Nu hoppas jag att de ansvariga cheferna på NCC inser att en revolution måste få ta tid och ibland kan drabbas av bakslag. NCC:s flerbostadshusfabrik i Hallstahammar har leveransproblem och måste skära ner, rapporterar Ny Teknik. Med byggbranschens allmänna rädsla för risktagande och innovation kunde det bli dödsstöten för projektet, men NCC har investerat mycket prestige i det här så förhoppningsvis ser man över processerna och utvärderar sig själva för att förfina konceptet istället för att lägga ner.Jag tror nämligen, liksom Jonas Westin på Betongelit, att NCC Komplett kommer att lyckas med tiden. Det finns egentligen inga alternativ, gör inte de det så kommer, måste, någon annan göra det.
Det handlar om Sveriges första fabrik för industriellt husbyggande, som varit i gång sedan i april förra året. Inte bara prefabrikation av betongellement, vad som vanligtvis ingår när branschen talar om industrialiserat byggande, utan fullständig och anpassad prefabrikation av byggnadsdelar, golv, väggar, tak och ytbearbetning som levereras i ”platta paket” till en klimatreglerad monteringshall där husdelarna lyfts på plats av en traverskran och fästs med patenterade snäppfästen.
NCC utlovade inledningsvis ”minst 1000 lägenheter per år”. Målet för i år var 600 lägenheter. nu ser det ut att bli 200. En orsak till problemen har varit, uppger vd Fredrik Arnheim, att en del underleverantörer inte klarat toleransmarginalerna. Det låter som en rimlig barnsjukdom, snäppfästena har toleransgränser som mäts inom tiondels milimeter, medan byggbranschen traditionellt tolererar fel på flera centimeter. Det är en stor omställning.
Det finns många åsikter om industrialiserat byggande, om vad det innebär för arkitektens jobb och möjligheten att anpassa byggnader efter platsen. Hela den diskussionen är egentligen av begränsat intresse eftersom branschen måste industrialisera sina tillverkningsprocesser om byggandet skall bli billigare och mer hållbart.
Potentialen är enorm. På fabriken i Hallstahammar har bilindustrin, inte byggindustrin, varit utgångspunkten, med produktionsplanering genom ett ”Volvoutvecklat it-system” och industrirobotar som tar över en del av det tunga jobbet. Två industrirobotar och en portalrobot svetsar ramverk till väggar och golvbjälklag, gjutningen av väggar och bjälklag sker i halvautomatiserade processer, gipsskivor, isolering och spånskivor skärs till i en automatisk vattenskärmaskin... det är ren industriell poesi.
Varför är då industriellt byggande nödvändigt?
Därför att den processkontroll och rationalitet som behövs för energi- och resurssnålt byggande aldrig kan uppnås med platsbyggda hus.
De hus som blivit försenade från NCC komplett i år hade kanske blivit byggda i tid med traditionella metoder, men då med forcerade byggfel som genererat energiläckage och fuktproblem längre fram. Med den industriella tillverkningsprocessen kan byggfel uppdagas tidigare i arbetet och därför minimeras, istället för att rättas till i efterhand. Precisionen ökar.
Fabriken i Hallstahammar är långt i från den traditionellt stökiga byggarbetsplatsen, det är en ren miljö, med rena golv, säker arbetsmiljö och klimatkontrollerad produktion.
Det är framtiden. Utmaningen för arkitekterna är att lösgöra sig från sina fördomar och se möjligheterna i industriella byggprocesser. Ta kampen för att fortsätta göra god arkitektur, med nya förutsättningar. I vissa avseenden rentav med större flexibilitet.
En annan aspekt av det hela är den som signaturen "grinig byggnadsarbetare" lyfter i en kommentar på Betongelit:
”prefab är, i huvudsak ett jävla skit, det förvandlar oss arbetare från hantverkare i kreativ och skiftande miljö till samma 4 väggar varje morgon, det dödar den relativa friheten vi åtnjuter i vårat arbete och utsätter oss dessutom för samma risk som övriga industrin dvs. att produktionen flyttar utomlands och utförs av folk för 10 spänn i timmen”Det här är ett dilemma i alla industrialiseringsprocesser. Med mer prefabrikation minskar friheten i arbetet, makten flyttar uppåt. NCC talar också mycket riktigt om att det inte finns några egentliga byggjobbare i NCC Komplett, bara operatörer på fabriken och montörer på ”bygget”.
Men det byggjobbarna förlorar i frihet på bygget får man ta igen på andra fronter i sina nya yrkesroller. Lättare sagt än gjort kanske, men det är en utveckling som arbetare i andra industrialiserade branscher redan mött. Byggnads, som är ett starkt förbund, är särskilt väl rustade att ta strid för sina medlemmars intressen i en sådan omställning. Och det finns vinster också: framförallt en säkrare, renare och bättre arbetsmiljö.
Risken att tillverkningen flyttar utomlands tror är knappast överhängande. Det handlar ändå om att korta ledtiderna, fabriken bör därför ligga nära marknaden. Och det handlar om applicerad högteknologi som förutsätter en omgivande samhällelig infrastruktur för att fungera optimalt. Volvo har blivit kvar i Sverige men med en successivt automatiserad tillverkning, det finns skäl till det. Leveranssäkerhet är ett.
Bilderna i postningen kommer från NCC:s pressmaterial. Den här texten är för övrigt inte sponsrad av en svensk byggjätte. Läs mer på andra håll om arkitektur, byggande, industri, teknik, NCC
Inlägg
25 kommentarer:
Det där låter som 2040-talets utskällda enhetsbyggen, det som man då kan förhåna ohejdat, i synnerhet om det skulle leda till att dagens unga får de bostäder de, av någon underlig anledning, ropar efter (obs ironin).
Hmmm. Spontant blir man orolig när arkitektur ska anpasas för industriell serieproduktion. Spontant får jag lite vibbar från det paniska miljonprogrammet på 1950- och 60-talet där det skulle byggas snabbt och billigt. Blir det verkligen lyckat? Vad blir resultatet om man offrar detaljomsorgen och den arkitektoniska särprägeln? Är det rätt väg att gå? Finns det alternativ? Kan hållbarhet förpackas estetiskt och platsanpassat?
Peter H Sörensen>>
Om det inte är hållbart så kan det ju inte heller vara estetiskt eller platsanpassat...? Eller det KAN ju, men då är det ju inte i så fall just.... hållbart.
Sen så är det ju en helt annan diskussion huruvida det ena motsäger det andra.
Man får nog hålla isär stilfrågorna från valet av byggteknik. Industriellt byggande kan, precis som platsbyggt, bli både bra och dåligt, allt beror på vad man väljer att göra av det. En fördel med NCC:s koncept är att det innehåller ett stort mått av flexibilitet, det är alltså inte fråga om standardiserade betongelement utan en robotiserad fabrikstillverkning som kan åstadkomma olika former. Tittar man på husen NCC Komplett byggt (via hemsidan) ser de ut som vilket nybyggt flerbostadshus som helst, varken vackrare eller fulare.
Ragnar Uppman, som jag tidigare skrivit om här, har i sina memoarer givit ett innifrånperspektiv på det industrialiserade byggandet under 60- och 70-talen. Enkelt sammanfattat: problemet var inte industriell produktion i sig utan att de stora byggbolagen låste in produktionen i sina egna standarder. Uppman lyfter fram bostadsstyrelsens arbete med att ta fram en öppen plattform, ett strukturalistiskt byggsystem, som en alternativ variant av industrialisering som av institutionella skäl aldrig fick möjlighet att utvecklas. De fyra stora hade för stort inflytande.
När jag nu bläddrar fram Uppmans text inser jag att den innehåller en viktig kritik som bör riktas också mot NCC Komplett, nämligen att det också den här gången är en sluten lösning, initierad av en stor aktör som patenterat tekniken. Det BORDE vara boverket eller motsvarande som utvecklade en standard som alla byggare, stora som små, kunde koppla in sig på...
Men hur som helst, Peter, jag instämmer till fullo i att detaljomsorg är av avgörande betydelse. Och vilken miljö är bättre lämpad för omsorg om detaljerna än det moderna fabriksgolvet?
Byggbranschen släpar väl fortfarande på sin gamla konservatism. Jämför med telefonin: för 30 år sedan byggdes telefonväxlar från grunden ute där de skulle vara i drift. Sedan moderniserade man hela produktionsprocessen och övergick till att montera det mesta på fabrik i stället, höjde kvaliten och sänkte leveranstiderna till några veckor i stället för halvår eller mera. Hade inte Ericsson gjort den omställningen hade nog inte firman funnits idag.
Att tillåta centimetertoleranser i produktionen låter som förhållandena i vanlig industri före Andra världskriget. Skandal att det accepteras fortfarande. Miljonprogrammet måste väl ha byggts efter de mallarna, och då är det inte så konstigt att upprustningsbehoven är stora vid det här laget.
Jag undrar om inte en avancerad produktionsapparat på sikt kan ge såväl arkitekter som byggnadsarbetare och de personer som skall nyttja byggnaderna ökade möjligheter till individuellt finsnickrande? Ju smartare datorer och produktionslinjer, desto mer möjligheter till skräddarsydda lösningar som kanske inte behöver kosta så mycket extra (egentligen lite tid för arkitekten att fundera och någon produktionstekniker att programmera om maskinerna) men som också om så önskas kan kombineras med avancerat hantverk.
Hmmm. Igen :-) När det gäller arkitektur har jag, måste jag erkänna, ingen större tilltro till det svenska industrigolvet. Eller något annat industrigolv någon annan stans heller för den delen. Om jag ska gå efter de stadsmiljöer som jag själv trivs i så är det miljöer som kännetecknas av mångfald, variation, detaljrikedom, hantverkssstolthet och skapargläde. Per defintion egenskaper som tyvärr svårligen låter sig fabriceras och massproduceras. Men, ponera att det gick, skulle vi då se samma typ av variationsrika arkitektur överallt där vi drog fram, i småstäder och storstäder, från norr till söder. En sorts variationsrikedom på tub? Eller? Jag söker med ljus och lykta efter lyckade exempel där man lyckats bygga nya områden med den variation och mångfald som de flesta av oss förknippar med stadskänsla, vare sig det handlar om Nybro eller New York. Än så länge har jag inte hittat några riktigt lyckade exempel. Om någon annan gjort det så tipsa mig gärna. Jag följer med intresse NCCs experiment. På ett eller annat sätt måste vi hitta tillbaka till ett bra sätt att bygga trivsamma städer igen. Och hållbarhetsperspektivet måste självklart vara vägledande. Frågan är om det verkligen är med industriell kraft och på industriellt initiativ det ska ske?
Erik >>
Hur gick det med staketet förresten :-)
Peter, jag tror inte vi nurbare ska vara rädda för ökad industrialisering. Industrialisering medför inte automatiskt likriktning, lika lite som dagens produktionsystem medför variation. Men med industriellt byggande kommer priset troligen att tvingas ned, vilket jag tror gynnar våra syften. Problemet att projekten är för stora, enhetliga och monofunktionella kommer att finnas kvar. Det behöver vi lösa på andra sätt.
"nurbare" ... "våra syften"
jag VISSTE att det var sekt! :-)
Staketet blev ok. Ska behandlas av byggnadsnämnden (!)
Peter:
Jag återkommer i frågan om nyurbanism och mångfald.
Jag vill helst inte bli lablad som nyurbanist. Jag är bara personligt intresserad och fascinerad av stadsmiljö och hur den påverkar våra själar. Jag gillar intimiteten och stoltheten i den gamla europeiska stadsmodellerna, likväl som myllret och mångfalden i New York. Och jag gillar stadsmiljöer där varje fastighet är byggd med egen identitet, arkitektonisk särprägel och omsorg. Industriell massproduktion, prispress och prefabricering tror jag är fel väg att gå när det gäller stadsmiljö. Jag kan inte se något exempel där industrialisering i arkitektoniska sammanhang inte inneburit en likritning och en urholkning av den arkitetoniska särprägeln. Men jag har naturlitvis inte hela bilde, och kanske finns det exemple som trots allt talar för att en industrialisering skulle kunna ha något gott med sig. Jag bor och verkar sedan 40 år i Karlstad och driver mitt eget lilla korståg, i stark motvind, för att försöka väcka intresse för att förbättra stadsmiljön här. Men jag inspireras självklart av vad som sker på andra platser. Vissa drag i nyurbanismen tilltalar mig, andra är jag mer tveksam till. Men, visst måste vi hitta tillbakak till ett stadsbyggande som bygger på estetiska ideal och som lyfter människornas själar. Det tåget kliver jag gärna ombord på.
@ erik: nej vi är ingen sekt, vi är bara ett vanligt gäng som gillar levande stadsmiljö, går klädda i likadana kåpor och har hemliga handslag...
I en platsannons för NCC i dagens NWT med rubriken "Vill du vara med och bygga morgondagens samhälle" hade man illustrerat den med en teckning på en stadsmiljö med en mustigt, brokig variation av arkitektoniska uttryck. Absolut en stadsmiljö i min smak :-)
För att utröna i vilken mån NCC själva försöker sträva i ritkning mot denna mångfald och variation i sitt byggande har jag mailat till deras informationsdirektör Annica Gerentz och frågat:
Hej Annica,
i en av era platsannonser såg jag en jättefin tecknad stad, jag tror rubriken i annonsen var "Vill du vara med och bygga morgondagens samhälle" eller något i den stilen. Ett problem som jag tycker mig se idag är hur man i uppförandet av nya områden ska lyckas skapa just denna mångfald och variationsrikedom som ni återger på bilden. I många fall blir de nya områdena oftast istället extremt likartade och slätstrukna såväl i färg som i form. I bästa fall hoppar de olika fastigheterna någon våning upp och ner samt byter mellan 2 olika kulörer. Hur ser ni från NCC på detta fenomen? Har ni identifierat och pratat om det? Vad tror du det beror på? Har du några bra exempel att ge mig där ni vid skapandet av nya områden med stadskaraktär lyckats skapa den arkitektoniska mångfald som ni återger på den bild ni använder?
Tacksam för dina synpunkter och reflektioner. NCC förefaller ju vara i framkant när det gäller samhällsbyggarambitionerna.
Återstår att se om det blir något svar. Blir det det så lovar jag att publicera det här :-)
"Nurbare", haha! Brukar ni träffas på nedlagda parkeringsplatser och slåss med Scaftarna?
@ david: nej, vi brukar ha svårt att få ihop folk. Nurbarna sitter på gemytliga caféer och dricker caffe latte istället och scaftarna fastnar för det mesta i någon planskild korsning.
Läs artikel om prefab i senaste numret av Arkitekten http://www.arkitekt.se/s31816
Ett klipp ur texten:
– Dessa besök bekräftar alla fördomar jag haft om industrialiserat byggande: Det blir fult, torftigt och tråkigt. Och jag är skeptisk till intentionerna. Jag vet inte om processen är till för att göra bättre miljöer eller om det handlar om en intern förskjutning inom branschen med syfte att uppnå bättre lönsamhet. Och är det då slutkonsumenten som betalar detta? Vi har idag sett byggnader där den arkitektoniska ambitionen är nedtonad, byggnader präglade av processen på det mest triviala sätt. Så här kan det inte fortsätta.
Problemet med de nuvarande ansatserna till industrialiserat byggande är, som Thomas Hellqvist påpekar i artikeln att "arkitekterna har blivit tagna på sängen".
Hantverket kommer inte försvinna, men det kommer ändra karaktär och i större utsträckning utföras på ett annat ställe än på bygget.
Vore intressant att höra vad NCC svarar på ditt brev. Du har ju helt rätt i att modernt bostadsbyggnade är hopplöst platt och karaktärslöst med ett minimum av hantverk och variation eller för den delen genomtänkt och tilltalande upprepning.
Vad det beror på är en annan femma. Kostnadsjakten och en högkonjunktur där allt går att sälja är de viktigaste faktorerna, om du frågar mig...
Och just nu hörde jag på radion att NCC lagt ner projektet ifråga.
Kanske inte går att utveckla nya byggnadsmetoder i en tid när det knappast byggs något däför att man slopar byggsubventioner och hyrorna ska styras av marknaden. Man kan ju gissa att det kommer att leda till att en massa människor inte kommer att ha råd att bo anständigt framöver.
Ja det var ju lite tråkigt, men som du säger, det finns i princip inga incitament till att bygga billiga bostäder eller bedriva uthålligt R&D för att hitta bättre byggmetoder. Vi har den byggbransch vi förtjänar.
Vad är det egentliga problemet här? Har byggkostnaderna och övriga kostnader för boende sprungit ifrån löneutvecklingen? Kan vi bygga annorlunda? Mindre lägenheter, Annorlunda standardtänkande? Högre? På andra platser? Vem är det som efterfrågar de billiga lägenheter man vill bygga? Hur ser de på saken? Om man kikar i backspegeln - har ambitionerna att bygga billigt lett till bra bostäder och miljöer? Jag tror vi behöver ett historiskt och internationellt perspektiv på frågan. Och jag litar som vanligt på att Erik känner sig manad att vässa pennan och adressera denna fråga. Kanske i ett nytt inlägg.
Ja, vem kan motstå en så direkt uppmaning? Ska försöka hinna det i helgen då :-) Det är en viktig diskussion.
Tills dess: www.byggmer.nu
:-) Härligt! Det ser jag fram emot. Ska kika på länken så länge. Ligger fn och förstör min nattsömn med en tegelsten om stadsplanering av Eva Eriksson. Och läser med intresse och behållning om Camille, Hallman och alla de stora och visionära stadsplanerarna kring förra sekelskiftet. Vilka är de stora stadsplanerarna idag?
>>Erik
Har du läst den här artikeln?
www.vaxjosamtalet.se/p3576/files/_vadskaplanen.pdf
Dags att återuppväcka stadsplanen?
Nutida motsvarigheter till Hallman och Sitte? Vågar någon ta ordet stadsplanering i sin mun idag med sådana aspirationer? jag tvivlar...
Men intressant fråga egentligen. Stadsarkitekterna har inte längre det inflytande de hade förr. Makten har ligger snarare i stadshuset och de har sällan några direkta planeringsvisioner.
Så det finns nog inga nutida motsvarigheter, sorgligt nog. Aleksander Wolodarski i Stockolm når väl Lindhagen till knäna. Och det behöver inte vara illa spottat med nutidens förutsättningar.
Artikeln du länkade till var intressant. Beskriver väl problematiken med detaljplanerna ute i verkligheten. De förfelar sitt syfte, kommunerna använder dom på fel sätt och skräddarsyr planer för färdiga projekt. Så ska det ju inte vara, då fyller planen inget planeringssyfte, och dessutom kan politikerna gömma sig bakom exploatörerna utan att någonsin ta ansvar för den långsiktiga planeringen.
Vad jag förstått så har PBL-utredningen föreslagit att detaljplaneinstrumentet skall preciseras till att reglera mer övergripande frågor och att utformningsbitarna skall skötas mer i bygglovsskedet, men det finns inte med i regeringens proposition som skall behandlas i december.
Ett steg att komma därhän redan nu är att kommunen jobbar mer med ambitiösa fördjupade översiktsplaner för stadsdelarna som anger de strategiska frågorna, kvalitets/arkitekturprogram som hanterar gestaltningen och väldigt generella detaljplaner. Lite det som Jerker Söderlind var inne på.
Ett jäkla bra jobb du gör förresten med att hålla liv i stadsutvecklingsdiskussionen i Karlstad! Utan engagerade invånare är stadsplaneringen helt utlämnad åt politiker och tjänstemän som inte vet vad de gör eller varför och aldrig behöver motivera det.
Alltså, det som är normalfallet.
Erik> Tack för de vänliga orden. Just kampen i Karlstad, och den massiva tystnad och brist på respons jag mötts av, har fått mig börja söka stadsplaneringens misslyckande i systemts uppbyggnad. Och just stadsplanens avvecklande förefaller vara en central punkt. När den försvann försvann det kanske vitalaste redskapet för att kunna planera staden. Och vips, försvann utbildningarna av människor som ska kunna det. Vad fick vi istället? En stadsplanerare som jag pratade med nyligen beskrev det målande "att försöka planera städer med hjälp av dagens system ed översiktplaner och detaljplaner är som att försöka måla en tavla genom att titta genom ett rör".
Att avvecklandet av stadsplanen dessutom sammanföll med en rad andra förändringar, t ex modernismens genombrott, där man i princip klippte alla band med historien, gjorde naturligtvis inte saken bättre.
Resultatet ser vi i idag i stort sett varje svenska stad. Från Ystad till Haparanda. Brist på struktur, enhetlighet och långsiktig planering. En successiv uppluckring av det som vi en gång kände som staden.
Frustrationen stiger i stadsmiljödebatten. Kolumnerna fylls med kritiska röster. Nyurbanisterna försöker återskapa resultatet av den tidigare arbetsmodellen. Modernisterna försvarar sina förorter. Här och där stretar man i olika byggprojekt desperat för att försöka åstadkomma något bättre. Som i Hammarby Sjöstad och Jäkriborg. Men problemet kvarstår alltjämt. Varför förmår dagens modell inte åstadkomma bättre stadsmiljöer?
Är det dags att återinföra stadsplanen som ett arbetsredskap?
NCC lägger ner fabrikstillverkade hus och satsar på "green building"
filepublishing.blogspot.com
Välkommen till min veckogamla blogg (arkitektur, konst, filosofi etc )med DITT inlägg !
Skicka en kommentar