06 oktober 2009

Vi måste ut ur den här unionen

Det gick precis som det var förutbestämt att gå på Irland. Det fanns, egentligen, aldrig något alternativ till ett ja. Det Irländska etablissemanget markerade med en pansarvagns finkänslighet att om folk är så jävla oförskämda att de röstar nej en gång till ska de inte räkna med mindre än helvetets alla kval, skam och isolering, förlängd arbetslöshet och fördjupad ekonomisk kris. Resultatet framtvingades, precis som då Sverige piskades in i EU 1994, genom rena hot- och maktutspel ovanpå en undervegetation av nonsensargument.

Minns hur det var 94: ”Det är roligare att säga ja” tjoade doadoakören av glättiga ungmoderater samtidigt som the leadsingers Ingvar Carlson och Carl Bildt, representanter för arbetarrörelsen och näringslivet sida vid sida, gemensamt hotade med att ett nej skulle göra Sverige fattigt och efterblivet (Precis allt det som sedan blivit verklighet för stackars Norge som ligger i botten av FN:s index för mänsklig utveckling - om man betraktar listan uppochner). Filmkritikern Hans Isaksson observerade efter en av SVT:s EU-debatter att makten stod mot en ”mycket sakkunnig, sympatisk och engagerad opinion”, men att makten ändå ”övertygade, inte med argument utan genom att sitta där”:
”Genom att hålla fram sin gisslan, bestående av sexton s k EU positiva fackförbundsordföranden, såg Carlsson till att varje angrepp på EU-linjen måste bli ett angrepp på svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse i dess helhet.”
Strategin gick igen i höstens kampanj på Irland. Att vara emot Lissabonfördraget blev att vara emot ekonomisk återhämtning och för isolationism i största allmänhet. Såhär kunde argumentationen låta:
”198,000 Irish jobs are directly related to EU trade and another 200,000 Irish jobs are indirectly related to EU trade. Most of those jobs are created by foreign companies, investing in Ireland because we are an English-speaking gateway to the EU market. […] A Yes to Lisbon sends a signal to Intel, and to other major employers, that Ireland is a central player in Europe and the right place to invest.”
Och under skrämselpropagandan, puckoargumenten:
“I know that for a small state like ours, having our own Commissioner is really important." Vote YES.”

“ I’m voting YES because giving sport a legal basis in the EU matters, as it means more funding for local sports teams and facilities”

“I’m voting YES because I can’t believe that human trafficking still happens, and I want to use my vote to stop it.”
Men ytterst förlorade nejsidan därför att den saknade alternativ. Inte så att det inte finns alternativa vägar som Europa skulle kunna följa, det har presenterats många sådana förslag (t ex det genomarbetade motförslaget om ”Demokratiernas Europa” vid själva framtidskonventet). Men de har aldrig släppts in på dagordningen, och därmed har frågan aldrig gällt annat än, som demokratikommissionär Wallström själv framställde saken, antingen ja till Lissabonfördraget eller ett handlingsförlamat EU. ”Det finns ingen plan B om Lissabonfördraget faller” underströk Wallström och övriga EU-ledare. Underförstått: det är på ert samvete, Irländare, om ni kastar hela vår kontinent ut i kaos.

Ingen (utom möjligen den tjurskallige egocentrikern Vaclav Klaus) orkar bära hela Europas motvilja mot EU:s utveckling på egen hand. Irland höll emot men föll efter. Inte entusiastiskt, av ren trötthet. På det viset har EU-eliterna kört ner sitt impopulära fördrag i halsen på Europas folk.

Så har ni, snart, er konstitution. Av PR-skäl lite omstylad och omdöpt med det där är bara spackel som går att tvätta av. Innehållsmässigt är det just vad ni hade beställt och bestämt. Grattis.

För min del anser jag att detta innebär framför allt en sak: i samma ögonblick som reformfördraget träder i kraft stärks skälen till att aktivt kräva ett svenskt utträde ur EU. Rejält. Samtidigt som – vilket är det enda positiva inslaget i Lissabonfördraget – en formell utträdesparagraf införs. Det blir alltså för första gången praktiskt möjligt att lämna unionen.

Då vi i vänsterpartiet nu diskuterar en omläggning av vår EU-politik – vilket är naturligt att prata om efter partiets usla valresultat i våras – vore det alltså inte alls orimligt att diskussionen handlade om att uppprioritera och tydliggöra utträdeslinjen. För så som EU-linjen har varit formulerad och praktiserad i partiets retorik har den dessvärre inte varit särskilt tydlig: Vänsterpartiet är emot EU och anser att sverige borde lämna unionen, men vi driver inte utträdeskravet aktivt. Ungefär så har det formulerats.

Då Lissabonfördraget blir verklighet så ändras förutsättningarna. Vi får nu en union som inte bara gör det mycket svårt att driva vänsterpolitik, vi får dessutom en union som tar ett avgörande kliv mot överstatlighet, legalt såväl som praktiskt. Riksdagen blir - i än högre grad - ett betydelselöst transportkompani, att all offentlig makt i Sverige skulle utgå från svenska folket blir ett smaklöst skämt. Lissabonfördraget är steget.

Detta var våra argument då vi krävde folkomröstning om Konstitutionen och Lissabonfördraget. Det är en riktig analys. Men ska den analysen överhuvudtaget gå att ta på allvar så är den enda politiskt konsekventa hållningen att vänsterpartiet driver utträdeskravet aktivt. Att inte driva kravet aktivt skapar ett glapp mellan analys och politik: Om nu EU är så hemskt som vänsterpartiet påstår, varför vill ni då inte lämna unionen? Därför att, öh, vi föredrar att kritisera från insidan där man får snacks samtidigt? Jag vet inte, vad svarar man? Mycket riktigt sade Lasse Ohly en del bra saker om Lissabonfördraget idag, men all skarp kritik sveptes in i otydlighetens töcken när Expressen inledde debattreferatet med att ”vänsterpartiet inte längre aktivt tänker kräva utträde ur unionen.” Jaha. Vad vilja egentligen vänstern?

Tydlighet för guds skull. Inget är viktigare i politiken.

Idag vore det god politisk pedagogik att tydligt prioritera upp utträdeskravet, med hänvisning till att det nu är praktiskt genomförbart och motiverat då vi ser hur EU nu tar ett avgörande kliv mot att ersätta det nationella självbestämmandet med den överstatliga nivån – i argumentationen för Lissabonfördraget beskrivet som beslutseffektivitet - det som jasidan 1994 lovade aldrig skulle inträffa.

Ett slopat utträdeskrav vore däremot usel pedagogik, det vore att sudda ut den klara skillnad som finns mellan oss och övriga partier i EU-frågan. Det vore att servera extremhögern samma möjlighet att muta in ett brett omfattat opinionsutrymme som de givits i andra länder där vänstern släppt EU-motståndet för att bli, vad vet jag, mysiga? Vänstern i Europa håller på att utrota sig själv genom att göra sig själv helt ointressant.

Att inte driva frågan om utträde vore dessutom en fundamental felläsning av opinionsläget och vartåt tiden kantrar. För i takt med att EU:s anspråk, självbild och retorik sväller har det börjat gå upp för alltfler från olika delar av det politiska spektrat att unionen är en svällande maktapparat som suger åt sig bestämmanderätt, men aldrig aldrig skickar den åter.

Inte minst i den mest vitala delen av det svenska politiska landskapet av idag, i kretsarna kring piratpartiet, finns det en vass och alltmer välformulerad EU-kritik. Piratpartisterna och alla som värnar om friheten på nätet har upptäckt att EU fungerar som en gated community dit politiska eliter åker iväg med överväganden om vår framtid och gör upp i ointaglig avskildhet. Att kräva en upplöst union och – i brist på handling på den punkten – svenskt utträde ur EU, kommer bara bli alltmer relevant framöver.

Blir det verklighet av kursändringen är vänsterpartiet alltså på väg att kasta bort ett av sina mest fundamentala existensberättiganden och särdrag just i det ögonblick då denna ståndpunkt blir verkligt politiskt nödvändig, nyttig – och inom räckhåll.

Vissa inom partiet tycks göra analysen att det katastrofala valresultatet i våras berodde på utträdeskravet. Jag vill mena att den analysen är så fel den någonsin kan bli. Vänsterpartiets dåliga valresultat kan enkelt sammanfattas härledas till att vi var den ständiga tvåan inom de frågor som fällde avgörandet för många väljare, jag skrev såhär på valnatten:
  • En hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

  • Många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

  • 2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

  • Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.
  • Det fanns en enda gren där vi var bättre än alla andra och det var just EU-motståndet. Problemet var att vi faktiskt inte var så väldigt tydliga i vår paradgren. Som EU-motståndare var vi helt enkelt inte särskilt övertygande. Vi gav intryck av att vara lite obekvämma i rollen, trodde inte riktigt på oss själva, vågade inte stå ut som motståndare, istället för ”nej till EU” så talade våra valparoller och valplakat om att ”skicka en EU-kritiker till Bryssel”. Föga upphetsande. Föga mobiliserande.

    Jag mötte många i valrörelsen som var osäkra på om vänsterpartiet fortfarande var motståndare och många som inte såg det som lönt att rösta alls eftersom, ungefär, ”alla partier är ändå för EU”. EU-motståndarna stannade hemma, slagna av uppgivenhet.

    Och därför är den linjeändring som jag uppfattat att Jonas Sjöstedt förordar likaledes ett recept för irrelevans. Jonas vill att vänsterpartiets linje ska vara att ”medlemskapsfrågan är avgjord för överskådlig framtid. Därför fokuseras vår politik på att demokratisera EU, motsätta oss att unionen får mer makt och angripa dess marknadsstyre” (från bloggen).

    Men vem vill sluta upp bakom ett parti som inte vågar stå för sin åsikt? Vem vill kasta sig in med sin begränsade ideella ork i en kamp som på sin höjd kan resultera i justeringar inom ett usel ramverk? Tillslut blir det bara avlönade politiska sekreterare kvar i kampen.

    Intervjuad av Naomi Klein i Aftonbladet häromdagen kommenterade Michael Moore Obamas svårigheter att mobilisera aktivister till stöd för sin urvattnade vårdreform:
    ”Det är därför som Obama hela tiden vänder sig om och undrar var de miljoner människor är som skulle stödja honom, men ingen står där eftersom han valde en halvmesyr i stället för en verklig reform. Hade han valt att försöka genomföra den verkliga reformen – en riktig, offentligfinansierad allmän sjukförsäkring – tror jag att många miljoner människor skulle stödja honom.”
    Den irländska folkomröstningens logik och utfall kan ses som en miniatyrmodell av det politiska läget i hela västvärlden, med en vänster som är stukad och räddhågsen, som finner sig i att vara på ständig defensiv och själv tjänstvilligt deklarerar sina egna åsikter som orealistiska och därmed göder föreställningen om att det inte finns något verkligt alternativ.

    Men det finns ett alternativ och det är dags att det formuleras tydligt. Vänsterpartiet måste dra slutsatser av EU-valet, prioritera upp EU-frågan och tydligt säga som det är: Vi måste ut ur den här unionen. Innan det är försent.

    Några andra om, framförallt, , , , och :
    Nisse Sandqvist: Maktens cynism verkar funka och innan omröstningen, Rapport från Irland. Nemokrati: Sverige ut ur EU, Jinge: Ohly har rätt om Lissabonfördraget, Eva-Britt Svensson: När ska Irland rösta en tredje gång?, Mats Berglund: Det finns inga argument för att inte folkomrösta om lissabonfördraget, Fredrik Andersson: Några onödiga grundlagsparagrafer , The life of Avlo: En stor dag för EU - en nattsvart dag för demokratin., Jonas Sjöstedt: En svart dag för EU och europa, Lasse Strömberg: Varför bry sig?, Cornucopia: Innebörden av Lissabonfördraget - Sverige ett ockuperat land

    3 kommentarer:

    Lars-Johan Andersson sa...

    Intressant läsning! Man kan bara konstatera att demokratin inom EU är urholkad. I demokratiska val betyder "nej" ett nej, och "ja" betyder ja! Inte som beträffande Irlands folkomröstning om Lissabon-fördraget, då "nej" för ett drygt år sedan uppenbarligen inte accepterades som ett nej. Då måste det istället utlysas en ny folkomröstning i frågan, bl.a. med argumentationen "folket förstod inte vad de röstade nej till". En skymf mot folket skulle jag vilja påstå!

    Det är uppenbart att krafterna bakom "ja-sägarna" är större än krafaterna bakom "nej-sägarna". Man bör ställa sig frågan varför det är så. Precis som att där fanns en stor besvikelse och ett ett stort missnöje bland "ja-sägarna" efter Nej-resultatet ifjol, så finns det helt säkert ett likadant missnöje hos "nej-sägarna" efter detta nya Ja-resultat. Men betyder det att en ny folkomröstning kommer att genomföras nästa år?

    Demokrati? Nej, långt ifrån!

    Jan Wiklund sa...

    Skarp iakttagelse, Erik. Problemet är väl bara att v har satsat hela sin existens på några taburetter efter valet och kommer näppeligen att våga sticka ut alltför mycket.

    Detta trots att historien visar att småpartier i koalition brukar ätas upp av det största partiet. Jämför Norge nu senast. Eller Alliansen i Sverige.

    Så jag tror att om man vill driva en politik för EUs disintegration så måste det göras av organisationer som inte fikar efter regeringsposter.

    MrPerfect72 sa...

    Om du vill ha folkomroestning i EU-fraagan kan du alltid roesta paa http://aktivdemokrati.se och bli medlem.