Solidaritet med Honduras!

Den som inte på egen hand förmår urskilja att det är en statskupp som har ägt rum i Honduras behöver nog skicka sina ideologiska glasögon på tvätt och gå till kiropraktorn med sin demokratiska ryggrad. Kuppmakarna har strypt fria och kritiska medier, gripit journalister och oppositionella, infört utegångsförbud och kväst demonstrationer med våld. Igår fördömde FN:s generalförsamling enhälligt kuppen, samma budskap har skickats från OAS med en frist på tre dagar för att återställa den konstitutionella ordningen och återinstallera den folkvalde presidenten Manuel Zelaya, därefter utesluts Honduras ur den amerikanska gemenskapen. På torsdag återvänder Zelaya till Honduras i sällskap med Raphael Corea och OAS generalsekreterare José Miguel Insulza. Vad som då kommer hända är oklart, det finns goda möjligheter att kuppen misslyckas – internationell solidaritet och mobilisering av folkrörelser i Venezuela är avgörande för utgången. Det är också slående hur mycket det betyder för skeendet att det numera finns en latinamerikansk politisk solidaritet och värdegemenskap.

Det är märkligt att man mot den här bakgrunden alls skall behöva diskutera illegaliteten i den genomförda kuppen, men återigen så relativiserar delar av den svenska borgerligheten brott när det handlar om att röja misshagliga politiker ur vägen. DN:s rubriksättare gick åtminstone för ett tag vilse i Bonnierskrapan med rubriker som ursäktade och föringade statskuppen, även om Erik de la Reguera i själva texterna skrivit välbalanserat. Expressens journalist Henrik Ek dravlar däremot som en glad byfåne till försvar för kuppmakarna i sin blogg.

Zelaya är inte någon vänsterikon, men han har rört sig vänster om sitt parti under sin mandatperiod– inom ramen för ett proportionellt valsystem där makten sedan den senaste militärdiktaturen 1982 delas mellan två högerpartier – och närmat sig den Bolivarianska revolutionens politiska gemenskap. Han har också ett relativt starkt stöd bland Honduras fattiga. I söndags hade Zelaya utlyst en rådgivande folkomröstning – i enlighet med konstitutionens artikel 5 (i engelsk översättning här) om medborgarinflytande – som ställde frågan: ”Håller Ni med om att under nästa allmänna val år 2009 installera en fjärde valurna där folket beslutar om att sammankalla en konstituerande församling". Militärens överbefälhavare (för övrigt skolad vid CIA:s militärkuppsakademi School of the Americas) vägrade verkställa beslutet och därmed utlöstes den akuta krisen som kulminerade med statskuppen.

Avsikten med att sammankalla en konstituerande församling är att påbörja en omarbetning av den konstitution som författades 1980-82 av en motsvarande konstituerande församling tillsatt under diktatorn och Contras-sponsorn Policarpo Paz García. Det är inte en konstitution skriven av ett fritt folk, och den är därför också behäftad med en mängd inbyggda problem som försvagar demokratin och försvårar all reellt progressiv politisk handling. Ytterst är det en konstitution för att bevara status quo och befästa oligarkins kontroll i ett av världens mest ojämlika länder. Zelayas avsikt med att välja en konstituerande församling i samband med valet i höst var bland annat utveckla de procedurer genom vilka konstitutionen kan uppdateras. Det var också att göra det möjligt för en sittande president att ställa upp till omval.

Honduras nuvarande konstitution förbjuder en president att sitta längre än en tid av fyra år. Det är en begränsning som ytterst berövar folket möjligheten att utkräva ansvar av den valda statschefen: en politiker som inte får kandidera för omval kan inte heller röstas bort. Det är alltså på inget sätt mer demokratiskt att en vald statschef inte får kandidera för omval, däremot garanterar det att presidenten inte i första hand tar hänsyn till folkopinionen utan till de intressegrupper som efter utfört fyraårsvärv belönar den som har skött sig väl – oligarkin.

Kuppen var rätt och riktig påstår vissa, därför att Zelaya genom att påbörja slopandet av begränsningen av presidentens omvalsmöjligheter ville göra sig själv till diktator. Men den konstituerande församlingen skulle väljas vid just det val där Zelaya själv avgår. Det liberala partiet har redan utsett den kandidat som skall ställa upp i hans ställe. Två på varandra följande nationalkongresser skall därefter godkänna ändringarna i konstitutionen för att de ska gå igenom. Det handlar alltså inte, såvitt jag kan se, om att Zelaya söker bädda för att hålla sig kvar vid makten, snarare handlar det om ett försök att hantera samma problematik som många stater i Latinamerika brottas med idag: föråldrade konstitutioner som stryper möjligheterna till ett uthålligt styre för politisk förändring.

Ytterst är det inte den rådgivande folkomröstningen utan Zelayas närmande till Chavez som provocerat oligarkin till att agera och genomföra kuppen. Zelaya har rört sig utanför de gränser Honduras eliter accepterar, läs t ex kommentarerna här för att se den synen formulerad.

Demokratin måste nu försvaras i Honduras. Internationell solidaritet är det nödvändiga verktyget. Är du i Stockholm på torsdag, delta då i manifestationen på Medborgarplatsen kl 18.00!

Läs mer hos Frasse, Svensson, Latinamerikagrupperna, Flamman.