Verktyg för deltagandeplanering

[Från Punkt.se]
Som alla kommuner med mindervärdeskomplex vill Mölndals politiker sätta sig på kartan med ett spektakulärt ikonbygge. En fräck byggnad är beställd för placering vid motorvägen och arkitektclownerna har levererat vad som efterfrågas, ett hypermodernt monstrum. Spännande utformat, men katastrofalt för stadsrummet och med stora alternativkostnader.

Allt verkar vara frid och fröjd i PR-pipelinen påväg till några sekunders berömmelse och ett halvsekels förstörd centrumbild.

Då kommer två tjejer. Två små tjejer - sådana varelser som enligt alla marknadsförares ryggradsintuition ska tycka om saker som lyser och blinkar och är moderna - och har mage att efter att ha ”sett skisserna”, påpeka att byggnaden är ful. Och inte bara att den är ful, de totalsågar den genom att säga vad alla kan se men få kan formulera lika kondenserat: att den är ”överspejsad”.

Illa nog. Men de här flickorna är inte bara geniala och välformulerade arkitekturkritiker, de är också mediestrateger av guds nåde. Så när de bestämmer sig för att kampanja mot Wingårdhs hallotripp nöjer de sig inte med att skriva ett brev till politikerna. Istället spelar de in en film, där de visar hur bra & mysiga platser i Mölndal ser ut: ”ett torg, en lekplats och ett bostadsområde med blommor”, istället för ”en massa saker bara för att sätta Mölndal på kartan”.

Inte nog därmed, de behärskar även folkrörelsearbetets basverktyg, organiserar namninsamlingar och placerar sig själva i tidningen. Julia och Emma kommer gå långt, inga tvivel om den saken. Så herrar politiker (det är mest herrar i byggnadsnämnden): ni kan lägga ner charaden här. Ni förlorar på stilpoäng. Bygg något vettigt för pengarna i stället, något som Mölndal behöver på riktigt. Kanske lekplatser, torg och fler blommor? Kanske en överdäckning av motorvägen som lamslår ert centrum, istället för en byggnad som är beroende av motorvägen för att visa upp sig? Där, kära politiker, har ni ert vägval.

Såhär långt är detta en solskenshistoria (och jag är inte mottaglig för cyniska argument om att föräldrarna skulle ha ett finger med i spelet), återstår att se om exploateringsapparaten är immun eller mottaglig för påverkan. För det hör till undantagen att det görs såhär effektiva debattinlägg från enskilda i stadsbyggnadsdebatter.

Vilket är synd. För är det någonting som engagerar nästan alla så är det konkreta stadsbyggnadsfrågor. Om det finns någonting som nästan alla har en åsikt om, så är det hur den miljö man bor i borde vara utformad.

Men för att en åsikt ska spela någon roll så måste man, som i alla sammanhang, kunna formulera den på rätt sätt, med rätt språk. Tröskeln för att påverka hur staden planeras och gestaltas har varit hög under 1900-talet eftersom språket har varit ritbordets, planbyråkratens och exploatörens.

Deltagandedemokratin har blivit därefter, minimal.

Idag har plan- och bygglagstiftningen tagit flera steg för att utveckla en demokratisk medverkan i planarbetet. Varje ändring av en detaljplan skall ställas ut och öppnas för samråd med allmänheten. För översiktsplaner är dialogprocessen än mer omfattande. Det är för all del försett med reella begränsningar; eftersom huvudintressenterna redan har gjort upp innan dess är mycket redan fastlåst när allmänheten släpps in och några större förändringar är sällan möjliga.

Men det är ett steg på vägen.

Det som saknas i många samrådsprocesser är redskapen för att diskussionen ska bli givande. Därför blir samråden ofta så torftiga. Allmänheten förväntas svara med brev i en låda eller verbala synpunkter på ett möte. Skisser, visst det är tillåtet och välkommet, men skissteknik är, lika lite som välformulerat brevskrivande, en teknik som alla kan naturligt från födseln. Det tar tid att lära sig.

Och som arkitekter vet, av bitter erfarenhet, du kan ha en aldrig så bra idé, men det som räknas är om du presenterar den på ett tilltalande sätt eller har rätt kontakter för att få den förankrad.

Så trösklarna består. Tills nu. För idag finns verktygen som skulle kunna förverkliga en verklig deltagandedemokrati i den kommunala planeringen. Om kommunerna vågade bjuda in.

Två förslag, tekniskt genomförbara redan idag, för den kommun som tror på medborgarinflytande över planeringen:

1. Ladda ner programmet Sketchup och lek med det en kväll. Det är ett gratis 3d-program, numera under Googles paraply, som tar en timme att lära sig. Efter en minimal inlärningsperiod kan i stort sett vem som helst göra snygga 3d-modeller som hjälper till att presentera en idé effektivt och begripligt. Tredimensionella perspektiv är alltid lättare att läsa än tvådemsionella sektioner och elevationer.

[Sketchup, enkelt och kraftfullt]
Sketchup är numera sammantvinnat med Google Earth vilket gör det tekniskt oerhört enkelt att placerade 3D-modeller från programmet direkt på rätt plats i ”världen” i Google Earth.

Många svenska kommuner har kommit långt, eller åtminstone en bit, med att ta fram 3d-modeller över sina centrumkärnor. Färre – så vitt jag vet inga alls – har integrerat 3d-modellerna med Google Earth eller med sina hemsidor och sitt samrådsarbete. Det vore mycket enkelt egentligen, exportera en sketchupmodell för varje lite större stadsbyggnadsprojekt, ladda upp filen på hemsidan tillsammans med en liten informationsguide och låt allmänheten göra ändringar och skicka tillbaka filerna med sina ändringar. Lägg upp dessa på hemsidan som en del av samrådsredogörelsen. Plötsligt skulle det bli kul med samråd. Och möjligt för alla att uttrycka vad de verkligen menar.

2. Ett andra förslag. Tillgängliggör en interaktiv variant av kommunens primärkarta och högupplöst ortofoto på nätet, kombinerat med en interface för användarna att ”rita” i ett eget lager direkt i kartan, ikoner för att placera träd, busshållplatser, lekplatser eller bara möjligheten att göra kommenterarer direkt i kartan om platser man vill förändra. Publicera löpande alla inkomna synpunkter via en kommunal portal för planeringsdemokrati, där kommuninvånare har möjligheten att kommentera varandras förslag, stötta förslag de gillar, samarbeta kring förslag eller göra en vidareutveckling av någonannans förslag.

[Bilden är förstås ett montage, klicka för större version]
Vid Postpolis i våras talade Lebbeus Woods om amerikansk deltagandeplanering på 60- och 70-talen. Trots ”noble ambitions” så fungerade det demokratiska deltagandet i designprocessen sällan i praktiken, vilket stupade på, konstaterar han, att verktygen och den nödvändiga lägsta ”tröskelkunskapen” aldrig nådde allmänheten:

“You have to engage people, but you also have to give them the tools to work with. You say, the rules of the game. Yeah, you have to give them the rules of the game, like when you play Poker you have to give them the rules of Poker. You can’t just start throwing cards around. So, you give them the basic rules of the game, then you give them some basic techniques: this is how you move this here, and this is how you move that there. You don’t say where you are going to move it. And then, if you’re really starting at a rudimentary level you show them some examples. You say, now it could look like this, or it could look like that, if you follow these rules.”

Med en ordentlig kommunal internetportal för deltagandeplaneringen och snabbkurser någon gång per år på skolor och bibliotek, kan den grundläggande kunskapen ges var och en för att sedan vidareutvecklas efter intresse. Inget universalmedel, men ett seriöst steg närmare den demokratiska ambitionen.

Det finns trots allt en rädsla, även om plankontoren kanske inte själva vill kännas vid det, för att släppa in allmänheten för mycket i planeringsprocessen. Om inte annat för att man föreställer sig att verklig deltagardemokrati blir än mer resurskrävande. Med utnyttjande av de möjliga internetverktygen behöver det inte bli så, tvärtom kan kommunikationen åt båda håll bli mycket bättre. Och planmonopolet, detta fantastiska samhällsplaneringsinstrument, vinner ytterligare legitimitet ju tydligare det blir att dess existens är förutsättningen för en reell demokratisk process.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, demokrati, deltagandedemokrati, internet, mölndal