11 oktober 2007

I Doris dalar

Det blev en science fictionförfattare som fick litteraturpriset i år. I P1:s Kulturnytt kommenterades den delen av Doris Lessings författarskap med att ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”. Sen framkom det att ingen i studion hade läst Shikastaböckerna. Duh.

Nåväl, Doris Lessing har skrivit mycket och är, tydligen, i första hand läst som en feministisk författare. Vilket förstås är skitbra. Och även om det är långt kvar tills litteraturpriset reflekterar att mer än halva mänskligheten är något annat än män (10 kvinnliga pristagare på 106 möjliga försök), så är det bra att ett av 1900-talets stora kvinnliga författarskap får den uppmärksamhet det förtjänar.

Själva motiveringen var som vanligt patetiskt högtravande och dessutom skriven från ett ingrott manligt perspektiv. Eftersom Doris Lessing händelsevis inte är man och bland mycket annat har skrivit om kvinnors liv så beskrivs hon som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Enligt Doris Lessing själv en löjlig motivering.

Hursomhelst, jag har läst Doris Lessing via hennes SF-pentalogi. Mycket tack vare att det var några av de få SF-böcker som funnit nåd hos bibliotekarierna och letat sig fram till den försvinnande lilla SF-hyllan på Jönköpings stadsbibliotek.

Doris Lessing utnyttjade SF-genren till att skriva en vittomfattande kulturhistoria som rör sig över eoner och epoker. En civilisationsberättelse full av antropologiska och etnologiska tankeexperiment. Däribland oundvikligen utforskandet av renodlade och omvända könssamhällen – matriarkala spegelbilder av vårt eget. Det här är genrens stora styrka, vilket kulturtyckarna aldrig förstått, möjligheten att ta frågor vi möter i vår vardag och följa dem till sina logiska eller absurda slutpunkter. SF är ett verktyg för att inom skönlitteraturens form diskutera samhällsmodeller och utfallet av politiska vägval.

Utflykten i SF-genren kan, liksom det faktum att hon inte är man, mycket väl ha fördröjt och riskerat att kosta Doris Lessing hennes nobelpris. Befriande att hon sket i sådana brydderier.

[Pluspoäng för den som sätter rubrikreferensen.]

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Johan Persson sa...

Jag vet, jag vet! Det är väl en Aniara-referens?

Erik Berg sa...

:-) Grattis. Du vinner en kram av Harry Martinsson.

Magnus sa...

Håller gärna med i hyllningen till Lessing för hennes skärpa och integitet, vad Shikasta eller Planet 8 gör är ju att iscensätta samtida konflikter och etiska vägval. DN hamnade rätt när de hänvisade till Ibsens ord om att diktaren håller domedag ööver sig själv.

Sen är det nog så att många yngre svenska krönikerande journalsister (Fittstim-henerationen,. för att uttrycka det löst) har liknande problem med Lessing som feminist. Hon är för mycket no-nonsense, för politisk i gammal mening och för litet drama queen för att funka för dem, dessutom har hon aldrig dealat i ensidigt förakt för män. Å ena sidan kan man ju inte gärna racka ner på en person som alla vet är en feministisk ikon, å andra isdan vill väl ingen på det hållet ens misstänkas för att hylla en patriarkal institution som Svenska Akademin? De närmaste veckorna lär bli intressanta...

Och apropå Al Gores Nobelpris: inte bara ett bra val, ett kul också. Sällan ghar så många nyliberaler vältrat sig i just den grinolleroll de älskar att tillvita andra.