Hernando de Soto i verkligheten

I en kommentar till ett tidigare blogginlägg tipsade signaturen Erik S om Hernando De Sotos bok The Mystery of Capital. Tack för tipset. De Sotos namn brukar dyka upp i diskussioner om underutveckling och global fattigdom, som ammunition för den sida (Francis Fukuyama, Margret Tatcher, Milton Friedman...) som intar ståndpunkten att det är på grund av för lite kapitalism, som den globala fattigdomen växer mitt i den segrande kapitalismens tidsålder.

I enkelhet går De Sotos resonemang ut på att u-ländernas huvusakliga problem inte består av missriktade strukturanpassningsprogram eller en orättvis världsordning, utan i en ickeformaliserad äganderätt. De fattiga sitter på stora egentliga tillgångar som de inte kan realisera eller använda som lånegarantier, därför att deras äganderätt inte är ordentligt definierad, hävdar De Soto.

Teorin presenterar ett charmerande recept: utan att behöva göra någonting alls åt ojämlikheten, den ekonomiska exploateringen, bristen på utbyggd infrastruktur, svaga fackliga rättigheter, utbildning eller hälsovård, kan stater hävda att de bekämpar fattigdomen genom några reformer i äganderättslagstiftningen. Det är inte ens nödvändigt att omfördela ägandet (tack och lov! hörs de högre stånden sucka), det räcker med att ge de fattiga ett papper på att deras dimunitiva markbitar också är värda något. Med pappret i handen kommer de fattiga sedan kunna lyfta sig själva i håret, investera i småföretag och bli mikroentrepenörer och därigenom byta upp sig till bättre levnadsstandard.

Problemet med teorin är att den inte stämmer med verkligheten. Vi kan ta Kisumu, där jag befinner mig just nu, som exempel. 60% (ungefär 250 000 personer) av stadens befolkning bor i något av de sju slumområdena. Av dessa sluminvånare har en stor majoritet registrerad fullständig äganderätt till sin mark, i Kenya benämnt som freehold. Freehold innebär att det i princip inte finns några begränsningar för vad man får göra på sin mark, alltså en betydligt starkare äganderätt än i Sverige där planeringslagstiftning, strandskydd, samhälleliga servitut etc, gör att ägarens rättigheter i praktiken är begränsade.

I Kisumu är problematiken därför den omvända, på grund av markpriserna har staden, med sin smala skattebas (70% av sysselsättningen sker inom den informella sektorn), inte råd att skaffa någon mark för egna bostadsprojekt eller infrastrukturinvesteringar, UN Habitat skriver i sin situationsanalys:

”The peri-urban area features a number of quality structures that are unaffordable for the cash-strapped council to acquire with a view to gaining full control over their development. The net effect has been the inability of the council to set up land banks in these areas for public facility development.”

I Kisumu har De Sotos magiska trollspö redan svingats: äganderätten har formaliserats, slummen har inkorporerats på bostadsmarknaden. Men slummen har därmed varken försvunnit, uppgraderats eller slutat växa. Och de fattiga har inte blivit rikare. Några delområden har genomgått en gentrifiering genom att de fattigaste har trängts undan, medan andra områden idag ser värre ut än någonsin tidigare. Markpriset stiger i takt med bristen på land, och i takt med stigande markpriser bor familjerna allt trångboddare i allt mindre rum. De allra fattigaste flyttar till nya periferier, än längre ut från stadsgränsen.



För nyinflyttande sluminvånare som kommer till Kisumu i lika strida strömmar idag som förr (en tillväxttakt på mellan 5-10% årligen), till följd av strukturanpassningsprogrammens effekter, innebär den formaliserade äganderätten att det idag är betydligt svårare att få tag på mark för att bygga sitt eget hus än vad det var för 30 år sedan när marken runt staden närmast var gratis. De nyinflyttade är istället hänvisade till att bli hyresgäster hos slumlords – markägare som lever på att hyra ut minimala rum och usla markytor.

I Nairbois två största slumområden, Mathare och Kiberia, med tillsammans nästan två miljoner invånare, ägs 57% av marken, som jag berört i en tidigare postning, av sådana slumlords, företrädesvis politiker och högre tjänstemän. De tjänar stora pengar på att hyra ut till trångbodda fattiga. Problemet är återigen inte att ägandet inte är definierat, problemet är att det är skevt fördelat. Det ligger i egendomens natur att den, så länge det inte finns en balanserande omfördelning på samhällelig nivå, över tiden tenderar att bli alltmer ojämlikt fördelad. Det enklaste sättet att bli rikare är att redan från början vara rik. Det enklaste sättet att dö fattig är att födas med fattiga föräldrar. The cream goes to the top and the shit sinks to the bottom.

Därmed inte sagt att det är ointressant att äganderättigheter regleras på ett transparent och tillgängligt sätt, det är förstås nödvändigt. Men det är inte någon patentlösning, det kan bara vara med som en del i en större mängd åtgärder där omfördelning av köpkrafter och produktivkrafter – omfördelning av ägande – är det mest centrala.

Stärkt äganderätt är nu inte det enda De Soto och Världsbanken har i sin spiksoppa, även mikrokrediter och mikroentrepenörer brukar stå med på receptet. När de fattiga kan realisera sina tillgångar, när det tidigare ”döda kapitalet” blir ”levande kapital”, uppstår en ”marknadsekonomisk revolution”, lyder teorin. Och den svällande informella sektorn – i FN-rapporten The Challenge of Slums beskriven som ”a direct result of liberalization” – hyllas av De Soto i idylliserade termer som en sektor av ”proto-capitalists”.



Problemet är, återigen, att de förhoppningar som knutits till mikrokrediternas välståndsbringande förmåga, inte motsvarar hur det ser ut i verkligheten. Vad som sker i verkligheten till följd av mikrokreditsprogram är att enstaka individer bland de fattigaste inkomstgrupperna blir småföretagare, ibland med ett tiotal ännu fattigare som anställda. En ny skiktning bland de fattigaste alltså, men någon produktivitetsökning eller välståndshöjning för bredare grupper lyser ännu så länge med sin absoluta frånvaro. Det finns i stort sett ingen ”upward mobility” alls.

Jamie Joseph, föreningsorganisatör i Lima, De Sotos egen hemstad, konstaterar, citerad av Mike Davis:

“There has been much emphasis placed on small or micro-enterprises as the magic solution in offering economic development for the urban poor. Our work over the last 20 years with small business, which are multiplying in the megacity shows that most of them are simply survival tactics with little or no chances for accumulation.”

Åter till Kisumu: här sprudlar småföretagandet. Alla säljer. Längs varje gata sitter hawkers – gatuförsäljare – med rader av dammiga elektronikkomponenter, böcker, kläder, tidningar, samma varor dag efter dag. Lite blir sålt. På marknadsplatserna står kvinnor vid små stånd i timmar för att sälja några enstaka fiskar från Victoriasjön, i varje gathörn väntar unga killar med sina boda boda-cyklar för att då och då få ta en kund några kvarter på sin pakethållare. I korsningar springer ungar och säljer cigaretter. Ute i slummen är aktiviteten än intensivare än inne i stan, från varje dörröppning pågår försäljning av något slag. Här är nästan alla ”self employed” och ”microentrepeneurs”. Men de blir inte rika för det. För det finns ingenting att bli rik på. Det finns ingen produktion i det här systemet, bara ett ändlös försäljning av smulor som byts mot andra smulor. Och istället för utveckling så krymper marginalerna för varje nybliven hoppfull stadsbo som anländer, som Mike Davis konstaterar:

“Space for new entrants is provided only by dimunition of per capita earning capacities and/or by the intensification of labour despite declining marginal returns. […] The informal sector generates jobs not by elaborating new divisions of labour, but by fragmenting existing work, and thus subdividing incomes.“

Vad värre är: i förlängningen leder kommersialiseringen av tillvaron i slummen till en erodering av det sociala kapital och de kulturspecifika förtroenden – nätverk av solidaritet – som de inflyttande har med sig från sina tidigare liv på landsbygden. En NGO-arbetare i Haiti beskriver den ultimata effekten av den nyliberala individualismen såhär, citerad av Davis:

”Now everything is for sale. The woman used to receive you with hospitality, give you coffee, share all that she had in her home. I could go get a plate of food at a neighbor’s house; a child could get a coconut at her godmother’s, two mangoes at another aunt’s. But these acts of solidarity are disappearing with the growth of poverty. Now when you arrive somewhere, either the woman offers to sell you a cup of coffee or she has no coffee at all. The tradition of mutual giving that allowed us to help each other and survive – this is all being lost.”

Ytterst leder fokus på äganderätter och mikrokrediter bort uppmärksamheten från den insikt som borde vara central: vi lever i ett postkolonialt system som i global skala, via skuldräntor och världshandel på ojämlika villkor konstant omfördelar resurser från den fattiga världen till den rika. Därför består fattigdomen. Därför, i absoluta tal, växer den.


Kenya är inget undantag. Landet administreras, som Philip Ochieng, kolumnist i
kenyanska The Nation, beskrev det i dagens tidning, av en grupp ”Neo-colonial agents”. Ekonomin och det politiska systemet är fortfarande format av kolonialismens strukturer, hierarkier och skiktningar: en liten välbeställd elit och ett exploaterat trasproletariat. Mikrokrediter och äganderätter ändrar inte på någonting i den relationen. Det som krävs är ingenting mindre än att proletariatet erövrar staten.

Bilderna i postningen är tagna på Kondele Market i Kisumu.