Arkitekturkritik

Byggnader kan analyseras på olika sätt. Kommer man inte på något att skriva om själva huset kan man t ex köra lite unket mumbojumbo istället:

"Det finns en kvinnligt inbjudande gest i SKB:s entréer och trapphus, med inramade tavlor, fasta sittbänkar och utbredda dörrpartier i ljus björk, söta väggkulörer och golvmönster, fina tak och vägglampor som nästan snuddar vid både huvud och axlar och så de obligatoriska postfacken, det är lite som sju sorters kakor redan innan man fått av sig rocken. Det finns en kanske manlig trötthet i mig som tackar nej till sittplatsen." (från Arkitektur 5/95)

När kapitalister köper jord

När storkapitalisterna börjar slå sig på jordbruk kan det nog finnas skäl att fundera över den kommande resurskrisens proportioner.

Krösusfamiljerna Lundin och Kinnevik, tidigare mest kända för att borra efter olja i brinnande inbördeskrig respektive att kränga porr och förnedringsunderhållning (bland annat), storsatsar nu på att köpa upp rysk jordbruksmark genom ett gemensamt bolag med det apokalyptiskt klingande namnet Black Earth.

Marken värderas till omkring 500 dollar per hektar i nuvarande pris, men vd för Lundins investementbolag Vostok Nafta säger till Avanza att värderingen kan vara omkring 10 000 dollar per hektar inom några år. Ägarna kalkylerar med en avkastning på investerat kapital på 20%.

Den underliggande analysen torde vara ungefär denna, även om den aldrig sägs rakt ut: jordbruksvaror är påväg att bli en bristvara. Klimatförändringarna gör tidigare viktiga jordbruksregioner till ofruktbara öknar och kostnaderna för det kemikaliserade jordbruket kommer växa i takt med stigande oljepriser. 195 000 hektar jord i den tempererade klimatzonen är en strategiskt värdefull resurs, vars värde av sig självt kommer att öka i takt med att annan mark blir obrukbar. Den kommer snart vara värd sin vikt i guld.

Det är naturligtvis i sig tragiskt att befolkningen på rysslands svartjordar, efter att i decennier ha pungslagits av det sovjetiska storjordbruket, nu får se marken köpas upp av utländska riskkapitalister. Just som den håller på att bli värdefull. I praktiken har man att se fram emot en återkolschosering, fast den här gången går produktionsvinsterna till kapitalister istället för till Moskva.

Men det finns, alltså, även en annan aspekt här också: det verkar som om Romklubben kommer få rätt tillslut. I alla fall tycks det som om kapitalisterna kalkylerar med det scenariot.

För snart 40 år sedan publicerades Limits to Growth som använde datorsimulationer (den tidens datorsimulationer!) för att förutspå vart den exponentiellt växande resursanvändningen skulle ta oss. Romklubben förutspådde, med vissa vetenskapliga aspirationer, att en resurskatastrof skulle inträffa under de närmaste tjugo åren.

De spådde fel, under 90-talet badade istället världen i billiga råvaror, överflöd av mat och energi. Limits to Growth blev ett bevis bland världens alla Norbergare för att miljölarmen var betydligt överdrivna. Katastrofen uteblev ju, så varför oroa sig?

Men katastrofen har bara skjutits framåt. Vi har förhandlat till oss respiter genom att öka energiinsatsen och utnyttja substituering. Nu är vi inne på sista och avgörande substitueringsrundan när vi skall ersätta hela vår användning av fossila bränslen med biobränslen. Dvs jordbruksmark. Dvs oops, har någon i ansvarig position räknat på det här?

Kosekvenserna börjar visa sig, allt mer lavinartat. I dagarna har FAO och WFP larmat om växande matbrist i västafrika som en följd av det ökade världspriset på spannmål. TT-AFP:

Världens stigande efterfrågan på miljövänligare bränslen, som den i Sverige så populära etanolen, leder till att bönder överger livsmedel till förmån för grödor som ger bränsle. [...] Livsmedelspriserna i Mauretanien, Guinea-Bissau och Senegal har rusat uppåt under 2007, säger Stéphanie Savariaud.

I Mauretanien, som är dubbelt så stort som Sverige men domineras av öken, står den nationella produktionen av säd för endast 30 procent av landets behov. Priset på importerat mjöl har stigit med nära 100 procent, från 200 dollar per ton förra året till 360 dollar i september, enligt WFP.

Alltså, i en värld som försöker avlägsna sig från fossilberoendet blir det istället konflikt om skogen och jordbruksmarken.

De fattigaste drabbas först och hårdast av prisförändringar på basvaror. FAO betonar att det här inte handlar om tillfälliga prisfluktuationer, det är en permanent förskjutning:

”Livsmedelspriserna kommer att ligga på en hög nivå åtminstone de närmaste tio åren. Människor kommer att tvingas ändra sina matvanor och övergå till produkter som kan odlas lokalt. Men samtidigt hotas inhemsk produktion av klimatförändringarna.”

I de meningarna ryms miljontals mänskliga katastrofer. Men uppvaknandet till det scenariot är inte ett problem för alla, tvärtom. Det finns de som kommer se sina tillgångar tiodubblas i takt med att situationen förvärras. Ett begrepp som jordränta får nya historiska proportioner när hela världsdelar hemsöks av torka och de kritiska resurserna blir allt knappare.

Därför: den som tror att alla människor har ett gemensamt intresse av att göra något åt klimatproblemen och resursanvändningen har missat den kanske allra mest centrala insikten idag: Vi har inte alls gemensamma intressen.

De besuttna har mycket att vinna på att låta världen gå åt skogen. Och de tillräckligt cyniska bland de förmögna har redan bestämt sig för att bli katastrofseklets vinnare.

Jakten på jorden har börjat. Det nya svarta guldet.

Fotografierna i postningen är tagna av Michael Poliza, som flög med helikopter från Hamburg till Kapstaden 2006.

Det här inlägget kan vi väl klassa som miljö, kapitalism, ryssland, afrika och varför inte mat?

Ett moln i byxor

Tävlingen om tillbyggnad till Asplundhuset i Stockholm har blivit arkitektursveriges största händelse och metahändelse på många år. Det har också resulterat i en stundtals uppfriskande debatt, med såväl knivskarpa inlägg som andra mer rörande uppkastningar. På spetsen av allting står frågor om arkitekturens uppgift i relation till staden, landskapet, människan och – inte minst – arkitekterna själva.

Att här oroa sig för arkitektkårens väl och ve kan verka lite förmätet, handlar inte tävlingen om att skapa en byggnad för Stockholmarna? Jo, framförallt, förstås, men mer i blixtbelysning ställer den också yrkeskårens identitet och framtid. Som bakgrund till min syn på tävlingsresultatet vill jag först utveckla den biten.

I programskrivningen för tävlingen om stadsbiblioteketets tillbyggnad efterlystes ”en byggnad som kan placera staden på den internationella arkitektoniska scenen”. Det var en problematisk ansats som gav intrycket av att det var Stockholms handelskammares behov snarare än biblioteksbesökarnas, som skulle tillgodoses. Bygger man funktionsbyggnader utifrån utgångspunkten att imponera på kameraförsedda gäster från utlandet, då blir resultatet sällan särskilt bra.

Uppmaningen ledde många tävlingsdeltagare till att söka efter det spektakulära och de sedan utvalda förslagen väckte allmänhetens förväntningar på en byggnad med hög wow-faktor.

Jag hör inte till dom som tycker det är fel om arkitektur är häftig, spektakulär eller provocerande. Tvärtom, det förtjänar många gånger sin plats. Men då det spektakulära blir en överordnad målsättning blir det problematiskt. I synnerhet då det handlar om ett stadsbibliotek.

Över lag kan man säga att den nutida arkitekturen står vid ett vägskäl. Yrkeskåren och yrket löper en allvarlig risk att gå samma öde till mötes som Hollywoodfilmen: mängder av specialeffekter lagda över helt ointressanta manus. Inom filmens värld är det en produkt av att specialeffekter blivit billigare, samtidigt som det inte finns tålamod eller begåvning nog att åstadkomma starka manus. Inom arkitekturens värld stavas orsakerna nyrika beställare som har bråttom att manifestera sin framgång, investerare som vill ha säljobjekt och städer som är rädda för att den kreativa klassen flyger iväg om man inte gödslar dess bekräftelsebehov med en eller flera höga, vridna, spektakulära specialeffektsbyggnader som sprider sina lättköpta poänger över den beiga latten.

Arkitekturen tudelas, åter påväg till den rollfördelning den historiskt haft; ett almogebyggande som inte räknas som arkitektur och ett monumentbyggande åt härskarklassen, som begränsar sitt samhällsansvar till att ge en vacker, eller bara vräkig, fernissa åt de översta skikten i ett ruttnande samhälle.

När arkitekterna ställer upp på att gång efter annan leverera spektakulär specialeffektsarkitektur gör man sig själva en otjänst. Man gör sig själva till marknadsförare. Ut med badvattnet åker den historiska positionsförflyttning som funktionalisterna åstadkom, idag så ofta tagen för given: den vidare arkitekturen. Funktionalisternas främsta bidrag till historien var vidgandet av arkitekturens verkansfält. Arkitektur är inte blott en fråga om dekorationer, sade de, utan om välgestaltade bruksföremål, en totalitet: planering och formgivning av staden, fabriker, arbetarklassens bostäder, nyttobyggnader, infrastruktur, funktion och estetik. ”Det går en rörelse genom tiden som bestämt fordrar att få skönhet in i vår vardagsmiljös detaljer” skrev Greger Paulsson 1916 i Den nya arkitekturen.

Idag formas vardagsmiljöer åter på slentrian. Ett kvalitativt och krävande begrepp som skönhet har låg prioritet i det genomsnittliga byggandet. Inom ikonarkitekturen å andra sidan, har både skönhet och vardag låg prioritet. Där är allting alltmer en fråga om effekt. Och för varje nytt spektakulärt ikonverk som tillkommer, desto mer enkelspårig och reducerad blir arkitekturen som arbetsfält.

Ok. Det blev en lång utläggning om den biten, men jag säger det för att ge en bakgrund till varför jag sympatiserar med juryns beslut.

Heike Hanadas Delphinium har ingen omedelbar wow-faktor, men det är en välavvägd byggnad som funktionellt, logiskt och elegant löser programmets problem där många andra spännande förslag istället skapade nya problem.

Det är inte en oviktig aspekt. Bruksarkitektur ska gärna vara intressant, men den ska framförallt vara funktionell. Och ett bibliotek är en byggnad där användningen måste få diktera villkoren. Bibliotekarierna och de som besöker Stadsbiblioteket måste framförallt få ett hus som fungerar och kan används under lång tid framöver. Kan huset inte användas optimalt blir verksamheten lidande och nybygget förfelar sitt syfte, att understödja bildningen. Om det nu alltså inte är för Stockholms handelskammares skull som huset byggs.

Entréplan, med koppling mellan befintliga och tillkommande delen.

I den allmänna debatten har många varit besvikna på tävlingsresultatet, från vitt skilda utgångspunkter. Somliga önskar något mer spektakulärt, andra har ansett det fel redan från början att bygga till stadsbiblioteket invid Asplundshuset. ”Asplunds komposition förvanskas” etc. För mig är den linjen en överdriven antikvarisk underkastelse inför byggnaden och platsen, som gör Asplund en otjänst genom att förvandla hans byggnad till en orörbar antiktivet. En stad måste få utvecklas och funktioner som vuxit ur sin kostym måste kunna växa genom tillägg, det ligger i stadens natur. Betraktar man Asplundshuset och området i korsningen Odengatan-Sveavägen som en fulländad och orubbelig komposition, då har man låst in sig i en syn på arkitekturen som frusna monument och tvingar i praktiken stadsbiblioteket att flytta. It might very well happen.

Asplundhuset ska förstås bevaras, men det ska inte förvaras i formalin, det tål ett välgenomtänkt tillägg i sitt närområde. Juryn har också värnat väl om byggnadens integritet genom att bevaka tilläggets lokalisering och kopplingen mellan den befintliga och tillkommande byggnaden.

Fasad mot Odengatan.

Det är också här som Delphinium briljerar och uppnår det som många hävdat varit omöjligt: att göra ett tillägg av ett betydande byggnadsprogram på platsen och samtidigt bevara observatoriekullens öppenhet mot norr och Asplundhusets solitära placering i hörnet. Ja, rentav: genom rivningen av annexen framträder byggnaden mer distinkt, med en ny luftighet kring sig. Den visuella förlängningen av postamenten i Odengatans riktning – en idé som även Asplund skissade på – är ett smart drag som i markplan anknyter tillägget till det befintliga. Den publika lågdel som binder samman de två byggnadskropparna är funktionellt bra: en rymlig, överblickbar, men generös golvyta för utställningar, nya medier och seminarier. Därefter rör sig besökaren mot de lugnare delarna, in i Asplundshuset eller upp i Delphiniums högdel.

Fasad mot Sveavägen.
Högdelen, om vi nu betraktar den exteriört, åstadkommer det positiva för platsen att skapa en naturlig avslutning och fungerar som skärm framför det mindre vackra läkarhuset. Samtidigt får Asplunds byggnad en lugn bakgrund att paradera sin välkända profil framför.

Fungerande komposition, okej. Men har Delphinium då värden som ger förslaget en egen styrka? Jag tycker det. Det är ett tillägg som inte ber om ursäkt. Med en egen karaktär, interiört och exteriört och ett konsekvent volymspråk. Rätblockets stramhet möter lekfulla rumsbildande cirklar. Det stora trapprummet har en rymdkänsla som liknar rotundans. Den kringbyggda gården har potential att bli en klassisk stadsoas. Klättringen upp på berget förtydligar observatoriekullens höjd och ger biblioteket en ny utbredning. Och fantastiskt nog: en dekorerad fasad. När såg man det sist?

Vy från Odenplan.

Men det är inga lättcashade poänger. Stockholm får ingen omedelbar ikon. Däremot kan Delphinium förmedla en gammal och viktig insikt i stadsbyggande: att varje byggnad också är en bakgrund till andra byggnader. Att även den som aspirerar på ikonisering måste respektera och interagera med sin omgivning för att uppnå en välfungerande helhet. Att också en betydande offentlig byggnad i ett sådant sammanhang med Hanna Heikes ord bör präglas av ”modesty and simplicity.”

Sammantaget gör Delphinium det som vi kan önska av bra arkitektur; löser uppgiften, förenar funktion och estetik.

Så ja, även om det säkert fanns många andra goda alternativ så var det här ett bra val. I korselden mellan Nimby- och Yimbygalningar har juryn navigerat till en lösning med arkitektonisk integritet. Det vinner arkitektkåren på. Men framförallt vinner stadsbiblioteket och staden.

PS.
Det finns ett radikalt alternativ jag inte berört här, att flytta hela stadsbiblioteket till Slussen. Det skulle kunna lösa slussenknuten, lägga samman två stora investeringar till en och samtidigt placera biblioteket vid en existerande central kommunikationsnod. Ingen dum idé, men frågan uppstår: vad ska Stockholm då ha Vasastan till? Ett ännu djärvare alternativ vore att inte bygga något nytt stadsbibliotek överhuvudtaget utan istället satsa allt på att bygga ut och rusta upp stadsdelsbiblioteken och komplettera med etthundra distribuerade småbibliotek i tunnelbanan, vid huvudstråken, utspridda över staden i anslutning till de platser där människor finns.

Det här klassar jag som arkitektur, Asplund, Stadsbiblioteket, bibliotek, Stockholm, Delphinium, Heike Hanada

Andra som bloggat om samma ämne: Bios Politikos, Tidskriften Arkitektur, Dan Hallemar, Robin Enander, Archipelagoes och förstås Humaniorabloggen (som tyvärr läggs ner).

Göteborg, lite från ovan

Eder orakade bloggskribent har idag, i egenskap av webbdesigner, blivit lite rikare, eftersom Göteborg vill ha en ny hemsida.

Det vinnande designkonceptet lär jag säkert skriva mer om någon gång här framöver, det ligger i linje med - eller bär åtminstone på potentialen till - en del av de tankar som jag tidigare berört här. Kartan, flygbilden, det geografiska informationssystemet, som verktyg för navigation, information och medborgarinflytande.

Nu äger Göteborgs stad idén. Resultatet får vi förhoppningsvis se om något år i denna eller en modifierad form. Antingen fungerar det inte alls, eller så är det början på en ny epok för svenska städers kommunikation med medborgarna. Jag föreställer mig förstås det senare.

Ägaren totalt ägd

Ibland gör det extra ont att se representanter från de gamla dynastierna försvara ett döende system. Häromåret gjorde Alf Svensson ett historiskt misslyckat försök att prata data. Han landade så fel att om hans motion hade varit en längdhoppares fotled så hade karriären varit över. På dagens DN-debatt gör Carl-Johan Bonnier ett tappert försök i samma anda.

Han tar rejält med sats...

...och här borde kanske någon ha varnat C-J för det otaktiska i att just han, som tillhör en familj som gjort sig en förmögenhet på att monopolisera och utarma det svenska medielandskapet och dagtinga kreatörer på frukterna av deras arbete, skall framträda som upphovsrättens främsta försvarare. Ägaren har en viss uppförsbacke till att vinna sympatier.

Men artikeln är uppenbarligen skriven i desperation. C-J är besviken på svenska politiker som inte kunnat samla sig till ett ”principfast” försvar av upphovsrätten i dess nuvarande former. Undfallenheten gentemot piraterna – alltså, medelsvensson – har gjort Sverige till ett ”paradis för aktiviteter som i andra länder ses som olagliga och orättfärdiga”. Alltså att sprida kultur så brett som möjligt. Det beprövade knepet att kalla sverige och svenskarna för "efterblivna" tillgrips, varefter Carl-Johan Bonnier avslutar med det tunga artilleriet. Från djupet av sin internationella erfarenhet dundrar han: ”svenska företag möter allt oftare skepsis och misstro globalt.” Det beror kanske mest på vilka kretsar man rör sig i.

Hursomhelst, det jag tänkte kommentera var följande. C-J menar i artikeln att debatten om piratkopiering handlar ”för mycket om teknik” och innehåller ”ett orimligt duckande för kärnfrågan: Är man för eller emot upphovsrätten?”

Det här illustrerar rätt väl hur hopplöst lite de gamla mediehärskarna har begripit av vad som har hänt. Kärnfrågan är nämligen inte alls om man är för eller mot upphovsrätten, kärnfrågan är om upphovsrätten i sin nuvarande form överhuvudtaget är tekniskt förenlig med den distribuerade informationsteknologin och om den alls är möjlig att upprätthålla.

Lever man i missuppfattningen att kärnfrågan är synen på upphovsrätt och att teknikformen är ointressant, då kan man landa i, som C-J förespråkar, tillgripandet av extremt långtgående sanktionsformer, avancerad trafikövervakning, möjlighet att ”involvera bredbandsoperatörerna” för att ”stänga av tillgången till nätet för den som notoriskt tillgängliggör stora mängder illegala kopior” etc.

Och allt det där kan lagstiftarna i panik och okunnighet, med de gamla mediefamiljerna som påhejare, rulla ut. Resultatet kommer bli en absurd övervakningsapparat. Men de kommer ändå inte uppnå syftet. För kopiering, fildelning, nedladdning, är vad Internet handlar om. Det är informationsteknologins innersta natur. Vilken hemsida C-J än går in på så laddar han ner filer ner till sin dator i det ögonblick som sidan visas i hans webbläsare. Det skulle behövas övervakningsresurser bortom varje rimlig gräns för en bredbandsoperatör som vill kontrollera om de dataströmmar som går från en server till en användare, mellan två användare eller i smådelpaket mellan hundra användare, innehåller ”lagligt” eller ”olagligt” kopierade filer. Det sanktionsdirektiv som EU hittat på löser inga knutar i det avseendet, det är en papperstiger.

Upphovsrättssystemet kan helt enkelt inte vidmakthållas som förr, det är ett faktum. Det finns inga realistiska möjligheter för den gamla upphovsrättens försvarare att kontrollera trafiken. De gamla formerna för upphovsrätt är därför inte applicerbara längre. Synd för er att ni inte insåg det så att ni hann stoppa spridningen av Internet innan det var för sent. Men nu ÄR det för sent.

Som tur är, för ”kreatören” finns det andra vägar för att få betalt för sitt arbete. Den enda som inte längre behövs på samma sätt som förr, är informationshallicken, mediefamiljen, den överflödiga mellanhanden. Sådana som Bonniers.

Och det är möjligen där skon klämmer.

Tekniksprång på halvfart, men på g

Nu hoppas jag att de ansvariga cheferna på NCC inser att en revolution måste få ta tid och ibland kan drabbas av bakslag. NCC:s flerbostadshusfabrik i Hallstahammar har leveransproblem och måste skära ner, rapporterar Ny Teknik. Med byggbranschens allmänna rädsla för risktagande och innovation kunde det bli dödsstöten för projektet, men NCC har investerat mycket prestige i det här så förhoppningsvis ser man över processerna och utvärderar sig själva för att förfina konceptet istället för att lägga ner.

Jag tror nämligen, liksom Jonas Westin på Betongelit, att NCC Komplett kommer att lyckas med tiden. Det finns egentligen inga alternativ, gör inte de det så kommer, måste, någon annan göra det.

Det handlar om Sveriges första fabrik för industriellt husbyggande, som varit i gång sedan i april förra året. Inte bara prefabrikation av betongellement, vad som vanligtvis ingår när branschen talar om industrialiserat byggande, utan fullständig och anpassad prefabrikation av byggnadsdelar, golv, väggar, tak och ytbearbetning som levereras i ”platta paket” till en klimatreglerad monteringshall där husdelarna lyfts på plats av en traverskran och fästs med patenterade snäppfästen.

NCC utlovade inledningsvis ”minst 1000 lägenheter per år”. Målet för i år var 600 lägenheter. nu ser det ut att bli 200. En orsak till problemen har varit, uppger vd Fredrik Arnheim, att en del underleverantörer inte klarat toleransmarginalerna. Det låter som en rimlig barnsjukdom, snäppfästena har toleransgränser som mäts inom tiondels milimeter, medan byggbranschen traditionellt tolererar fel på flera centimeter. Det är en stor omställning.


Det finns många åsikter om industrialiserat byggande, om vad det innebär för arkitektens jobb och möjligheten att anpassa byggnader efter platsen. Hela den diskussionen är egentligen av begränsat intresse eftersom branschen måste industrialisera sina tillverkningsprocesser om byggandet skall bli billigare och mer hållbart.

Potentialen är enorm. På fabriken i Hallstahammar har bilindustrin, inte byggindustrin, varit utgångspunkten, med produktionsplanering genom ett ”Volvoutvecklat it-system” och industrirobotar som tar över en del av det tunga jobbet. Två industrirobotar och en portalrobot svetsar ramverk till väggar och golvbjälklag, gjutningen av väggar och bjälklag sker i halvautomatiserade processer, gipsskivor, isolering och spånskivor skärs till i en automatisk vattenskärmaskin... det är ren industriell poesi.

Varför är då industriellt byggande nödvändigt?

Därför att den processkontroll och rationalitet som behövs för energi- och resurssnålt byggande aldrig kan uppnås med platsbyggda hus.

De hus som blivit försenade från NCC komplett i år hade kanske blivit byggda i tid med traditionella metoder, men då med forcerade byggfel som genererat energiläckage och fuktproblem längre fram. Med den industriella tillverkningsprocessen kan byggfel uppdagas tidigare i arbetet och därför minimeras, istället för att rättas till i efterhand. Precisionen ökar.

Fabriken i Hallstahammar är långt i från den traditionellt stökiga byggarbetsplatsen, det är en ren miljö, med rena golv, säker arbetsmiljö och klimatkontrollerad produktion.


Det är framtiden. Utmaningen för arkitekterna är att lösgöra sig från sina fördomar och se möjligheterna i industriella byggprocesser. Ta kampen för att fortsätta göra god arkitektur, med nya förutsättningar. I vissa avseenden rentav med större flexibilitet.

En annan aspekt av det hela är den som signaturen "grinig byggnadsarbetare" lyfter i en kommentar på Betongelit:

”prefab är, i huvudsak ett jävla skit, det förvandlar oss arbetare från hantverkare i kreativ och skiftande miljö till samma 4 väggar varje morgon, det dödar den relativa friheten vi åtnjuter i vårat arbete och utsätter oss dessutom för samma risk som övriga industrin dvs. att produktionen flyttar utomlands och utförs av folk för 10 spänn i timmen”

Det här är ett dilemma i alla industrialiseringsprocesser. Med mer prefabrikation minskar friheten i arbetet, makten flyttar uppåt. NCC talar också mycket riktigt om att det inte finns några egentliga byggjobbare i NCC Komplett, bara operatörer på fabriken och montörer på ”bygget”.

Men det byggjobbarna förlorar i frihet på bygget får man ta igen på andra fronter i sina nya yrkesroller. Lättare sagt än gjort kanske, men det är en utveckling som arbetare i andra industrialiserade branscher redan mött. Byggnads, som är ett starkt förbund, är särskilt väl rustade att ta strid för sina medlemmars intressen i en sådan omställning. Och det finns vinster också: framförallt en säkrare, renare och bättre arbetsmiljö.


Risken att tillverkningen flyttar utomlands tror är knappast överhängande. Det handlar ändå om att korta ledtiderna, fabriken bör därför ligga nära marknaden. Och det handlar om applicerad högteknologi som förutsätter en omgivande samhällelig infrastruktur för att fungera optimalt. Volvo har blivit kvar i Sverige men med en successivt automatiserad tillverkning, det finns skäl till det. Leveranssäkerhet är ett.


Bilderna i postningen kommer från NCC:s pressmaterial. Den här texten är för övrigt inte sponsrad av en svensk byggjätte. Läs mer på andra håll om arkitektur, byggande, industri, teknik, NCC

Meddelarfrihet

Nyligen lanserade de banbrytande metoder för att säkerställa att folk som jobbar i reaktorn är nyktra, nu tar kraftindustrin ännu ett revolutionerande steg för att öka säkerheten på svenska kärnkraftverk. Vattenfall tänker anställa en ”säkerhetgeneral” (att vi inte tänkt på det tidigare!) som får en egen dator, ett eget rum, får vi anta, och en egen bokstavskombination: CNO.

Men inte nog med den häftiga bokstavskombinationen. Den verkliga innovationen är att ”alla medarbetare ska ha rätt att kontakta CNO”.

Wow. Öppna dörrar. Hela vägen Upp.

Nu KAN det inte bli säkrare.

Jag säger ingenting

I den här delen av ankdammen är det tyst för tillfället och lär så förbli några dagar till på grund av annat arbete. Tråkigt eftersom det är mycket jag skulle vilja skriva om just nu. Men det får vänta ett tag till.

Och i väntan på det, låt oss reflektera en stund över den genialiske Christer van der Kwast, en gammal bekant från Göteborgsprocesserna, som efter att ha kommenderat fram en sanslös polisiär överreaktion på ett krogbesök vet hur man lättar upp en tråkig situation genom en populärkulturell referens:

- Jag säger ingenting. Absolut ingenting.

Säger han till TV4. Jag vet inte hur det lät i TV, men det gjorde sig väldigt bra på papper.

Över gränsen

[Från SvD.se]
Ja, vet ni vad! Jaga gärna tjänstemän på oklara grunder för att de har ett liv vid sidan om politiken, men att gräva i svartjobb, där går gränsen. Tycker, märkligt nog, just SvD:s läsare.

I övrigt instämmer jag till fullo med PR-killen och tidigare (s)-kampanjmakaren Harald Ullman som påpekar att socialdemokraterna borde ligga "lite lägre i den här typen av skenhändelser" (syftande på Schenström):

"Genom att delta i spelet medverkar de, omedvetet kanhända, till att minska politikens anseende och därmed dess möjligheter att förändra samhället."

Det är ett viktigt påpekande, centralt att socialdemokraterna kan ta det till sig. När den politiska debatten övergår i KU-anmälningar och drevpolitik, istället för sakfrågor, är den enda effekten att människor – med all rätt – vänder sig bort från politiken som alltmer framstår som en överexponerad och meningslös apcirkus.

De som i förlängningen tjänar på ett växande politikerförakt är högern, vars väljare fortsätter att rösta när vänsterns väljare i protest väljer soffan. Jämför för övrigt med USA, där republikanernas zippande med Bill Clintons byxgylf resulterade i ett politiskt klimat som kunde få George W Bush att framstå som den schyssta killen från landet, inte därför att han kom från ett annat parti än Clinton utan därför att han framställdes som en kontrast till de nerkletade politikerna i Washington.

Socialdemokraterna har under de senaste dagarna bevisat att de i grunden har missuppfattat vad uthålligt oppositionsarbete innebär. En tröst är att vänsterpartiet i huvudsak reagerat vettigt.

Med detta sagt är det klart att Nicola Clase ska utredas för det skattebrott hon erkänt att hon gjort sig skyldig till. Och oppositionen behöver inte göra något stort nummer av den saken. Ingen bör vid det här laget ha missat att den reellt existerande delen av de inbillade 95% fuskande svenskarna i själva verket visat sig vara medlemmar i moderaterna och tillhöra den av Stefan Fölster och Fredrik Bergström utnämnda "storstadselit" som "inte är helt medveten om [det utbredda fuskande] som pågår".