Gotlands stränder

Givetvis måste regeringen avsätta Marianne Samuelsson. Att hon ännu sitter kvar som landshövding på Gotland mer än ett dygn efter avslöjandena om hur djupt korrumperat hon agerar är tecken på ett svagt ledarskap – en passivitet som hade nagelfarits i media om det varit en socialdemokratisk regering – och en försiktighet som kan tyda på att attityden är mer utbredd. Att Marianne Samuelsson sitter kvar undergräver förtroendet för länsstyrelsernas oväldighet och ytterst för hela statsförvaltningen.

Länsstyrelserna är statliga myndigheter och landshövdingarna är direkt tillsatta av regeringen – de kan också avsättas av regeringen och de måste avsättas om de som statens företrädare visar sig synnerligen olämpliga eller begår direkta lagbrott. Att Marianne Samuelsson har gjort precis detta kan det inte råda några tvivel om för den som hört bandinspelningen. Intervjuad av Ekot stod hon också för vad hon sagt om att i strid med lagen ge rika personer en positiv särbehandling, just för att de är ”viktiga”. Hon ångrade dock att det hamnade på band. Sen gick hon under jorden.

Så kan man inte heller göra. Att vara chef innebär att ta ansvar också när ansvar utkrävs. Ja, rentav framförallt då. Annars kan man söka ett jobb med mindre ansvar.

Nu hävdar en del att det som uppdagats illustrerar hur problematiskt det är med landshövdingar tillsatta på politiska meriter snarare än på formell kompetens. Den kritiken missar vad frågan handlar om. Marianne Samuelssons attityd är mer än en isolerad akt av inkompetens, den är framförallt ett exempel på vad som händer i många beslutsrum i avsaknad av transparens. I just det här fallet fanns det en tjänsteman på plats som var tillräckligt djärv för att i smyg spela in vad som sades – heder åt den personen. Oftast finns inte den flugan på väggen och opportunismen når därför aldrig allmänhetens kännedom.

Björn Eriksson, landshövding i Östergötland, talade i gårdagens Studio Ett om att länsstyrelserna många gånger har att göra svåra avvägningar mellan motstridiga intressen. Det är riktigt. I fysisk planering finns det sällan en perfekt lösning, alla vägval rymmer också baksidor som drabbar någon negativt. Det enda sättet att se till att avvägningarna blir så rimliga som möjligt och vinner ett brett stöd är att de avhandlas transparent. Bara på det viset kan allmänna tvivel om att beslut grundas på hemliga hänsynstaganden och uppgörelser, undvikas. Bara så kan det undvikas att beslut faktiskt grundas på hemliga hänsynstaganden.

Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet har betytt mycket för allmänhetens förtroende för myndigheterna och den offentliga förvaltningen. Samtidigt har de aldrig ensamt varit tillräckliga för att motverka korruption, transparensen har alltid varit kringskuren och begränsad, i viss mån en illusion. Trots det har korruption och opportunism i Sverige motverkats av en stark förvaltningstradition och en rättsmedveten tjänstemannakår med kunskap och självförtroende att argumentera mot såväl sina chefer som mäktiga typer som trott sig kunna köpa sig särskilda rättigheter. Uppdraget för den goda tjänstemannen har varit enkelt: värna om lagen och allas jämlikhet inför denna, utan att ta några andra särskilda hänsyn.

Spridda röster (och vissa tramsgubbar) har liksom Marianne Samuelsson menat att företagare som ”skapar arbetstillfällen” kan förtjäna en positiv särbehandling. Det kan tjäna som en etappmätare på hur långt det politiska projektet att bryta ner jämlikhetsidealet har hunnit. En annan landshövding, Gunvor Engström i Blekinge uttrycker direkt sympati för Samuelssons agerande:

– Jag kan förstå hur hon tänker om det handlar om en otroligt viktig person, men jag kan förstå att vissa medborgare kan undra varför han ska ha förtur. Det är en känslig fråga, men det kan vara särskilt viktigt i vissa län att värna om de entreprenörer som finns.

Annorlunda uttryckt menar Gunvor Engström att det ligger i allmänhetens intresse att politiken och det offentliga krusar för privata särintressen för att ”värna om de entrepenörer som finns”.

Återigen ett långsiktigt värderingsprojekt som har givit utdelning för överklassen: föreställningen om att företagare är en ovanlig och särskild art som måste behandlas med silkesvantar för att förbli på gott humör. Får inte företagsägarna bygga sina privata golfgreener på stranden så kanske de flyttar sina företag någonannanstans. Får de bygga så flyttar de visserligen troligen produktionen ändå, men de bor i alla fall kvar själva och handlar det extradyra vinet på systemet, vilket ju ändå är mer än vad svenne banan gör.

Den ekonomiska makten har verkligen lyckats muta in ett priviligerad position: på pappret jämlika, i praktiken en adel med särskilda rättigheter.

Det är förstås ingen nyhet. Det är korporativismen i praktiken, så som den alltid sett ut, men jag vill ändå tro att det utbredda krusandet är någonting relativt nytt, att myndighetschefer inte alltid så underdånigt krökt rygg för en överklass berusad av utpressningens självförtroende. För vad Marianne Samuelsson egentligen säger på mötet på Länsstyrelsen är att det är Max Hansson som har makten på Gotland, att det är länsstyrelsens jobb att springa hans ärenden. Så låg självkänsla har statens företrädare idag.

Det finns en annan väg, ett starkt samhälle behöver inte kröka rygg för någon, det skapar istället sina egna värden. Detta kan illustreras av en blindhet i miljöpartisten Marianne Samuelssons resonemang vid mötet på länsstyrelsen då hon påstår att ”Gotland kan inte leva på att folk vandrar längs stränderna” (DET var bra sagt, tyckte DN). Ironiskt eftersom det är precis den möjligheten som är Gotlands främsta tillgång som turistdestination. När stränderna i hela Europa har privatiserats finns ännu öppna kuster kvar i Sverige och på attraktiva sommarön Gotland just därför att myndigheterna värnat om strandskyddet och stått pall i det ständiga ställningskriget mot vissa privatpersoner som aktivt söker kringgå eller aktivt bryta mot strandskyddsbestämmelserna.

Att göra undatag från principen innebär att luckra upp principen. Det blir allt svårare att hävda strandskyddet när det gång efter annan genomborras av överträdelser och undantag. Det är därför nödvändigt att vara ”stelbent” som Ulf Adelsohn uttrycker det, det skapar långt större gemensamma värden för Gotland än alla tänkbara festbjudningar på Max Hanssons strandtomt skulle göra. Därmed faller även nyttoargumentet för att särbehandla den rike affärsmannen. Under alla omständigheter måste Samuelsson lämna sitt jobb, omgående.

Andra som bloggat: Farmorgun, Badlands Hyena, Kim Müller, Per Westberg. Media: SvD, GP