Golem

Enligt den judiska legenden om Golem tillverkade Rabbi Löw år 1580 en figur av lera från Moldaus stränder. Genom åkallandet av guds namn i en särskild ordning väckte rabbin lerklumpen till liv för att försvara det judiska samfundet i Prag mot angripare. Denna Golem – namnet kommer från det hebreiska ordet för råmaterial eller oformad materia – är mycket stark och är därför ett mäktigt vapen. Men den som skapar liv har samtidigt upphöjt sig själv till gud och sådan hybris måste bestraffas. Golem attackerade inte bara judarnas fiender utan började dessutom mörda utan urskiljning bland judarna sjävla.

Legenden om Golem återges av Hardt och Negri i Multituden, de skriver:

Rabbi Löw är så inställd på att hämnas på judarnas fiender att han till och med väljer att avvisa Messias när denne anländer tillsammans med profeten Elias. Deras tid är inte kommen, säger rabbinen; tiden är kommen för golem att bada i våra fienders blod. Hämnden och krigets våldsamheter leder dock till godtyckligt dödande. Golem, krigets monster, känner inte skillnaden mellan vän och fiende. Kriget sprider död utan åtskillnad. Häri består krigets monstrositet. ”Han kom för att rädda oss, ändå utgöt han vårt blod” grubblar rabbinen. ”Blir vi nu straffade för att vi ville försvara oss? Om vi inte gör någonting kommer vi att förgöras av våra fiender, men om vi går i krig mot dem kommer vi att förgöra oss själva.”

Legenden innehåller en varning som den Israeliska statens ledare borde reflektera över idag. Den säger att kriget inte kan vinnas, att priset för seger är att också det judiska folket på vägen utrotas av sina egna våldshandlingar, om inte fysiskt så i varje fall själsligt och moraliskt.

Det är ett resonemang som Ehud Barack, Ehud Olmert och Tzipi Livni högst troligen skulle avfärda som irrelevant - ja, rent löjligt. Liksom Rabbi Löw är deras hjärtan fyllda av högmod och deras sinnen upptagna med att planera hämnden, de är övertygade om dödandets nödvändighet. Det är tid för Israel att bada i sina fienders blod.

Israels rätt att försvara sig mot angrepp är odiskuterbar, men folkrätten föreskriver att svaret ska vara proportionerligt. Slakten i Gaza är någonting helt annat. Det är en Golem som går bärsärkargång.

Förtvivlat skriver Rabbinen Michael Lerner, en av dem som håller huvudet klart, i The Times:

"It breaks my heart to see Israel's stupidity. It has a right to respond to attacks, but will not achieve its ultimate aim - peace - until it stops thinking in military terms. [...] As a religious Jew I find it all the worse, because it confirms to me how easy it is to pervert the loving message of Judaism into a message of hatred and domination."

För att förstå varför det Israeliska ledarskapet tänker som de gör måste vi zooma ut lite längre än till november förra året. Det är av central betydelse hur och i vilken kontext staten Israel blev till.

I den historien är året 1917 en vattendelare. Då lovade britterna det statslösa och över hela jordklotet utspridda judiska folket att medverka till upprättandet av ett judiskt ”nationalhem” i Palestina. I praktiken var det ett sätt för britterna att köpa finansiellt stöd i det pågående första världskriget.

Vid den här tiden utgjorde judarna ungefär 5% av befolkningen i regionen och det var mer än 1500 år sedan det såg annorlunda ut, men löftet om en framtida stat blev startskottet för en växande invandring och mot slutet av 40-talet hade den judiska befolkningen vuxit till omkring 30%.

Under 30- och 40-talet hamnade som bekant judarna i Europa i skottlinjen för en av den europeiska utrotningstraditionens mer våldsamma eruptioner. Under trycket av ett bedövande dåligt samvete togs efter kriget en rad snabba beslut inom FN som lade grunden för en delning av det brittiska mandatet i palestina och den 14 maj 1948 proklamerades staten Israel. Det skedde mot majoritetsbefolkningens vilja.

Den nya staten växte snabbt. Nybyggarna bestod både av hängivna sionister – det vill säga judar övertygade om att landet mellan jordanfloden och medelhavet är Guds gåva enbart till det judiska folket – blandat med andra ”vanliga” judar, som flyttade till Israel antingen som flyktingar eller som hoppfulla nybyggare. De kom till Jerusalem för att ”bygga upp staden och bli uppbyggda av den.” Den unga Israeliska staten odlades med socialistiska grödor; kibbutzer, välfärdsinrättningar och fria val. Det var en tid då socialistiska partier runt hela världen – och inte minst i Sverige – gav Israel sitt entusiastiska stöd.

Det var också en tid av postkolonial verklighetsförnekelse, eftersom den nya statsbildningen grundades på spillrorna av ett annat folk, ovanpå en etnisk resning. Man bosatte sig i ett redan bebott hus. Åren 1947-48 kallar palestinierna för Nakba – den stora katastrofen. Över 400 samhällen slets upp med rötterna och 85% av den palestinska befolkningen kastades ut i sin diaspora, de utgör idag världens största flyktinggrupp.

Tragiken i mellanöstern – alla onda cirklar som löpt in mot sin logiska mittpunkt i form av hämnd, förtryck och misstro – var redan här uppvridna i en djävulsk anordning som på sitt urverk – ytterst – bär den europeiska kolonialismens stämpel.

Naturligtvis kan man inte säga till sina barn att de lever på stulen mark. Så den första inflyttande Israeliska generationen har berättat en delvis annan historia för sina barn. Den officiella Israeliska historieskrivningen hävdar att det inte fanns något palestinskt folk på platsen när de byggde sin stat, i den versionen blev Israel till genom en geografisk jungfrufödsel – inte en våldtäkt. Och palestiniernas kamp för att få tillbaka en del av sitt land ter sig därmed obegriplig.

Så blev lögnen ett permanent överlevnadselixir, vilket aldrig varit en bra grund att bygga ett samhälle på. Med Bruce Springsteens ord, “with countries, just as with people it’s easy to let the best of you slip away.”

Sen följde krigen, det ena efter det andra, som en konsekvens av sionistiska expansionssträvanden, aggressioner från diktaturer i grannländerna och uppror från de ockuperade palestinier som trängts in i små bantustaner på Västbanken och i Gaza.
En militär rustning genomfördes med stöd av USA, som med glädje gjorde Israel till en filial i sitt militärindustriella komplex, en framskjuten utpost i en strategiskt viktig region.
På detta sätt dopat med högteknologiska vapen, uppkopplat mot den industriella världens alla produktionsresurser och med en närmast ovillkorlig amerikansk uppbackning i ryggen, blev Israel mycket snart mångdubbelt mäktigare än sin omvärld.

Och överlägsenhet är kanske det farligaste som finns för ett land. Det föder, vilket Göran Rosenberg beskrev väl i en artikel under upptakten till Irakkriget för sex år sedan, ett förblindande högmod:

"Högmod är en fin gammal dödssynd som huvudsakligen drabbar de starka och framgångsrika, eftersom det bara är de starka och framgångsrika som på allvar kan få för sig att de är oövervinnerliga eller osårbara eller på annat sätt står över de villkor som gäller för andra människor. [...] Idag finns individer som anser sig vara värda tusentals gånger mer än andra människor och som skryter med det. [...] Och samhällen som inte bara anser sig vara Guds gåva till mänskligheten utan som också anser sig ha förmågan och rätten att med vapenmakt sprida gåvan över världen, och vars ledare skryter med det, eller åtminstone tar mycket stora ord i sin mun.”

Samma sjuka infekterade i en annan tid de Europeiska kolonialstaterna, då Europas rikedomar byggdes upp genom utplundring och ockupation av halva planeten. Föreställningen om ett rättfärdigt våld. Och därefter upphöjandet av våldet till en dygd. I den personliga reportageboken Utrota varenda jävel beskriver Sven Lindqvist detta mörka våldsarv, han beskriver också hur hans far reagerade då han utdelade den vid den tiden tillåtna barnagan. Jag citerar det här som en parallell, därför att det är samma mekanism:

”Han gav först intryck av att endast med yttersta motvilja utdela denna ”kroppsliga bestraffning”, som Pagels kallade den. Jag kunde inte se hans ansikte medan han slog, han inte mitt. Men jag hörde på hans sätt att andas att någonting hände med honom när han gick över trösklen till våldet.”

Detta är vad makt – och i synnerhet våldsmakt – gör med människor och med kulturer. Idag är Israel ett land som korrumperats av sin makt och perverterats av det militärindustriella komplexets institutionaliserade våldsutövning. Dagens Israel har som mål att härska genom militär dominans, kontrollera det palestinska folket idag och i framtiden och förhindra uppkomsten av en fungerande palestinsk statsbildning. Israel är oförmöget att nedlåta sig till några som helst lösningar som innebär kompromisser. Den Israeliska fredsrörelsen är patetiskt svag. 80% av befolkningen stöder angreppet på Gaza enligt aktuella opinionsundersökningar, alla politiker från Labour och högerut tävlar i att vara mest ”hårdföra”. Mer moderata krafter marginaliseras eller mördas.

Det är uppenbart att Israel behöver gå i terapi.
Seriöst. Israel behöver hjälp.

Om högmod och våldsberoende är härskarens åkommor så drabbas det ockuperade folket, på andra sidan, av andra psykologiska följdverkningar av ockupantens våld. Den norska läkaren Hans Husum beskriver det såhär:

- Jeg behandlet en 12 år gammel palestinsk gutt i Beirut i 1982. Han het Tariq, og hadde fått hele familien, slekt og venner utryddet av Israels krigsmaskin. Etter flere operasjoner berget jeg den hardt skadde armen hans, men han var så deprimert at han verken kunne snakke eller spise. Han holdt på å dø av fortvilelse, helt til jeg sa at han kunne skyte med den andre hånda. Da bestemte han seg for å leve og for å bli det Bush kaller terrorist.

Uppgivenhet eller hämndbehär är medvetandets två huvudautoastrador inför den ständiga förnedringen. Hatet är en livboj som den förtryckte använder för att inte sjunka ner i uppgivenhetens armod. Och hatet kan lätt exploateras.


Det finns också en tredje väg. Den som Gandhi, Martin Luther King och Mandela valde. Att möta förtrycket inte med böjt huvud eller med hjärtat fullt av hat utan med högburet huvud, genom fredligt motstånd. Men för att den vägen alls skall upplevas som framkomlig krävs att det finns några utsikter att rättvisa kommer att skippas, om bara tiden får verka. Det har varit synnerligen svårt från en horisont i Gaza, att se sådana utsikter om rättvisa, inom ramen för rådande världsordning, med USA som ultimat garant för den fortsatta ockupationen och med minnet av 40 år av svikna löften.

Det är med andra ord i grund och botten omvärldens oförmåga och ovilja att kräva av Israel att följa FN-resolutioner, häva den senaste kollektiva bestraffningsblockaden, upphöra med bosättningspolitiken och dra sig tillbaka till 1967-års gränslinjer, som har gjort att våldsamt motstånd kommit att bli den sista utvägen för palestinierna.

Våldsamt motstånd är förvisso ett bättre alternativ än total uppgivenhet. Men det är ingen framkomlig väg idag. Istället är det nödvändigt att hitta tillbaka till det fredligt motståndet, därför att det är den enda vägen upp från de onda cirklarnas nollpunkt. Hamas nålsticksstrategi är begriplig men kontraproduktiv. Raketerna genererar ett ökat opinionsstöd för de hårdföra fanatiska högerfalangerna i Israel, de bekräftar Israels mest paranoida föreställningar om sin omvärld och ger nya ursäkter åt den Israeliska militären att genomföra nya blodbad. Detta gynnar kanske Hamas rekrytering av nya soldater, men det missgynnar i praktiken den palestinska kampen för en rättvis fred.

Det bästa stöd som en fredlig motståndsrörelse – och därmed den långsiktiga freden – kan få idag, är tydliga tecken på att världen ser och fördömmer Israels brott och att Israel inte kommer undan konsekvenserna av sitt agerande. Att krigsbrotten utreds, att kännbara handelsbojkotter införs och att solidaritetsrörelsen lever. ISM:s mänskliga sköldar på Västbanken och Gaza är och den senaste veckans globala massdemonstrationer är exempel på hur den strategin i praktiken kan genomföras.

Framförallt måste Gaza återfå sin frihet att utvecklas, under Hamas legitima ledarskap. Den olagliga blockaden, som hindrar export och import av allt från bränsle och reservdelar till vatten, medicin och livsmedelsprodukter, har inneburit att 80% av Gazas befolkning idag lever under FN:s fattigdomsgräns och att arbetslösheten ligger över 50%. Blockaden är en tyst terror, att den hävs är en nödvändig beståndsdel i varje fredsplan.