Katedralen i Bryssel - fel svar på fel fråga

De kommande två veckorna står slutstriden i EU-parlamentet om Telekompaketet och nu pågår självmobilisering, folkbildning och självorganisering av nätaktivister och motkrafter på Internet för att förhindra att direktivet blir farligt i en sådan omfattning att det innebär ett direkt hot mot nätneutraliteten. Det hör definitivt till ovanligheterna med en så omfattande och dynamisk folklig mobilisering kring ett (i det här fallet fem) EU-direktiv.

Däremot hör det inte till ovanligheterna att EU antar dåliga direktiv. Tvärtom, de rullas ut i en strid ström och de har omfattande påverkan på politiken och utvecklingen i medlemsstaterna. Kommissionen själva uppskattar att 80% av lagstiftningen i medlemsstaterna idag är direkt eller indirekt kopplad till EU-direktiv, förordningar och beslut.

Alltsomoftast maler maskinen i Bryssel på ganska ostört med sitt lagstiftningsarbete. Med maskinen avses här inte enbart eller ens främst EU-parlamentet, rådet och EU-kommissionen, utan hela den hybridiserade makten av lobbyister, advokater, karriärbyråkrater och – med en kvot på kanske 1 på 50 – en och annan folkvald politiker. Det är en maskin som saknar de historiska och folkrörelseförankrade parlamentens spärrar mot påverkan från särintressen. Istället står maskinen så vidöppen mot särintressena att Margot Wallströms son, uppvuxen innesluten i maktkroppen ogenerat och oreflekterat beskriver PR-byråerna som Bryssels ”smörjmedel” och politikens ”remissinstanser”.

Maskinen är sålunda till hälften privat och till hälften styrd genom kodifierade regler, som kompileras i Kommissionen och EG-domstolen, två tjänstemannainstitutioner som är verksamma långt bortom folklig insyn eller debatt.

Maskinen rör sig mot ett enda överordnat mål, att bygga, som det hette i EEC-fördraget 1957, ”an ever closer union”- en allt tätare union. Direktiven och förordningarna är redskap i det projektet. Genom lagstiftningen harmonieras successivt ländernas politiska system och samhällsmodeller till – är tanken – en gemensam, perfekt modell.

Likt ett svart hål (och härmed antyds givetvis inga andra likheter!) absorberar EU nya beslutsbefogenheter från medlemsstaterna genom att fördrag läggs till fördrag. Det senaste i raden – Lissabonfördraget – är särskilt djävulskt eftersom det rymmer möjligheten att utan behov av nya fördrag genom beslut i rådet utöka EU:s befogenheter till nya politikområden.

Men varför är då ett ”allt tätare” EU problematiskt? Är inte en Europeisk integration i grunden av godo, även om det förekommer lite demokratiska underskott i själva processen? Behöver vi inte mer samarbete?

Jo, samarbete behöver vi massor av.

Men vi behöver inte EU. EU står rentav ivägen för verkliga samarbeten.

Det är här vi möter vad vi kan kalla för Bodströmproblemet.

Vi hade för några år sedan en justitieminister i Sverige – vila i frid må hans alldeles för många dagar i Rosenbad – som gick fullkomligt bananas i paranoida föreställningar om att vårt harmlösa lilla konungarike utgjorde nästa måltavla för det världsomspännande skäggnätverket Al Qaida. För att skydda fosterlandet mot detta överhängande hot behövde staten ges möjligheten att bedriva hemlig massavlyssning och lagra uppgifter om vem som ringer till vem.

Lite lätt överdrivet. Väldigt dumt. Men sånt kan hända den bästa när man tvingats genomlida för många powerpointpresentationer från Försvarshögskolan.

Själva Bodströmproblemet uppstod då Bodström driven av sina inre skäggsyner tog initiativet till och var pådrivande för att få igenom sin lagstiftning på Europeisk nivå, där den togs emot med öppna armar. För det visade sig lustigt nog att Bodströms idéer var precis vad många andra Skäggskådare i andra länder önskade sig, och nu fann de varandra på EU-nivå, och vips så hade de gjort ett Europeiskt direktiv av en dålig svensk idé, som vi sedan fick tillbaka för tvångsimplementering i riksdagen. Bara att svälja och ta emot.

Detta är Bodströmproblemet: genom EU multipliceras styrkan och spridningen i de dumheter som kommer ovanifrån. Maskinen skalar upp dumma påhitt från eliten i ett medlemsland eller ett inflytelserikt särintresse till en Europeisk skala så att idiotin faller över alla Europas folk istället för att dess spridning förblir begränsad till den enskilde Bodströmarens gränser. Unionen avlägsnar de brandcellsgränser / vattentäta skott, vad du vill kalla det, som gränserna mellan nationalstaternas politiska system historiskt har varit. En form av skydd mot att demokrati-, klass- och folkfientliga ovanifrånidéer genomdrivs i större regional skala där inga vägar ut återstår, inga utsidor finns kvar.

Men EU kan väl användas till att sprida bra saker också?! Visst. Kanske. Men BEHÖVER vi EU för att sprida bra idéer? Bra politiska projekt som dyker upp i ett land sprider sig till andra genom det goda exemplet, de behöver inga direktiv eller förordningar för att slå rot på fler håll. De sprider sig genom att de innebär en direkt fördel (som Danmarks framgångsrika vindkraftssatsning) eller genom att de är moraliskt övertygande (som mänskliga rättigheter) eller genom att de är politiskt attraktiva, som fri hälsovård och fri utbildning som åter diskuteras – med hänvisning till den svenska modellen – i USA. Progressiva idéer segrar utan behov av tunga och fjärmade politiska harmoniseringsmaskiner. De segrar genom internationell solidaritet och när de segrar genomförs de via processer som är betydligt närmare kopplade till folkinflytande och debatt i respektive land. Det är inte folken som behöver EU, det är toppen.

Till skillnad från vid implementeringen av direktiv från EU finns det dessutom en fullständig frihet för varje land som att anammar en idé att göra anpassningar efter sin specifika politiska, kulturella och historiska situation. De där justeringarna vid genomförandet är viktiga, för de innebär att vi istället för en ensam variant av ett politiskt vägval/lagstiftning kan få tio olika varianter. Kaos? Tvärtom, det är så samhällsbygget utvecklas, genom att vi prövar olika vägar framåt.

För att åter ta en analogi från datorvärlden handlar detta om de många förgreningar som kan uppstå vid utvecklingen av en programvara baserad på öppen källkod. Förgreningar som ytterst innebär att rikedomen, kreativiteten och mångfalden blir större.

Missförstå mig nu rätt. Jag tror inte att nationalstaterna är slutstadiet i människans utveckling.

Men de ligger bra mycket närmare än supernationalstaten, superstaten.

Mångfalden av vägar och kulturer är Europas stora historiska styrka - det som gjort vår kontinent fantastisk och vacker. Under 1700-talet sneglade revolutionärerna i Frankrike på den svenska frihetstidens liberala friheter och sade till sina landsmän att om man kan göra sådär i det lilla bondelandet i periferin så borde vi kunna göra så här med. På det viset har Europas länder korsbefruktat och influerat varandra, inte genom att ingå i ett och samma rike – även om många mindre sympatiska och farliga härskare hyst sådana drömmar – utan genom att utbyta erfarenheter, respektera skillnader och följa varandras exempel.

Europa har historiskt slitits mellan stormaktsdrömmar, drivna av en uppblåst självbild, och en upplyst och ödmjuk förståelse av sin plats i världen. EU representerar de gamla stormaktsdrömmarnas utlopp i vår tid, men det är i grunden en överspelad tanke vars bästa tid har varit. Superstatstanken representerar den stelbenta och hopplöst inadaptiva katedralmodellen.

EU är fel svar på ett problem som inte finns. Och av den anledningen är det ett historiskt felsteg att idag stänga in den dynamiska mångfalden som folkens Europa representerar i ett enda politiskt system, åtkomligt och hjälpligt överskådligt endast när det betraktas högt från ovan.

Vi måste tänka större än så idag. Det är hela världen som gäller om vi ska lösa de globala kriserna: fattigdomen, utbildningen, miljön. Och hela världen kan inte förenas i ett politiskt system, kan inte och bör inte välja en lösning. Istället för att försöka klämma in alla i en mall som inte passar någon bör vi – precis som på Internet – fokusera på att utveckla protokollen som underlättar (den inter-nationella) kommunikationen och utbytet och värna om möjligheterna för världens folk att välja sin egen väg utifrån sina förutsättningar och viljor.

De självstyrande grekiska stadsstaterna åstadkom mer i fråga om kreativa tankar på 200 år än det 1000-åriga romerska riket.

Rikedomen och framtiden växer ur fria folks val och samarbete.
Inte ur direktiv från katedralens katakomber.


Intressant på annat håll: Smarta analogier om kopieringsmaskiner och fildelning hos 1 är inte ett stort tal. Kan man bevisa att vi dras mot jämlikhet? hos Björn Nilsson. SAP eller Pirat? Hjärtat brinner i dom djävlarna! hos Anders Widén.

Läs mer om EU, Telekompaketet, Bodström, Bodströmsamhället, demokrati, politik, EU-valet, Datalagringsdirektivet, Övervakning

Bilden i toppen var Kölner Dom i Cologne, fotograferad 10 maj 1945.