakstan och Uzbekistan. Tillsynes mitt ute i ingenstans står genomarbetade, stundtals fantastiska, väntkurer i vackert dekorerad betong. En del av dem har monumentala drag, sin litenhet till trots.

Antagligen skulle motsvarande program varit omöjligt i Sverige, i vårt rationella samhällsbyggnadsklimat skall en busskur alltid se ut som en busskur, inte som ett litet tempel, kollektivtrafikresenärerna måste jukänna igen sig.

Väntplatsen är en universell byggnadstypologi, den finns nästan överallt, men dess gestaltning är just regionalistisk. Väntkuren svarar alltid i första hand mot lokala funktionella behov och kulturella sedvänjor. Busshållplatsen, taxikuren, bänken, återspeglar därigenom det lokala i det universella.

Arkitekten Lena Hackzell har skrivit och fotat boken Kur i ur och skur, en sammanställning av busskurer från hela världen, som kan läsas lika mycket som en spännande antropologisk berättelse som en arkitektonisk.

I ett kyligt land som Sverige är skydd mot vind och regn de viktigaste egenskaperna för en bra väntplats. Tidtabellen sitter väl synlig och belysning är en viktig funktion. Det skall gärna vara av glas, för att vi känner oss tryggare om vi ser ut ordentligt. I varmare länder är det istället en skuggad yta, där solen avskärmas, som definierar väntutrymmet. I Indien ser många väntkurer på landsbygden ut som betongbunkrar med reklamen påmålad direkt på betongen. Den resenär som missat dagens buss kan via en stege klättra upp på taket och sova över. Kvinnorna i byn ser till att det alltid finns en kruka färskt vatten vid väntplatsen, skriver Lena Hackzell.


Väntkurer i Indien, foto: Lena Hackzell

Att sova över på busshållplatsen är ur ett svenskt perspektiv, vid sidan av att det låter kallt, socialt anakronistiskt. Få svenskar skulle kunna tänka sig att sova ute i offentligheten, det gör bara alkisar och uteliggare. På den indiska busshållplatsen är det däremot fullkomligt naturligt.

Eftersom man stannar längre på väntplatserna på platser där kollektivtrafiken inte alltid följer tidtabellen så är utformningen av väntkuren mer inriktad på att skapa en trivsam mötesplats där man kan stanna lite längre. I den svenska väntkuren befinner sig man inte längre än nödvändigt. Man kommer strax innan bussen ska gå och blir irriterad om den är mer än tio minuter försenad.

Liksom all arkitektur och regionala särdrag överhuvudtaget, så är väntkurer idag utsatta för den centripetala rörelsen mot en och samma stil, en och samma modell. Lena Hackzell berättar om de Estniska väntkurerna byggda av återvunna lokala material, som nu successivt byts ut:

”I Estland är det också vanligt att väntkurerna byggs som ett kryss med fyra bås, ett åt vardera väderstrecket. Därmed kan man söka skydd från blåst och regn oavsett vindriktning. Successivt byts nu många av dessa lokalt tillverkade kurer ut mot moderna, mer likformade varianter, men det är intressant att notera vilket oändligt utbud en lokal kreativitet kan ge även då förtusättningarna är begränsade.”

Väntkur i Estland, foto: Lena Hackzell

En motståndsrörelse för en kritisk regionalism kan använda väntkurerna som ett övningsobjekt.

Thailand, foto: Lena Hackzell

Österrike, foto: Lena Hackzell

Peru, foto: Lena Hackzell

Bland de få ikoniska busshållplatserna i Sverige utmärker sig Svampen på Stureplan. Den uppfördes på 1930-talet som ett väderskydd i anslutning till flera spårvagnslinjer. Spårvagnarna är nu försvunna men betongplymen hade sådana kvalitéer som mötesplats och installation att den blivit kvar:

Foto: Wikipedia

Andra bloggar om: arkitektur, kritisk regionalism, lena hackzell, busshållplatser, kollektivtrafik, infrastruktur

Ung Vänster anmäler Svenskt Näringsliv för bestickning

Ung Vänster anmäler idag Svenskt Näringsliv för bestickning. Det är en nödvändig markering för att freda skolornas frihet från påverkan och undervisningens objektivitet.

Anmälan handlar om den utlandsresa som Svenskt Näringsliv bjöd 200 svenska gymnasielärare på under hösten, och det starkt vinklade ”undervisningsmaterial” som nu lanserats som en uppföljning till resan. Ung Vänster skriver i anmälan:

”Den svenska skolan ska vara opartisk. Vi anser att Svenskt Näringslivs bekostande av 200 lärares resor ut i Europa i syfte att ta fram ett material åt just Svenskt Näringsliv krockar med principen om skolans oberoende.”

Svenskt Näringsliv är en opinionsbildande intresseorganisation som varje år lägger ner stora summor på att driva politiska frågor till fromma för sina uppdragsgivare. På agendan står sådant som slopad förmögenhetsskatt, sänkta skatter i allmänhet, pigavdrag, nej till könskvotering, avregleringar och privatiseringar, begränsad facklig konflikträtt med mera.

Att påverka skolorna är inget nytt påhitt från Svenskt Näringsliv, men för varje år som går blir de allt djärvare. Balanserande röster och motbilder saknas och många lärare verkar dessvärre inte ens vara medvetna om att Svenskt Näringsliv är en politisk kampanjorganisation. Elever har förstås, utan att kritiska synpunkter hörs, ännu mindre möjligheter att genomskåda propagandan.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv pumpar ut gratis vinklade läromedel, arrangerar temadagar och bjuder lärare på utlandsresor så är det uppförsbacke för de politiska ungdomsförbunden att ens släppas in för att hålla ett bokbord i entrén. Och klasspresentationer är det inte att tala om när det inte är valår.

Svenskt Näringsliv har förstås all rätt att verka opinionsbildande i enlighet med sina uppdragsgivares intressen, men den svenska skolan måste lära sig att freda sig och det måste vara tydligt att Svenskt Näringsliv representerar ett samhälleligt särintresse. Bjudresor och vinklade skolmaterial kan inte tillåtas sippra in och färga undervisningen.

Uppdatering: Tora och Oskar skriver om det.

Andra bloggar om: Svenskt Näringsliv, politik, skola

Det handlar om makt

Gårdagens största ickenyhet var att Centrum för Rättvisa, under ledning av förre MUF-ordförande Gunnar Strömmer, i sin ”oberoende undersökning” kom fram till att Wild'n'Fresh på ”nio punkter av tio” gav sina anställda bättre villkor än kollektivavtalet. Eh, förvånande att ett beställningsjobb resulterar i just det resultat som beställdes.

Ali Esbati gör en genomgång av rapporten här och HRF gör en här. Båda är läsvärda.

När det gäller den tionde punkten, försäkringsskyddet, skriver Centrum för Rättvisa att restaurangen nu har ”åtgärdat saken genom att teckna samma försäkringspaket som ingår i kollektivavtalet.”

Som Malin Olsson på LO Ungbloggen konstaterar så är det med andra ord tack vare fackets blockad som ett mer heltäckande försäkringsavtal nu tecknats för de anställda på Wild’n’Fresh. Facklig kamp gör skillnad.

Advokat Toivo Öhman har tidigare på uppdrag av HRF gjort en annan genomgång och funnit att villkoren för de anställda på Wild’n’Fresh är sämre än kollektivavtalet. Det må egentligen vara hur det vill med den saken, för det är inte villkoren just här och nu som striden handlar om utan om löntagarnas – alla hotell- och restauranganställdas – möjligheter att kräva bra villkor på sina arbetplatser i framtiden. Snart inleds en avtalsrörelse där HRF:s mål, bland annat, är att förhandla fram en tusenlapps lönehöjning. Fackets – löntagarnas – förhandlingsstyrka är då beroende av organiseringsgraden och kollektivavtalens omfattning. Det handlar, som skrivits här tidigare, om makt.

Marcus Nilsson på bloggen Ge oss ett val sammanfattar det såhär:

”Det är fullkomligt ointressant på ett principiellt plan vad en salladsbars anställda har för villkor i detta nu (Centrum för rättvisa är således ute och cyklar). Dels för att ett nu hinner blir ett då långt innan bläcket torkar. Dels för att kollektivavtal är ett fenomen som rör arbetsmarknaden som helhet - det är inte för Wild’n'Fresh-anställda i första hand som avtal bör tecknas, utan för alla restauranganställda, dit också salladsbarens personal hör.

Varför verkar vänstern så rädd för att prata om makt?

Facket är ute efter att demonstrera och befästa sin makt, det är inte fult att erkänna. Eftersom alternativet är maktlöshet. Det handlar om makt. Punkt slut. Men först kapitalets makt. Och därefter alla försök att balansera den.”

Ja, det tål att upprepas att det handlar om en maktstrid och att den maktstriden berör alla som jobbar på ett lönearbete i Sverige. Det finns intressen - starkare intressen än den för all del högljudda stureplanscentern - som har mycket att vinna på att försvaga fackets förhandlingsstyrka. Som gärna vill driva på en sådan utveckling. Därför ringde Centrum för Rättvisa upp och erbjöd sig att finansiera advokatstudien åt Wild'n'Fresh. Salladsbaren i Göteborg är en framskjuten bricka i spelet om makten på arbetsmarknaden.

Alliansen har redan hunnit ta andra viktiga steg för minska den fackliga organiseringsgraden, som slopad avdragsrätt för fackavgiften, längre in på mandatperioden kommer ännu ett då medlemsskap i a-kassan blir obligatoriskt.

Just nu håller regeringen låg profil, onödigt att stöta sig med facken inför avtalsrörelsen, men vänta bara tills den är över... och studera sen en uppvisning i att hålla masken när Maud Olofsson och Littorin längre in på vårkanten ”tvingas beklaga” att Sverige förlorat Vaxholmsstriden i EG-domstolen. Det är precis vad de håller tummarna för. Sen blir det åka av.

Uppdatering: Tanken föll ur minnet när jag gjorde postningen igår, men ett tillägg: Att dyra och välrenomerade advokatbyrån Mannheimer Swartling på uppdrag av Centrum för Rättvisa gått in som expertpart för arbetsgivarsidan borde en gång för alla ta livet av den bild som etablerats av det stora elaka facket mot den lilla ensamma företagaren. Den är inte överensstämmande med verkligheten. Wild'n'Fresh har kapitalstarka supporters.

Andra bloggar om: Wild'n'fresh, facket, politik, arbetsmarknad

Farlig forskning

Arbetslivsinstitutet läggs som bekant ned, det har nya framtidsinriktade regeringen bestämt, eftersom institutet är en del av den onödiga byråkratin och ägnar sig åt "ideologiproduktion".

Linköpingsforskaren Ulf Sandström har utifrån ämnesord i instutets publikationer gjort en visualisering (bild ovan) med CiteSpace och fram träder bilden av den politiskt farliga forskningens järnaxel: ergonomi, epidemiologi, smärta, kön och allergier.

Torbjörn Björlund (v), sammanfattade i riksdagsdebatten om ALI:s nedläggning den 20 december den misstanke som smyger sig på:

"Det görs kraftiga neddragningar i regeringens budget just på arbetsmiljöarbetet. 30% dras ned på Arbetsmiljöverket, och Arbetslivsinstitutet läggs ned. Det är ett antal hundra miljoner som man ska spara på det. [...] Jag tycker inte att man behöver vara speciellt konspiratoriskt lagd för att misstänka att det finns ett annat syfte bakom nedläggningen. Med den politik som regeringen nu för kommer problemen med arbetsmiljöer att öka. Det är ganska säkert att det kommer att bli problem. Eftersom man inte vill ha genomlysning, inte vill ha en regional skyddsombudsverksamhet värd namnet, är naturligtvis syftet att mörka resultatet av den politik som kommer att föras på arbetsmarknadsområdet. Regeringen vill inte att dess klasspolitik ska synas. Det är förståeligt men också cyniskt."

Här är för övrigt en sågning av statskontorets "utredning" om ALI:s forskningskvalité som Peter Wolodarski förtjust refererade.

Mer på temat snabbnedläggningar-efter-utredningar-som-inte-är-några-utredningar: Jesús Alcalá om nedläggningen av djurskyddsmyndigheten i Expressen.

De andra städerna

The Invisible Town of Kitezh, Konstantin Gorbatov 1913

- Har det någonsin hänt dig att du har sett en stad som liknar denna? frågade Kublai Marco Polo och räckte ut sin ringprydda hand under den kejserliga galärens sidenbaldakin och pekade på broarnas bågar över kanalerna, på furstepalatsen med marmortrösklar i vattenbrynet, på de passerande lätta båtarna, som vaggar i sicksack där de drivs fram av långa åror, på pråmarna som lastar av korgar med grönsaker på marknadstorgen, på balkongerna, altanerna, kupolerna, kampanilerna, öarnas trädgårdar med sin skimrande grönska på den gråa lagunen.

Kejsaren som var åtföljd av sin utländske dignitär besökte Quinsai, fördrivna dynastiers forna huvudstad, den sista pärlan i stor-khanens krona.

- Nej, herre, svarade Marco, jag skulle aldrig ha kunnat drömma om att det fanns en stad som denna.

I Italo Calvinos klassiska Le città invisibili låter författaren upptäcksresanden Marco Polo i dialog med kejsaren Kublai Khan beskriva 55 fantastiska städer som alla ytterst lånar sina anletsdrag från Venedig. I samma anda av spegelingar, remixer och uppfinnande har många andra målat städer som aldrig funnits. En övning som syftar till att roa, men också till att utforska möjligheter. Vad vore vi om vi inte drömde om andra världar, parallella verkligheter där man kan vandra vilse i gränder som kanske inte finns, men som borde finnas?

Inom fiktionens domäner kan staden behålla den tydlighet som i verkligheten är utblandad och mångtydig: staden som koncept, staden som berättelse. I prosans och diktens värld kan det underliggande lyftas fram, den renodlade personlighet som varje stad bär på under ytan av sina dagliga skeeden.

På Byggbrigaden.se inledde vi i höstas ett projekt för att samla ”kondenserade beskrivningar av städer, för att åstadkomma en karta över städer som finns, städer som funnits, städer som kommer finnas och städer som aldrig kommer finnas.” Målet är att med tiden få ”en bild av staden som fenomen, som plats i människors tankar.”

Vid sidan av verklighetens städer beskrivna i litteraturen finns de rena fantasistäderna (eller om man så föredrar: städer som ännu inte blivit upptäckta). Wikipedia har en samlingssida för artiklar om städer som för närvarande existerar mer i tanken än i verkligheten och på tyska sidan Stadtkreation finns mängder av hemmasnickrade fantasistäder.

Utan anspråk på någonting mer än att tipsa om ett i huvudsak slumpmässigt urval av väl gestaltade fantasistäder följer här en snabblista upphottad med bilder.

Metropolis

Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), baserad på det manus han skrev tillsammans med sin fru Thea von Harbous, är en skildring av en kapitalistisk stad år 2026 där arbetarna lever i botten inte bara på den ekonomiska pyramiden utan också längst ned, under jorden, i den gigantiska stadskroppen. Den myrstacksstad, krönt av ett Babels torn, som skildras i Metropolis har fått avläggare som kan räknas i hundratal, varav Blade Runners sönderfallande och dystopiska Los Angeles hör till de mer namnkunniga. Här bildar regnet, de knastrande neonskyltarna, den rörigt eklektiska gatan, det dammiga skymningsljuset och förfallet en cyklonisk suggestion som etsats in som en viktig bakgrundsteckning till modernt storskaligt stadsbyggande.

Bilder från Blade Runner:



Blade Runner kom till (1982) när medelklassen hade lämnat de amerikanska stadskärnorna och i stor utsträckning flyttat ut till suburbia. Downtown upplevdes som ett hotande svart hål där förfallet accelererade. Idag är det ironiskt nog tvärt om: stadskärnorna upprustas och de exklusiva adresserna återupprättas. Istället för att implodera under sin egen tyngd riskerar den moderna staden att upplösas i en dikotomi mellan det rika och inflytelserika downtown och det avkopplade suburbia.


Urville (bild ovan) är en skapelse av fransmannen Gilles Trehin, som från 1984, då han var 12 år gammal, fram tills idag tecknat hundratals vyer, kartor och skrivit omfattande historieskrivningar om staden. I mars förra året publicerades dessutom en bok om Urville, där staden beskrivs såhär:

“Urville, the capital of a large island province, has a population of nearly 12 million, making it the one of the most significant cities in Europe. It is also entirely imaginary.”

Bilder av Gilles Trehin
Detaljrikedomen i Gilles Trehins levnadsteckning över Urville kan illustreras av ett utdrag ur stadens historieskrivning:

In the 12th century B.C., Qart-Sous-Yam, "Sea Horse City", (in latin, Carsutia, and in English Carsoucia) is founded by the Phoenicians.

From the 7th century to 125 B.C., the Carsoucia province is fighting with Cartage for the control of trade between the Western Mediterranean and Tyr and Sydon in Phoenicia. During this war, Cartage takes advantage over the Carsoucia, but it's annihilated by the new power allied of the Carsoucia, Rome.

In 125 B.C., the Carsoucia becomes Roman and is called Urbis "city" in 41 B.C., Urville in English. Urville reach's 240 000 inhabitants in the 3rd century A.C. before falling at 105 000 inhabitants in the 4th century, after the fail of the Roman Empire

Datorspel innebär förstås ett stort språng i möjligheten att förmedla helhetsupplevelser av städer som inte existerar. Och utforskandet av dem är en central drivkraft för att motivera fortsatt spelande. För att plocka någonting ur mängden, en distinkt genomarbetad stadsmiljö: City 17 i Half Life 2.

City 17 hämtar sina drag, förutom namninspirationen, från Östeuropa. Sovjetisk modernism blandas med traditionell stenstad. Spårvagnslinjer, kanaler, kyrkor och neoklassicistiska pallats och en gata som heter Nova Prospekt, vilket pekar mot att S:t Petersburg varit en förebild för spelmakarna. Andra spår pekar snarare mot Odessa, Sevastopol, Riga - eller en blandning av dem alla.

Dominerande i stadsbilden är emellertid ett inslag som inte finns i någon av verklighetens städer: citadellet, en 3000 meter hög tornbyggnad som tillhör Combine, det utomjordiska imperium som i spelvärlden ockuperar Jorden:

François Schuiten och Benoît Peeters har skapat serien "Les Cités obscures" – "Cities of the fantastic" – som till dags datum består av sexton album. De beskriver ett parallellt universum, väldigt likt Europa, men med avgörande skillnader. Författarna skriver:

“One can only be struck, for exemple, by the numerous relationships between Brussels and Brüsel, Paris and Pâhry, Genova and Genova. And let us not forget the imaginary cities, such as Urbicande, Calvani...”

Varje stad har gestaltats med utgångspunkt från skilda utopiska stadsbyggnadsideal, dragna till sina extremer, I bakgrunden ekar referenser till Jules Verne och Jorge Luis Borges bland många andra. Den arkitektoniska och visuella uppfinningsrikedomen i François Schuitens teckningar är bedövande. En inspirationskälla har varit den belgiske jugendarkitekten Victor Horta men tongivande är också Le Corbusiers okände lärljunge, “urbatecten” Eugen Robick, som förvisso enbart existerar i Les Cités obscures.


Mer här och här (som också samlar information om passager mellan vår värld och Les Cités obscures). En sammanställning över de städer som förekommer i serien här.

Från James Gurneys varma och infallsrika bok Dinotopia (1988), kan en handfull fantastiska städer plockas. Här finns den dramatiska Waterfall City, en stad som vilar på klippkanten just där en stor flod kastar sig ut i ett vattenfall.
Dinosaurier vandrar sida vid sida med människor i en inramning med drag från 1800-talets Europeiska storstäder. Det är Paris under la Belle Époque: Art nouveau lagrat över ett gytter av medeltida gränder.

Waterfall City

Bland många andra fantasieggande platser i Dinotopia är Palace in the Clouds den vackraste:


James Gurneys historia om den bortglömda kontinenten som förlitar sig på dinosauriernas muskelkraft istället för eldning av kol och olja, är egentligen en romantisk beskrivning av kulturstäderna såsom de (aldrig) såg ut innan industrialismen förändrade (förvanskade) dem. Ett välutformat inlägg i samhällsdebatten, i fantasins kläder.

I Star Wars episod 5 - The Empire Strikes Back - landar Millennium Falcon i Cloud City, belägen i ett gynnsamt atmosfärsband på gasplaneten Bespin. Staden lever på att utvinna värdefulla gaser från atmosfärens nedre regioner. Själva staden är formad som en skiva, med utskjutande cirkulära landningsplattformer och spiror som reser sig som master ovan disken. Interört är staden en återspegling av modernismens visioner om ljus och luft, en skapelse i renaste vitt: vita korridorer och vita piazzor.

Cloud City

Städer som flyter i atmosfären är en återkommande idé inom Science Fiction. På gasplaneter som Saturnus, Uranus och Neptunus skulle flytande städer kunna vara baspunkter för att utvinna Helium 3, en heliumisotop som efterfrågas till fusionsreaktorer. Även på Venus kan städer som flyter i atmosfären visa sig vara det mest ändamålsenliga sättet att bygga. Vid ytan är nämligen atmosfärstrycket 90 gånger högre än vid jordytan - Venus atmosfär är mycket tät och rik på koldioxid. Städer fyllda med luft (dvs kväve och syre) kan flyta ovanpå koldioxidlagren.

Det var några ekon från några av de fantasistäder som ännu återstår att materialisera. I en kommande postning kommer en genomgång av städer, idéstudier och genomförda, som formulerats som uttryck för politiska ideologier och stadsbyggnadsideal.

Andra bloggar om: arkitektur, stadsplanering, städer, SciFi, Star Wars, Dinotopia, utopier

Jamie Olivers kamp

I snart tre år har TV-kocken Jamie Oliver rest runt i storbritannien som en klassisk folkbildare, uppviglare och organisatör och kämpat för att få lagad skolmat till skolorna. Möjligen är det en på det hela taget lönlös kamp i ett system – vi kan kalla det för kapitalism – där kortsiktiga resultat värderas högre än långsiktiga investeringar, men det är förbannat bra TV.

Igår sände kanal fem en uppföljning av Jamies kamp för att införa lagade skolluncher i brittiska skolor. En bit, en liten bit, på vägen har de kommit i några regioner, men samtidigt som det rört sig lite framåt så saknas fortfarande de medel som behövs för att permanenta den satsning som hitills varit beroende av Jamie Olivers personliga engagemang.

Jamie Oliver är opinionsbildare, han demonstrerar vad skräpmaten innehåller, vad det leder till för barns hälsa och visar hur enkelt det kunde vara att istället servera näringsriktig lagad mat. Men han kan inte själv hålla igång det som är statens ansvar.

Till slut pressades Tony Blair, helt genom den debatt tv-programmet drog igång, till ett paket på 280 miljoner pund över tre år för att bygga ut det i stort sett obefintliga skolmatssystemet. Ett litet steg framåt, men på det hela taget en tom och otillräcklig gest, som Jamie Oliver kommenterar:

“I don't want to sound ungrateful, but the amounts are tiny when you divide it up between all the schools in the country.”

En särskild höjdpunkt i gårdagens program var besöket hos Blairs skolminister som vägrade öronmärkta pengar till skolmat med motiveringen att inga finansiella åtaganden överhuvudtaget kan garanteras längre än 2008. Varpå Jamie Oliver, på besök inne på skolministeriet, frustrerat slänger ur sig: ”Hur är det då med era åtaganden för våra soldater i Irak?”

Ja, så måste förstås frågan ställas. Prioriteringarna i det falnande imperiet är absurda.

Ett civiliserat samhälle måste balansera marknadskrafterna som till sin natur är ociviliserade, reaktiva, spekulativa. Lämnas de oreglerade och obalanserade så blir effekterna som i england: barn som aldrig sett en riktig grönsak, barn som tror att det går att leva på pizza och vaniljsås. Varför skulle de tro något annat? Ingen har lärt dem motsatsen. Därför är lagad skolmat och hemkunskap samhällets förbannade skyldighet gentemot barn som annars är hopplöst utlämnade åt skräpmaten och oförmögna att förstå det nödvändiga i att välja något annat.

Läget är absurt. När Jamies skolmatsalar började servera riktig mat istället för friterade chicken mc’nuggets, hamburgare och pizza, slängdes det mesta, en del barn spydde demonstrativt, andra grät förtvivlat. Jamie kommenterade:

“But it's not easy because they've grown up accepting what they're told by marketing giants like Nike or McDonald's. I wanted to take them out of that attitude and present them with something different. […] There's no food culture at school. And in lots of families people haven't got a lot of time for food and cooking. Some of the younger ones don't always get any dinner at all at home. That's why it makes more and more sense for schools to step in. Whether they're lucky kids with good food at home or not, they all should get decent food at school.”

Skolmatens betydelse för jämlika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen och växa ordentligt, kan inte överdrivas. I en finsk undersökning 2003 konstaterades att eleverna i Helsingfors skolor äter dubbelt så mycket skolmat på måndagar och fredagar som andra dagar. Airi Rintamäki, chef för skolornas måltidsservice i Helsingfors, kommenterade undersökningen:

"Barnen är ofta hungriga efter helgen. Därför har vi till exempel inte soppdag på måndag eller fredag. Då försöker vi servera maträtter som tilltalar barnen extra mycket och är mättande."

Skolmaten är en räddning för dem som inte får ordentligt med käk hemma. Camilla Lindvall, Maria Magnusson och Lena Skride, tidigare hemkunskapslärare, husmor och sjuksköterska i Angered skrev i en debattartikel i GP 970222:

"En hel del av våra elever skulle få med sig sin matsäck hemifrån, om skolmaten drogs in, och kanske fixa både järn och kalk. Men många skulle inte det. Och vilka? Jo, just de som har ett ganska tomt skafferi när de kommer hem också, de som inte har någon som lagar middag åt dem."

En av de saker som gör mig särskilt stolt över att bo i en socialdemokratisk välfärdsstat är den utbyggda skollunchen. Vi är inte så oerhört mycket rikare än storbritannien, men vi ger alla barn ordentligt krubb istället för att låta dem växa upp i ett tillstånd av permanent nutriologisk misshandel. Vi beter oss inte som snåla idioter mot våra egna barn. Ännu.

Uppdatering: Kulturella fåror skriver bra och påminner om mandeltorsken. Den är en klassiker jag nästan glömt, själv håller jag ännu grundskolans korv stroganoff som min all-time-high kulinariska upplevelse.

Andra bloggar om: politik, skollunch, mat, jamie oliver, skola, england

Att se

Att inte se ordentligt är handikappande. Redan en lättare synnedsättning, som närsynthet, begränsar förmågan att verka fullt ut i samhället, köra bil, läsa, arbeta. Enligt WHO har mer än 1 miljard människor behov av, men saknar, glasögon. Det leder till, säger en uppskattning, 75 miljarder dollar årligen i nedsatt global produktionsförmåga.

Den miljard som behöver synkorrigering men inte får det, hör till jordens fattiga. För de allra flesta av dem är synfelen relativt enkla att korrigera. Det behövs inte mer än ett begränsat urval av standardlinser för att täcka in den stora majoriteten av synfel, i tillräckligt stora volymer kostar det omkring 15 kronor att tillverka ett par glasögon och ge hundratals miljoner människor en radikalt förbättrad förmåga att studera, arbeta och verka i vardagen.

Det skulle, om det skedde, i ett slag förbättra förutsättningarna för utveckling och utrotandet av fattigdom.

Men det finns ett strukturfel (eller snarare: en helt normal marknadslogik) inbyggt i optikbranschen som gör den oförmögen att tillgodose behovet. Produktion, utveckling och försäljning är inriktad mot ett lönsamt högkostnadssegment i de rika länderna, där ett par glasögon kan säljas för 3000-4000 kronor och varje konsument genom intensiv marknadsföring drivs till att köpa nya glasögon ungefär vart fjärde år.

Den trygga och lönsamma marknaden i de rika länderna gör att det blir jämförelsevis olönsamt, ointressant och riskabelt att tillverka glasögon för befolkningen i tredje världen.

Optikerbranschen är ett illustrativt exempel på vad som händer med sjukvård när den privatiseras. Till skillnad från allmänvården, som i huvudsak drivs i offentlig regi så tillhör de flesta optikerna i Sverige privata kedjor. De tjänar bra med pengar på att sälja dyra bågar och ta ut överpriser för massproducerade standardlinser. Optik är en seriös och viktig gren av läkarvetenskapen, men istället för att ta sin uppgift på allvar så är optikerna verksamma som förmedlare av chicka livsstilsassecoarer och fundamentalt oengagerade i att adressera de verkliga globala behoven.

I Sverige har vi en utbildad optiker per 4700 invånare, i Nicaragua finns det en optiker per 83 000 invånare och i Västafrika en optiker per 400 000 invånare.

I Ghana med 15 miljoner invånare finns det totalt 10 utbildade optiker.

Ungefär femton kronor per par kostar det alltså att tillverka glasögon anpassade för alla typer av synfel om det sker i stor skala. Men kostnaden för slutkonsumenten blir ändå högre, idag, därför att syntestet och den organisatoriska infrastrukturen runt om är dyrt. Det förutsätter en mottagning med en utbildad optiker, avlönad tillräckligt väl för att inte lockas att flytta till västeuropa och tjäna det femdubbla.

Vad som skulle behövas är en global rörelse av ”barfotaoptik”. Den amerikanske uppfinnaren och socialt engagerade designern Saul Griffith har funderat en hel del kring det och tagit fram en relativt billig apparat för att göra synundersökningar och även tillverka linser ”på fältet”. På det sättet minimeras testkostnaden och tröskeln sänks. Optikern kan komma till byn istället för tvärtom. Glasögon kan göras tillgängliga för alla.

Det är ett exempel på hur smart design och engagerade människor kan tänka nytt kring ett problem när de agerar utanför egenintressets ramar och resonerar moraliskt istället för ekonomiskt. Så som homo economicus inte förväntas resonera.

För att plocka ut essensen här: det intressanta är egentligen inte, även om det är spännande, att Saul Griffith gjort en vettig uppfinning, det intressanta är att det inte har skett tidigare. Det finns hundratusentals utbildade optiker, varför har ingen av dem tagit sig an problemet förr? Ett sådant förbiseende kan bara existera i ett system som är konstruerat så att det bara känner igen marknadsprisatt efterfrågan, inte verkliga behov.

Såsom optikerbranschen formerat sig är den ett kondensat av den kapitalistiska logiken.

Det där wikipedia

“If I had come here five years ago and told you I was going to make an entire encyclopedia by putting up a bunch of web pages that anyone could edit, you would have been able to raise a thousand objections: It will get filled with vandalism! The content will be unreliable! No one will do that work for free! And you would have been right to. These were completely reasonable expectations at the time.

But here's the funny thing: it worked anyway.”(Aaron Swartz)

Jag kan inte påminna mig när jag sist slog upp någonting i ett traditionellt lexikon. Wikipedia använder jag däremot fler gånger per dag.

Vid sidan av de ämnen en encyklopedia vanligtvis behandlar – döda gubbar som uppfunnit saker, besjungna massakrer och starka maskiner, så finns här även, tätt intill, mängder av informativa artiklar som aldrig skulle förekommit i en traditionell encyklopedi. När artikelkatalogen kan bli obegränsad och skribenterna får tillfälle att skriva om sitt hjärtas intressen, när folket, inte akademien, skriver encyklopedien, då återspeglar också innehållet sådant som vi faktiskt bryr oss om.

Som denna, en mycket seriöst hållen sammanställning och kritisk genomgång av de fysikaliska och kemiska problemlösningar som förekommer i MacGyver. Nej, den hade aldrig funnits i NE. Och ändå är det en text som hör hemma i ett uppdaterat uppslagsverk lika mycket som den här.

Det ligger i Wikipedias natur att man måste älska det samtidigt som man ständigt måste förhålla sig kritisk till det. Självklart är Wikipedia fullt av felaktigheter och listigt innästlad propaganda. All information måste värderas kritiskt, vägas mot personliga erfarenheter, värderingar, kontext och andra källor.

Men Wikipedia skiljer sig från ett traditionellt uppslagsverk inte bara genom att vem som helst kan ändra i artiklarna utan också genom att alla meningsskiljaktigheter och ändringar ligger synliga för allmänt beskådande. I anslutning till varje wikipediaartikel finns en flik med diskussion om artikelns innehåll, samt en historia – ett genialt stycke kod - där alla tidigare versioner av artikeln enkelt kan jämföras mot den rådande.

När Nationalencyklopedin sammanställs är de vises meningsskiljaktigheter kring artiklars innehåll en väl förborgad hemlighet. Vi förväntas helt enkelt lita på att de berättar sanningen och har gjort ett objektivt urval åt oss.

Vandalisering, som Aaron Swartz skrev, förutspåddes leda till visionens sammanbrott. Men med tiden har Wikipedia utvecklat en verktygslåda för att hantera vandalisering utan att pruta på rätten för alla att ändra i och skriva nya artiklar. Möjligheten att tillfälligt låsa kontroversiella artiklar, trög edittering, peer review, blockering av uppenbart destruktiva IP-nummer, med mera. En grupp ideellt arbetande wikipedianer, ”the recent changes patrol” går igenom nyliga ändringar och återställer förstörda artiklar. Inget direkt stimulerande jobb kan man tycka, men av någon outgrundlig anledning gör de det ändå. Fantastiskt vackert! Aaron Swartz igen:

"Why does anyone do such a thing? It's not particularly fascinating work, they're not being paid to do it, and nobody in charge asked them to volunteer. They do it because they care about the site enough to feel responsible. They get upset when someone tries to mess it up."

I en intelligent kritik av Wikipedia som fenomen beskriver Jaron Lanier Wikipedia som en - i förlängningen farlig - maostisk förhoppning om kollektivt tänkande som ersättning för representativ demokrati. Det ligger i tiden, skriver han:

"the Wikipedia is far from being the only online fetish site for foolish collectivism. There's a frantic race taking place online to become the most "Meta" site, to be the highest level aggregator, subsuming the identity of all other sites".

Men Wikipedia är inte Google och det är en viktig skillnad. Google är en automatisk metaaggregator, den som letar efter ett svar får det svar som flest sidor pekar mot. Även om det är ett rakt åt helskotta felaktigt svar. Informationen är svår att värdera. Den som söker på ”astrology” får leta långt ner i träfflistan för att få veta att astrologi är rent strunt, alla de översta träffarna (utom en) länkar till sidor som ställer ut horoskop som om det vore en vetenskap.

Den som istället söker på ”Astrology” på Wikipedia kommer till en artikel där ett, nej många, medvetanden har sållat i informationen, värderat och ballanserat för att ge en rättvisande bild. Att ämnet är kontroversiellt framgår i diskussionen. Att många människor står bakom artikeln innebär inte att den är ett embryo till en hive mind, det innebär blott att informationen genomgått en mer skruttinerad granskning av ett antal identifierbara individer. I den meningen representerar Wikipedia ett mer intelligent - och fundamentalt annorlunda - Internet än vad Google gör.

Med Wikipedia är det som med Internet, ju fler som använder det, desto mer värdefullt blir det, och rikare blir vi alla. Men med fler användare och ständigt växande innehåll ökar också problemen och utmaningarna. Under 2006 tredubblades trafiken på engelska Wikipedia. Trycket mot servrar och databas är tungt och det krävs både investeringar och anställda för att hålla igång en av världens 10 mest besöka webbplatser. Så Wikipedia, som sedan starten finnansierats helt med donationer, har kört ännu en fundraising under december och januari och hitills dragit in drygt 900 000 dollar. De flesta gåvorna ligger runt 1-10 dollar, en del ger betydligt mer. Hälsningarna från givarna som räknas i tiotusental och kommer från hela världen, är rörande. Läs dem.

Många banbrytande internetfenomen omgärdas av hype och överdrivna förhoppningar. Och många ideologier (åtminstone vi som kallar oss socialister, kommunister, anarkister, syndikalister eller liberaler) vill gärna hävda att wikipedia är ett förkroppsligande av just vår ideologi. Men kanske räcker det med att konstatera att Wikipedia är ett fantastiskt pågående konstverk och en tribut till (och en produkt av) människans mest otroliga organ: hjärnan. Time hade fel när de utsåg DIG till förra årets person. Förra årets person var summan av oss, det var inte individerna, det var kollektivet, det var VI.

Andra bloggar om: wikipedia, internet

Varför ska vi alls tala svenska?

Folkpartiet i Malmö har motionerat om att andra språk än svenska ska förbjudas under lektionstid.

När folkpartiet lägger dylika förslag så får de, med rätta, en specifik valör. Man kan lätt se framför sig hur lokalavdelningen i Malmö har slagit i stora utspelskatalogen så som partistrategerna i Stockholm lärt dem. Och blåklinten färgas ytterligare lite brunare av spillningen från hjorden av PR-nissar som drar förbi.

Jag tycker förslaget är dåligt, men inte totaltokigt. Eller rättare: jag tror jag förstår hur de tänker. Eller ännu rättare: jag förstår den problembeskrivning som ligger till grund för ett i bästa fall verkningslöst förslag till lösning.

Problematiken ser ut såhär: lärare i skolor i Malmö försöker, såsom de ska, bedriva undervisning på svenska. Elever kommunicerar med varandra – i klassrummet – på språk som läraren inte förstår. Så länge det sker i liten omfattning är det inget problem, det är tvärtom en stor rikedom med tvåspråkighet, men när en majoritet av eleverna pratar med varandra, ropar saker till varandra eller säger saker till läraren på andra språk än svenska, då blir det ett problem. Lärarbloggen Kom till Kritan skriver i ett mycket klokt inlägg:

”Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska.”

Så ser problemet ut. Att det är ett problem, obefintligt på de flesta håll men större på andra håll, det kan nog de flesta som har inblick i skolans värld skriva under på. Precis som demokrati förutsätter en levande språkgemenskap, så förutsätter en fungerande undervisning att kommunikationen sker på ett språk som alla förstår. Som alltid är däremot lösningen på problemet beroende av värderingar, världsåskådning och ideologi.

Folkpartimotionens lösning bygger, som all folkpartistisk skolpolitik, på naiva förenklingar. Symbolpolitik istället för långsiktiga substanslösningar, makt i stället för pedagogik.

Att slå vakt om svenskan som förstaspråk i skolan sker inte genom att i en lokal skolplan förbjuda elever att tala andra språk. Att tvinga någon att kommunicera på ett visst språk fungerar, visar all historisk erfarenhet, oftast väldigt dåligt. Det skapar istället spänningar och stigmatiserar modersmålets kultur. Samhället måste istället erbjuda ungdomar från invandrade familjer tydliga motiv - och verktyg - för att att lära sig läsa och använda svenska. Motivera för en ung kille från Irak varför han skall anstränga sig för att lära sig svenska om samtidigt hela hans värld är präglad av familjemedlemmar som blivit utestängda från det svenska samhället? Om han ändå inte kommer få något annat jobb än som taxichaufför eller diskare, om han ändå inte får lägenhet på samma villkor som de infödda svenskarna, om han ändå måste vända i krogkön? Klart att han föredrar att prata på sitt eget språk, där blir han ju respekterad som en människa, inte betraktad som en kuriös brytning med ”tjänstefolk” stämplat i pannan. Varför ska han alls tala svenska?

När arbetarklassen och arbetarförfattarna erövrade svenska språket skedde det inte därför att överheten tvingade dem, det skedde därför att språket var vägen ut, och upp, därför att folkrörelserna fyllde arbetarklassen med en lust att lära för att erövra makten över sina liv och över samhället. Förutsättningen var en rörlighet: klassbarriärer revs, det fanns en mening med att skola sig, den som lade möda på att lära sig hantera språket kunde verkligen komma någon vart. För invandrare i Sverige idag erbjuds inte den rörligheten.

Recepten för att bryta problematiken i Malmös skolor måste därför av nödvändighet vara mer långtgående än folkpartiets utspel: det handlar om att bryta den sociala och ekonomiska segregationen, att bryta upp de många stängda helsvenska rummen, på allvar bekämpa diskriminering och rasism och att förbättra svenska- och hemspråksundervisningen med mer resurser.

Men som sagt, folkpartiets förslag är inte helt totaltokigt. Det skulle, om man skall tolka det konsekvent, kunna föra det goda med sig att IB-programmet, där all undervisning bedrivs på engelska, försvinner från Malmös skolor. IB-programmet har smort munlädret på en generation av anglofiler, drillade till att kommunicera på det nya härskarfolkets språk, men, ironiskt nog, med bristande kunskaper i skolans kärnämnen.

Om man är bekymrad om svenskans överlevnad, och det finns goda skäl till att vara det, är det åt det hållet - uppåt - man måste rikta uppmärksamheten. Där finns de som har ett intresse av att undergräva språkgemenskapen. Som Olle Josephson, föreståndare för Svenska språknämnden, skriver i en mycket läsvärd artikel publicerad i Ordfront 2001:

”Ungefär 3,5 procent av alla Sveriges gymnasister läser sina kurser på engelska, fast de har svensk läroplan och svenska lärare. Det kan låta marginellt, men betänk att det är nästan lika stor andel av en årskull som tog studenten 1950! Och båda grupperna kommer ur jämförbara sociala skikt. Gymnasister från övre medelklass är starkt överrepresenterade i de engelskspråkiga i klasserna, ett av de effektivare sållningsinstrumenten i den nya segregationsskolan.”

Och, i samma artikel:

”Engelskan tar över centrala samhällsområden. Allra synligast är det inom naturvetenskaplig forskning: avhandlingar och artiklar skrivs alltid på engelska, och kanske nittio procent av alla forskarseminaner på en naturvetenskaplig institution vid ett svenskt universitet hålls på engelska. Många naturvetare har betydligt svårare att formulera sig med klarhet och precision om sin vetenskap på sitt svenska modersmål än på engelska. Ska de delta i svensk debatt om genteknik, växthuseffekter eller nötboskapsepidemier är de i händerna på informatörer och vetenskapsjournalister. Dessutom blir de ofta helt enkelt sämre forskare, eftersom det är svårare att begripa svåra ting på annat språk än sitt modersmål.
Också arbetslivet anglifieras raskt. Flertalet privatanställda svenskar arbetar troligen i företag med engelska som koncern- eller företagsspråk. Företag går dagligen - och mycket obekymrat - över till engelska som sitt officiella språk.”

Ett litet språkområde är alltid hotat och måste alltid försvaras om det skall överleva. Överlämnat åt marknadskrafterna riskerar svenskan att reduceras till ett utarmat vardagsspråk medan eliterna och specialisterna övergår till engelskan. Det hotet är inte nytt, den svenska eliten har alltid velat leka européer och helst talat Franska eller Tyska. Idag är det engelska.

När eliten själv signalerar att svenskan är överflödig, att det är engelska som gäller för den som vill räknas, hur ska man då någonsin kunna motivera unga invandrare att lära sig ett utdöende språk för att försöka passa in i ett samhälle där de bara erkänns som andra klassens medborgare?

Andra bloggar om: folkpartiet, svenska, skola, språk