För några månader sedan skrev Marita Ulvskog och tre andra socialdemokratiska ledamöter i grundlagsutredningen på DN Debatt att man ville undersöka möjligheten att grundlagskydda statlig egendom mot utförsäljningar. Det lät redan då som ett ganska dåligt förslag men gav intrycket av att mest vara ett desperat hugskott från sossar som fått slut på idéer.
Det var det tydligen inte. Nu kommer samma dåliga idé igen som en riksdagsmotion av ledamöterna Bo Bernhardsson och Margareta Persson.
- Privat egendom är ju skyddad i grundlagen så varför inte gemensam, säger Bo Bernhardsson till Aktuellt i Politiken.
En intressant motivering för all del, men jag tycker ändå inte att det håller. I en demokrati bör politikens innehåll så långt som det någonsin är möjligt hållas utanför grundlagen. En folkvald regering måste ha ett stort handlingsutrymme att genomdriva den politik de fått ett folkligt mandat för. Även om det innebär en oerhörd ödeläggelse av våra gemensamma tillgångar. Det är demokratins pris.
Motionen kommer att röstas ner, vilket motionärerna förstås visste när de skrev den. Men värre är att regeringen knappast lär ta det lugnare med utförsäljningarna om det finns anledning att misstänka att (s) på allvar vill försöka grundlagsskydda statens verk och bolag under nästa mandatperiod. Snarare tvärtom, då gäller det ju att sälja så mycket som möjligt innan eventuellt maktskifte. Och därmed förfelar väl motionen fullkomligt sitt syfte.
Om socialdemokraterna var seriösa med att bjuda utförsäljningarna av offentliga tillgångar motstånd hade man kunnat gå mycket enkelt tillväga. Det räcker för Mona Sahlin att i klara ordalag förklara att hon har för avsikt att under nästa regeringsperiod lägga fram lagstiftning för att tvångsköpa samtliga privatiserade vårdenheter, skolor och statliga bolag av strategisk betydelse för det allmänna intresset, till samma pris som de såldes för.
Sen kunde Odell få försöka hitta intresserade köpare bäst han ville.
Är det verkligen möjligt för regeringen att tvångsköpa privatiserade tillgångar? Det vet vi inte ännu, det återstår att få prövat i praktiken. Men blotta misstanken borde bidra till att minska köpviljan hos spekulanterna.
Regeringsformen innehåller ett generellt skydd mot expropriation:
”Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” (2 kap. 18 §)Syftet med bestämmelsen är att förhindra tanklösa, nyckfulla eller rent korrupta expropriationer och möjliggöra långsiktiga investeringar för den enskilde. Expropriation skall bara kunna genomföras på mycket goda grunder. Grundlagen talar om ”angelägna allmänna intressen”. All lagstiftning innehåller denna balansgång mellan det enskilda och allmänna intresset.
I praktiken har balansgången prövats många gånger genom tillämpning i expropriationslagen (1972:719), som berör det offentligas möjligheter för inlösen av fast egendom. Enligt expropriationslagen kan fastigheter inlösas för mycket vitt skilda ändamål, om det är motiverat av allmänna intressen, några exempel:
”Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation.” (2 kap. 2 §)Lagen ger, som synes, ett ganska töjbart spektrum av motiv för expropriation. I samtliga fall prövas ett överklagande ytterst mot regeringsformen, varvid staten, kommunen eller landstinget, måste tydliggöra att det finns ett angeläget allmännintresse som motiverar expropriationen.
”Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (4 §)
”Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (10 §)
Expropriationslagen gäller som sagt för fast egendom. Någon motsvarande lagstiftning finns inte för företag, men det står varje regering fritt att gå med sådan lagstiftning till riksdagen. Det skulle förstås bli en politisk strid utan dess like, men vad är sossarna rädda för? Att tvingas stå upp och höras i debatten?
Andra bloggar om: politik, privatiseringar, alliansen, regeringen, socialdemokraterna,
Inlägg
4 kommentarer:
Varför lägger inte Vänsterpartiet fram ett förslag om att även företag skall kunna exproprieras? Det vore ju naturligt och i linje med Vänsterpartiets politik.
Varför SAP skulle lägga fram ett sådant förslag är svårbegripligt då det inte ligger i linje med deras att förstatliga företag och/eller försvåra privata investeringar.
Sedan kan man ju undra om en lag om expropriering av företag verkligen behövs. Vill man ha fler statliga företag är det bara att lägga tillräckligt finansiellt attraktiva bud till ägarna av t ex Teliasonera eller SEB så är den saken klar. Svårare än så är det inte att köpa företag i en marknadsekonomi. Lätt att sälja, lätt att köpa - allt är en prisfråga.
Asså, expropriering bygger på att den som tvingas sälja sin mark får marknadsmässigt betalt för den.
Om det rör sig om mindre grejer som en vägsträckning i utkanten av din fastighet så får man istället skälig ersättning mot storleken på intrånget, dvs värdeminskningen på ens fastighet.
Karl: Visst, så är det, och så ska det ju vara, man ska få betalt för egendomen även när den tvångsinlöses.
Men "marknadspris" innebär aldrig ett "sant" marknadspris eftersom det potentiella försäljningspriset i exproprieringsögonblicket, om det var en öppen förhandlingsfråga, ligger mycket högre än vad markägaren får betalt. Det finns ju en ganska angelägen köpare - samhället - som verkligen behöver marken, så en markägare skulle nog kunna få ut det dubbla om inte exproprieringslagen fanns. Till nackdel för alla oss andra.
I Belgien är det visst så, EU-parlamentet i Bryssel har byggts runt en gammal kåk som ägarna vägrade sälja. Belgien har starkare skydd för privategendomen.
Om vi nu leker med tanken att tvångsinlösa statens tidigare andelar av Nordea, Vin&Sprit, Vasakronan, Apoteket, allmännyttan eller vad det nu kan vara, eftersom de är strategiska resurser för det allmänna, då måste det finnas något sätt att fastställa ett rimligt pris.
Det rimliga priset lär INTE vara det marknadsnoterade, om staten markerat att man vill återköpa så lär det handlade priset vara en bra bit över det egentliga.
Den rimligaste återköpsersättningen skulle därför vara att fastställa det ursprungliga försäljningspriset plus eventuell penningvärdesförsämring. Varken mer eller mindre.
Intressant inlägg även om jag är skeptisk till expropriering generellt sätt. Det stinker lite väl mycket Stalin är jag rädd.
Dock är jag absolut för att den politiska makten måste nyttjas mer istället för att bara vara något man åtrår för maktens skull. Varför be om lov när man inte behöver? Och helst ska ju detta även utgå från tidigare valmanifest och inte genomföras som en blixt från klar himmel utan egentligt och välgrundat stöd bland väljarkåren... Överlag tycker jag dagens politik vilar för mycket på morot istället för piska i situationer där morötter omöjligt är incitament nog för förändring/förbättring. Balansen bör återställas även där.
Det är alldeles för tillrättalagt och strömlinjeformat i dagens politiska klimat och om inte annat så skulle som du säger ett exproprieringsförslag skapa lite debatt och turbulens istället för den äckliga och för demokratin destruktiva samtyckaranda som råder nu. Varför rösta när "alternativen" pendlar mellan färgerna rödblå till blåröd?
Ett alternativt förslag vore kanske att begränsa möjligheten till utförsäljningar i tid, förslagsvis över 2 mandatperioder, så att inga tillfälliga och oövertänkta beslut kan tas så lättvindigt som nu skett och sker. Ännu ett alternativ är att skapa återköpsrätt för staten, eventuellt också det under begränsad tidsperiod, att återköpa till tidigare försäljningspris. Ett tredje alternativ är att låsa intäkter vid dylika försäljningar kanske i relation till tid eller i relation till hur dessa pengar sedan skall användas. På så sätt undviker man politik som bygger på att frisera upp tillfälliga budgetunderskott genom engångsintäkter vilket i synnerhet "Der Neue Arbeiterpartei" åtminstone på kommunal nivå varit hyfsat duktiga att tillämpa...
Skicka en kommentar