Det explosiva Obamahatet

Det är ingen överdrift att påstå att människor över hela världen drog en djup och samfälld suck av lättnad för snart ett år sedan då det amerikanska folket röstade bort den perversa våldsklick som kastade död över jordens yta och slog sin egen befolkning i paranoians bojjor. Ur djupet av sitt mörkaste decennium reste sig Amerika och lät skammen övergå direkt i dess finaste ögonblick. Det var en stor internationell propagandaseger för den amerikanska drömmen, möjligen ett av de sällsynta tillfällen då den varit mer än en myt.

Idag är många till vänster frustrerade över att Obama inte fullföljer sina löften. Det finns goda skäl att vara kritisk, de upptrappade bombningarna i Afghanistan är ett stort misstag - och brott - och hälsovårdsplanen är full av hål. Men man måste också i rättvisans namn försöka att se svårigheterna – och riskerna – i den situation Obamaadministrationen har att försöka hantera.

Alltsedan det neokonservativa projekt gått i sank har det varit uppenbart att den amerikanska högern saknat en långsiktig gameplan. Ideligen har de dragit iväg automatsalvor från höften, minns valkampanjens sista månad förra året då Sarah Palin lanserades från ingenstans. Det som först kändes farsartat blev snart rent skrämmande: inte ens republikanerna själva visste vad de hade släpat in, det vittnade om ett mycket lättsinnigt och cyniskt förhållande till valhandlingen och till demokratin som sådan. Därefter upphöjdes en högerextrem rörmockare – också det ett rent höftskott – till kampanjsymbol efter att ha dykt upp i TV-rutan vid ett townhallmöte med Obama och ställt några knäppa frågor.

Det händer konstiga saker i valrörelsers hetta, men möntret av chansartad oberäknelighet har hållit i sig; under våren och sommaren har högerns hetskvarnar, superclownen Glenn Beck, Rush Limbaugh och Bill O’Reilly vräkt fram konspirationsteorier och eldat under ett Obamahat som nått nya höjder under höstens skärpning av motsättningarna kring sjukvårdsreformen.

Kommentarer som denna och denna vittnar om hur spänt läget är:

“Could I just say that the intensity of this getting pretty scary...and dangerous? We are heading toward a cliff and the usual brakes of civil discourse are not working. Indeed, the Republicans have the pedal to the metal.”

I en artikel på counterpunch skriver David Michael Green:

“The entire premise of a self-ruling democracy rests on some reasonable degree of rationality and some reasonable degree of an ability to discriminate between real information and falsehoods. Today’s American democracy seems to lack these qualities in increasingly abundant amounts.

And yet it goes deeper than that still. The entire premise of a society – any society, democracy or not – is that it possesses a certain degree of shared community, a ‘we-ness’ that transcends narrower tribalisms and self-interest in critical ways and at critical moments. That too has unraveled of late. Think of the nice white men with shotguns blocking the exit from flooded New Orleans during the worst moments of Hurricane Katrina.”

Men detta är precis den grund Amerika vilar på. USA har alltid varit en heterogen, på gränsen till tribaliserad statsfederation. Skillnaderna mellan delstater, landsändar, grupper och klasser är kontinentvida och många amerikaner vill att det ska förbli precis så. Det var möjligheten att bygga sin egen livsstil som var drivkraften för många av de grupper som utvandrade västerut en gång i tiden. Det är inte bara kapitalistisk indoktrinering som skapat den intensiva motvilja från en del mot gemensamma lösningar på sjukvårdsområdet.

Under 1900-talet kom hela den här underströmmen i skymundan bakom en patriotiskt orienterad samling kring militären, flaggan, månprogrammet och inför hotet från kommunismen. Men den har aldrig försvunnit. Miljontals amerikaner lever i samhällen tillsammans med enbart likasinnade. En artikel i The Economist beskriver detta såhär:

"Because Americans are so mobile, even a mild preference for living with like-minded neighbours leads over time to severe segregation.... Over time, this means Americans are ever less exposed to contrary views.... Americans were the least likely of all to talk about politics with those who disagreed with them."

Idag tycks det för många av dessa amerikaner som om den federala staten är påväg att fullkomligt rämna. Statsskulden skenar, New Orleans ligger ännu i ruiner, kriget i Irak gick åt skogen, det är kineser överallt och på kort tid har USA kastats från en position vid den globala näringskedjans odiskutabla krön till ekonomisk kris, hemlöshet, och massarbetslöshet.

Därför är de skärpta motsättningarna så förlamande för presidentämbetet som ändå måste balansera, sådan är nu den amerikanska modellen, för att nå någorlunda partiöverskridande uppgörelser. Och därför är Obamahatet så farligt. I sin intensitet påminner det om den svenska högerns hat mot Olof Palme, ett stämningsläge som bildade en möjlig motivbotten till mordet 1986. Men den amerikanska varianten kryddas dessutom med rasism och den fanatism som kan odlas i slutna sekter. Det bittert sluggande nekonservativa lägret kan alltså relativt enkelt piska fram en skarp situation. Och de tycks inriktade på att göra just det.