20 oktober 2007

Verktyg för deltagandeplanering

[Från Punkt.se]

Som alla kommuner med mindervärdeskomplex vill Mölndals politiker sätta sig på kartan med ett spektakulärt ikonbygge. En fräck byggnad är beställd för placering vid motorvägen och arkitektclownerna har levererat vad som efterfrågas, ett hypermodernt monstrum. Spännande utformat, men katastrofalt för stadsrummet och med stora alternativkostnader.

Allt verkar vara frid och fröjd i PR-pipelinen påväg till några sekunders berömmelse och ett halvsekels förstörd centrumbild.

Då kommer två tjejer. Två små tjejer - sådana varelser som enligt alla marknadsförares ryggradsintuition ska tycka om saker som lyser och blinkar och är moderna - och har mage att efter att ha ”sett skisserna”, påpeka att byggnaden är ful. Och inte bara att den är ful, de totalsågar den genom att säga vad alla kan se men få kan formulera lika kondenserat: att den är ”överspejsad”.

Illa nog. Men de här flickorna är inte bara geniala och välformulerade arkitekturkritiker, de är också mediestrateger av guds nåde. Så när de bestämmer sig för att kampanja mot Wingårdhs hallotripp nöjer de sig inte med att skriva ett brev till politikerna. Istället spelar de in en film, där de visar hur bra & mysiga platser i Mölndal ser ut: ”ett torg, en lekplats och ett bostadsområde med blommor”, istället för ”en massa saker bara för att sätta Mölndal på kartan”.

Inte nog därmed, de behärskar även folkrörelsearbetets basverktyg, organiserar namninsamlingar och placerar sig själva i tidningen. Julia och Emma kommer gå långt, inga tvivel om den saken. Så herrar politiker (det är mest herrar i byggnadsnämnden): ni kan lägga ner charaden här. Ni förlorar på stilpoäng. Bygg något vettigt för pengarna i stället, något som Mölndal behöver på riktigt. Kanske lekplatser, torg och fler blommor? Kanske en överdäckning av motorvägen som lamslår ert centrum, istället för en byggnad som är beroende av motorvägen för att visa upp sig? Där, kära politiker, har ni ert vägval.

Såhär långt är detta en solskenshistoria (och jag är inte mottaglig för cyniska argument om att föräldrarna skulle ha ett finger med i spelet), återstår att se om exploateringsapparaten är immun eller mottaglig för påverkan. För det hör till undantagen att det görs såhär effektiva debattinlägg från enskilda i stadsbyggnadsdebatter.

Vilket är synd. För är det någonting som engagerar nästan alla så är det konkreta stadsbyggnadsfrågor. Om det finns någonting som nästan alla har en åsikt om, så är det hur den miljö man bor i borde vara utformad.

Men för att en åsikt ska spela någon roll så måste man, som i alla sammanhang, kunna formulera den på rätt sätt, med rätt språk. Tröskeln för att påverka hur staden planeras och gestaltas har varit hög under 1900-talet eftersom språket har varit ritbordets, planbyråkratens och exploatörens.

Deltagandedemokratin har blivit därefter, minimal.

Idag har plan- och bygglagstiftningen tagit flera steg för att utveckla en demokratisk medverkan i planarbetet. Varje ändring av en detaljplan skall ställas ut och öppnas för samråd med allmänheten. För översiktsplaner är dialogprocessen än mer omfattande. Det är för all del försett med reella begränsningar; eftersom huvudintressenterna redan har gjort upp innan dess är mycket redan fastlåst när allmänheten släpps in och några större förändringar är sällan möjliga.

Men det är ett steg på vägen.

Det som saknas i många samrådsprocesser är redskapen för att diskussionen ska bli givande. Därför blir samråden ofta så torftiga. Allmänheten förväntas svara med brev i en låda eller verbala synpunkter på ett möte. Skisser, visst det är tillåtet och välkommet, men skissteknik är, lika lite som välformulerat brevskrivande, en teknik som alla kan naturligt från födseln. Det tar tid att lära sig.

Och som arkitekter vet, av bitter erfarenhet, du kan ha en aldrig så bra idé, men det som räknas är om du presenterar den på ett tilltalande sätt eller har rätt kontakter för att få den förankrad.

Så trösklarna består. Tills nu. För idag finns verktygen som skulle kunna förverkliga en verklig deltagandedemokrati i den kommunala planeringen. Om kommunerna vågade bjuda in.

Två förslag, tekniskt genomförbara redan idag, för den kommun som tror på medborgarinflytande över planeringen:

1. Ladda ner programmet Sketchup och lek med det en kväll. Det är ett gratis 3d-program, numera under Googles paraply, som tar en timme att lära sig. Efter en minimal inlärningsperiod kan i stort sett vem som helst göra snygga 3d-modeller som hjälper till att presentera en idé effektivt och begripligt. Tredimensionella perspektiv är alltid lättare att läsa än tvådemsionella sektioner och elevationer.

[Sketchup, enkelt och kraftfullt]

Sketchup är numera sammantvinnat med Google Earth vilket gör det tekniskt oerhört enkelt att placerade 3D-modeller från programmet direkt på rätt plats i ”världen” i Google Earth.

Många svenska kommuner har kommit långt, eller åtminstone en bit, med att ta fram 3d-modeller över sina centrumkärnor. Färre – så vitt jag vet inga alls – har integrerat 3d-modellerna med Google Earth eller med sina hemsidor och sitt samrådsarbete. Det vore mycket enkelt egentligen, exportera en sketchupmodell för varje lite större stadsbyggnadsprojekt, ladda upp filen på hemsidan tillsammans med en liten informationsguide och låt allmänheten göra ändringar och skicka tillbaka filerna med sina ändringar. Lägg upp dessa på hemsidan som en del av samrådsredogörelsen. Plötsligt skulle det bli kul med samråd. Och möjligt för alla att uttrycka vad de verkligen menar.

2. Ett andra förslag. Tillgängliggör en interaktiv variant av kommunens primärkarta och högupplöst ortofoto på nätet, kombinerat med en interface för användarna att ”rita” i ett eget lager direkt i kartan, ikoner för att placera träd, busshållplatser, lekplatser eller bara möjligheten att göra kommenterarer direkt i kartan om platser man vill förändra. Publicera löpande alla inkomna synpunkter via en kommunal portal för planeringsdemokrati, där kommuninvånare har möjligheten att kommentera varandras förslag, stötta förslag de gillar, samarbeta kring förslag eller göra en vidareutveckling av någonannans förslag.

[Bilden är förstås ett montage, klicka för större version]

Vid Postpolis i våras talade Lebbeus Woods om amerikansk deltagandeplanering på 60- och 70-talen. Trots ”noble ambitions” så fungerade det demokratiska deltagandet i designprocessen sällan i praktiken, vilket stupade på, konstaterar han, att verktygen och den nödvändiga lägsta ”tröskelkunskapen” aldrig nådde allmänheten:
“You have to engage people, but you also have to give them the tools to work with. You say, the rules of the game. Yeah, you have to give them the rules of the game, like when you play Poker you have to give them the rules of Poker. You can’t just start throwing cards around. So, you give them the basic rules of the game, then you give them some basic techniques: this is how you move this here, and this is how you move that there. You don’t say where you are going to move it. And then, if you’re really starting at a rudimentary level you show them some examples. You say, now it could look like this, or it could look like that, if you follow these rules.”
Med en ordentlig kommunal internetportal för deltagandeplaneringen och snabbkurser någon gång per år på skolor och bibliotek, kan den grundläggande kunskapen ges var och en för att sedan vidareutvecklas efter intresse. Inget universalmedel, men ett seriöst steg närmare den demokratiska ambitionen.

Det finns trots allt en rädsla, även om plankontoren kanske inte själva vill kännas vid det, för att släppa in allmänheten för mycket i planeringsprocessen. Om inte annat för att man föreställer sig att verklig deltagardemokrati blir än mer resurskrävande. Med utnyttjande av de möjliga internetverktygen behöver det inte bli så, tvärtom kan kommunikationen åt båda håll bli mycket bättre. Och planmonopolet, detta fantastiska samhällsplaneringsinstrument, vinner ytterligare legitimitet ju tydligare det blir att dess existens är förutsättningen för en reell demokratisk process.

Andra bloggar om: , , , , ,

9 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Du skriver att "är det någonting som engagerar nästan alla så är det konkreta stadsbyggnadsfrågor. Om det finns någonting som nästan alla har en åsikt om, så är det hur den miljö man bor i borde vara utformad."

Det går inte att bortse från de privata markägarna i det här sammanhanget. De är väldigt klara över att utformningen av levnadsmiljön främst är en fråga om maxvinst för dem själva. En veteran från Alternativ stad-rörelsen i Stockholm berättade att man kunde förr ofta påverka trafikleder och liknande byggen, men vad det gällde hur nya bostadsområden skulle se ut var det stopp. Där var markägarintressena för starka. Hade socialdemokraterna hållit fast vid sitt efterkrigsprogram hade vi sluppit detta, för då hade marken i städerna överförts i offentlig ägo. Nu sitter privata ägare samt privata byggherrar och kontrollerar vad som görs, och det är inte kul. Detta betyder inte att jag försvarar kommunalt storhetsvansinne vad det gäller byggande, men jag undrar om inte privatintressena är ett värre problem totalt sett. Och när någon kommunalgubbe börjar yra om att "sätta Grönköping (eller var han nu bor) på kartan" handlar det väl ändå ofta om att försöka smörja det lokala näringslivet.

Kul tips om det där ritprogrammet förresten. Jag laddade ner det och lyckades rita något konstigt som möjligen påminner om ett hus.

Erik Berg sa...

Grattis, då har du lyckats bättre än Wingårdhs i Mölndal :-)

Jag menar inte att det stora problemet finns hos plankontoren, det stora problemet ligger i den institutionella symbiosen mellan plankontoren och exploatörerna/markägarna, samtidigt som den rella deltagarplaneringen inte i praktiken är särskilt utvecklad, även om den finns på pappret genom samrådstvånget.

Planändringar sker nästan aldrig om det inte finns en exploatör som initierar dom, det innebär att det redan när planen börjar skrivas finns ett starkt intresse som mer eller mindre agerar beställare gentemot plankontoret... det är svårt att i ett senare skede, som du säger, uppnå några ändringar gentemot starka intressen.

Tänk om planändringar eller projekt istället/också kunde initieras av medborgargrupper via en "planportal" på nätet, eller utsattes för en ordentlig offentlig genomlysning i en portal där det faktiskt debatterades.

Anonym sa...

ALDRIG har jag varit intresserad av arkitektur eller stadsplanering, varken estetiskt eller politiskt. (Kanske blivit skadad av för mycket Peder Alton-läsande).

Men nu... Erik Berg, du är min hjälte. Kämpa på!

/en fd 84:an-typ

Anonym sa...

Riktigt bra artikel och något jag själv funderat kring ganska länge. Göteborg och Umeå tror jag har kommit längst i det här arbetet, framförallt Umeå. Jag skrev ett inlägg om deras arbete för ett litet tag sedan.
Google i planeingen
Det verkar dock som att det är försenat och inte är öppet ännu.

Anonym sa...

Roligt att du fångade upp den här kreativa totalsågningen.

Allmänt är kvalitetsproblemen i planeringsprocessen trefaldiga:

Dels har tekniska och ekonomiska faktorer alltför stort inflytande i förhållande till sociala, kulturella och ekologiska.
För att motverka detta måste de senare ges ett större institutionellt - organisatoriskt inflytande, så att maktbalansen mellan dem ändras till de senares fördel.
Det är en lagstiftningsfråga.

Dels förskjuts/förgrovas tidigare prioriteringar av senare generationer exploatörer då efterhand växande trängsel/konkurrens om allt mindre (kvarvarande ) mark leder till exploateringar som aldrig skulle accepterats förr. ("förtätningar" som tar grönkilar och "mellanrum"; något du tidigare påpekat).
Lösningen här är förtärkt bevarandeskydd via lagstiftning gentemot tillkommande bebyggelse.

Dels, slutligen, finns en ödesdiger symmetriskillnad: Bevarandeintressen måste "hålla linjen" hela tiden, medan exploatören bara behöver ett ögonblicks bristande vaksamhet - en tillfällig majoritets dumhet, exv.
(dagens regering, någon?)

Allt som medverkar till att balansera exploateringsintressen är därför av värde. Bl.a. därför är dina synpunkter viktiga, som jag ser det.

För "överspejsad" planering finns överallt, hela tiden.

/Bengt Åke

Anonym sa...

I senaste (?) numret av gränssnittet (3/2007, http://www.infovisaren.nu/templates/LMV_GranssnittArtikel.aspx?id=12870) är det en intervju med en Niclas Östlund, som är doktorand på SLU som just driver ett projekt som handlar om att skapa möjligheter för medborgarna.

Erik Berg sa...

Ah... sehr schön. mycket intressant artikel, karl! Visst är det nog så att idéen väcks lite här och var, men det verkar inte som om det finns någon överväldigande dådkraft från kommunerna att ta vara på de verktyg som redan finns. Och så är det just borgerliga Nacka som gör det... jag är provocerad :-)

Johan sa...

Många bra poänger. Några tankar:

Den främsta formella mekanism vi vanliga dödliga medborgare -- vi utanför plankontor, arkitektbyråer, kommunledning och byggbolag -- har över planprocesserna är möjligheten att överklaga detaljplaner enligt PBL. Vilket förstås har noll med demokrati att göra: En enskild person kan få ett tidsinställt veto över planärenden genom att driva frågan ända upp i regeringsrätten. Vem förvånas över att Sverigemästarna i överklagande är ett gäng advokater i Askim som lyckats stoppa planer på ett gruppboende i 30 år, eller hur det nu var.

En parodi på medborgerligt inflytande är de paneler som genomfördes i Göteborg under rubriken Dialog Södra Älvstranden. Där satt en handfull utvalda "medborgare" -- representerande enbart sig själva -- och sprutade ur sig kreativa idéer om södra älvstranden -- som sedan gick rakt i papperskorgen när nu den sedvanliga arkitekttävligenn rullar i gång. Inte heller det hade förstås något med demokrati att göra (när valde jag mitt lag till dialogen?).

Så hur kan man öka det direkta demokratiska inflytandet över stadsplaneringen? Mitt bästa tips är att föra ned frågorna till direktvalda stadsdelsnämnder. Så blir det som sig bör politik, inte juridik, av frågorna. (Fast det är klart, småtjejer får inte rösta där heller.)

Nu ska jag gå hem och sketcha upp kvartershus över hela Gråberget.

Erik Berg sa...

Johan:
Jag tycker du ska lämna Gråberget obebyggt fast det inte är min bakgård :-) Och jag tycker att det är bra med vissa överklagandespärrar som gör att förtätningar inte är alltför lätta att genomföra. En förtätning är ju faktiskt en irreversibel process, så det bör inte kunna ske utan viss eftertanke. Men jag är väl lite bakåtsträvande :-)

Däremot håller jag med dig. Överklagandeproceduren har ingenting med demokrati att göra, utan är just raka motsatsen.

Att flytta mer av stadsplaneringen till stadsdelsnämnderna (de är ju ändå samrådspart idag) tror jag vore både bra och dåligt. Bra därför att det blir kortare vägare till inflytande över verkligt tunga frågor för de boende i en stadsdel, dåligt därför att staden måste planeras som en helhet och det bara är stadsbyggnadskontoret som kan ta ett samlat grepp om den saken. Vad som byggs eller inte byggs i, säg, Askim, är inte bara Askimbornas angelägenhet, utan också min, som boende på Hisingen. Tror du inte förresten att konskevensen blir ännu mer NIMBY-tendenser om du flyttar stadsplaneringsmakten till stadsdelsnämnderna?

Jag tror att den demokratiska stadsplanediskussionen måste föras på kommunal nivå, men att den måste vara mer tillgänglig för alla som bor i staden och att den måste fyllas med verklig makt. Dvs inte södra älvstrandenprocessens skendemokrati utan verkligt medbestämmande och på ett tidigt stadium då resultatet faktiskt går att påverka.