Transaktionsorgier

En gemensam marknad har varit en dominerande strävan i den europeiska integrationen sedan den ursprungliga Schumanplanen 1950. Från början handlade det bara om kol- och stål, men målet var formulerat redan där och då: i sinom tid skulle alla områden ut på den inre marknaden.
I Romfördraget 1957 togs ytterligare ett steg. De fyra friheterna som idag utgör den inre marknadens grundstenar fördragsfästes: fri och obehindrad rörlighet för varor, kapital, tjänster och människor, det är gemenskapens yttersta mål, dess raison d'être.

Och det kan låta behjärtansvärt, för rörelsefrihet kan väl ingen vara emot?

Nja, tänk ett steg till. Huruvida en ökad rörelsefrihet för en aktör eller samhällsfaktor är bra eller dåligt beror ytterst på om den ökar på bekostnad av någon annans frihet. Friheter är komplicerad materia, den enes frihet kan i praktiken innebära ökad ofrihet för någon annan. Om hundägare med hundar får frihet att sätta sig varsomhelst på tåget så minskar samtidigt friheten för pälsdjursalergiker att åka tåg. Om rökare får röka på krogen så måste jag boka tvättid dubbelt så ofta.

I Vaxholmsfallet fick vi ett konkret exempel på hur det tar sig uttryck i praktiken. Byggnads försatte det lettiska företaget Lavalls skolbygge i blockad för att fåtillstånd svenska kollektivavtal. Helt i enlighet med hur svensk arbetsmarknad fungerar. Men frågan lyftes av Svenskt Näringsliv till EG-domstolen som genom sin dom – och i andra liknande domar i Rüffert-, Viking-, och Luxemburgmålen, rangordnade friheterna: friheten för företag att verka utan att ta hänsyn till lokala förhållanden ställdes över fackföreningars rätt att ta strid för lokala kollektivavtal. Den fria svenska stridsrätten blev mindre fri genom domarna.

Ett annat område: för svenska transportarbetare råder idag stor osäkerhet. Stora och små åkerier från andra länder opererar på mer eller mindre regelbunden basis i Sverige, ibland i enlighet med de svårtolkade och svårkontrollerade Cabotagereglerna ibland i ett helt okontrollerat skymningsland. Facket har svårigheter att nå och organisera utländska åkare. Över tiden pressas villkoren för de som arbetar neråt genom friheten för företagen att köra i alla medlemsländer. Friheten för företagen att verka i hela unionen blir en minskad frihet för de anställda.

Kapitalet jagar ständigt kostnader för att öka sin vinst, det ligger i dess natur. Allteftersom produktionen har rationaliserats och automatiserats alltmer och enheterna har vuxit i storlek och anspråk så har alltmer fokus kommit att riktas mot den kostnadsfaktor som brukar kallas transaktionskostnader. Det är tillexempel kostnaden för att få tillträde till en marknad, för att förstå och navigera i det politiska systemet i ett annat land, för att skeppa ut en vara till kunden eller knyta ihop distribuerade lagerenheter – de representerar transaktionskostnader.

Helst vill kapitalet ha bort alla transaktionskostnader, vilket skulle ske om vi hade en enda världsmarknad utan gränser, utan komplicerande kulturella skillnader, utan skatter och utan hinder för transporterna. Under 1900-talet har vi rört oss i den riktningen.

Utvecklingen mot en just-in-time-produktion har inneburit att lagren till stor del ständigt befinner sig på vägen och anländer till produktionen just då de behövs. De låga transportkostnaderna har gjort det möjligt för företagen att sänka sina lager-, distributions- och tillverkningskostnader och öka sin vinst. Men samtidigt har de billiga transporterna varit subventionerade genom att inte behöva betala för sin miljöpåverkan. Här har alltså vi alla fått betala priset för den sänkta transaktionskostnaden i form av en transportsektor vars utsläpp står för 40% av de totala utsläppen av växthusgaser och fortsätter att öka samtidigt som klimatkatastrofen kräver drastiska minskningar. Idag lever vi med det problemet; hela vår moderna ekonomi är konstituerad kring ett ohållbart transportsystem.

Detta är inte ett undantag, det är tvärtom typiskt.

På område efter område har strävan efter sänkta transaktionskostnader överflyglat andra värden och målsättningar så till den milda grad att många politiker idag saknar förmågan att föreställa sig att det kan medföra negativa konsekvenser för andra delar av samhället att sänka en överföringskostnad. Idag betraktas det många gånger som ett självändamål att transaktionskostnaderna ska vara låga; att handel ska ske så fritt som möjligt, att kapital inte skall få hejdas i sin flykt över världen, att insatsvaror skall rulla på vägen så mycket och så billigt som möjligt. Men transaktionen är inte bara ett ekonomiskt vägval. I samma ögonblick som produktionens processer och kapitalackumulationens skeenden griper utanför den avgränsade produktionssfären/enheten så möter de med andra samhällsområden, där andra mål gäller.

Det är alltså ett politiskt vägval att öka en frihet, men det diskuteras sällan som ett sådant.

På historiens skräphög har hamnat en insikt som vi borde slåss för att rädda åter: att många transaktionskostnader har varit antingen nödvändiga för att möjliggöra uppfyllandet av ett annat mål – t ex minskad klimatpåverkan – eller fyller en samhällelig poäng i meningen att de kan göra ett alternativ till transaktionen mer attraktivt, t ex större lokal självförsörjning och minskat fjärrberoende, som kan vara eftersträvansvärda mål i sig.

Idag har världshandeln exploderat till följd av den artificiellt låga transaktionskostnaden för varor. Det är billig olja som utgör dopningskuren. Samtidigt som ekonomin växer med 1-3% årligen i god konjunktur så har världshandeln i två decennier ökat med 6-9% eller mer årligen, även i Sverige. Vi är idag oerhört mycket mer beroende av vår export och import än vad vi var för bara ett decennium sedan. Det gör oss också mer sårbara, tillexempel då den internationella konjukturen som nu vänder neråt. Samtidigt innebär den ökade handeln inte någon större rikedom i fråga om substantiella valmöjligheter, vi utbyter i huvudsak likvärdiga varor, skickar bilar och jeans åt båda hållen, det är endast i liten skala som handeln handlar om import av franska böcker som inte ges ut i Sverige.

Om vi börjar med en försiktig tanke: kanske skulle åtminstone en viss begränsning av de onödiga handelstransaktionerna ha gjort oss mindre utsatta för den internationella krisens effekter idag. För att inte tala om hur positivt det hade varit för miljön.