Massakerns första offer

I slutändan kommer det inte spela någon roll vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara i Freedom Flotilla för en vecka sedan. Bara för de solidaritetsarbetare och människorättsaktivister som dog och skottskadades, de som var där i stridens hetta, var det som skedde ombord på fartyget på riktigt.

För oss andra är istället det som bilderna påstår hände mer verkligt och mer påtagligt. “Verkligheten är vad man kan få folk att tro att den är. Reality is what you can make people believe.” I veckan har ett frenetiskt byggande av en verklighetsbeskrivning pågått för att sopa igen spåren efter ännu en av den Israeliska militärmaktens våldseruptioner. Efter morden: propagandan. Som så många gånger förr.

Det vi måste förhålla oss till nu – inte neutralt, utan med aktiva motbilder – är denna verklighetskonstruktion.

Men vi kan också studera den, som forskarna vid Surtseys utbrott 1963 kunde studera hur det faktiskt går till när landmassor höjer sig. Vi kan i realtid följa hur kaskader av desinformation kastas upp för att sedan koagulera till fast berg på vilket andra uppkastningar faller ned och stelnar, formar en konkret materia av fårade lögner. Att det luktar vätesulfid är kanske ingen slump.

Så vad är det vi ser hända idag? Vad säger bilderna?

Jag kommer att tänka på kuvöserna i Kuwaitkriget. Rykten gjorde gällande att Irakiska soldater ryckt ut 300 barn ur sina kuvöser och slängt dem direkt på soptippen. Monster. George Bush den gamle återgav ryktet två gånger i sin argumentation för ett upptrappat krig. Ett år efter Kuwaitkriget avslöjades det att kuvöserna hittats på av reklamfirman Hill & Knowlton på uppdrag av Kuwatiska Informationsministeriet. Men då spelade det inte längre någon roll.

Hans Isaksson, filmkritikern, skrev för tio år sedan om kuvöserna i sin recension av Wag the Dog. Hans Isaksson är nog den som borde skriva om Mavi Marmaramasakern idag och om hur medierna hanterat sitt fina uppdrag att rapportera objektivt om sanningen i dess efterspel.

Istället för en kritisk granskning av de uppenbara brott som en statlig piratarmé rent objektivt har begått mot medborgare från en mängd länder (9-16 dödade, 48 skottskadade, bordning på internationellt vatten), så är detta korta klipp vad som tillåtits diktera dagordningen den senaste veckan:



Varje normalbegåvad person bör kunna ställa sig några tämligen enkla kontrollfrågor inför denna sekvens. Till exempel: varför är videon klippt just här? Varför visas inte sekunderna före? Vad är det vi inte får se som inträffar sekunderna efteråt? Det är inte direkt så att minnet tagit slut i IDF:s rullande inspelningsutrustning efter 40 sekunders inspelning eller att man kom ihåg att sätta på inspelningen först mitt i pågående strid - snarare är det så att IDF har ett mycket begränsat intresse av att visa mer än just dessa korta utsnitt, eftersom övriga sekvenser visar en annan verklighet än den man vill konstruera.

Det enda som de korta klippen egentligen säger oss är alltså att av flera timmars skeende före, under och efter dödsskjutningarna så har IDF lyckats finna totalt ungefär en minut som har bedömts duga i propagandasyfte. Det är ett kort ögonblick från den uppenbart kaotiska och panikartade situationen på däck, då aktivisterna förtvivlat försöker hålla kommandosoldaterna från båten, som skulle kunna tolkas som att IDF:s tungt beväpnade kommandosoldater befinner sig i underläge. Mot en motståndare rustad med platststolar och träpinnar (enligt Israels första uttalanden rörde det sig om skjutvapen och knivar, detta har senare, som många andra uppgifter i all tysthet reviderats).

Att personer som riksdagskvinnan Annelie Enochson tacksamt sväljer betet är väl knappast ägnat att förvåna någon, men att stora mediekanaler sprider desinformationen med samma aningslöshet är svårare att acceptera.

Det mest journalistiskt ansvarsfulla hade varit att helt enkelt avstå från att visa IDF:s beskurna sekvenser tills det beslagtagna journalistiska materialet – och alla de fängslade journalisterna från båtarna – släpptes fritt och allt inspelat material gjordes tillgängligt på lika villkor. Detta är rent av nödvändigt om inte en dagordning och verklighetsbeskrivning byggd på den ena sidans påståenden och propagandalögner skall etableras och slå rot. Varje journalist borde hålla detta enkla i minnet: Om man ger en lögn 24 timmars försprång hinner sanningen aldrig ikapp. Några som aldrig glömmer potentialen i det är IDF:s spinndoktorer.

Det finns en enkel förklaring till varför medierna gång efter gång i krigssituationer agerar så oansvarigt och direkt lögnaktigt, trots att de påstår sig bedriva objektiv sanningsförmedling. Det är marknadslogiken. En ordning som Lars Isaksson beskrivit mycket träffsäkert:

”[Vi måste inse] att nyheter inte bara har ett sanningsvärde, utan också ett nyhetsvärde. Detta nyhetsvärde är ett marknadsvärde som bara i sista hand beror av att det existerar en sanning. Detta skall realiseras på en marknad i stark konkurrens med andra nyheter. Nyhetsvärdet förflyktigas mycket snabbt om det inte realiseras. […] Beträffande den källkritik journalistens etik ålägger honom att utföra måste den energi som härvid kan investeras ses i relation till behovet av att snabbt föra nyheten till torgs innan den slokar som två veckor gammal sallad och får motsvarande marknadsvärde.”

Att agera journalistiskt ansvarsfullt och inte sprida den Israeliska propagandanspinnen har ett högt marknadsmässigt pris. Det innebär att stå utan smaskiga bilder att visa medan övriga mediekanaler rullar de dramatiska klippen varv efter varv. Det innebär tittare som zappar till dramatiken i konkurrerande kanaler där ”nyheterna” förmedlas rykande färska.

Detta är precis den medielogik som varje smart krigspropagandaorganisation spelar på.

Genom att monopolisera informationsflödet från Mavi Marmaramassakern och begränsa tillgången till dramatiskt bildmaterial till ett fåtal filmer och foton, har Israelerna förmått, tvingat, de marknadsopererande medierna att gång efter gång cirkulera och ge spridning åt just deras verklighetsbeskrivning.

Den gryniga, lämpligt tillskurna och nerklippta filmsekvensen försedd med auktoritativa bildtexter har idag blivit ett av krigspropagandans främsta vapen. ”Det vi ser här är en…” ”Ni får ta vårt ord på att den här bilden föreställer en…” Och så vidare. Om bilderna verkligen föreställer vad som påstås att de föreställer är ofta omöjligt att avgöra eftersom det fordrar en professorstitel i pixeltydande plus en förmåga att fantisera helt skamlöst.

Minns Colin Powells uppvisning i FN när USA skulle köpa legitimitet inför senaste Irakkriget, med ett ”underrättelsematerial” bestående av idel otydbara satellitbilder. Nog tyckte de flesta av oss att det var direkt löjeväckande ihåligt, men medierna spred det precis lika troget som nu, försett med braskande rubriker och sensationsingresser.

Marknadslogiken föreskrev det.

Efteråt visade det sig att bilderna var precis vad de såg ut att vara: resultatet av några PR-snubbars fria fantasier och spekulationer, hade ingenting med verkligheten att göra.

Men också den gången fick de flagranta lögnerna så stort försprång att sanningen aldrig hann ikapp.

Dessvärre är inte heller Public Service, som verkar på samma mediemarknad, undantaget från medielogiken. Ett mer miserabelt journalistiskt hantverk än Lennart Perssons ”intervju” med Mattias Gardell i Aktuellstudion förra veckan (3/6) får man leta efter. En vacker dag kan inslaget kanske användas för att låta journaliststudenter räkna hur många fel man kan begå som journalist och intervjuare.

Persson låter här det starkt vinklade materialet från en krigsmakt som i samma ögonblick håller hundratals av hans egna journalistkollegor, inklusive deras journalistiska material, i olagligt förvar, ligga till grund för ett korsförhör mot en svensk medborgare och känd människorättsaktivist som nyss överlevt en massaker, en kidnappning och ett folkrättsvidrigt frihetsberövande. Persson köper också, utan tillstymmelse till reflektion, inte bara bildmaterialet utan även Israelernas bildtexter och formuleringar. ”Metallpåkar”. ”Lynchmobb”. Såg du det med egna ögon Mattias? Va? Va?
Men frågan är, var tror du att du har sett, Lennart.

Det var en pinsam uppvisning i inkompetens från Aktuelltredaktionens sida. Men dessvärre var det långtifrån en isolerad händelse.

De propagandamässiga rökraketerna och den välpreparerade splitterbomben av förvirrande och motstridiga ”factbits” har släppts över medierapporteringen och etablerat en djupt kaotisk dagordning. När motbilderna tillslut kommer fram så framstår redan verkligheten som en enda kacklande svärm av ”åsikter som står mot åsikter”,”motstridiga uppgifter”, ”olika vinklar” från ”två sidor” där det ”finns oklara gråzoner”. Det passar Israel som hand i handske. I några månader kan därefter en tynande skara engagerade träta om vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara och ”vem som började” medan den stora allmänheten redan intresserat sig för andra frågor, med de klippta sekvenserna med de ”aggressiva aktivisterna” som främsta kvardröjande minne från hela massakern.

Samtidigt finns det utan tvivel glasklara svar till vad som faktiskt skedde i det material som både aktivisterna själva och Israelerna har dokumenterat. Men de svaren har antingen förstörts eller gömts undan av den Israeliska krigsmakten. Och genom en än mer fantastisk akt av mord på sanningen kan det bli Israel självt som får till uppgift att ”undersöka” och bestämma vad som hände.

Från Aktuelltredaktionens håll antyddes det att Lennart Perssons kamikazeattack på sin egen heder skulle syfta till att uppnå en ”balanserad rapportering”. Logiken tycks vara att då Aktuellt tidigare i veckan tvingats rapportera att Israel skjutit ihjäl mellan 9-16 personer och opinionsspalterna (många, dock långt ifrån alla) riktat stark kritik mot Israels brott i hela två dagar efter illdåden så var det nu tvunget att, i ”balansens” namn, låta de mördande piraternas desinformation diktera dagordningen. Det är en märklig syn på hur objektivitet uppnås.

Dagarna efter Aktuelltreportaget fortsatte glidningen. Felaktiga uppgifter, spekulationer och direkta lögner producerade av IDF:s mediebyrå återgavs i alla de stora medierna med ett minimum av källkritik. Korrigeringar, i den mån de alls meddelas, spelar en mer nedtonad roll då lögnerna redan har etablerats.

En särskilt väl förberedd front var det intensiva misstänkliggörandet av några av de organisationer som deltog i Freedom Flotilla. I synnerhet har fokus riktats mot den turkiska islamska hjälporganisationen IHH (İnsani Yardım Vakfı), som fick flera av sina medlemmar mördade ombord på Mavi Marmara. Från Israel har levererats en flodvåg av antydningar, anklagelser och retorik. Benjamin Netanyahu beskriver IHH som “en extremistgrupp som stöttar internationella terroristorganisationer.”

Låt oss ta ett exempel, inte mer extremt än genomsnittet de senaste dagarna, på hur dessa lösa och starkt politiserade anklagelser blir omsatta i en svensk nyhetsartikel.

Den 3 juni skriver Per Jönsson en artikel i DN med rubriken ”Turkiska islamister ser attacken [sic!] som en seger” Här presenteras IHH som ”en radikal turkisk islamistorganisation”, som ”hoppats på att Israelerna skulle låta sig provoceras till okontrollerat övervåld.” (Vilket, sagt inom parentes, inte kräver så mycket till provokation. Det räcker i regel med att befinna sig på fel plats i fel huvudfärg , två kriterier som de turkiska passagerarna ombord på Mavi Marmara uppfyllde.)

Per Jönssons artikel är full av guilt by association-insinuationer som misstänkliggör flottiljens avsikter och svepande svärtar ned IHH:s arbete i största allmänhet. Är antydningarna då byggda på några trovärdiga källor? Nej, Per Jönssons källor är till och med tunnare än kaffet på mitt jobb. Jönsson nämner, men länkar inte till, ”olika näthemsidor”. Han skulle inte klarat sig genom högstadiet med sådan källhänvisning.

Vidare finns det enligt artikeln ”Många vittnesmål och rapporter” som ”pekar på att IHH har varit inblandat i en rad aktioner med våldskaraktär som har syftat till att främja militanta sunnimuslimska organisationer.”

Men den enda rapport som nämns i artikeln är ”en rapport från danska Utrikespolitiska institutet” (DIIS). Per Jönsson har sålunda inte bemödat sig om att gräva djupare än i de första paragraferna av the Israel Projects presspaket den 2 juni, som pekar slöa journalister mot nämnda källa. Intensivt fotarbete där, herr journalisten.

Rapporten i fråga är i själva verket ett Working Paper (“The papers do not reflect the views of the Danish Ministry of Foreign Affairs or any other government agency, nor do they constitute any official DIIS position.”) författat av Evan Kohlmann, en brådmogen (f 1979) amerikansk "terroristexpert" som ägnat de senaste 15 åren åt att blogga om terrorism och bygga upp en karriär i amerikanska thinktanks knutna till olika delar av det paranoidxenofobiska komplexet. Alltså en aktiv part i det amerikanska ”kriget mot terrorismen”, en lirare som baserat sin karriär på en förmåga att se terrorister bakom varje skägg.

Tidigare knuten till Islamofobikolportören Steven Emerson, arbetar Kohlmann numera för den patriotiska organisationen The Nine Eleven Finding Answers Foundation (NEFA) som bland annat, producerar såhär fina värvningsfilmer.

Man kan förstås hävda att IHH har ”tveksamma kopplingar”, men man kan också hävda att Evan Kohlmann själv arbetar i organisationer med mycket tveksam trovärdighet.

Under alla omständigheter innehåller Evan Kohlmanns working paper inga direkta bevis för någonting överhuvudtaget, annat än vissa antydningar om att IHH haft problem med att organisationens avdelning i Istanbul i slutet av 90-talet utsattes för – möjligen framgångsrika – infilitrationsförsök. Israel bannlyste 2008 IHH och 38 andra islamiska biståndsorganisationer sedan dessa visat sympatier för det folkvalda styret i Gaza, men IHH klassas inte som terroristorganisation av vare sig USA, EU eller Turkiet och är upptagen som internationell hjälporganisation i FN, ofta på plats tidigt i naturkatastrofer. Inget av detta nämns i DN-artikeln.

Per Jönssons artikel är alltså byggd på ren kvicksand. Källhänvisningarna som pekar mot terroristkopplingar präglas av en besvärande rundgång. Inom en kedja av två-tre steg, hänvisar alla källor tillbaka till varandra. En ren cirkelbevisning. Det är förvirrande, men DN-artikeln medverkar i konkret mening, tillsammans med många liknande artiklar, till att misstänkliggöra Freedom Flotillas avsikter.

När nu, mer än åtta dagar efter massakern, bilder och vittnesmål från andra sidan trots allt börjar komma fram, har medierapporteringen hunnit bli så förvriden in i det perspektiv IDF sökt etablera, att aktivisternas egna fotografier ges fullkomligt absurda tolkningar.

I dagens Expressen anser sig tidningen kunna uppvisa ”bevisen” på ”våldet mot Israelerna”. ”Avslöjandet” består av ett antal bilder från solidaritetsarbetarnas kameror som återskapats i Turkiet efter att Israelerna raderat dem.

Vad bilderna föreställer kan – naturligtvis även här – diskuteras. Det är återigen ett fruset och beskuret utsnitt av ett skeende. En försiktig tolkning är att fotografierna visar att aktivisterna har avväpnat två relativt lätt skadade Israeliska soldater. Fotografierna visar både att soldaterna kan stå upp – de har alltså inte blivit utsatta för något livshotande våld med knivar, yxor pistoler och annat som Israelerna påstod användes – och att det inte fanns någon ”lynchmobb” ombord på Mavi Marmara. I lynchning ingår sällan den behandling som bilderna visar. Bilderna tycks ge stöd till Ken O’Keefes vittnesmål på Counterpunch. Men Expressens ingång, numera impregnerad med den sura stanken av journalistisk förrutnelse ger nyheten en helt en annan vinkel. Ur ingressen:

”Bilderna visar det blodiga våldet mot de israeliska soldaterna. Materialet raderades, men har nu återskapats [...]”

Här framgår inte, precis som i många liknande reportage de senaste dagarna, det grundläggande faktum att aktivisterna var i sin fulla rätt att försvara sig med till buds stående medel mot angripare på internationellt vatten. Och Expressen får det att låta som om det var aktivisterna som raderade bilderna, inte tvärtom. Artikeln fortsätter i samma anda. Liksom stora delar av den duperade rapporteringen.

Detta klimat till trots, trots askmolnen som skymmer sikten: Freedom Flotillas uppvisning i mänsklig solidaritet har öppnat en lika nödvändig som självklar väg till att återupprätta människovärdet (och här åsyftas inte minst vårt egen värdighet som människor). Genom att permanenta Ship to Gaza och Freedom Flotilla som breda massrörelser. En armada av fredsbåtar som fortsätter att återkomma till Gazas kust, skepp efter skepp efter skepp tills både blockad och ockupation har blivit lika ihåliga som lögnerna som ännu håller dem uppe. Vulkanen må spy ut sin lava, men genom de utspridda många motbilderna är det berg som bildas poröst och klent. Det är ett berg vi kan röja ur vägen, tillsammans.

Dror Feilers optimism mitt i allt är smittande, det kan gå.

Läsning: The Tacitus Principle: How Israel and its Apologists Defend the Indefensible, Från Warzawa 1943 och "Exodus" 1947 till "Ship to Gaza" 2010, Sprickor i den israeliska muren: "Ship to Gaza" har gjort skillnad, USA har varit Israels medbrottsling i alla år. Och lite mediekritik: Biology & Politics: Krigets första offer är alltid sanningen, Tyranniets mediestrategi, "Balans"?, Medierna i P1 om propagandakriget