06 mars 2011

Det artificiella perspektivet

Häromdagen dristade sig Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH till att påpeka att vi kanske inte bör hurra alltför mycket över den ekonomiska tillväxten så länge som varje procentenhets BNP-ökning också resulterar i en ökning av CO2-utsläppen. Laestedius konstaterade i korthet:

1) Att den ekonomiska tillväxten sedan tvåhundra år är direkt beroende av fossila bränslen.

2) Att vi av (väl kända) miljöskäl måste minska användningen av fossila bränslen drastiskt.

3) Att vi dessvärre saknar billiga energikällor som gör det möjligt att upprätthålla ett industriellt högenergisamhälle utan fossila bränslen.

Detta leder till slutsatsen att de politiska målsättningarna om en hög tillväxt och en minskad miljöpåverkan för närvarande är oförenliga. Och eftersom en minskning av miljöbelastningen – i synnerhet, men inte enbart utsläppen av växthusgaser - är nödvändig för att vi alls ska överleva så måste istället tillväxtmålet omdefinieras och omförhandlas. I riktning mot en lägre tillväxt eller mot en tillväxt med ett annat innehåll föreslår Laestedius försiktigtvis och avslutar med några förslag som drar åt det håll som brukar benämnas ekologisk modernisering, en tankeskola som säger att vi nog ändå kan investera oss ur resurskrisen genom satsningar på ny teknik och ”grön tillväxt”.

Denna ganska milda tillväxtkritik är allt som behövs för att fylla artikelns kommentarsfält med inlägg av typen ”Laestedius är en undergångsprofet”. Och någonstans i Timbrohusets katakomber börjar en ilsken larmklocka ringa. En automatisk elektrisk chock väcker en projektledare som genast skriver en replik till försvar för den rena och obefläckade tillväxten, tillväxten höjd över varje smutsigt tvivel.

Utan att bemöda sig om att kommentera de naturvetenskapliga omständigheter Laestedius lyfter, upprörs Lydiah Wålsten, ansvarig på Timbro för området ”tillväxt, miljö, konsumtion” över hans användning av ordet ”måste”. Laestedius har nämligen haft fräckheten att skriva saker som att ”På mindre än 50 år måste vi substantiellt reducera kolförbränningen” och ”Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills”. Om detta anser Wålsten:
”Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad.”
Nej, det får inte finnas några måsten som ”artificiellt hindrar kreativiteten” och ”bromsar tillväxten” skriver Wålsten. Istället måste ekonomin tillåtas öka (eller för att citera vad Svenskt Näringsliv skrev precis häromdagen: ”Företagsklimatet måste förbättras, konkurrensutsättning av offentlig verksamhet måste förändras och entreprenörskapet i skolan måste öka”).

Det är särskilt intressant att Wålsten använder just begreppen ”artificiell” (konstgjord, onaturlig) och ”utopisk” (overklig, orealistisk) i sitt försvar för en fortsatt ekonomisk tillväxt.

För vad är egentligen det ekonomiska kretsloppet om inte ett fullständigt artificiellt rum, med lagar konstruerade och påhittade av människan? Lagar som kan utvärderas och – om de inte fyller sitt syfte – skrivas om av människan. Vi är så totalt omgivna av och inneslutna i detta rum att vi tenderar att glömma bort att det inte är av naturen givet, utan av människor skapat.

Det ekonomiska rummet omges i sin tur av ett större rum – det ekologiska sammanhanget – som i motsats till det ekonomiska kretsloppet inte är konstruerat av människan, utan tvärtom i ordets fundamentala bemärkelse, som antonym till artificiell, är naturligt. Ett rum vars väggar sätter bestämda ramar för det inre artificiella rummets expansion. Ett rum vars grundläggande lagar – som termodynamiken – inte kan skrivas om.

Man kan naturligtvis önska att naturlagarna skulle kunna skrivas om. Om man inte är lagd åt det naturvetenskapliga hållet kan man t ex hänge sig åt fantasier om att entropiprincipen skulle kunna kastas om i motsatt riktning om vi bara låter den ekonomiska ”kreativiteten” och ”vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss” ”driva tillväxten”. Man kan fantisera om sådant. Jag gjorde det ofta som liten när jag skulle somna. Och Timbro gör det uppenbarligen på arbetstid. Men jag skulle nog vilja hävda att man då hänger sig åt utopier. Eller ännu värre: totalt bänga och oansvariga fantasier.

Den centrala tesen i Wålstens resonemang är annars den klassiskt panglossianska: Tillväxt är ”en förutsättning för god miljö”. Och om tillväxten nu råkar skapa en del problem så kan de problemen bara lösas med mera tillväxt. Som bevisning för denna tes anför Wålsten följande observation:
”idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde.”
Det kan verka närmast skrattretande idiotiskt att låtsas som att makt och resurser inte alltid är en relativ egenskap. Men näringslivets intresseorganisationer har kastat fram just detta argument så länge som miljöfrågor har diskuterats och som svar på varje ansats till nyansering av tillväxtmålen. I början på 90-talet betalade Arbetsgivarföreningen dåvarande docenten i nationalekonomi, Marian Radetzki, för att skriva boken Tillväxt och miljö i vilken Radetzki på samma vis upplyser läsaren om att den ”värsta miljöförstöringen finns ... i de fattiga och inte de rika länderna”. Radetzki urskiljer att ”basmaterialintensiva” aktiviteter i rikare länder i stor utsträckning har ersatts av serviceaktiviteter, och drar av detta slutsatsen att det finns ”ett obegränsat utrymme för en uthållig tillväxt.”

Alf Hornborg har sprättat upp Radetzkis resonemang jäms med bokryggen i artikeln Ymnighetshorn eller nollsummespel? (Socialistisk debatt 34 ):
”En central skillnad är uppenbarligen Radetzkis antagande att en ekonomisk aktivitet och dess miljöeffekter sammanfaller geografiskt. Om miljön är förhållandevis god där tillväxten är hög (och vice versa) drar han slutsatsen att tillväxt minskar miljöbelastningen, istället för (eller kanske utan att hysa några betänkligheter inför?) den lika tänkbara tolkningen att tillväxtens miljöeffekter har förskjutits till andra delar av världssystemet. […]

När Radetzki hävdar att det finns ett positivt samband mellan ekonomisk tillväxt och miljökvalitet måste man fråga sig hur detta samband egentligen ser ut. Handlar det om att tillväxt upplöser miljöproblemen som sådana (och inte bara lokalt) eller att den förskjuter dem till fattigare områden? Hela tiden infinner sig den avgörande frågan ”var?Var förbättras miljökvaliteten? Var uppstår möjligheter att konstruera artificiella mikromiljöer som minskar slitaget på den lokala miljön och var hämtas naturresurserna för att bygga dessa miljöer. Var kan landskapet återgå till naturtillståndet, och var görs resursuttagen som avlastar dessa landskap?”
Hittills har aldrig den tillväxt skådats som minskar samhällets miljöbelastning och användning av naturresurser. Rikare länder – och rikare människor - släpper ut avsevärt mer koldioxid per invånare och förbrukar mångdubbelt mer av de (begränsade) naturresurserna än vad fattigare folk gör.

Detta samtidigt som vi – naturligtvis – i takt med växande relativ rikedom värnar vår närmiljö just genom att utlokalisera de verksamheter som förstör närmiljön till fattigare områden. Vi ökar vår miljöpåverkan men skjuter över effekterna på de fattigare.

En försämrad närmiljö för de fattiga har i själva verket under hela industrialismen varit en förutsättning för en bättre närmiljö och snabbare resor - tids- och rumsvinster - för de rika. Industrialismens fundamentala förutsättning är ett världshandelssystem som möjliggör en koncentration av naturresurser och en exploatering av periferins miljöutrymme.

Ett ganska typiskt exempel på hur sambandet i regel ser ut lyfts i den här artikeln om några av elbilens baksidor. Vi kan (i viss mån) minska våra lokala avgasutsläpp till priset av att förstöra Bolivias vildmark. Det ser ut som utveckling på våra gator, men på andra sidan klotet ser det mer ut som total destruktion.

Om ekonomin i de rikaste länderna fortsätter att växa så som de politiska målen siktar mot, och vi därigenom kan fortsätta att upprätthålla ett relativt ekonomiskt övertag gentemot fattigare länder, så kommer bytesförhållandena i världshandeln fortsätta att gälla till vår fördel. Vi kommer att kunna fortsätta att överexploatera deras naturresurser och förskjuta vår miljöbelastning till deras närmiljö. Detta samtidigt som vi överskrider den totala resursbasen än hastigare och priset för de livsnödvändiga basresurserna, som livsmedel, skjuter allt snabbare i höjden. Inte allvarligt kännbart för medelsvensken, inledningsvis, men akut kännbart för världens miljarder fattiga.

Om Lydiah Wålsten och Timbro nu verkligen menar allvar med att värna om villkoren för världens fattiga, borde de därför istället ansluta sig till målet att minska konsumtionen bland dem som har det bäst ställt, bland världssystemets vinnare. Och därigenom möjliggöra en rättvisare fördelning av det begränsade globala miljöutrymmet.

Men, det ska erkännas, att det skulle ske, det är en ren utopi.

10 kommentarer:

Freddy sa...

Jobbigt för Timbro, nu får de knåpa ihop nåt parodiskt igen för att svara på detta också:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.565184-fokusera-pa-peak-oil-och-radda-klimatet
Timbro o.dylika är nu nere på en sån imbecill nivå att det bara är slöseri att ens läsa igenom deras blaj. Känns som all kraft borde läggas på nån sorts samlad opinionsdrive för allmän samling kring demokratiskt hanterad ekonomisk(energimässig) nedväxling

Bosse sa...

Det räcker ganska väl att läsa Gunnar Lindstedts båda böcker "Olja" och "Svart Jord" så har man perspektivet ganska klart för sig.

Det spelar ju ingen större roll vilka ideologiskt betingade tillväxt-texter Timbro-folket skriver, verkligheten är alltid kung.

Bengt Åke sa...

Bra inlägg.

Det är värdefullt att du påminner om att naturlagarna står över mänskliga önskningar och drömmar, men pinsamt att det ska behövas. Nu är ju nyliberalismen alltid 20 år efter debatten och minst 40 år efter vetenskapen. Priset för detta betalar vi alla.

Det är också viktigt att påminna om att vår s.k.miljöpolitik ofta handlat om att exportera miljöbelastningen (och importera underprissatta arbetstimmar från fatttigare och maktlösare medmänniskor i andra världsdelar)

Vi har alltså exporterat "basmaterialintensiva" verksamheter (Varven, någon?), men har dessa verksamheter upphört? Ja inte i verkligheten, de har bara försvunnit från de dästas trångsynta horisont. En globaliserad ekonomi behöver mer fartyg än någonsin tidigare. Och de är fortfarande "basmateialintensiva".Detta som exempel.

Det finns dock en annan aspekt vi bör påminna om: Redan 1980 tog svenska folket ställning för en övergång till ett solenergibaserat kretsloppssamhälle. Det beslutet togs av en demokratis högsta beslutande organ; folket-i-val.Sedan dess har det beslutet systematiskt saboterats,främst av näringslivet och Fp och M, men även S har svikit fullständigt.

Vad hade det varit värt i dag för Sverige (och världen) om vi på allvar inlett övergången till Solsverige 1980 och inte som nu, tidigast 2014 (troligen behövs ett majoritetsskifte innan vi börjar, oaktat peak oil/global uppvärmning.
Då hade vi varit framme nu,och ofantligt mycket mer miljöteknik utvecklad, till båtnad för hela världen.

Där -och då - hade Sverige kunnat göra en konstruktiv skillnad. Så blev det inte.
Tacka nyliberalismen -och svenskt näringsliv -för det.

Bengt Åke

Ola Inghe sa...

Men Erik, löser inte "singulariteten" alla problem (http://approximationer.blogspot.com/2007/09/singulariteten.html)? Hur ser syntesen ut - om någon - mellan din tillsynes gränslösa teknikoptimism i det inlägget och ditt (som det förefaller) i detta inlägg sväljande med hull och hår av Hornborgs "nollsummetänkande", där det är mycket tveksamt om järnvägen ska ses som ett hsitoriskt framsteg jämfört med hästdroskan?

Erik Berg sa...

Bengt-Åke: Det är naturligtvis riktigt att det hade gjort oerhörd skillnad om omställningen börjat redan där och då.

Allt hängde kanske inte på kärnkraftsomröstningen - landet hade fortfarande, i likhet med andra länder utan kärnkraft, varit inbäddat i en kapitalistisk världsordning - men den riktning som kärnkraftsamhället dragit systemvalen i sedan dess hade undvikits om en avveckling inletts.

Nu befinner vi oss dock här och nu. Och den centrala frågan är, som Freddy skriver, hur en demokratisk omställning kan genomdrivas idag, givet de förutsättningar som råder.

Erik Berg sa...

Ola Inghe:

Nej singulariteten är inte en punkt där människan upphäver naturlagarna och inte heller en räddningspunkt i någon annan bemärkelse. Singulariteten - och åren som ligger framför oss fram till dess - är den farligaste och mest riskfyllda perioden i artens och planetens historia. Jag är övertygad om att singulariteten är en historisk oundviklighet OM vi överlever och håller ihop "fungerande" samhällen tillräckligt länge för att nå därhän. Men det är ännu en öppen fråga om vi faktiskt kommer kunna hålla den sk civilisationen rullande så länge. En mängd kurvor rusar samtidigt exponentiellt mot skyn. Många av dem är som bekant av betydligt mer dyster karaktär än beräkningshastigheten och priset på processorer. Det är alltså en enormt farlig kapplöpning mellan resursutarmning och tekniksprång vi befinner oss i. Vad infaller först sammanbrottet eller fasskiftet?

Det misstag vi inte ska göra - det misstag som många skiftesanhängare och tillväxtvurmare gör - är just att inbilla oss att singulariteten är en räddningspunkt, att om vi bara når dit så kan vi undfly sammanbrottet, och att vi därför måste öka tempot för att komma dit snabbare. Vad som händer bortom singulariteten är omöjligt att säga - det är ju begreppets själva poäng - men det finns ingenting som säger att det kommer vara bra för människan eller för det biologiska livet överhuvudtaget. Att skynda till singulariteten, försöka forcera fram nanoteknik och artificiell intelligens etc, är alltså inte önskvärt, snarare lär det leda till oerhörda katastrofer på vägen. Vi kommer inte i från singulariteten, om vi inte fryser ned våra hjärnor, men vi måste närma oss skiftet ansvarsfullt. Och just nu är den akuta utmaningen inte att få snabbare datorer utan att minska vår energianvändning.

Angående nollsummetänkande så är faktiskt Hornborg betydligt mer nyanserad än så. Han säger inte att all teknik är "dålig" - men han uppmanar oss att göra hela balansräkningen för att bättre förstå teknikens reella pris och dess utsträckta konsekvenser i hela världssystemet. Maskinen är till sin natur framgångsrik på att maskera sin faktiska beroendeutbredning i tiden och rummet. Därav följer den teknikfetischism som Hornborg talar om i parallell med Marx varufetischism. Vi ser inte tekniken för vad den faktiskt är.

Olika tekniska innovationer förutsätter olika specifika bytesförhållanden, något annat säger inte Hornborg, om all teknik vore lika dålig så vore försöken att beräkna materialflöden poänglösa. Järnvägen är till sin natur mindre exploaterande än massbilismen, men förutsätter likafullt också den en överföring av rumtid från världssystemets råvarupoler. Höghastighetsjärnväg för affärsresenärer innebär en mångdubbelt större sådan överföring än lokala pendeltåg som ersätter bilbaserade resor. Men de bästa resorna ur resurssynpunkt är fortfarande de som inte görs överhuvudtaget. Bara om vi blottlägger teknikens exploaterande karaktär kan vi göra politiskt medvetna teknikval.

(Ber om ursäkt för det långa svaret.)

Ola Inghe sa...

Replik till Erik:
1. Beträffande sigulariteten så konstarerar jag att du är "troende". Men bara om storskalig kvantkalkylering visar sig fungera - vilket vi inte vet idag - är ju singulariteten ens teoretisk möjlig.
2. Det är Hornborg själv, inte jag, som talar om modern teknik som ett globalt nollsummespel. Begreppet har ju helt klart udden riktat mot tanken att det även under under bra samhällsförhålladen skulle vara möjligt med en ekologiskt hållbar utveckling av produktivkrafterna.

Freddy sa...

Näringslivet, numera i stort sett koordinerat med politikerna, har enormt maktövertag när det gäller att sätta dagordning och styra opinionen. De kommer förstås att använda all sin kraft till att försvara sitt underbara, skinande globaliserade industrimaskineri till det bittra slutet. Vilket betyder att de kommer motarbeta allt förnuftigt som skulle kunna ge oss en mjukare landning efter oljetopp o andra toppar. Alltså kommer vi se ett alltmer absurt och desperat fastklamrande vid business as usual. Alltså kommer svaret på högre bensinpriser att bli krav på sänkt skatt. Och när stigande oljepris kraschar konjunkturen, vilket ger sänkt oljepris, så slår detta ut alternativa energisatsningar, osv, osv.
Det beteende och tänkande som är självklart och framgångsrikt vid expansion, tillväxt, blir katastrofalt och förvärrar bara när det kör stopp mot naturens gränser.
Eftersom dagens dominerande paradigm är marknad, lönsamhet, privat och tillväxt så sitter hela etablissemanget fast i ett tänkande där de inte kan börja tillämpa ransonering, fördelning, planering och behovstrappa. Det gör att de i det längsta kommer att ägna sig åt blame-game, skyla över, skjuta upp, osv, osv.
Ett opinionsarbete mot denna förnekelse av fakta borde alltså stå högst på agendan hos de som ser vart det barkar.
All kraft på att exponera de blå dunsterna

Lantzelot sa...

Erik skrev:
Allt hängde kanske inte på kärnkraftsomröstningen - landet hade fortfarande, i likhet med andra länder utan kärnkraft, varit inbäddat i en kapitalistisk världsordning - men den riktning som kärnkraftsamhället dragit systemvalen i sedan dess hade undvikits om en avveckling inletts.

Kan du ge några exempel på länder där man valt bort kärnkraften och därmed genomfört en storskalig omställning?

Bengt Åke sa...

Till Lantzelot

Du bortser från dynamiken i det politiska skeendet. Sveige var unikt positionerat för att gå före.1980 präglades av tre viktiga förhållanden:
(1) Sverige var en utvecklad och avancerad kunskapsnation med ett modernt och allsidigt näringsliv
(2) Sverige var också en osedvanligt jämlik och mjuk kultur. Det fanns en stark naturkänsla och en öppenhet för att mjuka("kvinnliga")värden var viktiga.
(3)folkomröstningskampanjen var en massiv folkbildning. På valdagen visste svenska folket mer om energisystem, biosfärens sårbarhet och alternativens möjlighet och nödvändighet än något annat folk i världen.Av den anledningen var kapitalismens tolkningsföreträde besegrat:Det fanns en massiv majoritet för Solsverige.

Poblemet var de "adrenalinstinna aphannarna" i toppen av S, Fp, M och näringsliv. De saboterade folkomröstningen genom strukturellt valfusk: en beslutsordning som inte skulle godkänts vare sig i riksdagen i eller i minsta lilla sportförening i landet.

Om vi fått ett nej till känkraften trots manipulationen hade den resulterande dynamiken - fortsatt focus, åtekoppling från teknikfronten och demokratiskt självförtroende - lett till en omställning.

Och alltmer tydligt hade vi under tidens gång sett hur klokt beslutet hade varit.

I stället fick vi politikerförakt, tvivel på demokratins möjligheter och två folkrörelsepartiers harakiri (S för bedrägeriet och C för Barsebäck)

Och EU-underkastelsen; en följd av bristande självtillit.

Och Reinfelt och högerpolitik - en följd av misstro mot S.

För historien hänger samman: Därför är det viktgt att se framåt men också att lära av och förstå det förflutna.