25 november 2007

Ett moln i byxor

Tävlingen om tillbyggnad till Asplundhuset i Stockholm har blivit arkitektursveriges största händelse och metahändelse på många år. Det har också resulterat i en stundtals uppfriskande debatt, med såväl knivskarpa inlägg som andra mer rörande uppkastningar. På spetsen av allting står frågor om arkitekturens uppgift i relation till staden, landskapet, människan och – inte minst – arkitekterna själva.

Att här oroa sig för arkitektkårens väl och ve kan verka lite förmätet, handlar inte tävlingen om att skapa en byggnad för Stockholmarna? Jo, framförallt, förstås, men mer i blixtbelysning ställer den också yrkeskårens identitet och framtid. Som bakgrund till min syn på tävlingsresultatet vill jag först utveckla den biten.

I programskrivningen för tävlingen om stadsbiblioteketets tillbyggnad efterlystes ”en byggnad som kan placera staden på den internationella arkitektoniska scenen”. Det var en problematisk ansats som gav intrycket av att det var Stockholms handelskammares behov snarare än biblioteksbesökarnas, som skulle tillgodoses. Bygger man funktionsbyggnader utifrån utgångspunkten att imponera på kameraförsedda gäster från utlandet, då blir resultatet sällan särskilt bra.

Uppmaningen ledde många tävlingsdeltagare till att söka efter det spektakulära och de sedan utvalda förslagen väckte allmänhetens förväntningar på en byggnad med hög wow-faktor.

Jag hör inte till dom som tycker det är fel om arkitektur är häftig, spektakulär eller provocerande. Tvärtom, det förtjänar många gånger sin plats. Men då det spektakulära blir en överordnad målsättning blir det problematiskt. I synnerhet då det handlar om ett stadsbibliotek.

Över lag kan man säga att den nutida arkitekturen står vid ett vägskäl. Yrkeskåren och yrket löper en allvarlig risk att gå samma öde till mötes som Hollywoodfilmen: mängder av specialeffekter lagda över helt ointressanta manus. Inom filmens värld är det en produkt av att specialeffekter blivit billigare, samtidigt som det inte finns tålamod eller begåvning nog att åstadkomma starka manus. Inom arkitekturens värld stavas orsakerna nyrika beställare som har bråttom att manifestera sin framgång, investerare som vill ha säljobjekt och städer som är rädda för att den kreativa klassen flyger iväg om man inte gödslar dess bekräftelsebehov med en eller flera höga, vridna, spektakulära specialeffektsbyggnader som sprider sina lättköpta poänger över den beiga latten.

Arkitekturen tudelas, åter påväg till den rollfördelning den historiskt haft; ett almogebyggande som inte räknas som arkitektur och ett monumentbyggande åt härskarklassen, som begränsar sitt samhällsansvar till att ge en vacker, eller bara vräkig, fernissa åt de översta skikten i ett ruttnande samhälle.

När arkitekterna ställer upp på att gång efter annan leverera spektakulär specialeffektsarkitektur gör man sig själva en otjänst. Man gör sig själva till marknadsförare. Ut med badvattnet åker den historiska positionsförflyttning som funktionalisterna åstadkom, idag så ofta tagen för given: den vidare arkitekturen. Funktionalisternas främsta bidrag till historien var vidgandet av arkitekturens verkansfält. Arkitektur är inte blott en fråga om dekorationer, sade de, utan om välgestaltade bruksföremål, en totalitet: planering och formgivning av staden, fabriker, arbetarklassens bostäder, nyttobyggnader, infrastruktur, funktion och estetik. ”Det går en rörelse genom tiden som bestämt fordrar att få skönhet in i vår vardagsmiljös detaljer” skrev Greger Paulsson 1916 i Den nya arkitekturen.

Idag formas vardagsmiljöer åter på slentrian. Ett kvalitativt och krävande begrepp som skönhet har låg prioritet i det genomsnittliga byggandet. Inom ikonarkitekturen å andra sidan, har både skönhet och vardag låg prioritet. Där är allting alltmer en fråga om effekt. Och för varje nytt spektakulärt ikonverk som tillkommer, desto mer enkelspårig och reducerad blir arkitekturen som arbetsfält.

Ok. Det blev en lång utläggning om den biten, men jag säger det för att ge en bakgrund till varför jag sympatiserar med juryns beslut.

Heike Hanadas Delphinium har ingen omedelbar wow-faktor, men det är en välavvägd byggnad som funktionellt, logiskt och elegant löser programmets problem där många andra spännande förslag istället skapade nya problem.

Det är inte en oviktig aspekt. Bruksarkitektur ska gärna vara intressant, men den ska framförallt vara funktionell. Och ett bibliotek är en byggnad där användningen måste få diktera villkoren. Bibliotekarierna och de som besöker Stadsbiblioteket måste framförallt få ett hus som fungerar och kan används under lång tid framöver. Kan huset inte användas optimalt blir verksamheten lidande och nybygget förfelar sitt syfte, att understödja bildningen. Om det nu alltså inte är för Stockholms handelskammares skull som huset byggs.

Entréplan, med koppling mellan befintliga och tillkommande delen.

I den allmänna debatten har många varit besvikna på tävlingsresultatet, från vitt skilda utgångspunkter. Somliga önskar något mer spektakulärt, andra har ansett det fel redan från början att bygga till stadsbiblioteket invid Asplundshuset. ”Asplunds komposition förvanskas” etc. För mig är den linjen en överdriven antikvarisk underkastelse inför byggnaden och platsen, som gör Asplund en otjänst genom att förvandla hans byggnad till en orörbar antiktivet. En stad måste få utvecklas och funktioner som vuxit ur sin kostym måste kunna växa genom tillägg, det ligger i stadens natur. Betraktar man Asplundshuset och området i korsningen Odengatan-Sveavägen som en fulländad och orubbelig komposition, då har man låst in sig i en syn på arkitekturen som frusna monument och tvingar i praktiken stadsbiblioteket att flytta. It might very well happen.

Asplundhuset ska förstås bevaras, men det ska inte förvaras i formalin, det tål ett välgenomtänkt tillägg i sitt närområde. Juryn har också värnat väl om byggnadens integritet genom att bevaka tilläggets lokalisering och kopplingen mellan den befintliga och tillkommande byggnaden.

Fasad mot Odengatan.

Det är också här som Delphinium briljerar och uppnår det som många hävdat varit omöjligt: att göra ett tillägg av ett betydande byggnadsprogram på platsen och samtidigt bevara observatoriekullens öppenhet mot norr och Asplundhusets solitära placering i hörnet. Ja, rentav: genom rivningen av annexen framträder byggnaden mer distinkt, med en ny luftighet kring sig. Den visuella förlängningen av postamenten i Odengatans riktning – en idé som även Asplund skissade på – är ett smart drag som i markplan anknyter tillägget till det befintliga. Den publika lågdel som binder samman de två byggnadskropparna är funktionellt bra: en rymlig, överblickbar, men generös golvyta för utställningar, nya medier och seminarier. Därefter rör sig besökaren mot de lugnare delarna, in i Asplundshuset eller upp i Delphiniums högdel.

Fasad mot Sveavägen.
Högdelen, om vi nu betraktar den exteriört, åstadkommer det positiva för platsen att skapa en naturlig avslutning och fungerar som skärm framför det mindre vackra läkarhuset. Samtidigt får Asplunds byggnad en lugn bakgrund att paradera sin välkända profil framför.

Fungerande komposition, okej. Men har Delphinium då värden som ger förslaget en egen styrka? Jag tycker det. Det är ett tillägg som inte ber om ursäkt. Med en egen karaktär, interiört och exteriört och ett konsekvent volymspråk. Rätblockets stramhet möter lekfulla rumsbildande cirklar. Det stora trapprummet har en rymdkänsla som liknar rotundans. Den kringbyggda gården har potential att bli en klassisk stadsoas. Klättringen upp på berget förtydligar observatoriekullens höjd och ger biblioteket en ny utbredning. Och fantastiskt nog: en dekorerad fasad. När såg man det sist?

Vy från Odenplan.

Men det är inga lättcashade poänger. Stockholm får ingen omedelbar ikon. Däremot kan Delphinium förmedla en gammal och viktig insikt i stadsbyggande: att varje byggnad också är en bakgrund till andra byggnader. Att även den som aspirerar på ikonisering måste respektera och interagera med sin omgivning för att uppnå en välfungerande helhet. Att också en betydande offentlig byggnad i ett sådant sammanhang med Hanna Heikes ord bör präglas av ”modesty and simplicity.”

Sammantaget gör Delphinium det som vi kan önska av bra arkitektur; löser uppgiften, förenar funktion och estetik.

Så ja, även om det säkert fanns många andra goda alternativ så var det här ett bra val. I korselden mellan Nimby- och Yimbygalningar har juryn navigerat till en lösning med arkitektonisk integritet. Det vinner arkitektkåren på. Men framförallt vinner stadsbiblioteket och staden.

PS.
Det finns ett radikalt alternativ jag inte berört här, att flytta hela stadsbiblioteket till Slussen. Det skulle kunna lösa slussenknuten, lägga samman två stora investeringar till en och samtidigt placera biblioteket vid en existerande central kommunikationsnod. Ingen dum idé, men frågan uppstår: vad ska Stockholm då ha Vasastan till? Ett ännu djärvare alternativ vore att inte bygga något nytt stadsbibliotek överhuvudtaget utan istället satsa allt på att bygga ut och rusta upp stadsdelsbiblioteken och komplettera med etthundra distribuerade småbibliotek i tunnelbanan, vid huvudstråken, utspridda över staden i anslutning till de platser där människor finns.


Det här klassar jag som , , , , , ,

Andra som bloggat om samma ämne: Bios Politikos, Tidskriften Arkitektur, Dan Hallemar, Robin Enander, Archipelagoes och förstås Humaniorabloggen (som tyvärr läggs ner).

13 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Distribuerade småbibliotek låter som en intressant tanke, men att blanda in ett stort bibliotek vid Slussen ...? Där är det och kommer även framöver att bli så trångt med all trafik som skall igenom att jag tror man får försöka lösa knuten med kommunikationerna och genomsläppet av vatten från Mälaren först och främst.

Jag tyckte det där förslaget att stoppa in stadsbibliotekets nybyggnad i Brunkebergsåsen var roligare, men det skall tydligen inte vara så roligt här i livet. Länken till yimby-folket var däremot rolig - ta reda på var de bor och sätt igång och förtäta där! De måste ju älska det och inte komma med en massa dumma protester!

gardebring sa...

Hej Björn!
Jag bor på Strindbergsgatan på Gärdet.
Varsågod, det är bara att komma hit och bygga på! :)
Fast nu har de iofs redan smällt upp ett nytt bostadsområde inklusive Svea torn alldeles i närheten precis så det finns nog inte så mycket mer att ta av.
Fast vi har iofs ladugårdsgärdet nära också, där skulle man nog kunna nalla lite i kanten, bygga tätt o högt och skapa en Stockholmsk central park. Det vore något!

Björn Nilsson sa...

Nej för phan, inget mer tafsande på Djurgården. Det är ju faktiskt högsta skydd på stora delar av området ...! För några år sedan hörde jag göken gala (och såg den också)vid Kampementsbacken och gökarna börjar bli sällsynta! Djurgården är ett eldorado för huvudstadens latare fågelskådare som inte vill ge sig av så långt.

Om det skall byggas så skall det göras dels på Bromma flygfält, dels i de moderatkommuner som vägrar bygga. Eller Storängsbotten kanske? Det kanske finns en del kåkar där som kunde försvinna och ersättas av 150-våningars arkitektvansinnesutbrott?

Förresten är det något skumt på tråden mellan oss, jag kommer inte fram på det här som jag antar skall vara din adress:
http://gardebring.com/
Vardan detta?

Anders sa...

Ett mycket klokt inlägg, kanske något att publicera i Arkitekten eller i Arkitektur Erik?

Själv läste jag med visst nöje inlägget i senste Arkitekten om att lägga stadsbiblioteket vid Sergels torg, ganska kreativt det också - men jag undrar bara, hade de inte kunnat komma på det och skriva en debattartikel långt före elfte minuten, när tävlingen redan är avgjord - lite mer verksamt då, kort sagt.

Hälsningar
Anders, Fysisk Planering BTH

gardebring sa...

Nu syftade jag ju iofs huvudsakligen på de outnyttjade öppna ytorna på gärdet som jag tycker att man kan nalla i alla fall delar av.
Lite av problemet i Stockholm är att man inte ser skillnad på grönområde och "grönområde".
Vissa områden är skyddsvärda. Andra är bara nerslitna och outnyttjade snårskogsområden.

Erik Berg sa...

Björn: Nej, kul ska vi INTE ha! Arkitektur är till för att avnjutas med åtsnörpt mun och armarna i kors. Har du inte svart polotröja bör du förresten inte uttala dig! :-)

Skämt å sido. Jag älskar underjordiska konstruktioner, men ljusförhållandena hade inte blivit något vidare och just i ett stadsbibliotek tycker jag den aspekten är helt överordnad.

Anders: jag gillar verkligen sergelstorgsscenariot, egentligen en helt idealisk plats, betydligt bättre än Vasastan. Och argumenten för att inte flytta biblioteket är ju faktiskt rätt klena, citybanan et al.

Men nu finns det ett bra förslag som kommer fungera vid Asplundhuset, det gör det ännu svårare att veta vad som vore bäst :-)

För övrigt förstår jag inte varför Hando Kask och Lars Seitz försöker föra lokaliseringsdebatten i Arkitekten, den skulle få större tyngd mot stockholms politiker om de skrev i Svenskan eller DN.

Björn Nilsson sa...

Erik, jag har just nu röd tröja med ordinär krage (tror inte jag har någon svart polotröja). Och kul ska de va!!

Gardebring: jag tänkte försöka fortsätta skället hos dig för att inte belasta Approximation, men jag verkar vara blockerad på båda de bloggar du verkar i. En gång har jag kommit in, och det har varit första och sista gången.

Erik Berg sa...

Björn: Hoppas det framgick att jag skämtade.

Björn Nilsson sa...

Hähä, jag är i total avsaknad av humor och fattar naturligtvis ingenting. Som verkande i Friedrich Engels' tradition är jag alltid fullständigt och totalt gravallvarlig:-)

Anders sa...

Ska man tänka spontant, så har jag en teori - dels kanske de inte tänkte så långt. Men att det helt enkelt handlar om en "positionering" bland dem som läser Arkitekten - dvs bland andra arkitekter, för sånt är ju viktigt, kanske ... eller?

Man får nog slå sig till ro med det lakoniska konsterandet;

"Det blir nog bra det där"

Själv har jag i många år funderat över vad man kan göra med Slottet, denna enorma klumpedunsbyggnad som ligger så ypperligt till - kanske ett allaktivitetshus vore lämpligt?
Dessutom ligger ju centralen rätt nära, från vilken man med tunnelbanan når ut till nästan varje förort... Idealiskt!

GreenSweden sa...

De "tråkiga" annexen är ganska stiliga om man tar sig tid att uppleva dem.

I förbigående kan det se det litet fyrkantigt ut, men tittar man närmare är det en fyrkantighet med noblesse, lätthet och värdighet, som man finner i 1920-talets unika formspråk, och här har man gjort det till något monumentalt. Den föreslagna DOMUS-kolossen kommer däremot att framstå som en förortsmässig papplåda på lite avstånd. Läkarhuset står en bit därifrån och stör väl inte direkt helheten, då är det aktuella förslaget mer dominant och kommer att förstärka intrycket av lådighet. Frågan är om Odenplan tål mera lådighet, en lådighet som vi ännu inte lyckats förlika oss med i Klara.

Nej, här behövs mera tid och finkänslighet. Alla förslag tycks ännu inte ha lagts, men det blir kanske tid när protesterna sagt sitt.

Har aldrig varit inne där, men där finns väl ändå vissa ytor, och man kunde förena husen med en genomgående inglasad hall som inte stör alltför mycket. Fler annex kunde byggas någon annan stans i staden, eller inhysas i tillgängliga lokaler, men man kan också bygga nedåt i marken, en oprövad idé som förr eller senare kommer att framtvingas. Man kunde låta dagsljuset strila ned via festliga glaspyramider, som den där japanen lyckade få till det vid Louvren. Här behövs mera japansk luftighet.

Varsamt bevarande tycks alltså passa bäst i det här sammanhanget.

Varning för byggfnatt, med andra ord

http://greensweden.blogsome.com/2007/12/04/varning-for-byggfnatt/

betongkopf sa...

Riv upp beslutet om att bygga Delphinium och ställ hårda krav på den nya byggnaden. Delphinium lever inte upp till de kriterier som man rimligtvis borde kunna kräva av en offentlig byggnad i denna miljö. 1) Byggnaden måste korrespondera med Asplunds bibliotek, det gör inte Delphinium. 2) Byggnaden måste vara anpassad till kullen, det är inte Delphinum. 3)Byggnaden måste bidra med något arkitektoniskt värde, det gör inte Delphinium. Juryn har verkligen gjort ett synnerligen uselt arbete.

Olle sa...

Jag gillade din analys. Precis så resonerar jag också. Kanske kommer huset inte att bli publicerat i de glättigaste arkitekturmagasinen. Men jag tror det blir ett omtyckt stadsbibliotek iallafall.