Ägaren totalt ägd

Ibland gör det extra ont att se representanter från de gamla dynastierna försvara ett döende system. Häromåret gjorde Alf Svensson ett historiskt misslyckat försök att prata data. Han landade så fel att om hans motion hade varit en längdhoppares fotled så hade karriären varit över. På dagens DN-debatt gör Carl-Johan Bonnier ett tappert försök i samma anda.

Han tar rejält med sats...

...och här borde kanske någon ha varnat C-J för det otaktiska i att just han, som tillhör en familj som gjort sig en förmögenhet på att monopolisera och utarma det svenska medielandskapet och dagtinga kreatörer på frukterna av deras arbete, skall framträda som upphovsrättens främsta försvarare. Ägaren har en viss uppförsbacke till att vinna sympatier.

Men artikeln är uppenbarligen skriven i desperation. C-J är besviken på svenska politiker som inte kunnat samla sig till ett ”principfast” försvar av upphovsrätten i dess nuvarande former. Undfallenheten gentemot piraterna – alltså, medelsvensson – har gjort Sverige till ett ”paradis för aktiviteter som i andra länder ses som olagliga och orättfärdiga”. Alltså att sprida kultur så brett som möjligt. Det beprövade knepet att kalla sverige och svenskarna för "efterblivna" tillgrips, varefter Carl-Johan Bonnier avslutar med det tunga artilleriet. Från djupet av sin internationella erfarenhet dundrar han: ”svenska företag möter allt oftare skepsis och misstro globalt.” Det beror kanske mest på vilka kretsar man rör sig i.

Hursomhelst, det jag tänkte kommentera var följande. C-J menar i artikeln att debatten om piratkopiering handlar ”för mycket om teknik” och innehåller ”ett orimligt duckande för kärnfrågan: Är man för eller emot upphovsrätten?”

Det här illustrerar rätt väl hur hopplöst lite de gamla mediehärskarna har begripit av vad som har hänt. Kärnfrågan är nämligen inte alls om man är för eller mot upphovsrätten, kärnfrågan är om upphovsrätten i sin nuvarande form överhuvudtaget är tekniskt förenlig med den distribuerade informationsteknologin och om den alls är möjlig att upprätthålla.

Lever man i missuppfattningen att kärnfrågan är synen på upphovsrätt och att teknikformen är ointressant, då kan man landa i, som C-J förespråkar, tillgripandet av extremt långtgående sanktionsformer, avancerad trafikövervakning, möjlighet att ”involvera bredbandsoperatörerna” för att ”stänga av tillgången till nätet för den som notoriskt tillgängliggör stora mängder illegala kopior” etc.

Och allt det där kan lagstiftarna i panik och okunnighet, med de gamla mediefamiljerna som påhejare, rulla ut. Resultatet kommer bli en absurd övervakningsapparat. Men de kommer ändå inte uppnå syftet. För kopiering, fildelning, nedladdning, är vad Internet handlar om. Det är informationsteknologins innersta natur. Vilken hemsida C-J än går in på så laddar han ner filer ner till sin dator i det ögonblick som sidan visas i hans webbläsare. Det skulle behövas övervakningsresurser bortom varje rimlig gräns för en bredbandsoperatör som vill kontrollera om de dataströmmar som går från en server till en användare, mellan två användare eller i smådelpaket mellan hundra användare, innehåller ”lagligt” eller ”olagligt” kopierade filer. Det sanktionsdirektiv som EU hittat på löser inga knutar i det avseendet, det är en papperstiger.

Upphovsrättssystemet kan helt enkelt inte vidmakthållas som förr, det är ett faktum. Det finns inga realistiska möjligheter för den gamla upphovsrättens försvarare att kontrollera trafiken. De gamla formerna för upphovsrätt är därför inte applicerbara längre. Synd för er att ni inte insåg det så att ni hann stoppa spridningen av Internet innan det var för sent. Men nu ÄR det för sent.

Som tur är, för ”kreatören” finns det andra vägar för att få betalt för sitt arbete. Den enda som inte längre behövs på samma sätt som förr, är informationshallicken, mediefamiljen, den överflödiga mellanhanden. Sådana som Bonniers.

Och det är möjligen där skon klämmer.