Little Big Ideas

Det sista vi gjorde i Kenya var utställningar av vårt arbete, först i Kisumu och därefter på FN och Designskolan i Nairobi. Vi åkte ner för sex veckor sedan med uppgiften att möta en ny situation och titta på den med färska ögon. Som studenter från ett annat land kan vi komma med nya förslag, inte för att vi vet mer än de boende i Kisumu, utan helt enkelt därför att vi ser deras verklighet från ett annat perspektiv.

Ofta upplever jag att det där stannar vid en förhoppning. Men ibland fungerar det verkligen så. Två projekt från studentgruppen är särskilt värda att lyfta fram, båda har en jordnära och konkret angreppsvinkel som tar sin utgångspunkt i vardagsproblem. De föreslår low-costlösningar som i princip skall kunna genomföras av vem som helst och kunna appliceras även på hus som man bara hyr eller bor i under en begränsad tid. De visar att arkitekternas sätt att tänka ibland kan räcka för att åstadkomma små steg framåt. Ingenting som förändrar maktförhållanden eller förskjuter större utvecklingstendenser, men väl gör tillvaron lite bättre.
Viktigt nog.

Rain Water Collector
Det ena, ett förslag för vatteninsamling – Rain Water Collector – är en del av ett större projekt av Linda Gustafsson, Josefin Westerlund och Maria Ohlén. Det tar sin utgångspunkt i de många korrugerade plåttaken som, i kombination med tropikernas kraftiga regn, kan användas för att samla in färskt regnvatten. Behovet är stort och potentialen är stor. Men taken är ofta rostiga, sotiga och dammiga, varför de inte kan utnyttjas ordentligt. Vattnet blir smutsigt och kan varken användas för att dricka eller tvätta med. Förslaget går följaktligen, i sin enkelhet, ut på att fästa en upprullningsbar uppsamlingsduk av plast/rissäckar, ett snöre och tomma petflaskor ovanpå taket. När det regnar rullas duken ut över takplåten, när den inte används, när det är sol, får den vara inrullad och skyddas därigenom mot smuts.

Kostnaden är inte mer än några cent. Att idén är fungerande och ny visade responsen vid utställningarna och också gensvaret från den referensgrupp från ett barnhem i Obunga som Linda, Josefin och Maria jobbade med. På egen hand har referensgruppen nu applicerat idén, byggt modeller, och vidareutvecklat designen. Gjort idén till sin egen.

I videon nedan berättar Maria Ohlén:



Ogutu
Det andra projektet, av Johan Lönn, heter Ogutu - swahili för solhatt, ungefär. Johans idé, förklarad i filmen nedan, är mycket enkel: en tillämpning av den flertusenåriga principen om solugnen, en skorsten som utnyttjar temperaturgradienten mellan marken och tacknocken till att driva en naturlig luftcirkulation genom rummet.



Johan tog sin utgångspunkt i uppmätningar av en normal inomhustemperatur. I ett vanligt hushåll en genomsnittlig dag var temperaturen vid golvnivå alltid 25 grader, i sitthöjd 30 grader och i taknocken 50 grader. För att kunna vistas i husen under dagen – vilket många, framförallt kvinnor, gör – måste man antingen krypa längs golvet eller leva med hettan. Märkligt nog saknar de flesta husen i slummen öppningar i taket trots att åtgärden i sig är enkel att genomföra. Johan visar i sitt förslag hur en enkel skorsten kan driva en naturlig ventilation. Men han tar den gamla idén ett steg till: för att ytterligare öka draget i skorstenen under varma dagar kopplar han på två svartmålade ”draggeneratorer” som placeras ovanpå plåttaket. Dessa är i princip två vinklade plåtar som, exponerade för solljuset snabbt värmer upp luften under sig och därigenom skapar ytterligare uppåtrörelse i skorstenen. När det är som varmast fungerar ventilationssystemet därför som bäst.

Ogutu är, precis som regnvattenuppsamlaren, billig att tillverka. Det som behövs är en knapp kvadratmeter tunn takplåt, en plåtsax och svart färg.

Två små, bra idéer.