Det explosiva Obamahatet

Det är ingen överdrift att påstå att människor över hela världen drog en djup och samfälld suck av lättnad för snart ett år sedan då det amerikanska folket röstade bort den perversa våldsklick som kastade död över jordens yta och slog sin egen befolkning i paranoians bojjor. Ur djupet av sitt mörkaste decennium reste sig Amerika och lät skammen övergå direkt i dess finaste ögonblick. Det var en stor internationell propagandaseger för den amerikanska drömmen, möjligen ett av de sällsynta tillfällen då den varit mer än en myt.

Idag är många till vänster frustrerade över att Obama inte fullföljer sina löften. Det finns goda skäl att vara kritisk, de upptrappade bombningarna i Afghanistan är ett stort misstag - och brott - och hälsovårdsplanen är full av hål. Men man måste också i rättvisans namn försöka att se svårigheterna – och riskerna – i den situation Obamaadministrationen har att försöka hantera.

Alltsedan det neokonservativa projekt gått i sank har det varit uppenbart att den amerikanska högern saknat en långsiktig gameplan. Ideligen har de dragit iväg automatsalvor från höften, minns valkampanjens sista månad förra året då Sarah Palin lanserades från ingenstans. Det som först kändes farsartat blev snart rent skrämmande: inte ens republikanerna själva visste vad de hade släpat in, det vittnade om ett mycket lättsinnigt och cyniskt förhållande till valhandlingen och till demokratin som sådan. Därefter upphöjdes en högerextrem rörmockare – också det ett rent höftskott – till kampanjsymbol efter att ha dykt upp i TV-rutan vid ett townhallmöte med Obama och ställt några knäppa frågor.

Det händer konstiga saker i valrörelsers hetta, men möntret av chansartad oberäknelighet har hållit i sig; under våren och sommaren har högerns hetskvarnar, superclownen Glenn Beck, Rush Limbaugh och Bill O’Reilly vräkt fram konspirationsteorier och eldat under ett Obamahat som nått nya höjder under höstens skärpning av motsättningarna kring sjukvårdsreformen.

Kommentarer som denna och denna vittnar om hur spänt läget är:

“Could I just say that the intensity of this getting pretty scary...and dangerous? We are heading toward a cliff and the usual brakes of civil discourse are not working. Indeed, the Republicans have the pedal to the metal.”

I en artikel på counterpunch skriver David Michael Green:

“The entire premise of a self-ruling democracy rests on some reasonable degree of rationality and some reasonable degree of an ability to discriminate between real information and falsehoods. Today’s American democracy seems to lack these qualities in increasingly abundant amounts.

And yet it goes deeper than that still. The entire premise of a society – any society, democracy or not – is that it possesses a certain degree of shared community, a ‘we-ness’ that transcends narrower tribalisms and self-interest in critical ways and at critical moments. That too has unraveled of late. Think of the nice white men with shotguns blocking the exit from flooded New Orleans during the worst moments of Hurricane Katrina.”

Men detta är precis den grund Amerika vilar på. USA har alltid varit en heterogen, på gränsen till tribaliserad statsfederation. Skillnaderna mellan delstater, landsändar, grupper och klasser är kontinentvida och många amerikaner vill att det ska förbli precis så. Det var möjligheten att bygga sin egen livsstil som var drivkraften för många av de grupper som utvandrade västerut en gång i tiden. Det är inte bara kapitalistisk indoktrinering som skapat den intensiva motvilja från en del mot gemensamma lösningar på sjukvårdsområdet.

Under 1900-talet kom hela den här underströmmen i skymundan bakom en patriotiskt orienterad samling kring militären, flaggan, månprogrammet och inför hotet från kommunismen. Men den har aldrig försvunnit. Miljontals amerikaner lever i samhällen tillsammans med enbart likasinnade. En artikel i The Economist beskriver detta såhär:

"Because Americans are so mobile, even a mild preference for living with like-minded neighbours leads over time to severe segregation.... Over time, this means Americans are ever less exposed to contrary views.... Americans were the least likely of all to talk about politics with those who disagreed with them."

Idag tycks det för många av dessa amerikaner som om den federala staten är påväg att fullkomligt rämna. Statsskulden skenar, New Orleans ligger ännu i ruiner, kriget i Irak gick åt skogen, det är kineser överallt och på kort tid har USA kastats från en position vid den globala näringskedjans odiskutabla krön till ekonomisk kris, hemlöshet, och massarbetslöshet.

Därför är de skärpta motsättningarna så förlamande för presidentämbetet som ändå måste balansera, sådan är nu den amerikanska modellen, för att nå någorlunda partiöverskridande uppgörelser. Och därför är Obamahatet så farligt. I sin intensitet påminner det om den svenska högerns hat mot Olof Palme, ett stämningsläge som bildade en möjlig motivbotten till mordet 1986. Men den amerikanska varianten kryddas dessutom med rasism och den fanatism som kan odlas i slutna sekter. Det bittert sluggande nekonservativa lägret kan alltså relativt enkelt piska fram en skarp situation. Och de tycks inriktade på att göra just det.

I huvudet på Eskil

Sveriges mest intressanta arkitekt idag heter Eskil Steenberg. Det är synd och skam att hans verk inte har publicerats brett uppslaget i Arkitektur, Forum, Rum och allt vad rumsapostlarnas kommunikéer kallas. Men så har han inte heller någon examen från en arkitektskola (duh!) och inget av hans verk har någonsin blivit fysiskt realiserat. Ändå finns det ingen nu verksam svensk arkitekt som gör mig lika upprymd som det Eskil Steenberg gör.

Eskil utvecklar datorspelet Love. Eller, spel och spel, det är som alla bra spel en hel värld. Han har valt att göra det helt på egen hand. Varje steg från spelidé, konceptdesign, och artwork till nätverkslösningar, 3d-motor, AI-programmering och övrig kodning görs alltså av en och samma person. Det är en av de spänannde bitarna med att leva i vår tid av kreativa verktyg: att smågalna individer på egen hand kan dra ut på titaniska uppdrag med skapandets glädje som bränsle och åstadkomma häpnadsväckande resultat. Ett annat exempel är japanske filmaren Makoto Shinkais vackra Voices of a Distant Star som han producerade helt på egen hand i sitt hem, på sin mac. Det finns många liknande exempel och vi kan nog med säkerhet se fram emot många många fler.


Nu har Eskil Steenberg inte nöjt sig med att designa och koda Love genom existerande verktyg, istället han helt enkelt uppfunnit sina egna designverktyg (filmen ovan). Ett första mått på originalitet är just att inte låta sig begränsas av de verktyg man har givits av andra. Valet av verktygen är som alla designers vet, kanske den faktor som styr resultatet mest av allt. Som designer anpassar man ständigt sitt tänkande kring formen till vad som är möjligt att åstadkomma med de verktyg man behärskar. En designer måste kunna översätta en idé i huvudet till en presentation som andra kan se och begripa för att den ska bli annat än en vag tanke. Personligen är jag vrålförtjust i Sketchup som har kortat steget från idé till förslag på ett sätt som andra klumpigare cad-program aldrig har förmått göra för mig (och jag föredrar att designa i 3d framför papper och penna). Men samtidigt är sketchup också en ”formpressare”, som skapat sin egen idag ganska tröttsamma stil. Oftast känner man igen en sketchupprojekt, både på presentationen och på den genererade formen.

Genom att utveckla sina egna designverktyg har Eskil också kunnat hålla sig med sin egen skissteknik som resulterar i en unik slutprodukt. Eskil är programmerare, men han programmerar med inriktningen att skapa rum. Rummen genereras liksom spelets handling baserat på procedurella algoritmer, men framförallt utfirån spelarnas handlingar. Som arkitekt etablerar han med andra ord en öppen plattform som spelarna i Love – upp till 200 per server – i sin tur kan modifiera rätt obegränsat men styrt av ett antal naturlagar. Hans arkitektur är en ständigt föränderlig pluginarkitektur där brukarna blir en del av designteamet. En förebild för hur en adaptiv modern fysisk arkitektur borde fungera.

En paradox i Eskils arbete är det totala glappet mellan hans arbete på egen hand med all spelutveckling och dels de verktyg som han utvecklat längs vägen med tanke på att kunna användas av stora utvecklingsteam – inte ensamutvecklare – och den spelidé han jobbar med: ett extremt socialt spel som bygger på ständig interaktion mellan spelarna. Men kanske måste det vara så ibland, Gud ville inte heller störas när hon skapade sitt sociala experiment, men nu är det vi som kör det.

Ingen utom Eskil vet när Love släpps.

10 min Gameplaydemo, se:


Andra om Love, datorspel, arkitektur, Eskil Steenberg

Varför inte bygga öppna städer istället?

I veckans Flamman hade Anne-Li Lehnberg ett reportage från Victoria Park i Malmö, ett ”livsstilsboendekoncept” med ”livskvalitet inbyggd i väggarna”.

Det finns många bostadsrättsföreningar på diverse stadsmalmar med låsta portar och ett fåtal som även håller sig med anställda portierer. Men med sitt helhetskoncept av en ”stad” samlad under samma tak (biograf, restaurang, bar, bibliotek, vinkällare, spa, pooler, frisör, gym, delikatesbutik mm) bakom en bemannad och kameraförsedd entré, är Victoria Park ett av de hitills mest konsekvent genomförda försöken att bygga en fullfjädrad gated community i Sverige. Företaget bakom området marknadsför konceptet som ett boende för människor med ”lite samma värderingar” och meddelar på hemsidan att ”I andra delar av världen är den här typen av ”resort”-liknande boende ett väletablerat fenomen. Men för oss svenskar är Victoria Park ett nytt sätt att bo och leva.”

I Flamman intervjuas Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin som menar att den politiska majoriteten visserligen inte ”sprungit omkring och stöttat projektet aktivt” men att man trots allt släppte fram Victoria Park för att ”inte hejda byggandet”. Därmed belyser Anders Rubin ett grundläggande problem som präglar stadsbyggnadspolitiken i många kommuner idag: den är för svag, den styrs inte av politisk vilja och helhetssyn, istället driver den dit privata intressen blåser den. Med Zygmunt Baumans ord så verkar det mest iögonfallande draget i dagens politik vara dess betydelselöshet: Politikerna är kraftlösa. De har inte längre något program. På få områden är detta mer synligt än inom stadsbyggandet.

Det finns en politisk och akademisk enighet idag om att etnisk och social segregation är ett stort samhällsproblem. Det finns också en väletablerad insikt om att segregationen är inbyggd i den fysiska miljön och att det därför bara är genom att arbeta aktivt med att förändra den fysiska miljöns planering som den kan brytas. Men på vägen mellan insikten och dess omsättande i praktisk stadsbyggnadspolitik sker någonting: i de dagliga besluten gör byggnadsnämnderna gång efter gång avsteg från de långsiktiga ambitionerna att sy ihop städernas klyftor och släpper istället fram projekt som pekar i en helt annan riktning.

Då det är liberaler som tillåter avstegen är det en produkt av ren övertygelse. För en liberal är den privata friheten att själv välja ”livsstil” ytterst viktigare än att bekämpa segregation eller slå vakt om de gemensamma allmänningarna. Står dessa mål emot varandra – vilket de ofta gör – är det för en liberal självklart att den privata friheten går först.

Lika självklart borde det vara för socialister att blockera projekt som ökar segregationen, det vill säga ökar några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet. Men enligt Anders Rubin är inte den segregation som ett bostadsområde eventuellt kan orsaka, ”skäl för en byggnadsnämd att stoppa det” eftersom ”det är ett livsstilsboende som erbjuder viss service, vi kan inte lägga oss i vad en bostadsrättsförening väljer att erbjuda till sina boende.”

Total kapitulation alltså. Kanske inte med den entusiasm en liberal skulle visat, men resultatet blir ändå detsamma: några individers valfrihet överordnas den kollektiva friheten.

Idag tänker alla som liberaler, det vill säga man tänker att kollektivet inte kan göra så mycket alls, vilket Bauman kommenterat såhär:

”Politikens konst handlar, såvitt det råkar vara en demokratisk politik, om en rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men den handlar också om självbegränsning: om att frihöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, indivudella och kollektiva gränser. Denna andra punkt har man nästan förlorat ur sikte. Alla begränsningar är förbjudna. Varje försök till självbegränsning betraktas som första steget på en väg som leder direkt till gulag.”

Rädslan för att sätta ner foten och frankt förklara att ett projekt som en investerare ligger på om att få genomföra inte sammanfaller med översiktsplanen, får dagens stadsbyggnadspolitik att likna en miniorscoututflykt, helt utan koll. Den som någon gång försökt gå mot ett mål i en skog vet att bara några små steg i en annan riktning vrider hela kursen ur led. Två steg åt sidan fortplantar sig till en stor vinkelförändring och så är man påväg åt helt fel håll.

En stad förändras genom att många små pusselbitar läggs till varandra. Segregationen växer fram stegvis och med sig drar den ett gift; otrygga och utarmade rum mellan öarna, som i sin tur föder ännu starkare segregationstendenser. I takt med att det privata överordnas det gemensamma växer åter de plågor som är våra ständiga ledsagare i ett kapitalistiskt samhälle; ovisshet, osäkerhet, otrygghet. Det bränsle som skickar spekulanter i armarna på företaget bakom Victoria Park på jakt efter just de värden som borde finnas i det gemensamma rummet.

Vad är det då för stad vi borde sträva mot? Den som vill säga nej till något måste först vara på det klara med vad det är man vill ha istället, i svaret på den frågan finns argumenten som behövs för att säga nej med självförtroende.

Mosatsen till den segregerade och övervakade staden är den öppna staden.

Den öppna staden är ett svårfångat men oersättligt demokratiskt grundämne. Den är i sig själv förutsättningen för en fungerande demokrati, men samtidigt är den, precis som demokratin, ett undantag i ett landskap som historiskt har dominerats av förskansningar och rädsla.

Det var i en av dessa öppna fickor, 500-400-talets Athen, som demokratin en gång fann sina institutionella former, utprövades och praktiserades. Athen var till största delen en helt öppen stad, inte privatiserad och inte segregerad, de fria medborgarna kunde gå varhelst de ville och kunde så göra eftersom staden hängde samman. De fria medborgarna deltog i alla aspekter av stadslivet, de förväntades alla delta i ecclesians diskussioner och beslutsfattande, samtidigt som de var juryledamöter när de kallades till domstolen eller deltog som jämlikar i skådespelen eller idrottsevenemangen. Och de vägrade hårdnackat att delegera mer än ett uns av stadens styre till tjänstemän.


Lewis Mumford beskriver den demokratiska epokens Athen såhär i The City in history:

“Whatever the city possessed the citizen considered his own birthright: between citizens as between friends there were to be no secrets, no professional walls, no presumption of inequality. The freeborn citizen owed nothing to princely favor or to his economic or official function: he resumed the place he had once had in village culture, that of being first of all a man, endowed with every human dimension, to whom every part of life was open and accessible.”

Denna lucka av öppenhet frambringade historiens märkligaste ansamling av tänkare och ett makalöst utbott av kreativa idéer, den öppna staden producerade tidlösa underverk. En vitalitet som dog och förlorade sin kraft i samma ögonblick som staden upphörde att vara öppen, som Lewis Mumford vidare observerar:

”When this moment was over, buildings began to take the place of men.”

Mitt i Athens frihet satt Platon och ruvade på Staten och andra krafter verkade också, däribland brister inbyggda i det direktdemokratiska systemet som gjorde politiken - det gemensamma beslutsfattandet - kraftlös.


Sedan dess har många sökt återskapa den öppna staden, men det är sällan det har nått hela vägen fram, även om det finns många goda exempel på kvarters- och stadsdelsnivå.

Den svenska folkhemsepoken var en annan historisk ficka då någonting som började likna öppna städer var på god väg att skapas. En betydligt kortare period än det klassiska Athen, men dock under några decennier. Också folkhemmets öppna städer mötte dock sin död, utsatta för ett flerfrontsangrepp från tillika delar planerare inspirerade i rakt nedstigande led från Platon via Le Corbusier till sorteringstänkande och från marknadskrafter och klassintressen och från bilismen.


Idag måste målet vara att bygga så öppna städer vi någonsin kan, inte släppa fram en enda ringled eller ett enda skånskt livsstilsboende som pekar i annan riktning utan tvärtom intensifiera det gemensamma, rummet mellan husen, göra varje del av staden till allmän plats där livet kan utspela sig. Ur en sådan stad föds välstånd och kreativitet, ur städer byggda på Gated Communities sipprar å andra sidan endast små rännilar av klibbigt var.

Socialism eller vakuum

Ken Livingstone intervjuar Iain (M) Banks i New Statesman, ett kul litet samtal mellan en sf-slukande röd politiker och en politiskt orienterad sf-författare om Science Fictions status, ett självständigt Skottland och varför socialism kommer bli nödvändigt i slutändan:

KL: Isn't there something socialist about the Culture?

IB: Yes. Part of the idea behind the Culture is that it's where you end up, no matter what - unless you're successfully repressive and you can stop the people, like with fascism. In this society, people come before profits, so some part of the Culture would definitely come from a socialist background. Part of the idea behind living in space implies a kind of social living. It's not like living on a planet that looks after itself. You're now living on something that needs to be constantly maintained, where one little thing can go wrong and everyone dies. Everyone has to muck in together; you can't be selfish. So there's an idea there that socialism in space is necessary, certainly in an artificial environment.

[Via Fredrik Jansson]

Centerns liv före döden

Vistelser i föräldrahemmet sommartid innebär också möjligheten att bläddra genom dammiga folkrörelsepärmar och blicka ut mot en annan politisk och samhällelig situation. Särskilt rolig är tidskriften Ung Center från 70-talet, som om den idag bar samma innehåll skulle uppfattats som vänsterradikal, orienterad någonstans strax till vänster om dagens vänsterparti.

Så mycket har tiden anfrätt jämlikhetssträvan, att det som var självklarheter för dåtidens centerrörelse – som värdet av en gemensamt planerad ekonomi – har dagens vänsterpartister svårt att formulera öppet utan att rodna. Inte för att det är felaktigt eller floskulöst, utan därför att det förutsätter att man har kvar förmågan att föreställa sig ett annat samhälle. Att man inte fått lära sig att det är förenat med skam att tala om ett alternativ till kapitalismen.

Dåtidens CUF var utan tvivel en antikapitalistisk rörelse, i bemärkelsen en rörelse som siktade mot ett samhälle bortom kapitalismen, en rörelse där just jämlikhet och demokrati var två centrala honnörsord, vid sidan av det ständigt förekommande decentralisering. Här är ett typiskt resonemang ur Ung Center nr 8/72:

”Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, har förvarnat om nära nog lönestopp inom LO-sektorn inför nästa avtalsrörelse. De ekonomiska klyftorna i vårt samhälle skulle härigenom ytterligare ökas. Denna jämlikhetsfientlighet kan inte accepteras. Däremot bör merparten av det tillgängliga löneutrymmet användas till de verkliga låginkomsttagarna.”

Också dagens CUF försöker smycka sitt spensliga idéprogram med ordet jämlikhet, men nu enbart i en enfaldig Ayn Randsk mening, individens ovillkorliga frihet från samhälleligt tvång. Synen på arbetsmarknaden har genomgått några gradförskjutningar hos dagens CUF:

"Vi vill slå fast att arbete inte är något man har rätt till. Arbete uppstår när någon har verksamhet att bedriva och är beredd att betala för det samtidigt som det finns någon som är beredd att mot betalning utföra arbetet."

Till skillnad från dagens centerparti hade dåtidens CUF:are inte irrat sig vilse i Svenskt Näringslivs bjudtombola. Istället beskrevs den fackliga kampen som en central del av den strävan som dåtidens CUF såg som sin egen, mot demokrati och folkmakt.

”Demokrati, det vill säga folkmakt, är det centrala i centerideologin. Det må sedan gälla näringslivet eller det politiska livet. Målet måste vara att ge alla individer samma makt och ansvar. [...] Att skapa detta samhälle ställer höga krav på de politiskt ansvariga myndigheterna. Det krävs att samhället ställer upp fasta ramar för näringslivets verksamhet och det krävs ett inflytande för de anställda i företagen. Centerpolitiken medför alltså krav på styrning av samhällsutvecklingen. CUF förespråkar därför en styrd och ramplanerad ekonomi där de politiskt ansvariga instanserna riksdag, landsting och kommuner ges ansvaret för samhällsutvecklingen. Ingen skall någonsin tro att det decentraliserade samhället skall kunna uppnås med hjälp av fria marknadskrafters spel.” (sid 7 Ung Center 8/72)

Dagens CUF skriver istället:

"Fri handel och en fri ekonomi leder till ökat välstånd, inte bara där välståndet ökar mest, utan överallt samtidigt. [...] Centerpartiets Ungdomsförbund anser att ökad ekonomisk frihet är nyckeln tillen förutsättning för minskad fattigdom. [...] Det fria utbytet ger också människor möjlighet att ta eget ansvar för de varor och tjänster som de köper, genom att makten blir konsumenternas och inte statens. Och det fria utbytet förtvinar om vi har allt för omfattande regleringar och för höga skatter."

Dåtidens CUF var liksom nutidens inte socialistiskt, ändå kritiserade dåtidens CUF snarast socialdemokratin från vänster:

”Sveriges finansminister, Gunnar Sträng, kan liknas vid en gammal räv. Han är i och för sig skicklig, men det anfrätta isflak - den liberala ekonomin - han står på smälter under honom. (sid 8, nr 3/75)

De idéer som debatterades och formulerades i artiklar i Ung Center gick också igen i handlingsprogrammen. I introduktionen till förslaget till nytt handlingsprogram 1972 står att läsa:

”Konkurrensen på samhällets alla områden och i det enskilda privatlivet ges den största skulden [i handlingsprogrammet] till ojämlikheten människor och regioner emellan.”

Samma konkurrens som dagens centerparti håller som absolut helig i sin dans runt guldbävern, t ex:

"För att inte kväva privata initiativ ska staten i det längsta hålla sig borta från produktion. Varje missbrukad skattekrona är stöld från medborgarna och måste undvikas. Skatter och avgifter bör hållas så låga det är möjligt. Det är av vikt att kommuner och landsting konkurrensutsätter sin verksamhet genom t.ex. entreprenad eller intraprenad för att effektivisera och förbättra sin verksamhet."

Några av de punkter CUF anno 1972 önskade åstadkomma:

”1. Sprida och fördela såväl den politiska som ekonomiska makten.
2. Sprida och fördela kapitaltillgångarna.
3. Ge de små produktions- och arbetsenheterna möjlighet att hävda sig.
4. Åstadkomma en jämn geografisk fördelning över hela landet av bostäder, arbetsplatser, resurser. […]

Internationellt
Den svenska utrikespolitiken ska vara alliansfri. Den ska bidra till skapande av jämlikhet och solidaritet. Därför ska vi avstå från militära och ekonomiska bindningar till stormaktsblock. EEC-samarbetet bör därför inte bli för intimt. Stödet till befrielserörelserna är viktigt för att skapa drägliga förhållanden i de delar av världen där förtrycket är vardag. […]

Demokrati
[…] Monarkin ska avskaffas och riksdagen i fortsättningen utse regeringschef och regering. Man konstaterar dessutom att den representativa demokratin inte är sig själv nog. Avgörande inflytande över arbete, bostäder, skola mm blir viktiga ingredienser i inflytelsekakan. […]

Ekonomisk politik och företagsdemokrati
Alla de som arbetar i ett företag ska tillsammans ha det avgörande inflytandet över företagets agerande. Samhället ska därför tillförsäkra de anställda ett avgörande inflytande i privata och statliga företag. Dessutom bör man stimulera bildandet av arbetarkooperativ. Företagsfullmäktige ska tillskapas i alla större företag så att ägare, anställda och samhälle tillsammans delar ansvaret. Samhällsinflytande över kreditgivningen genom ökat inflytande över bankerna.”

Här var en rörelse - levande, tänkande, kreativ och radikalt visionär. CUF såg tidigt den resurskris närma sig som världen idag befinner sig mitt uppe i, man såg hur lösningarna på problemen kunde spira underifrån i ett samhälle där makten ligger lokalt, inte hos ”internationella gigantföretag”. Man såg den ”liberala ekonomins” stora problem och förespråkade ekonomisk demokrati och gemensam planering som lösning, man kritiserade militariseringen och USA-imperialismen. Detta varvat med annonser för traktorer från Volvo, sparkonton i föreningssparbanken, Trygg Hansa och tidningen Land.

Att ställa dåtidens centerrörelse bredvid dagens AB center är som att bevittna offret för en zombieattack: kroppen finns kvar, men omvandlad till en behållare för en själlös muskelspasm, utan förmåga att reflektera, minnas eller göra uppror. Ett hjärndött verktyg i tjänst för det ojämlika och centralistiska kärnkraftssamhälle som dåtidens centerparti arbetade för att ersätta med en mer förnuftig ordning.

Det barbariska hjärtat

"At the other end, there is the continental roaming of shoppers among millions of products that is as vast, in its own way, as the primordial movement of animal herds stretching from horizon to horizon on the Serengeti. Imagine a satellite image illuminating all the activity at shopping malls in the United States on a typical American Saturday afternoon. From a vantage in space, it would look like North America was flowing and glowing with strange life. If you could for a moment exclude the other consequences of this activity (environmental, social, military), you might be tempted to call this vision beautiful."

Curtis White skriver stilfullt om elden som flammar i det barbariska hjärtat. Mixad civilisationskritik i Orion Magazine. Videon Koyaanisqatsi: Life out of Balance

Gotlands stränder

Givetvis måste regeringen avsätta Marianne Samuelsson. Att hon ännu sitter kvar som landshövding på Gotland mer än ett dygn efter avslöjandena om hur djupt korrumperat hon agerar är tecken på ett svagt ledarskap – en passivitet som hade nagelfarits i media om det varit en socialdemokratisk regering – och en försiktighet som kan tyda på att attityden är mer utbredd. Att Marianne Samuelsson sitter kvar undergräver förtroendet för länsstyrelsernas oväldighet och ytterst för hela statsförvaltningen.

Länsstyrelserna är statliga myndigheter och landshövdingarna är direkt tillsatta av regeringen – de kan också avsättas av regeringen och de måste avsättas om de som statens företrädare visar sig synnerligen olämpliga eller begår direkta lagbrott. Att Marianne Samuelsson har gjort precis detta kan det inte råda några tvivel om för den som hört bandinspelningen. Intervjuad av Ekot stod hon också för vad hon sagt om att i strid med lagen ge rika personer en positiv särbehandling, just för att de är ”viktiga”. Hon ångrade dock att det hamnade på band. Sen gick hon under jorden.

Så kan man inte heller göra. Att vara chef innebär att ta ansvar också när ansvar utkrävs. Ja, rentav framförallt då. Annars kan man söka ett jobb med mindre ansvar.

Nu hävdar en del att det som uppdagats illustrerar hur problematiskt det är med landshövdingar tillsatta på politiska meriter snarare än på formell kompetens. Den kritiken missar vad frågan handlar om. Marianne Samuelssons attityd är mer än en isolerad akt av inkompetens, den är framförallt ett exempel på vad som händer i många beslutsrum i avsaknad av transparens. I just det här fallet fanns det en tjänsteman på plats som var tillräckligt djärv för att i smyg spela in vad som sades – heder åt den personen. Oftast finns inte den flugan på väggen och opportunismen når därför aldrig allmänhetens kännedom.

Björn Eriksson, landshövding i Östergötland, talade i gårdagens Studio Ett om att länsstyrelserna många gånger har att göra svåra avvägningar mellan motstridiga intressen. Det är riktigt. I fysisk planering finns det sällan en perfekt lösning, alla vägval rymmer också baksidor som drabbar någon negativt. Det enda sättet att se till att avvägningarna blir så rimliga som möjligt och vinner ett brett stöd är att de avhandlas transparent. Bara på det viset kan allmänna tvivel om att beslut grundas på hemliga hänsynstaganden och uppgörelser, undvikas. Bara så kan det undvikas att beslut faktiskt grundas på hemliga hänsynstaganden.

Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet har betytt mycket för allmänhetens förtroende för myndigheterna och den offentliga förvaltningen. Samtidigt har de aldrig ensamt varit tillräckliga för att motverka korruption, transparensen har alltid varit kringskuren och begränsad, i viss mån en illusion. Trots det har korruption och opportunism i Sverige motverkats av en stark förvaltningstradition och en rättsmedveten tjänstemannakår med kunskap och självförtroende att argumentera mot såväl sina chefer som mäktiga typer som trott sig kunna köpa sig särskilda rättigheter. Uppdraget för den goda tjänstemannen har varit enkelt: värna om lagen och allas jämlikhet inför denna, utan att ta några andra särskilda hänsyn.

Spridda röster (och vissa tramsgubbar) har liksom Marianne Samuelsson menat att företagare som ”skapar arbetstillfällen” kan förtjäna en positiv särbehandling. Det kan tjäna som en etappmätare på hur långt det politiska projektet att bryta ner jämlikhetsidealet har hunnit. En annan landshövding, Gunvor Engström i Blekinge uttrycker direkt sympati för Samuelssons agerande:

– Jag kan förstå hur hon tänker om det handlar om en otroligt viktig person, men jag kan förstå att vissa medborgare kan undra varför han ska ha förtur. Det är en känslig fråga, men det kan vara särskilt viktigt i vissa län att värna om de entreprenörer som finns.

Annorlunda uttryckt menar Gunvor Engström att det ligger i allmänhetens intresse att politiken och det offentliga krusar för privata särintressen för att ”värna om de entrepenörer som finns”.

Återigen ett långsiktigt värderingsprojekt som har givit utdelning för överklassen: föreställningen om att företagare är en ovanlig och särskild art som måste behandlas med silkesvantar för att förbli på gott humör. Får inte företagsägarna bygga sina privata golfgreener på stranden så kanske de flyttar sina företag någonannanstans. Får de bygga så flyttar de visserligen troligen produktionen ändå, men de bor i alla fall kvar själva och handlar det extradyra vinet på systemet, vilket ju ändå är mer än vad svenne banan gör.

Den ekonomiska makten har verkligen lyckats muta in ett priviligerad position: på pappret jämlika, i praktiken en adel med särskilda rättigheter.

Det är förstås ingen nyhet. Det är korporativismen i praktiken, så som den alltid sett ut, men jag vill ändå tro att det utbredda krusandet är någonting relativt nytt, att myndighetschefer inte alltid så underdånigt krökt rygg för en överklass berusad av utpressningens självförtroende. För vad Marianne Samuelsson egentligen säger på mötet på Länsstyrelsen är att det är Max Hansson som har makten på Gotland, att det är länsstyrelsens jobb att springa hans ärenden. Så låg självkänsla har statens företrädare idag.

Det finns en annan väg, ett starkt samhälle behöver inte kröka rygg för någon, det skapar istället sina egna värden. Detta kan illustreras av en blindhet i miljöpartisten Marianne Samuelssons resonemang vid mötet på länsstyrelsen då hon påstår att ”Gotland kan inte leva på att folk vandrar längs stränderna” (DET var bra sagt, tyckte DN). Ironiskt eftersom det är precis den möjligheten som är Gotlands främsta tillgång som turistdestination. När stränderna i hela Europa har privatiserats finns ännu öppna kuster kvar i Sverige och på attraktiva sommarön Gotland just därför att myndigheterna värnat om strandskyddet och stått pall i det ständiga ställningskriget mot vissa privatpersoner som aktivt söker kringgå eller aktivt bryta mot strandskyddsbestämmelserna.

Att göra undatag från principen innebär att luckra upp principen. Det blir allt svårare att hävda strandskyddet när det gång efter annan genomborras av överträdelser och undantag. Det är därför nödvändigt att vara ”stelbent” som Ulf Adelsohn uttrycker det, det skapar långt större gemensamma värden för Gotland än alla tänkbara festbjudningar på Max Hanssons strandtomt skulle göra. Därmed faller även nyttoargumentet för att särbehandla den rike affärsmannen. Under alla omständigheter måste Samuelsson lämna sitt jobb, omgående.

Andra som bloggat: Farmorgun, Badlands Hyena, Kim Müller, Per Westberg. Media: SvD, GP

Hägglunds dekadens

Verklighetens folk
Av alla cyniskt genomtaktiserade utspel från alliansen - och de har varit rätt många - hör Göran Hägglunds kulturkrigsförklaring i Almedalen häromdagen till ett av de mest uppenbara försöken att muta in ett populistiskt territorium. Kristdemokraterna vill konstruera en motsättning mellan "verklighetens folk" och en dekadent kultur/stockholmsvänster för att sedan göra sig själva till verklighetens försvarare.

Det är en ren strågubbeargumentation och eftersom den motsättning han försökte måla upp inte existerar - åtminstone inte på det planet - har till och med Hägglund själv problem med att hitta exempel och fick i Almedalstalet nöja sig med att ge sig på två Konstfackstudenters numera välkända examensarbeten. Lågt.

Hade tänkt skriva något längre om det här, men det behövs inte. Martin Hofverbergs analys på Dagens Konflikt är helt to the point:

Hela upplägget är ett högerns winning game, eftersom motsättningen är hittepå i konkreta materiella termer men kan upplevas reell för en arbetarklass som marginaliserats i det offentliga samtalet. Precis som med brunhögerns fokus på invandring är tricket att INTE ta debatten där de mörkblå vill ha den, alltså om värderingar, utan att alltid hålla i minnet att vänsterns starka kort är och förblir fördelningsfrågorna. Åtminstone om man vill mobilisera de sina.

[...]

Den här typen av utspel måste till ifall KD alls ska ha ett existensberättigande inom den moderatledda alliansen, precis som Olofsson måste agera nyliberal vakthund och Björklund batonga sig rakt in i våra hjärtan. Av var och en ett reaktionärt profilområde, åt var och en ett potentiellt väljarsegment. Men om det gör mer än att trygga KD:s fortsatta riksdagsplats så beror det bara på att de rödgröna lämnade sin planhalva för att utspela en på förhand förlorad fajt.

Som Martin Hofverberg skriver: vänstern bör gå inte på den här finten. Låt kristdemokraterna utspela på bäst de orkar och fokusera istället på att diskutera välfärd- och fördelningspolitik.

(Men läs för all del ändå Badlands Hyenas kommentar)

Gorillornas dagar är räknade

”Ett hundratal demonstranter har begett sig till flygplatsen i Tegucigalpa” kunde man läsa i SvD som bevakade gårdagens dramatiska händelser i Honduras via kryptiska och illa uppdaterade telegram från TT/AFP. Samtidigt sände mer välinformerade teleSUR live och kunde berätta att det snarare handlade om hundratusentals fredliga demonstranter som i en böljande, sjungande och uppsluppen massrörelse tog sig ut till flygplatsen för att motta sin president och samtidigt demonstrera sin avsky mot kuppmakarna. Den falske presidenten Roberto Micheletti kallades på trotsiga plakat ”Gorriletti” – gorillan.

Vikten av egna medier som rapporterar från en annan horisont än den gängse borgerliga/nordcentrerade tydliggjordes inatt ännu en gång. Liksom i Iran utkämpas konflikten i Honduras lika mycket på gator och i politiska församlingar som i media. Rapporteringen om vad som händer är viktigare för vad som anses ha hänt än vad som faktiskt hände. Hur hade den här historien återgivits idag om inte Hugo Chavez regering 2005 hade tagit initativet till en progressiv latinamerikansk TV-kanal för att bryta dominansen av amerikanska medier och privata mediemogulers desinformationsfontäner i Latinamerika?

TeleSUR väljer genomgående ett annat perspektiv och intervjuar andra källor än CNN och de internationella nyhetsbyråerna. Allteftersom kvällen fortskred framträdde teleSUR som den auktoritativa internationella källan till information om händelserna i Honduras, med flera reportrar både på marken och ombord på Zelayas plan som kom direkt från OAS möte i Washington. När soldaterna på flygplatsen öppnade eld mot demonstranterna för att till varje pris förhindra att landningsbanan rensades från de fordon militären ställt upp för att blockera presidentens plan från att landa, då återgav teleSUR hela förloppet direkt i hela sin kaotiska brutalitet. Och när natten övergick i morgon här i Sverige hade även SvD fallit till föga och citerat teleSURs rapportering. Inte undra på att kanalen retar gallfeber på de konservativa, här blir plötsligt det tidigare osynliggjorda andra perspektivet omöjligt att ignorera, precis som då Al Jazeera sände live innifrån Gaza under Israels operation gjutet bly och gjorde brotten mot mänskligheten synliga för hela världen.

I slaget om Honduras framtid gäller de gamla massmedielagarna. Ingen twitterrevolt motsvarande den i Iran kan påräknas. Skillnaderna mellan de två länderna är stora: medan det framförallt är den bloggande och twittrande urbana medelklassen som leder protesterna i Iran så är det i Honduras sociala rörelser, bönder, ursprungsfolk, fackföreningar och fattiga som protesterat mot kuppmakarna. Internetanvändandet i landet ligger omkring 5 % enligt ITU. De röster som hörs från Honduras i diverse kommentarsfält i internationella medier och diskussioner på internet representerar därför i proportionerlig grad landets övre medelklass. För att se stämningarna på gatan är alternativa mediekanaler som teleSUR livsnödvändiga.

I den stora progressiva rörelse som sveper över latinamerika har Manuel "Mel" Zelaya varit en udda figur. Under sitt korta presidentskap har hab till allmän förvåning girat långt till vänster om sitt parti och det program han valdes på. Det har fört honom allt längre in i en direkt konflikt med Honduras etablerade klasser som närmast chockskadats av Zelayas överraskande omfattande politiska vänstergir. Ingen blir mer hatad än en klassförädare, följaktligen har han stämplats som ”totalt galen” av det inhemska etablisemanget. Den överraskande politiska omorienteringen och dess konsekvenser beskrivs såhär i en artikel i Washington Post:

"Over the last year, Zelaya's positions moved to the left. He pushed social programs and more attention for the poor who have no work," said Giuseppe Magno, the outgoing Italian ambassador. "This switch was not in line with the program he was voted in on. He was too close to Ortega and Chávez, a position the middle and upper classes did not appreciate.

But Zelaya saw it differently, often telling crowds that Honduras needed a fundamental shift to deal with poverty so grinding that 40 percent of the population lives on $2 a day or less. Honduras is, in fact, the third-poorest country in the hemisphere, and many residents continue to resent the often painful past involvement of the United States.

In announcing his country's affiliation with a Chávez-led alliance, Zelaya told crowds that it was designed to "make Hondurans a free people." He said that in joining the pact, the Bolivarian Alternative for the Americas, Honduras did "not have to ask permission of any imperialists. […]"It was the same scheme Chávez had in Venezuela," said Benjamin Bogran, the new minister of industry and commerce. "Chávez considers Honduras to be inside his orbit."

Det är ingen tillfällighet att Chavez namn återkommer gång efter gång i artikeln. Hans gestalt svävar som ett hot – eller löfte – om undergång över de besuttna och rastiska eliter som så länge hållit folken i Latinamerikas länder i en förnedrande fattigdom och maktlöshet.

Man kan tycka mycket om Hugo Chavez stil, men vill man se en progressiv utveckling och utjämning i Latinamerika måste man urskilja och erkänna att utan Chavez förmåga att ta nödvändiga strider och samtidigt bygga progressiva allianser så hade varken Correa eller Morales stått lika starka mot sina inhemska oligarkier idag och Zelaya hade aldrig girat långt vänsterut som nu skett. Chavez och ALBA har varit de magneter som dragit Zelaya åt vänster. Bachelet och Lula hade på samma vis dragit längre till höger, Chavez politiska begåvning, arbetskapacitet och självförtroende har varit den kraft som skapat ett tryck för flera ledare att röra sig långt till vänster om sin individuella förmåga och direkta politiska kontext. Därför är Chavez och den kontinentala solidaritet som Venezuela tagit intiativ till så viktig för Latinamerika idag.


Över loppet av en vecka har Honduras hamnat i centrum för det senaste kapitlet i Latinamerikas frigörelse från sina förflutna orättvisor. Som Magnus Linton skriver så kan det trots allt komma någonting gott ur skeendet i Honduras idag:

”Militärkuppen i Honduras ser paradoxalt nog ut att bli det bästa som hänt Amerika på länge. Aldrig i kontinentens historia har så många stater så snabbt enats om ett så totalt fördömande av en händelse och det bestående i detta är att Latinamerikas små eliter – inte bara Honduras – nu chockas av hur självklart alla, denna gång även USA, ställde sig på demokratins sida.”

Att Obama/Clinton tagit tydlig ställning mot kuppen – i strid med ett starkt inhemskt tryck för att göra det motsatta – har sannolikt varit det som betytt mest för att isolera och undergräva kuppmakarnas ställning. Enrique Ortez, kuppmakarnas ”utrikesminister” kallade uppretat Obama för ”That nigger that knows nothing about nothing” (”Ese negrito que no sabe nada de nada”) och visade därigenom sitt sanna ansikte. Det amerikanska ställningstagandet är betydligt mer tydligt och progressivt än det svenska, som enkelt kan sammanfattas i form av Carl Bildts ointresserade tystnad. (Det innebär dock inte att det inte samtidigt finns amerikanska intressen, även inom statsmakten, CIA och det militärindustriella komplexet, som ger ett direkt eller indirekt stöd till kuppen.)

Linton fortsätter:

Liksom övriga Latinamerika ägs Honduras av en handfull familjer i samspel med globala bolag, och det som i dag gör klanerna desperata är att kontinentens moderniserade demokratier gått från att vara snyggt formulerade papper till att användas. Ecuador, Bolivia och Venezuela – förebilder i den process Honduras president ville inleda – har nyss fått nya konstitutioner som främst fokuserat det som är den fria marknadens skräck; starkt juridiskt skydd för miljö och minoriteter – samt påbjuden resursfördelning.

Intervjuad i teleSUR medan hans plan cirklade över det ockuperade Tegucigalpa beskrev Zelaya demonstranterna som omringade flygplatsen som en ”massrörelse för social reform”. Vad som steg fram på Honduras gator ikväll var kanske precis det, en mäktig flod som flyter upp för att kväva den fascistiska elden och svepa ruttna konstruktioner med sig av bara farten. Den floden har källor i hela Honduras, och sammanflöden med andra flodsystem i hela Latinamerika.

Dick Emanuelsson som i förra veckan skrev ett långt reportage från Honduras för Flamman berättade även på sin mycket läsvärda blogg i torsdags om de sociala rörelsernas mobilisering som pågått i dagar fram tills söndagens massdemonstration:

”I morse kunde den relativt seriösa radiostationen Radio Globo börja sina sändningar igen. Den har varit stängd sedan militärkuppen i söndags morse och syftet var att förhindra telefonsamtal från landsbygden som det som anlände klockan 9 i morse när en kvinna från staden Tocoa, vid atlantkusten, meddelade att militären hade stoppat bussarna som mer än 600 människor, de flesta bönder och lärare, färdades i. Deras mål var Tegucigalpa men de fick sina ID-kort beslagtagna av militären som varnade dem för att bege sig till huvudstaden.

– Vi kommer från Olanchito i länet Yoro och vi har passerat tio militärspärrar där militären har tvingat oss ner från bussar eller stannat privatbilarna som hundratals av oss har färdats i. De rev upp våra väskor, gick igenom alla vrån och skrymslen i bilar och bussar. Men de lyckades inte stoppa vår färd för att återinsätta vår president på presidentposten, säger Juanita som är en 40-årig lärare.

Juan Vazquez representerar indianfolken i Honduras organiserade i COPINH. De är från ursprungsbefolkningens centrum, La Esperanza, i länet Intibucá och de har liftat, rest på lastbilsflak eller gått över berg, skogar och djungler för att anlända till Tegucigalpa. I söndags omringades deras högkvarter i La Esperanza av tungt beväpnad militär.

– Militären omringade oss men vi bröt denna inringning för vi är soldater i tjänst hos Morazan och Lempira” (Honduras’ befrielsehjältar mot den spanska kolonialismen) och kan alla dessa vägar. Alla vägar till Tegucigalpa i landet är militariserade. På grund av det delade vi upp oss i små och många grupper för att vilseleda militären. Vi har inte gett upp för vår uppgift är att återföda republiken igen. Därför tillåter vi inte att de ska begränsa vår rätt som folk inom staten, säger Vazquez, omgiven av dussintals kamrater, många av dem utan skor eller typiska indiansandaler.

I likhet med den enorma folkrörelse som för varje dag växer fram i Honduras kräver de att val till en grundlagsstiftande församling utlyses som kan utarbeta en ny grundlag som förbjuder staten att sälja ut landets och ursprungsbefolkningarnas naturresurser som vatten skogar och andra naturresurser som ger nationen Honduras sin identitet och framtid.”

Det gör ont när gamla system spricker. Zelayas direkta utmaning av sitt lands oligarkier och den föråldrade konstitutionen är nödvändiga strider att ta för förändring, någon annan väg än att skriva en helt ny konstitution finns inte idag. Honduras nuvarande konstitution förhindrar varje ambition till social utjämning och involverande politisk praktik. Kuppmakarna ställde frågan på sin spets. Nu räknas plötsligt stegen på gatan. Och därmed är också gorillornas dagar vid makten räknade.

I svenska medier: AB, DN, Svd, Svd II.

Läs mer: Mana (löpande uppdateringar), Erik de la Reguera, Ania Janerud, Björn Blomberg, Fransisco Contreras, Röda Malmö, Kristoffer Ejnermark

Solidaritet med Honduras!

Den som inte på egen hand förmår urskilja att det är en statskupp som har ägt rum i Honduras behöver nog skicka sina ideologiska glasögon på tvätt och gå till kiropraktorn med sin demokratiska ryggrad. Kuppmakarna har strypt fria och kritiska medier, gripit journalister och oppositionella, infört utegångsförbud och kväst demonstrationer med våld. Igår fördömde FN:s generalförsamling enhälligt kuppen, samma budskap har skickats från OAS med en frist på tre dagar för att återställa den konstitutionella ordningen och återinstallera den folkvalde presidenten Manuel Zelaya, därefter utesluts Honduras ur den amerikanska gemenskapen. På torsdag återvänder Zelaya till Honduras i sällskap med Raphael Corea och OAS generalsekreterare José Miguel Insulza. Vad som då kommer hända är oklart, det finns goda möjligheter att kuppen misslyckas – internationell solidaritet och mobilisering av folkrörelser i Venezuela är avgörande för utgången. Det är också slående hur mycket det betyder för skeendet att det numera finns en latinamerikansk politisk solidaritet och värdegemenskap.

Det är märkligt att man mot den här bakgrunden alls skall behöva diskutera illegaliteten i den genomförda kuppen, men återigen så relativiserar delar av den svenska borgerligheten brott när det handlar om att röja misshagliga politiker ur vägen. DN:s rubriksättare gick åtminstone för ett tag vilse i Bonnierskrapan med rubriker som ursäktade och föringade statskuppen, även om Erik de la Reguera i själva texterna skrivit välbalanserat. Expressens journalist Henrik Ek dravlar däremot som en glad byfåne till försvar för kuppmakarna i sin blogg.

Zelaya är inte någon vänsterikon, men han har rört sig vänster om sitt parti under sin mandatperiod– inom ramen för ett proportionellt valsystem där makten sedan den senaste militärdiktaturen 1982 delas mellan två högerpartier – och närmat sig den Bolivarianska revolutionens politiska gemenskap. Han har också ett relativt starkt stöd bland Honduras fattiga. I söndags hade Zelaya utlyst en rådgivande folkomröstning – i enlighet med konstitutionens artikel 5 (i engelsk översättning här) om medborgarinflytande – som ställde frågan: ”Håller Ni med om att under nästa allmänna val år 2009 installera en fjärde valurna där folket beslutar om att sammankalla en konstituerande församling". Militärens överbefälhavare (för övrigt skolad vid CIA:s militärkuppsakademi School of the Americas) vägrade verkställa beslutet och därmed utlöstes den akuta krisen som kulminerade med statskuppen.

Avsikten med att sammankalla en konstituerande församling är att påbörja en omarbetning av den konstitution som författades 1980-82 av en motsvarande konstituerande församling tillsatt under diktatorn och Contras-sponsorn Policarpo Paz García. Det är inte en konstitution skriven av ett fritt folk, och den är därför också behäftad med en mängd inbyggda problem som försvagar demokratin och försvårar all reellt progressiv politisk handling. Ytterst är det en konstitution för att bevara status quo och befästa oligarkins kontroll i ett av världens mest ojämlika länder. Zelayas avsikt med att välja en konstituerande församling i samband med valet i höst var bland annat utveckla de procedurer genom vilka konstitutionen kan uppdateras. Det var också att göra det möjligt för en sittande president att ställa upp till omval.

Honduras nuvarande konstitution förbjuder en president att sitta längre än en tid av fyra år. Det är en begränsning som ytterst berövar folket möjligheten att utkräva ansvar av den valda statschefen: en politiker som inte får kandidera för omval kan inte heller röstas bort. Det är alltså på inget sätt mer demokratiskt att en vald statschef inte får kandidera för omval, däremot garanterar det att presidenten inte i första hand tar hänsyn till folkopinionen utan till de intressegrupper som efter utfört fyraårsvärv belönar den som har skött sig väl – oligarkin.

Kuppen var rätt och riktig påstår vissa, därför att Zelaya genom att påbörja slopandet av begränsningen av presidentens omvalsmöjligheter ville göra sig själv till diktator. Men den konstituerande församlingen skulle väljas vid just det val där Zelaya själv avgår. Det liberala partiet har redan utsett den kandidat som skall ställa upp i hans ställe. Två på varandra följande nationalkongresser skall därefter godkänna ändringarna i konstitutionen för att de ska gå igenom. Det handlar alltså inte, såvitt jag kan se, om att Zelaya söker bädda för att hålla sig kvar vid makten, snarare handlar det om ett försök att hantera samma problematik som många stater i Latinamerika brottas med idag: föråldrade konstitutioner som stryper möjligheterna till ett uthålligt styre för politisk förändring.

Ytterst är det inte den rådgivande folkomröstningen utan Zelayas närmande till Chavez som provocerat oligarkin till att agera och genomföra kuppen. Zelaya har rört sig utanför de gränser Honduras eliter accepterar, läs t ex kommentarerna här för att se den synen formulerad.

Demokratin måste nu försvaras i Honduras. Internationell solidaritet är det nödvändiga verktyget. Är du i Stockholm på torsdag, delta då i manifestationen på Medborgarplatsen kl 18.00!

Läs mer hos Frasse, Svensson, Latinamerikagrupperna, Flamman.