Lydiga gossar mot piratkopiering

Scouter har alltid stått i främsta ledet i kampen för att upprätthålla samhällsordningen och bekämpa omoral och sedeslöshet. Nu kan ännu en viktig uppgift läggas till den ärorika listan:

Scouter i Los Angeles har möjlighet att ta en kurs där de undervisas i upphovsrättslagen och lär sig att identifiera brott mot den. Efter genomgången kurs får de ett tygmärke med en filmrulle, en cd-skiva och en slogan som de kan sy fast på skjortan. I inledningsfasen ska 52 000 Los Angeles-scouter ges möjlighet att ta kursen men det finns planer på att utöka den till hela Kalifornien.

(via pirazine)

Los Angeles Times berättar mer:

“To earn the badge, Scouts must participate in several activities including creating a video public-service announcement and visiting a video-sharing website to identify which materials are copyrighted. They may also watch a movie and discuss how people behind the scenes would be harmed if the film were pirated”

En liten 13-årig kille som redan samlat på sig 20 andra tygmärken säger:

"I think it's really good to get the message out that it's bad, you can see your friends doing it and tell them why it's bad. I think if you're a role model, you can stop people."

Oj vad hatad han måste vara bland sina jämnåriga. Stackars missledda märkessamlare. Tydligen är de amerikanska scouterna i sin tur inspirerade av Scouter i Hong Kong, där de rara gossarna tilldelats funktionen av regelrätta angivare:

“The inspiration for the new badge came from Hong Kong, where the local Boy Scouts organization had its members pledge not to use or buy pirated materials. In addition, the Scouts agreed to search Internet file-sharing sites and turn in sites and users they see violating the law. The campaign was launched at a stadium before a slew of pop stars where the so-called "youth ambassadors" pledged to stem the rise piracy.”

Tilläggas kan att jag själv under många år varit scout. Idag är en mycket stolt dag.

Andra bloggar om: fildelning, piratkopiering, scouting

En skarp vänsterbudget

Det finns ett alternativ. Vänsterpartiets budgetalternativ visar att skiljelinjen i svensk politik under de kommande fyra åren inte kommer gå mellan socialdemokratin och de borgerliga i första hand, utan mellan vänstern och resten. Den väg som stakas ut i budgeten - liksom de övriga partiernas budgetförslag är det i linje med vad som presenterats i valrörelsen – är en offensiv vänsterpolitik. ”En omfattande reformbudget för jobb, rättvisa och jämställdhet.”

Någonting helt annat än den NAIRU-politik som det annars råder ett tyst, pinsamt konsensus kring.

Förbannat synd att det är en budgetmotion och inte en proposition.

Det är alltid nyttigt att behöva räkna igenom sina förslag. Budgetmotionen har givit vänsterpartiet tillfälle att göra just det ordentligt och därmed visa att det som partiet sade i valet är fullt realistiskt. 200 000 nya jobb i offentlig sektor var ett valkrav, i budgeten föreslås 150 000 jobb i offentlig sektor på tre år.

En viktig poäng i budgetmotionen är att förslaget är finansierat:

”vänsterpartiets jobbsatsning - till skillnad från exempelvis de av regeringen aviserade åtgärderna - bygger [inte] på allmänna och relativt diffusa förhoppningar om förändrade mikroekonomiska incitament eller makroekonomiska förhållanden, utan på att faktiskt budgetutrymme reserveras för reguljära anställningar.”

Det är bra att det gamla kongressbeslutet och valrörelseförslaget nu också kommer i en budgetmotion därför att det lägger kursen för vänsterpartiets politik de kommande fyra oppositionsåren. Partiets uppgift är att ta upp kampen inte bara för en annan regering, utan också, framförallt, för en annan typ av ekonomisk politik, sammanfattad i de här meningarna:

”En granskning av 25 svenska industriföretag visade att vinsten per anställd ökat med 84 procent mellan åren 1998 och 2005. Ändå dras välfärdssektorn med ständiga bristsymptom. Det saknas med andra ord en effektivare resursöverföring från dagens vinster, som de arbetande är med och skapar i en gemensam samhällsorganisation, till investeringar i välfärden, som dels är en medborgerlig rättighet, dels en förutsättning för framtida tillväxt och välstånd. Det här är det verkliga systemfelet i svensk ekonomi.”

Fokus i budgeten ligger på att avskaffa arbetslösheten, bygga ut den offentliga välfärden, höja kvinnolönerna, satsa offensivt på miljön och höja skatten. Några av de övriga reformerna:

Höjda studiemedel med 1 200 kronor/månad från 2007.

Avskaffat sjuklöneansvar för företag med färre än 10 anställda

Stöd till forskning och utveckling i små och medelstora företag på 100 miljoner.

exportstöd till småföretag på 80 miljoner per år.

Individualiserad föräldraförsäkring från 2008.

Höjt tak i a-kassan från 730 till 880 kronor per dag från 1 juli 2007.

En omfattande tandvårdsreform med ett högkostnadsskydd, från 2008.

Höjd garantipension från 2008, fortsatt höjning av bostadstillägget till pensionärer till 95 procent, stegvis höjning av sjuk- och aktivitetsersättningen(förtidspension), till 67 procent. Vi höjer även bostadstillägget för denna grupp.

En satsning på 750 miljoner kronor per år för att uppnå tillgänglighetsmålet för personer med funktionshinder

Förlängda bostadsproduktionsstöd till 2008, med höjd ambitionsnivå under 2007 även jämfört med vårbudgetpropositionen, för att skapa förutsättningar för byggandet av 13 700 hyreslägenheter 2007 och 15 000 år 2008.

Slopad karensdag i sjukförsäkringen från 2008.

Fortsatt stark satsning på vuxenutbildningen, till skillnad från regeringens förslag.

Mer resurser till Ekobrottsmyndigheten.

Andra bloggar om: politik, vänsterpartiet, budget,

Miljö för ekonomer

För några veckor sedan släppte WWF sin årliga Living Planet Report. Som vanlig mycket läsvärd med alarmerande, och för industriländerna synnerligen komprometerande, diagram och tabeller. Som vanligt blev det några dramatiska inslag i nyheterna och några artiklar i tidningarna. Just nu går diskussionen hyfsat varm, men klimatkrisen lever i den politiska debatten ett liv som påminner om arbetarrörelsen: en högtidsdag en gång om året och sedan glöms den bort igen av ledningarna.

Vårt globala ekologiska fotavtryck motsvarar nu 1,4 jordklot, enligt Living Planet:

Det innebär att vi lever på lånade tillgångar, förbrukar ändliga reserver och tär på fonderna av förnyelsebara resurser. Så kan man inte leva särskilt länge. Den som är satt i skuld är icke fri, som bekant. Vad värre är, konstaterar Living Planet, så kommer det, med ljusast möjliga scenario, vara möjligt att nå ner till ett ekologiskt fotavtryck motsvarande 1 jordklot först om 40 år:

Vi har alltså minst 40 år av tärande på kassareserven framför oss. En accelererande förbrukning av det egna kapitalet. Förhoppningsvis börjar sådana hårda fakta snart sjunka in. Men så länge som världens största producent av växthusgaser fortsätter att vägra delta i klimatsamtalen, och rent av förnekar klimatförändringens existens, kommer ingen förändring vara möjlig.

Därför behövs det nog fler rapporter av den typ som Världsbankens förre chefekonom Nicholas Stern igår överlämnade till brittiska regeringen. Här har klimatförändringen räknats om i ekonomiska risker och kostnader, resonemang som kanske går bättre hem hos finansdepartement, investerare och försäkringskontor världen runt.

Ett sammanfattande citat ur rapporten, det här är miljö för ekonomer:

Using the results from formal economic models, the Review estimates that if we don’t act, the overall costs and risks of climate change will be equivalent to losing at least 5% of global GDP each year, now and forever. If a wider range of risks and impacts is taken into account, the estimates of damage could rise to 20% of GDP or more.
In contrast, the costs of action — reducing greenhouse gas emissions to avoid the worst impacts of climate change — can be limited to around 1% of global GDP each year.

[…]

The transition to a low-carbon economy will bring challenges for competitiveness but also opportunities for growth. … Markets for low-carbon energy products are likely to be worth at least $500bn per year by 2050, and perhaps much more. … [F]rom implementing strong mitigation policies this year, shifting the world onto the better path: the net benefits would be of the order of $2.5 trillion. This figure will increase over time. This is not an estimate of net benefits occurring in this year, but a measure of the benefits that could flow from actions taken this year; many of the costs and benefits would be in the medium to long term.

Andra bloggar om: politik, miljö, växthuseffekten

Europeiskt kulturarv

"Det är himla kul att läsa Stolpes översättningar. Språket är lite hemingwayskt. Och dialogernas yttre ram är alltid underhållande: vin, baksmälla och drömmar om sex med små pojkar. Europas kulturarv."

Per Wirtén om Platons Staten i översättning av Jan Stolpe

“It has more soul than any human being I know”

Trillade över ett nyhetsinslag om en ny grej kallad “Internet”, från 1993:



Alltså, det här är väl knappast en revolutionerande insikt, men ändå: det har gått så rasande fort! För drygt tio år sedan kopplade jag upp mig med det första telefonmodemet hemifrån och loggade in Dos-baserade BBS:er som man nådde genom att knappa in konventionella telefonnummer, klippta ur PC Aktuellt. Den elektroniska melodin då modemet kontaktar servervn (först tre ringsignaler, sedan brus, sedan en kakafoni av pipljud och bastoner... ah...) var ett ackompanjerande ljud till många långa nätter. På den tiden var den allmänna bakgrundsfärgen i datorvärlden svart. Det tog en halv till en minut att ladda hem en 40kb bild.

Med de senaste tio åren i backspegeln. Vad skall hända framöver? Det är först på senare år som beräknings- och trafikkapaciteten blivit så hög att de verkliga funktionerna kommer till sin rätt och kombinationseffekterna börjar uppstå.

Precis som är fallet med fysisk infrastruktur och teknologi, kan nätets utveckling beskrivas som successiva kvalitativa nivåer, där varje steg mögliggjort ett nytt, steg. Genombrotten sker etappvis, lever ett liv i marginalen och samlar på sig momentum för att plötsligt explodera. Så togs till exempel ett stort steg när dynamisk html, DHTML, introducerades 1997, men det var först några år senare som den dynamiken slog igenom fullt ut, när bandbredden expanderade och webbläsarna hann i kapp. Några år senare är allting inte bara dynamiskt utan organiserat med ellement och taggar, så plötsligt är rubbet konverterbart, sökbart och omkombineringsbart i oändliga varianter. Oerhörda mängder information kan tankas in i systemet utan att det uppstår kaos. Eller snarare: det kaos som uppstår kan omorganiseras med simpla kodsnuttar så att nya typer av ordning uppstår, allt beroende på våra önskemål. Voila: Helheten blir oändligt mycket större än summan av de ingående delarna.

Här är en rätt bra sammanställning över några av skillnaderna mellan det tidiga internet och dagens internet (tagen härifrån):


Sedan något år är mash-ups högsta nätmode. En del är användbart, annat, som vanligt, poänglöst, men allt experimenterande för tekniken framåt. Resultatet är förbluffande. Tusentals mash-ups, hemmasnickrade överlagringar av datakällor har resulterat i att praktiskt taget allting är möjligt att visa. En numera lastgammal artikel från oktober förra året beskriver vad som skedde när Google Maps, föregångaren till Google Earth, lanserades:

Within hours of Google Maps' release, programmers had reverse-engineered it, discovering that most of the interactive features relied on simple miniprograms or "scripts" written in JavaScript, one of the Web's best-known languages for scripting. That meant programmers could write their own JavaScript to manipulate the maps -- for example, making their own content, rather than the usual Google search results, appear in the info windows tied to specific map locations.

Almost immediately, programmers started building services atop Google's map infrastructure. Computer graphics expert Paul Rademacher, for example, launched HousingMaps, a site that pulls real-estate listings off the popular classified-ads site craigslist, uses the addresses of the listed homes and apartments in a given neighborhood to figure out their latitudes and longitudes, and lets users view the properties on a Google map. HousingMaps has no affiliation with craigslist or Google; Rademacher built the hybrid site simply by figuring out how to write coded requests that would grab the appropriate data from the two companies' public databases.

Ett exempel på Google Earth + wikipedia mash-up, är Placeopedia, där arktiklar på wikipedia placeras in på Googles världskarta, via en mellanhand vars enda insats är att komma på idén, och erbjuda användare en plattform att kombinera datakällorna.

En annan illustration av mash-upvärldens välsignelser är Retrievr, som applicerar en egen algoritm för att söka efter bilder som liknar andra bilder med det användaruppbyggda bildmaterialet på Flickr som bas.

Det redskap jag personligen använder mest, även om jag gör det aningen osofistikerat, är del.icio.us, som gör att jag alltid har min länksamling, sökbar och ettiketerad, tillgänglig, vilken dator jag än befinner mig vid.

Som en av de tidiga internetanvändarna i filmklippet ovan sade: “It has more soul than any human being I know”. Jag instämmer i den känslan. Nätet är själens frihet. Till det vill jag lägga en privat, inte vidare originell, misstanke, rörande människorna och nätet, för att citera en annan tidsålder: I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Andra bloggar om: Internet, web 2.0, Google Earth

Gustav Fridolin ser världen

En politiker som klarar av att behålla sitt humanistiska ballanssinne och sin ideologiska klarsynthet även i en tidsålder vars orättvisor är lika djupa som dess kafkakorridorer är långa, det är sällsynthet.

Tack och lov har vi Gustav Fridolin. Han är en sådan politiker: en humanistisk ekvilibrist. Rastlöst verksam. Allseende, skarpsinnigt diskuterande, förbannad. Det säger ganska mycket om Gustavs person att han efter en period i riksdagen – en oerhört verksam och produktiv period som satt otaliga avtryck i, bland mycket annat, kammarens protokoll – valde att gå vidare till andra sysslor. Därmed utmanar han även genom praktiskt handlande vanföreställningen om politiker som ett livsval, en yrkeskår.

Fast trist är det, för han behövs i riksdagen.

Fridolin har bland allt annat hunnit med att skriva en bok: ”Från Vittsjö till världen”, som kom ut tidigare i år på Ordfront förlag.

Det är en mycket bra bok som behandlar många mörka kapitel i vår nutidshistoria: murar som reses jorden runt, förtryck som djupnar och hårdnar. Men mitt i detta är det en bok som ändå behåller ett optimistiskt anslag. Och en hoppfull, befriande ljus människosyn.

Gustav Fridolin har tagit möjligheten att resa mycket i sitt riksdagsuppdrag och som politisk aktivist. Han har varit i Afrika och mött HIV-krisen, vår tids största katastrof, i Palestina som mänsklig sköld, i Mexiko som vittne till exploateringen vid gränsen mot USA, i Irak efter invasionen, i Bosnien, New York, Budapest, Kairo, Heby och Trollhättan. Om detta skriver han, väl, med lätt hand, levande (dia)bilder och ett klarspråk som lämnar mycket lite utrymme för feltolkningar. Det tydligt sagda är det tydligt tänkta, det är uppenbart.

Att leva är att ta ställning. Gustav Fridolin är ett ställningstagande hela han. Konsekvent för demokratin och jämlikheten, vare sig den är hotad av en EU-konstitution, en flyktingfientlig järnaxel eller en krigshetsande bombhöger. Och han gör det självständigt. Inte som en reflex som oanalyserat fortplantar ett beslut i en partiapparat – utan som ett eget medvetande.

Boken är användbar som ett verktyg för aktivister och humanister. Skriven med fakta och citat för att kunna läsas med behållning av såväl en öppen socialist som en socialt sinnad liberal. Det är någonstans däremellan Gustav Fridolin själv befinner sig.

Att behålla sitt humanistiska ballansinne är svårt när vi hamnar i lägen då vår egen säkerhet och bekvämlighet utmanas. Att i det läget också dra de relevanta och riktiga slutsatserna, well, det är bara att tacka och buga. En episod ur ”Från Vittsjö till världen” får avsluta den här recensionen och illustrera det ballansinnet hos Gustav Fridolin:

”På Zanzibar gick jag vilse tillsammans med sexualupplysaren Victor. Det var behagligt varmt och den lilla örepubliken, som är en omstridd del av Tanzania, var närmast tom på turister sedan en terroraktion skrämt bort de sista någon månad tidigare. Vi hade brutit med de alltför deprimerande mötena för en halv dag, snorklat bland frustande rockor, träffat ett par ungdomar utan föräldrar som byggt ett kollektiv i ett nedlagt lyxhotell och äcklats av de gamla vita männen som med pengar vinner de unga flickornas gunst på barerna.

Nu visste vi inte riktigt var vi var och vart vi skulle. Det gjorde ingenting. Det finns så många hjälpsamma människor i Tanzania. En ung kille kom fram, presenterade sig som John och frågade om vi inte hittade dit vi skulle. Vi nickade generat och berättade vad hotellet som vi bodde på hette. ”Det är en bit bort”, förklarade John och vi insåg att vi hade gåt ganska länge och att han hade rätt. Han anslöt sig till oss och vi började prata.

John berättade att hans dröm var att bli dykinstruktör och han undrade vad det fanns för fiskar i de svenska vattnen. Victor och jag blev svarslösa, våra dykerfarenheter var kraftigt begränsade, och han skrattade i den ljumma luften. Skrattet ekade nästan tomt där vi gick och John svängde in på en mörk bakgata. Det var Victor som tvekade först och jag fattade galoppen. Vi frågade om det gick att gå en annan väg och John sa att visst gick det och så fortsatte vandringen. Det blev till en slags skuggboxning. Varje gång en ny mörk och folktom gränd uppenbarade sig svängde John in på den, någon gång insisterade han att det var snabbaste vägen men så fort vi fick med honom på att gå de upplysta vägarna insåg vi att de mörka gränderna omöjligen hade kunnat vara annat än omvägar. John visade sig vara en god konversatör och han berättade om hur hårt fattigdomen slår, särskilt när turisterna uteblir. Vi förklarade att det var var något vi skulle vilja ändra på. Han log ett snett leende. Det muntra samtalet, det varma vädret, den omöjliga vänskapen över muren bröts bara av Johns ideliga försök att ta oss in i de mörkare områdena, råna oss och kanske skada oss. Det blev till en märklig illustration av vad muren gör med människor.

Framme vid hotellet betalade vi bra för guidningen, John sken upp och frågade sedan om det var något annat han kunde hälpa oss med. Kanske var vi intresserade av att låna en 12-åring över natten?”

Andra bloggar om: Gustav Fridolin, politik, böcker

Istället för tusen ord

Via gatukonst.se.

Grönt ljus för McSkola

Numera har skolor börjat drivas som snabbmatskedjor i Sverige. Ett av Sveriges snabbast växande företag, Ultra AB (?), som bland annat driver John Bauergymnasierna, har börjat med franschingavtal. Avtalen ger koncernens ägare Rune Tedfors, som ensam äger 70 procent av bolat 2-3 procent av elevintäkterna från franchisingtagarna.

Elevintäkter? Ja, det är våra skattepengar det, skolpengen. Som rusar ner i ägarnas (ja, alltså Rune Tedfors) fickor i samma takt som företaget klarar av att skära på kostnader och effektivisera verksamheten.

Hur går det egentligen till att effektivisera verksamheten i en skola? Yelah skrev om saken:

Annika Renestam, kommunikations- och logistikchef på Vittra, förklarar hur vinstmålet på 5-7 procent kan nås:

- Det går att effektivisera kostnader. Vi utnyttjar lokalytan genom att vi inte har klassrum. Pedagogerna har inga håltimmar.

Lokalerna för de fristående skolorna kan ha en mindre yta än kommunala skolor eftersom de fristående skolorna kan bestämma antalet elever de vill ta in.

- Det är väl på personal och materialkostnad det går att göra vinst, säger Margareta Sandelius som arbetat ett år på Vittraskolan Wennöska i Malmö och är kritisk till verksamheten.

Mellan år 1999 och 2005 har Ultra mer än 25-dubblat sin omsättning från 22.6 till 570 miljoner kronor. Moderbolagets vinst 1994 blev drygt 5,6 miljoner efter skatt, men från år till år har vinstmarginalen förbättrats.

Några intressekonflikter mellan samhällets krav på att alla ungdomar skall få en god utbildning och en snabbt växande friskolekoncerns förväntningar att öka sina vinstmarginaler, det ser inte den borgerliga regeringen överhuvudtaget som någon risk. Därför har man beslutat att lägga ner utredningen om begränsning av vinster från fristående skolor.

Nej, inte förvånande. Bara konsekvent. Och oroande. Mer McSkola är inte vad vi behöver.

Andra bloggar om: skola, politik, friskolor

Om Lancetstudien innifrån Irak

Sedan Irakkrigets inledning har jag till och från följt bloggen Riverbend, funnen via Ali Esbatis länklista. Riverbend består av ständigt välskrivna texter, ibland med långa mellanrum, av en kvinna bosatt i Baghdad. Förstahandsperspektiv på ockupationen, våldet och kaoset med andra ord. Ofiltrerat. Oerhört nyttigt.

Efter ett oroväckande långt uppehåll ser jag nu att hon har skrivit igen. Den här gången om Lancetstudien, som tidigare berörts här. Hon skriver, ett sammandrag:

“The latest horror is the study published in the Lancet Journal concluding that over 600,000 Iraqis have been killed since the war. Reading about it left me with mixed feelings. On the one hand, it sounded like a reasonable figure. It wasn't at all surprising. On the other hand, I so wanted it to be wrong. […] Thousands of Iraqis are dying every month- that is undeniable. And yes, they are dying as a direct result of the war and occupation (very few of them are actually dying of bliss, as war-supporters and Puppets would have you believe).

For American politicians and military personnel, playing dumb and talking about numbers of bodies in morgues and official statistics, etc, seems to be the latest tactic. But as any Iraqi knows, not every death is being reported. As for getting reliable numbers from the Ministry of Health or any other official Iraqi institution, that's about as probable as getting a coherent, grammatically correct sentence from George Bush- especially after the ministry was banned from giving out correct mortality numbers

There are Iraqi women who have not shed their black mourning robes since 2003 because each time the end of the proper mourning period comes around, some other relative dies and the countdown begins once again.”

Läs hela på Riverbend.

Andra bloggar om: Irak, Irakkriget, Lancet, politik

Tråkigt fönster i Washington

Sverige har fått en ny tråkig ambasad i Washington, signerad Gert Wingårdh och Tomas Hansen.

Utan att själv ha belönats med möjligheten att se byggnaden på plats (Hallå! Jag skriver jättemycket om arkitektur! Någon borde ge mig en resa!) så är mitt intryck ändå bergfast: urtråkig. Bilder finns här, här och här.

House of Sweden är en fyrkantig låda – behöver inte vara fel – med ett vulgoartat bälte runt midjan av något som skulle kunna vara träpaneler, skulle kunna vara mönstrade plastskivor. Jag vet inte vad, men fult är det. Och tråkigt.

Peder Alton skriver lyriskt i DN:

”Magnifikt! Och, som tiden kräver, glasat, transparent, lätt och naturligtvis blont.”

Blont? Herregud, vi har fått en blond ambassad. Så oväntat.

Recensenterna tycks har tävlat i etnifierade liknelser när den nya ambasaden skall beskrivas: ”blont trä och svart sten” skriver SvD.

Hur ofta annars förekommer överhuvudtaget ordet ”blond” i sådana här sammanhang?

Ja, förstås, när det nya nordiska ambassadkomplexet i Berlin skulle beskrivas, då var det samma visa. Också det var en besvikelse. Påkostade material och ett mishmash av försök att putta in övertydliga referenser till det ”nordiska ljuset”.

Jag lutar åt att ambassaden i Tokyo av Michael Granit är det bästa vi har att visa upp utomlands. Den sluttande taket är en apassning till att byggnaden gränsar till ett parkområde som inte får skuggas. Ambassaden i Tokyo har blivit ett landmärke i Tokyo utan att vara det minsta ”blond”.


Den främsta kryddan vid invigningen av House of Sweden i Washington verkar för övrigt ha varit Ola Salo som ”ställde till med en pinsam diplomatisk affär under det svenska kungabesöket i USA.” Tydligen kommenterade Ola Salo ett flygplan utanför konsertlokalen med att "i USA kan man aldrig vara säker på var planen hamnar. Hoppas det inte flyger hit utan in i Vita huset."

Inga kommentarer till lämpligheten i det skämtet. Jag noterar bara att Ola Salo inte är blond.

Andra bloggar om: arkitektur, gert wingårdh, house of sweden

Siffror och globala orättvisor

Om jag tillåts räkna in studielånet i min årsinkomst så är jag är världens 827,371,717 rikaste person enligt The Global RichList. Det placerar mig i de övre 15% av mänskligheten. Flickvännen, numera fastanställd, är världens 225,217,392 rikaste person, hon kvalar in bland de övre 3,75%.

Och då är vi på intet sätt rika med svenska mått mätt. Ger lite perspektiv på tillvaron.

En annan global visualisering som sätter världen i lite perspektiv är Breathing Earth. En vacker bild av den ständiga samtidigheten. Och en plågsam bild av vår miljöpåverkan. Siffrorna är baserade på World Factbook 2005. För Irak borde, om man får tro den senaste Lancetstudien, "dödsfrekvensen" justeras till en person var 40:e sekund, inte en person var 4:e minut som står där nu.

Var sjätte sekund pulserar USA rött till följd av ännu 1000 ton koldioxid dumpade i atmosfären. För jättelandet Nigeria tar det tio minuter att släppa ut 1000 ton (lika länge som för lilla Sverige) och för Tanzanania tar det 2,5 timmar. Kolla in!

Appropå siffror och appropå den storm (bah!) som nu rasar utanför mitt fönster, en förbluffande siffra som dröjt sig kvar i mitt minne från Gudruns dygn: under stormens värsta fyra timmar föll det 18 000 träd i sekunden i södra Sverige. Wow.

Andra bloggar om: global rättvisa, visualisering

Uppdrag: säkra Tyska intressen

”Militären måste fortsätta att ställa om försvaret från ett invasionsförsvar till en mobil och rörlig kraft som snabbt kan sättas in i internationella uppdrag.”

Nej det är inte svenska försvaret det handlar om den här gången, även om vi likt kusinen från landet ivrigt kutar i just den fåran, utan det Tyska.

I en ny säkerhetspolitisk vitbok slår Tyska regeringen fast en ny ”säkerhetspolitisk strategi”:

”Försvaret ska säkra tyska globala intressen och understödja och säkra tysk utrikespolitisk handlingskraft, står det i dokumentet. De mer konkret uttrycka uppgifterna handlar om att säkra fred, handel och bekämpa terrorism.”

Som fallet är med alla dokument i den förmenta humanismens tidsålder måste det nakna intresset bäddas in i lullull, men här är det ändå ovanligt lätt att mellan raderna läsa ut de egentliga målen.

”Tyska globala intressen” och ”utrikespolitisk handlingskraft” skall säkras med militärt våld när så behövs. Och i begreppsparet ”fred och handel” är det väsentliga ordet handel, inte fred. Om någon nu trodde annat. Fred är bara ett mjukt ord som det hårda ordet handel tyvärr måste luta sig mot nuförtiden, annars blir folk tydligen upprörda.

Som tur är har upprördheten minskat med åren, som Ekot skriver: ”De politiska uppslitande konflikterna inför insatserna har också avklingat.”

Nu är man mest upprörda borta i Afghanistan ibland. Men vem märker väl det i fredens Europa?

Andra bloggar om: Politik, Tyskland, krig

Globaliserade mötesplatser

Yokohama International Port Terminal, FOA

I nya numret av Arkitekten samtalar Tomas Lauri med Alejandro Zaera Polo från FOA om arkitekturen i globaliseringens tidsålder. Alejandro menar att arkitekturen behöver nya typologier, nya typer av rumsligheter för att hantera globaliseringens effekter.

Det är lätt hänt inom arkitekturen att globaliseringen enbart förknippas med hastiga rörelser, flöden och uppkopplingar. De är uppenbara förändringar i tiden, omedelbart synliga. Globaliseringen förutsätter, utifrån det här perspektivet, att arkitekterna ritar fler flygplatsliknande miljöer, transitkorridorer och generella rum.

Men, säger Alejandro och refererar till den tyske filosofen Peter Sloterdijk, den nya tiden behöver inte fler platta homogena rum, den behöver bubblor där människor kan, och tvingas, samlas och mötas.

Peter Sloterdijk talar i sin trilogi Spheres om ”sfärer av samexistens”:

“spaces of coexistence, spaces which are commonly overlooked or taken for granted and conceal information crucial to developing an understanding of what humans are.”

”En ny offentlighetskultur, ett behov av gemensamma plattformer som inte drar isär individer och skapar en mängd kulturella sfärer som lätt leder till hårda konfrontationer” skriver Tomas Lauri i artikeln. Alejandro Zaera Polo:

”Jag är rätt övertygad om att vi har behandlat invandrarproblemen fel länge. Att vi planerar städer på ett sätt som skapar getton. Det är precis det vi gjort i våra välfärdssamhällen. Vi har ensidigt stärkt olikheter. Om vi inte skapar tillräckligt med sätt att kommunicera, och inte skapar press på att uppsöka det gemensamma, leder det fram till ett samhälle av just getton.”

Ja. Precis så. Arkitekturen behöver indentifiera de sfärer av samexistens som finns och förstärka dessa. Sluta bygga in segregation i stadsrummet och istället börja rita städer, byggnader och miljöer som tvingar och möjliggör för de många kulturella, etniska och sociala grupperna som samsas i en stad att även i framtiden ingå i en gemensam historia full av öppna gemensamheter.

Ett problem finns. ”Mötesplatser” är redan en sliten klyscha på arkitektutbildningarna. Alla vill ha fullt av mötesplatser i sina projekt. Det blir många caféer och promenader där spontana möten skall uppstå. På något vis blir det mesta ändå tillslut inte platser där människor möts och formar en gemenskap utan snarare zoner där vi passerar varandra. Vi sitter fast i transitkorridorernas praktik.

Vilka typologier kan vi använda för att åstadkomma funktionella sfärer av gemenskap i globaliseringens tidsålder? Kanske, bara en anspråkslös tanke, är det i grunden samma sfärer som de vi hade innan nyliberalismen åkte ideologiskt triumftåg genom världen? Enkla saker som föreningslokaler, bystugor, folkets hus, kollektivtrafik och gemensamma skolor...

Andra bloggar om: arkitektur, globalisering

Jan Björklund missar målet

Den vackra bilden av Tungelsta gamla skola är lånad härifrån.

Idag presenterar DN några av huvuddragen i Jan Björklunds Stora Vision för skolan. Till de nyskapande pedagogiska framsyntheterna hör att grundskoleelever skall kunna stängas av från undervisningen och kvarsittning skall få tillämpas på gymnasiet. Mobiltelefoner och mp3-spelare skall få beslagtas i upp till en vecka och skolk skall in i betyget. ”Lärarnas befogenheter ska både bli större och tydligare” säger Björklund till DN.

Det är sammantaget en mängd onödiga och outredda symbolåtgärder som ytterst tjänar syftet att än en gång förvirra diskussionen kring de egentliga orsakerna till den försämrade ordningen i (en del, inte alla) svenska klassrum. Svenska skolelever får lida när folkpartiet skall befästa bilden av sin uppgörelse med snällismen.

Men Jan Björklund fäktar mot väderkvarnar. Det som beskurits i svenska skolor under 90-talet är inte dess befogenheter att ta till tvångsåtgärder, utan framförallt dess resurser, dess möjligheter till stöttande åtgärder. Det är inte en slump att sämre resultat och sämre ordning sammanfaller med kraftigt minskade anslag i spåren efter skolans kommunalisering.

Vi som gick i svensk grundskola under 90-talet kan vittna om att varje år var ett år av nya sparbeting då extrapersonalen och de vårdande resurserna som specialpedagoger, skolhälsovård och kurator bit för bit försvann tills det till slut bara var desperata och underbemannade lärare kvar, som av resursskäl undervisade i ämnen de inte var behöriga för. Fritidsverksamheten försvann på många håll helt. ”Mjuka” ämnen som hemkunskap och barnkunskap skars ner eller avvecklades. Skolmaten lades ut på oengagerade entrepenörer, avgifter infördes, skolbyggnadernas underhåll eftersattes och skolledningen fick för sig att eleverna skulle betraktas som ”kunder” istället för, ja, ”elever”. Samtidigt expanderade friskolorna och skolpengssystemet infördes, den kommunala skolan dränerades på ytterligare resurser.

Både självförtroende och arbetsro försvann ut ur den allmänna skolan. Det var, kort sagt, det nyliberala stålbadets svallvågor som med full kraft sköljde in i klassrummen.

Inte undra på att det blivit svårt att upprätthålla ordningen.

Tidskriften Socialpolitik gjorde en enkät bland skolhälsovården 2001. Skolläkare från hela landet svarade och bilden var densamma överallt: allt större problem allt längre ner i åldrarna och ständigt sämre resurser att möta dem:

”Samtliga läkare har noterat en ökning av antalet barn med ’betydande psykosociala problem’ jämfört med hur det var för tio år sedan. [...] Flera vågar sig på att skatta ökningen till allt från 10-100 %. [...] Läkarnas receptsamling är delvis känd: fler närvarande vuxna, bättre resurser (några vill ha sin skolpsykolog tillbaka), stabilare skola, mindre grupper och minskat tryck på småbarnsföräldrar; någon nämner sex timmars arbetsdag. Men också det självklara kravet: kortare dag för barn i både förskola och skola!”

I de skolor som trots allt får ekonomiska och pedagogiska resurser för att klara eleverna, där går det att upprätthålla kvalité och ordning utan tvångsåtgärder. Göran Rosenberg skrev en mycket bra kolumn i DN om detta för en dryg månad sedan:

Därmed också hög tid att fråga sig varför det också i "snällismens" Sverige, ja också i de mest "utsatta" bostadsområden, finns lokalt styrda skolor (exempelvis Rinkeby-skolan i Stockholm) som utan minsta pekpinneförstärkning från staten förmått skapa både ordning och arbetsro för sina elever.

Jan Björklund vill att att lärarnas auktoritet skall återupprättas. Men den gamle majoren förväxlar i sitt lagförslag auktoritet med auktoritär, som Göran Rosenberg påpekar:

”Bristande personlig auktoritet hos lärare är förvisso ett växande problem, men det beror inte på att lärare saknar statliga tvångsmedel utan på att auktoritet blivit allt svårare att förvärva och upprätthålla i ett samhälle där ständigt nya och allt flyktigare "auktoriteter" pockar på våra barns respekt och där alltför många barn alltför tidigt får erfara att den närmsta vuxenvärlden inte rymmer särskilt många auktoriteter värda att respektera.

Dessutom har ordet auktoritet fått en dålig klang och kommit att förväxlas med auktoritär, men auktoritär behöver bara den bli som saknar auktoritet. En lärare med auktoritet klarar sig utan auktoritära metoder - en lärare utan klarar sig sällan med.”

Den sista meningen är central.

Vi behöver en diskussion inte om nya tvångsåtgärder, utan om lärarrollen och hur läraren kan ges utbildning, fortbildning och stöd från skolan och samhället för att klara klassrumssituationen i en ny tid. Viktigare än någonsin är att en lärare aldrig får lämnas ensam med att både klara sin allmänna pedagogiska uppgift och uppgiften att se och utveckla de elever som kräver mer hjälp och annan typ av stöd.

Det är något vänsterpartiet slagits länge för: ökad lärar- och personaltäthet, färre elever i klasserna och en omfattande upprustning av den svenska skolans lokaler. Mer pengar till skolor med särskilda behov i segregerade områden, stopp för skolmåltidsavgifter, inför skolfrukost, återstartade fritidsgårdar och fullgod skolhälsovård på alla skolor.

Ytterligare ett långt citat från Göran Rosenbergs kolumn får avsluta den här kommentaren:

I den lärorika dokumentärfilmen "Vikarien", om en niondeklass i Hallonbergsskolan i Sundbyberg utanför Stockholm, kallar den oändligt tålmodige men alltmer sömnlöse klassföreståndaren Max Wejstorp på hjälp från sin gamle lärare Folke Silvén, en erfaren och besjälad pedagog av den gamla stammen som vet hur man fångar elevers uppmärksamhet utan att höja rösten, men som inte drar sig för att säga ifrån. Mössor ska tas av, tuggummin ska spottas ut, tider ska hållas och tystnad ska råda. När sorlet i klassen likväl stiger drar han sig inte heller för att höja rösten och banka pekpinnen i katedern.

Och ganska snart står det klart att vad eleverna i filmens niondeklass behöver är någonting helt annat än lärare med fler statliga maktbefogenheter. Och många av dem någonting långt utöver vad skolan av i dag är dimensionerad för att ge.

I sista hand en vuxenvärld med auktoriteten att fostra, kunskapen att lära och tiden att bry sig.

Andra bloggar om: politik, skola, jan björklund

Spampoesi

Spammet i brevlådan utgör ett särskilt bakgrundsbrus till vår tidsålder. Och så värst stor skillnad är det väl egentligen inte mellan den oadresserade reklamen i brevinkastet och spammen till mailboxen, förutom kanske att de senare ofta verkar vara tillkomna i ett knarkrus, alternativt sammanfogade vid en språkövning på ett dårhus.

Bloggen Acephalous har dragit upp rader ur vansinnet i sin spambox och gjort en slags cut-up poesi av det. Eller kanske snarare: CTRL-C/CTRL-V.

Resultatet är en träffsäker bild av den kapitalistiska mentaliteten.

Ett av poemen återges här. Besök Acephalous för fler:

Mostly Urgent*
The great prognosis is drawn up.
The achievements of our highly capable partnership will exceed all expectations.

The key is getting in early.
We have a place for you.
Can you confirm your interest in our mutual respect?
We will remember your notification number.

The transaction is without risk.
You should not entertain any fear at all.
There will be no stopping this one.

Right now we wait for it triple.
Increases are not down lately.
We advise you to buy today.

*Our target is a modular fish system.

Tidskapslar

Foto från Pingmag

Enkelrum eller dubbelrum? Kommer inte på fråga! Men Ni kan få sova i en garderob om ni önskar? Den som söker hotellplats i Japan kan hamna på ett Capsule Hotell. En blandning mellan en svensk studentbostad och en tvättstuga. Varje gäst får en liten låsbar kapsel att sova i, och hotellet kan maximera antalet gäster på en liten yta, därmed uppnås lägre övernattningspriser.


Den gamla sanningen att människan är en anpassningsbar, kulturellt och socialt betingad varelse, illustreras väl av de annorlunda japanerna.
Vilka europeiska affärsmän på tjänsteresa skulle få för sig att över natten hyra sovplats i något som närmast liknar en torktumlare? Men japanerna gör det glatt och obekymrat. Compact Living är numera en del av folksjälen.

Här berättas lite mer om Kapselhotellen:

A number of "Capsule Hotels" around the city, near train stations, absorb men who miss the last train home or just aren't sober enough to stumble home. Thin white fiberglass. Narrow mattress on the floor. Electronics console in the capsule wall, TV above your knees. The capsules themselves are about the minimum amount of space required for human dwelling. You can sit up and read, lay there and watch TV. At the end, you close a thin curtain between you and the ten to seventy other men sleeping in the same area as you.”

Det framgår inte av den här texten, men tydligen, rätta mig om jag har fel, är kapselhotellen enbart riktade till män. Och folk med tatueringar göre sig heller icke några besvär enligt denna trevliga skylt (från samma länk som ovan):


En inspirationskälla för de många Kapselhotellen i Japan är Nakagin Capsule Tower, som byggdes 1970-72. Foto längst upp i postningen. Arkitekten Kisho Kurokawa utvecklade en teknologi för att fästa rumsenheter med måtten 2.3x3.8x2.1 meter med fyra bultar mot en inre betongkärna. Tanken var från början att enheterna skulle vara enkla att byta ut och flytta till andra platser, så att de mobila Japanerna kunde ta med sig hela sin bostad när de fick jobb på annat håll.

Systemet var så långt alltså, den arkitektoniska strukturalismen personifierad, men rummens interiörer var förvånansvärt oflexibla, med förinstallerade funktioner som TV, telefon, radio och larmklocka. Elektroniken blev förstås hopplöst omodern efter bara några år. Den här väggenheten är helt fantastisk. Föråldrad framtid.

Nakagin Capsule Tower blev ensamt i sitt slag och idén dog ut, men satte ändå ett avtryck i det tänkande som ledde till framväxten av Kapselhotellen. Om mänskligheten en dag efter ett atomvapenkrig måste flytta ner i gruvor under marken eller upp till rymdstationer på månen är Japanerna bättre mentalt rustade än några andra.

Framtidsutsikter: lägre löner, men inga jobb

Den nya regeringen valdes för att den lovade att fixa jobben. Det skall bli mycket spännande att se hur strategin ser ut för att bortförklara det faktum att man inte kommer kunna åstadkomma full sysselsättning, men väl öka den öppna arbetslösheten i syfte att "få upp sökaktiviteten", för att pressa ner lönerna.

Vi står inför ett systemskifte på svensk arbetsmarknad. Arbetsmarknadsåtgärder och kunskapslyft kommer avvecklas och fler kommer istället tvingas söka sig till låglönejobb.

I valet kallade alliansen, på klassiskt manér, arbetsmarknadsåtgärderna för att "gömma arbetslösa". I viss mån var det kanske sant, även om det var en orättvis nedvärdering av många program. Men även låglönejobb är ett sätt att dölja en egentlig arbetslöshet. I ekonomier baserade på låglönearbeten kan det se ut som om nästan hela befolkningen har arbeten att gå till, men väldigt många av dessa jobb är så dåligt betalda att de inte går att leva på och så inneffektiva att de egentligen inte är samhällsekonomiskt rationella.

Ett jobb som att lägga i maten i kassen efter butikskassan eller tanka bilen åt folk på bensinmacken hör inte hemma i en utvecklad ekonomi. Det är så det ser ut i USA. Nästan 30 procent av USA:s befolkning livnär sig på underbetalda arbeten, många måste ha 2-3 av dessa arbeten parallellt för att klara sig. En gigantisk dold arbetslöshet och fattigdomsfälla, samt en broms mot utveckling.

Ekot rapporterar idag från Tyskland där a-kassan sänktes drastiskt förra två år sedan:

"Jag kan inte se att sänkningen hittills har haft någon betydelse. De långtidsarbetslösa är fortfarande arbetslösa, säger Karl Brenke, på Tyska institutet för ekonomi i Berlin. [...] Syftet med de sänkta nivåerna i a-kassan var, förutom att spara pengar, att få arbetslösa att acceptera låglönejobb. Men för okvalificerade eller för långtidsarbetslösa 50-åringar finns inga jobb, säger Karl Brenke. [...] I till exempel forna Östtyskland arbetar miljoner redan i en växande låglönesektor, somliga har timlöner på 30 till 40 kronor."

De tyska facken är mycket kritiska mot utvecklingen, Markus Franz på tyska LO, DGB:

"Sju miljoner tyskar har idag en lön som staten måste komplettera med socialbidrag för de ska komma upp i existensminimum, och trots det är över fyra miljoner arbetslösa"

Noterar för övrigt att utnämningarna av ny handelsminister och kulturminister från moderaterna mittfåra bekräftar den konspirationsteori som tidigare presenterats på denna blogg.

Noterar också att Nordea, som står på den borgerliga listan över statliga-bolag-som-går-väldigt-bra-och-därför-måste-styckas-upp-och-slumpas-ut-till-kapitalet-fort-som-fan går väldigt bra. Tredje kvartalet steg resultatet med 29 procent till 2277 miljoner euro och vinsten ökade från 728 till 1100 miljoner euro. Hm. Sälj!

Bush / Gore

Bilden är från Seed: state of the planet

Åren efter sekelskiftet kan mycket väl visa sig varit den sista chansen vi hade att lägga i bromsen och bryta den globala uppvärmningen. Mycket prat och lite verkstad blev det. Utsläppen av växthusgaser är idag större än någonsin, och ledande i den mindre smickrande ligan av självmordskandidater är världens största demokrati.

Vi gick och såg Al Gores film, An Inconvenient Truth, i helgen. En effektivt, men mycket amerikanskt, berättad historia om klimatkrisen. Uppenbart var att Al Gore har jobbat med frågan länge och är uppriktigt och ärligt övertygad om behovet av en politisk förändring. Också mycket förtjust i att lyfta fram sin egen person. Men, som sagt, det var en amerikansk film så det får man väl ta på köpet.

Ett litet stycke kontrafaktisk historieskrivning pockar på medvetandet. Vad skulle hänt om Al Gore vunnit det amerikanska presidentvalet 2000 istället för George W Bush?

Frågan har nog ställts av miljontals människor som drabbats av den nuvarande administrationens politik. Men man kan nog inte vara säker på att att Irakkriget inte skulle ha inträffat, även om den nuvarande administrationen är sju särdeles krigisk. Så som läget var och är i USA så behövde det militärindustriella komplexet ett krig och historiskt har demokratiska presidenter varit lika stora stridisar som republikaner.

När det däremot gäller den amerikanska inställningen i klimatfrågan är det nog ingen underdrift att anta att skillnaden mellan Bush och Gore hade varit, well, enorm.

Vi hade kunnat få det här.

Men vi fick det här (som faktiskt är helt vansinnigt, läs texten, svårartat fall av förnekelse!).

Olika världar

Två filmklipp:

BBC undersöker hur de kommer sig att Kubas sjukvård hör till de bästa i världen.

Peter Wolodarski och Inga-Britt Ahlenius är sura på sossesverige.

Fram för en (än mer) usel bostadspolitik!

Först en resumé av läget: Vi har en historiskt usel situation på den svenska bostadsmarknaden. I synnerhet hårt drabbade är ungdomar. Allt färre unga har en egen bostad. I åldersgruppen 21-24 år bor idag två tredjedelar kvar hos föräldrarna eller hoppar mellan tillfälliga hyresrum och andra/tredjehandskontrakt. Över en halv miljon ungdomar har svårt att få bostad på hemorten. Nästan hälften av kommunerna har brist på bostäder för unga. I snitt lägger 20-24-åringen nästan 40 % av sin inkomst på boendet.

Sådan är situationen när den nya borgerliga regeringen beslutar att slopa de bidragssystem som äntligen har börjat få upp farten i byggandet av billigare hyreslägenheter. Det handlar om investeringsstimulansen och investeringsbidraget som utgår ”för smålägenheter upp till 70 kvadratmeter med rimliga hyror” samt räntebidraget. De två förstnämnda kostar staten 1,3 miljarder per år, en bråkdel av det som plockas in årligen via fastighetsskatten.

Ansvarigt statsråd, Mats Odell motiverar beslutet:

”Problemet med den socialdemokratiska bostadspolitiken har varit att man satt in tillfälliga subventioner och bidrag. Men grundproblemet är att byggandet i Sverige är väldigt lågt, jämfört med andra EU-länder. Därför är det bättre att satsa generellt på goda och stabila villkor för byggbranschen.”

Att branschen behöver ”goda och stabila villkor” är en truism. Alla branscher behöver goda och stabila villkor, och det är också precis vad den svenska byggbranschen har, med en stark samhällsekonomi i ryggen, en långt driven automatisering och en välfungerande infrastruktur.

För bostadsbyggandet räcker det emellertid inte med goda villkor. Bostadsbyggande är ett exempel på en näringsgren där efterfrågan och behov inte sammanfaller. Det kommer alltid att vara lönsammare att bygga för de köpstarka gruppernas efterfrågan än för fattiga studenter och invandrarfamiljers behov.

Med de höga standardkrav som vi, helt riktigt, ställer på nyproduktion i Sverige är det väldigt svårt att få någon lönsamhet alls i att bygga ”billiga” hyresrätter. Därför kan man inte, som Mats Odell vill, jämföra situationen med andra EU-länder, där bostadsproduktion för låginkomsttagare förbilligas genom standardsänkningar som att man utelämnar kök, bygger extremt små lägenheter eller sänker isoleringsstandarden.

Ska alla ha bra bostäder att bo i kan inte problemet lämnas åt byggbranschen. Prioriteringarna måste styras.

Det är en gammal insikt. Därför har vi bidrags- och avdragssystem för att styra bygginvesteringar till billiga hyresbostäder. De ”tillfälliga subventioner och bidrag” som Mats Odell vill skrota är inte tillfälliga, tvärtom utgör de 1900-talets huvudsakliga bostadspolitiska verktyg. Ett omistligt verktyg för att, marknadsefterfrågan till trots, upprätthålla en bostadsproduktion för alla.

De bidrag som den nya regeringen nu skrotar, tillkom under förra mandatperioden efter en tid av avsaknad av sådana bidrag. Det var under perioden av saknade investeringsbidrag som den nuvarande fruktansvärda bostadssituationen uppkom. Stöden är i sig själva alltför små för att på djupet förbättra läget på bostadsmarknaden, men de har ändå inneburit att en viss förändring hade börjat komma igång. Enligt Boverket har det statliga stödet haft ”stor betydelse för vad som byggts. Efter flera år med inriktning på bostadsrätter och småhus har flera nya aktörer börjat bygga hyreshus”.

Också bland byggföretagen finns aktörer, inriktade på att bygga hyresrätter, som kritiserar regeringens besked:

"Det som står tydligt mellan raderna i budgeten är att vi inte ska bygga hyresrätter utan mer bostadsrätter och vi kommer nu att ställa om produktionen."

Det säger Michael Cocozza, vd för Botrygg i Linköping till tidningen Byggindustrin.

Botrygg är ett av de uppstickarföretag som de senaste åren har specialiserat sig på att bygga billiga hyresrätter, en satsning som blivit möjlig i och med lanseringen av investerings- och räntebidragen. Enligt Michael Cocozza täckte bidragen 20 procent av totalkostnaden för ett nybygge.

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier som öppet stödde den borgerliga alliansen i valrörelsen, välkomnar däremot de slopade bidragen. Björn Wellhagen, ansvarig för bostadsfrågor på BI kommenterar till Byggindustrin:

”Det är positivt att man plockar bort snedvridande bidrag. Jag tror att den allmänt höga efterfrågan på bostäder kommer att fortsätta och inte påverka det totala byggandet i någon större utsträckning”

Jo, det är nog en helt riktig analys. Efterfrågan kvarstår, så avsättningen för nybyggt kommer inte försämras. Byggföretagens vinster kommer bestå. Men det blir dyrare för hyresgästerna att få bostäder i nybyggen och att bygga hyresbostäder blir en än mer ointressant affär för byggföretagen relativt mot att bygga bostadsrätter.

I samma veva skrotas alltså även räntebidraget (fasas ut fram till 2012), vilket på sätt och vis är ett än mer underligt besked från regeringen. Räntebidraget gäller för alla hyresrätter och bostadsrätter och motsvarar villaägarnas ränteavdrag på 30 procent. Ett direkt missgynnande av flerbostadshus och nybyggen. De stora vinnarna på det slopade räntebidraget är gamla bostadsrättsföreningar i innerstäderna som har alla sina lån amorterade.

En omedelbar effekt av de slopade investeringsstöden är att fastighetsbeskattningen blir än mer orimlig, och med all rätt - ifrågasatt, när nu än mindre pengar går tillbaka till byggandet och boendet. Den ursprungliga principen bakom fastighetsbeskattningen var att den skulle finansiera riktade satsningar och subventioner för att styra byggandet. Den principen har successivt urholkas och med det senaste beskedet från den nya regeringen upphör den helt. Vilket förstås är avsikten, lättare att avskaffa skatten då.

Sammantaget blir det nu omöjligt att uppnå några rimliga bostadspolitiska målsättningar. Regeringens ersättning för det avskaffade stödet består av en ickestrategi. Istället för bidrag till smålägenheter med rimlig hyra vill Mats Odell, enligt GP:

”göra det mer lockande för privatpersoner att hyra ut hela eller delar av en bostad. En utredning ska fundera på om det exempelvis kan ske genom skattelättnader.”

Logiskt. Patetiskt. Den borgerliga regeringen har redan signalerat att man inte ser bostadspolitik som något vidare viktigt område (annat än då det gäller takten av ombildningar till bostadsrätter). Något eget departement eller någon bostadsminister finns inte i den nya regeringen, frågorna delas mellan Andreas Carlgren och Mats Odell.

Bevare oss väl.

Köpfesten kan börja

”Den borgerliga valsegern fick aktierna i bolag med stort statligt ägande att stiga i den inledanden handeln på måndagen”. Rapporterade DI dagen efter valet. Undra på det. Alliansen har aviserat utförsäljningar av statliga bolag till ett värde av minst 50 miljarder årligen. Bolag som nämnts har varit bland andra Nordea, Vasakronan, SBAB, Vin & Sprit, Vattenfall, Telia Sonera, LKAB, SAS och OMX var och en av dem centrala och, ur ett samhällsperspektiv, strategiska aktörer inom sitt område.

Man kan diskutera länge huruvida staten verkligen bör äga vinstdrivande bolag eller istället borde driva en del av de aktuella verksamheterna i verksform alternativt ge bolagen annorlunda ägardirektiv, men att det vore statsfinansiellt vansinnigt att sälja ut extremt lönsamma bolag som Vattenfall och LKAB, kan det inte råda några tvivel om, inte heller inom de borgerliga leden. Det är bolag som lägger eviga
guldägg, därför att de är verksamma inom branscher som inte är konjunkturberoende. Ström och järnmalm kommer alltid behövas. Utförsäljningarna är därför, förstås, ideologiskt betingade.

Inkomsterna från utförsäljningarna skall användas till att amortera på statsskulden har alliansen slagit fast. Klokt så, engångsintäkter bör inte användas till
löpande driftskostnader. En minskning på statens tillgångssida kvittas alltså med en minskad skuldsättning, men nettoballansen förbättras inte. Det som uppnås genom att amortera på statsskulden är sänkta räntekostnader, detta måste då ställas mot de minskade inkomsterna till statskassan från bolagens årliga vinstutdelningar.

Dagens Industri konstaterade i en genomgång en månad innan valet att det under förra året hade varit en förlustaffär att privatisera de sju bolag som alliansen har överst på sin säljlista:

”Staten hade förlorat 5,1 miljarder kronor netto förra året på att privatisera de sju bolag som den borgerliga alliansen har satt på sin säljlista. Bolagen delade ut 9,7 miljarder i fjol medan räntevinsten stannar på 4,6 miljarder.”

Det råder ingen tvekan om att de bolag som skall säljas är intressanta på marknaden. På tvärs mot det normala gnället om att staten inte kan driva bolag kreativt konstaterar DI att ”de statliga bolagen ses också som välskötta och har ofta en bra marknadsposition i respektive bransch vilket ökar attraktiviteten”

"Staten äger en lång rad intressanta bolag med starka marknadspositioner och bra verksamhet som bör platsa på börsen."

Det säger Rodney Alfvén, analyschef på Cheuvreux Nordic till DI.

Man kan fundera över sådana utsagor med bakgrund mot att Sven-Otto Littorin, numera företrädare för bolagens ägare, staten, säger: ”Vår ambition är tydlig – att sälja ut de företag som inte mår bra av att ha staten som ägare”

Oaktat vad som egentligen vore långsiktigt bäst för statsfinanserna eller samhällsekonomin så har nu spekulationerna börjat. Snart är köpfesten här. Finansnissarna fnissar hela vägen till banken. Dårarna dansar på folkhemsgraven. Investmentbankerna står på kö för att få uppdrag som rådgivare till regeringen
när försäljningarna skall genomföras. Bara provisionerna från de ppdragen beräknas till ett värde av 4 miljarder kronor.

I dagens DN funderar Pia Gripenberg:

”varför inte sälja Nordea-innehavet till Wallenbergs Investor om några år, så att SEB och Nordea kan fusionera, som en fondförvaltare spekulerade nyligen?”

Ja det låter verkligen vettigt. Hur var det nu, vissa bolag mår inte bra av att ha staten som ägare? Wallenberg däremot, det är rimligt.

”Vin & Sprit är dessutom det bolag i statens ägo som har förutsättningar att kunna bli en folkaktie. Till det kommer att det vore en välgärning att få in ett stort livsmedelsföretag på börsen, sådana lyser nämligen med sin frånvaro i Sverige.”

Livsmedelsföretag? Ja, well det beror ju på hur man ser på saken. Men folkaktie, definitivt! Inget är så kul som vin. Och sprit.

Det blir, för att försöka uttrycka sig neutralt, ”spännande”, att se hur privatiseringarna kommer genomföras. Dessvärre har riksdagen genom tidigare beslut underlättat för utförsäljning av Telia, Nordea och OMX (fast vem bryr sig om OMX?): fortsatta utförsäljningar kan genomföras av regeringen utan att ta omvägen via riksdagsbeslut.

Till sist en klok kapitalist: "Vi måste behålla huvudägandet på områden där vi är världsledande och det är vi inom telekom. Jag tror det är väldigt viktigt att svenska staten kvarstår som starka ägare" sade industrimannen Carl Bennet till SR Ekot strax efter valet angående planerna på att sälja ut resten av innehavet i Telia Sonera. Bennet pekade på utförsäljningen av läkemedelsbolaget Pharmacia som ett varnande exempel. Bolaget hamnade så småningom i
händerna på läkemedelsjätten Pfizer och har sedan dess styckats upp i flera mindre delar. Jo det är ju så det brukar gå med de blå.

Trovärdig rapport om antalet döda i Irak

Fär två veckor sedan publicerade the Lancet, som få lär ha missat, en ny studie om antalet dödade i Irak. Studien uppskattar en dödssiffra på omkring 650 000 döda civila som en direkt följd av kriget. En majoritet av de döda (91.8 procent) är en direkt följd av våld. Precis som den förra studien i the Lancet, publicerad strax innan amerikanska presidentvalet 2004, har den här blivit till lika delar ifrågasatt och ignorerad.

Ifrågasättandet kan lätt skapa bilden av att studien är omdebatterad och därför osäker, men bland experter är enigheten total om att studien genomförts på ett korrekt sätt och att resultaten är trovärdiga. Kritiken kommer från politiska krafter som vill undergräva rapportens kredatibilitet. Metoden är att sprida bilden av att resultaten är omdiskuterade och därför opålitliga.

Samma strategi har använts för att sprida osäkerhet om den globala uppvärmningen. Expertisen i den vetenskapliga pressen är helt överens om att uppvärmningen är ett faktum, men i populärpressen i USA har nästan hälften av artiklarna talat om osäkerhet i hur resultaten skall tolkas. Tobaksindustrin jobbade länge framgångsrikt på samma vis för att misskreditera forskning som visade på sambandet mellan rökning och lungcancer. Lobbying är ett mäktigt vapen.

Barnläkaren Curren W. Warf vid Childrens Hospital Los Angeles Dr. Warf skriver på The Huffington Post:

Since the media has been unable to find a scientist critical of the study, they've turned to policy wonks with literally no expertise in the health sciences. Danielle Pletka of the American Enterprise Foundation derides the study, but her advanced degree is in international studies. Neither does Anthony Cordesman of the Center for Strategic and International Studies nor Michael E. O'Hanlon of Brookings have a health background. At his October 11 press conference President Bush asserted "No, I don't call it a credible report." He said he asked the generals and the generals told him it was wrong. When asked to give a precise number of Iraqi war-related deaths the President demurred, saying "I do know that a lot of innocent people have died."

Lancetstudien är genomförd enligt regelboken, med precis samma metod som används i andra studier för att fastställa antalet dödsoffer i väpnade konflikter, och i samband med naturkatastrofer, inklusive tsunamin i indiska oceanen, inbördeskrigen i Kongo, Rwanda, Sudan och Jugoslavien. Les F. Roberts som är huvudförfattare till rapporten om Irak stod år 2000 för den studie i Kongo som med en likartad undersökningsmetod fann att 1.7 miljoner människor hade dödats under den 22 månader långa väpnade konflikten. Vid det tillfället var reaktionen dramtisk och, som han själv lakoniskt konstaterar i en intervju i The Chronicle: "Tony Blair and Colin Powell have quoted those results time and time again without any question as to the precision or validity."

När det handlar om offren för den amerikanska ockupationen anses författarna Roberts och Hopkins plötsligt inte längre vara trovärdiga. Curren W. Warf skriver, intressant:

Despite the scientific rigor of the Hopkins' study, there is a danger that the unsubstantiated criticism by administration. In this age, where fact shares equal time with conjecture, critics have attempted to discredit the Hopkins' study without specifically addressing the science whatsoever. If the administration believes the Hopkins' study to be flawed, the federal government should fund its own study of Iraqi mortality, and submit the methodology and results to a medical journal subject to independent peer review. After all the Hopkins' study was funded in large part by a $50,000 grant from MIT; surely the federal government could afford such a study.

Aniara

När det nyligen begav sig missade jag att det den 12 oktober i år var exakt 50 år sedan Aniara gavs ut. Harry Martinssonsällskapet missade det förstås inte, utan tog påpassligt tillfället i akt till att skicka ett ”uttalande mot kärnvapen och miljöförstöring” till ”ett antal världsledare”. Bland undertecknarna fanns bland andra Hans Blix och Bert Bolin.

I uttalandet skriver man: ”Martinsons versepos om en resa från en katastrofdrabbad jord mot en ny katastrof i rymden var enligt honom själv en varning till mänskligheten. Han såg inte bara faran med atomvapnen utan också ’människans tendens att förstöra jorden på alla sätt’.” Uttalandet avslutas med en uppmaning till värdsledarna ”att avskaffa alla kärnvapen på jorden” och ”att hejda den accelererande miljöförstöring som hotar vår gemensamma framtid.”

Det får väl ses som en tämligen skarp formulering när man har med en gammal IAEA-inspektör på tåget. Kul att sällskapet, där jag en gång var medlem, har modet att skicka politiska uttalanden. Synen på kärnvapen är återigen påväg att bli en avgörande klyvning. För en säker värld räcker det inte med ickespridningsavtal, det krävs att de befintliga kärnvapenmakterna påbörjar egen avrustning. Tills så sker ekar brösttonerna mot nya kärnvapenstater bara moraliskt ihåliga.

När jag för flera år sedan för första gången läste Aniara såg jag inte, måste erkännas, dess politiska undertoner. Jag läste den som poetiskt rymdepos med rader som gick rakt in i bildminnet, mest fascinerad av maskinbeskrivningarna och de vackra namnen, en del av dem inspirerade till eget skrivande på högstadiet. Det är möjligt, ganska troligt, att jag bläddrade mig förbi en del av de stycken som beksriver inre skeenden i det drivande skeppets lilla mänskliga samhälle.

När jag nu plockar upp min utgåva (1974) av boken igen finner jag att den är försedd med ett ganska pekpinneaktigt och överflödigt förord av Harry Martinsson själv. Av någon anledning har han sett sig nödd, eller blivit ombedd, att skriva en läsanvisning där han å läsarens vägnar tolkar innehållet i Aniara. Ganska onödigt, men Harry Martinsson berör också träffande formerna för verkets tillkomst: ”Aniara kan sägas vara en fantasiprodukt som är skriven av tiden.” skriver han och menar att han egentligen satte ord på samma upplevelse som drev många andra att vid samma tid beröra liknande teman. Plötsligt, i skiftet mellan femtiotalet och sextiotalet, insåg människan att hon satt på en väldigt liten, bräcklig farkost. Över horisonten hängde kärnvapenhotet och ett drygt deccenium bort hägrade sig månlandningen. Det var en tid då både hoten och möjligheterna växte sig större än någonsin tidigare.

I den tiden lever vi i allt väsentligt fortfarande. Goldondern Aniara är därför en bild av vår tid och en omläsning visar att boken knappast har förlorat i relevans, tvärtom finns där passager som blivit än mer brännande. Harry Martinsson beskriver hur Aniaras hemlösa skeppsbrutna flyr in i en värld av drömmar för att undkomma vetskapen om sitt öde:

Vi lyssnar alla dagar till de ljudmynt
Som var och en försetts med och som spelas
I Fingersångaren på vänstra handen.
Vi byter mynt av olika valörer:
Och alla spelar vad de har och äger
Och fast en dyma nästan inget väger
Den spelar som en syrsa på var hand
Som bleknar är i tidsfördrivens land.
Tack vare Fingersångaren i ringen
Har vi en sorts förbindelse med tingen.
Och goster-slante spelar än sin dondi
Och rindel-slanten tonar än sin gondi.

Med handen tätt intill sin vackra kind
Och Fingersångaren vid örats snibb
Ses Heba lyssna till ett dyma-mynt.
Men rycker plötsligt till och byter dröm
i Fingersångaren, och strax en ström
av yurgisk lust i hennes öra slår.
Jag sporde, sedan när jag gick min rond,
Varför hon ryckte till. Hon svarade:
Jag hörde rop om hjälp och bön om nåd.
Det hörs ett skri ur detta mynt från Gond.

En stålblå budget

Så kom den första borgerliga statsbudgeten på tolv år. Innehållet var i stora drag väntat och bestod antingen av uppdateringar av alliansens vårmotion eller verkställande av bankerydsmanifestet (i folkmun kallat Mauds bäverbok). Det hindrar inte att den sände kalla kårar längs ryggraden. Det är fortfarande några gradskillnader mellan en högervriden sosseregering och en stålblå borgarregering. Nu är det alltså verklighet.

Tre kommentarer:

1) Minskad omställningstakt
Statsbudgeten innehöll ett antal åtgärder som ytterst syftar till att skapa fler låglönejobb: sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen, jobbgaranti, subventionerade arbetsgivaravgifter, höjd fackavgift... Detta på bekostnad av minskade resurser till arbetsmarknadsåtgärder, i ett första steg 50 000 färre programplatser.

Fler låglönejobb minskar omställningstakten i ekonomin. Det höga löneläget är den starkaste drivkraften bakom en hög produktivitetstillväxt och fortlöpande strukturrationaliseringar – och därför också en av Sveriges stora internationella konkurrensfördelar. Byggsektorn, ett exempel, har vuxit med nästan 20% i år utan att nämnvärt många nya jobb skapats, orsaken är att man övergår till prefab och robotiserar tillverkningen. Det är i grunden en positiv och nödvändig utveckling, det svenska svaret på dilemmat med jobben har varit en aktiv arbetsmarknadspolitik. Denna vill alliansen beskära, samtidigt som man dumpar lönenivåerna. Bakåtsträvare.

2) Arbetslivsinstitutet läggs ner
En klar ideologisk markering, men också en – på lite sikt – viktig ideologisk förskjutning. Arbetslivsinstitutet har bedrivit och stöttat forskning kring villkoren på arbetsmarknaden, och byggt upp en internationellt unik, och mycket viktig, kunskapsbank. Arbetslivsinsitutet bedriver den nödvändiga forskning som arbetsgivarna hatar. Bland de rapporter som kommit nu i oktober finns t ex studien ”Äldre medarbetares attityder till ett långt arbetsliv.” En studie som visade att yrkespositionen har ”en stor betydelse för om en individ önskar ett förlängt arbetsliv eller att gå i tidig ålderspension.” Studien fann att den fysiska och psykiska ohälsan är lägre högre upp i hierarkin och att detta är avgörande för viljan och förmågan att arbeta vidare efter 65.

Tydligen anser den borgerliga regeringen att de här är helt onödig forskning. Onekligen intressant med bakgrund mot budgetens satsning på att ge ett särskilt jobbavdrag till de som fortsätter att jobba efter 65 år. Vilka nu det kan tänkas vara? Det kan man aldrig riktigt veta (men kanske ana), när Arbetslivsinstitutet lagts ner. Påminner om när den förra borgerliga regeringen som en av sina första åtgärder beordrade SCB att sluta sammanställa förmögenhetsstatistiken.

3) Obligatorisk A-kassa
Budgeten anger som mål att ”Arbetslöshetsförsäkringen bör vara obligatorisk och omfatta alla som förvärvsarbetar”, en utredning tillsätts under hösten med uppgift att skyndsamt föreslå en sådan reform. Kopplingen mellan fack och a-kassa är en viktig orsak till den höga andelen fackligt anslutna i Sverige. Syftet med reformen är förstås att upphäva det sambandet. Sammantaget med andra åtgärder på området, som det avskaffade avdraget för fackavgiften, blir bilden att den nya borgerliga regeringen har gjort en ganska målmedveten rivstart med att riva ned vad man kan av den organiserade löntagarsolidariteten.

Sist: Regeringen har visst kläckt ur sig en ”ny nationell målsättning” om att ”Sverige ska bli ett av världens bästa länder att starta och driva företag i”. Det låter väl härligt. Men vad som då egentligen skall ske är lite oklart, eftersom vi redan ligger i topp. De senaste tre åren har World Economic Forum utsett Sverige till det tredje bästa landet i världen när det gäller konkurrens- och tillväxtklimat, och vi låg på nionde plats bland 145 länder när det gällde enkla och bra regelverk för företagen, enligt världsbankens rapport Doing Business in 2005. Vi utsågs tidigare i år till det bästa innovationslandet i världen i ett innovationsindex från FN:s handelsorgan Unctad. Kort sagt: det är lätt att lägga ribban högt om man redan hoppat över den.

Hur smart är Reinfeldt, egentligen?

Två alternativ finns. Antingen är han dummare än vi trodde, utnämnandet av nyliberalerna Borelius och Stegö Chilò var en dundertabbe, med bara aningens lite bättre underättelsearbete, mediefantasi, personkännedom och konsultation med rådgivare borde han kunnat navigera förbi den fallgroppen.

Alternativt så var utnämningen ett genialiskt drag för att manöverera bort timbrofallangen från regeringsmakten (och därmed minska risken för en valförlust 2010). Efter valsegern ville partihögern vara med och kalasa på bytet. Reinfeldt insåg att det var oundvikligt att släppa in dom. Så, de fick två ministerposter med ansvar för nedmonteringen av det förhatliga public service och undergrävandet av arbetsrätten. Nyliberalerna dansade lyckliga i Stureplansnatten.

Båda dessa högeroffer fick sedan på egen hand straffa ut sig själva hastigt och lustigt ur regeringen, vilket Reinfeldt förutsett på förhand, och även hjälpte på traven genom att outa dom. Reinfeldt gav dem sedan sitt officiella stöd så länge som kunde anses rimligt innan han accepterade deras oundvikliga avskedsansökningar.

Den nuvarande indignationsstormen kommer blåsa över i och med att avgångarna verkställts och Reinfeldt kan lungt plocka in några nya ministrar och reparera regeringens anseende. Det är rimligt att han den här gången undviker extrema nyliberaler (där lär väl inte finnas många som betalat TV-avgiften), samtidigt kan ingen från Timbro hävda att Reinfeldt inte gav dem chansen att vara med vid köttgrytorna.

Önskar nästan det vore så vackert uträknat. Men isåfall är han än farligare än vi trodde.

Buckminster och drömmen om kupolen

Särskilt spännande och relevant blir arkitekturen, vardagens konst, när den kombineras med visioner och utsikter mot framtiden. Frank Lloyd Wright sade att den arkitekt som inte drömmer om framtiden inte är någon riktig arkitekt. En som kombinerade det praktiska problemlösandet med en lång blick mot horisonten var den amerikanska arkitekturens särling, Richard Buckminster Fuller, av sina vänner kallad ”Bucky”.

Känd inom arkitekturen som uppfinnare av den geodetiska kupolen. Beundrad för sin tekniska innovationsförmåga, bespottad för sin rudimentära estetik. Men Buckminster var, som sig bör, inte enbart arkitekt. Han var i lika stor mån poet, författare, filosof, matematiker och uppfinnare. Därför ständigt sysselsatt med nya idéer som kombinerande insikter och kunskaper inom dessa områden. Han lät sig inte begränsas.

Buckminster föddes 1895 i Milton, Massachusets. Men den verkliga historien börjar egentligen 1927, då han bankrupt, alkoholiserad och utfattig levde i Chicago. Hans unga dotter hade avlidit i polio och han var beredd att avsluta sitt lidande genom att ta livet av sig när han i sista sekunden bestämde sig för att istället göra resten av sitt liv till ett experiment: ”to find what a single individual can contribute to changing the world and benefiting all humanity."

Kanske är historien en skön efterhandskonstruktion. Men klart är att han därefter aldrig upphörde att vara rastlöst verksam för att förändra världen på sitt eget vis.

Buckminster Fuller fruktade hela livet att fastna i ett traditionellt eller sektoriellt tänkande. ”Hade naturen behövt människan som specialist hade vi fötts med ett cyklopöga och ett mikroskop framför det” skrev han bland annat och hävdade att det var precis tvärtom, vi behövs som generalister:

”Man seems unique as the comprehensive comprehender and co-ordinator of local universe affairs. What nature needed man to be was adaptive in many if not any direction; wherefore she gave man a mind as well as a coordinating switchboard brain. Mind apprehends and comprehends the general principles governing flight and deep sea diving, and man puts on his wings or his lungs, then takes them off when not using them. The specialist bird is greatly impeded by its wings when trying to walk. The fish cannot come out of the sea and walk upon land, for birds and fish are specialists.”

Kanske kom sig det tvärsektoriella engagemanget och motviljan mot specialisering från hans tid på 30-talet vid Black Mountain College, det radikala universitetet i North Carolina, där han umgicks med poeter, konstnärer, arkitekter och uppfinnare som hade den gemensamma viljan att bryta det sektoriella tänkandet.

Det var här, på en bakgård till universitetet, som Buckminster började experimentera med att foga samman plaströr baserat på trehörniga, femhörniga och sexhörniga geometriska former, en forskning som ledde fram till den geodetiska kupolen, uppbyggd av stänger och kablar. Formen har kopierats från naturen (se bild nedan) och återfinns i alla skalor, från atomnivå till systemnivå. Den geodetiska kupolen är en extremt stark konstruktion med låg egenvikt och stor innesluten volym, där helheten är starkare än de individuellt ingående delarna. Buckminster kallade det ”tensegrity”, en samandragning av ”tensional integrity”.


Mikroskopfoto av ytstrukturen i pollenpartikel

Geodetiska kupoler har alltid haft lite av en framtidsaura över sig och har därför varit flitigt använda i illustrerade science fictionhistorier. Men även i verkligheten har de möjliggjort byggandet av stora inneslutna volymer, som sportarenor, mässhallar, planetarier, tält mm. Bland annat den ikoniserade amerikanska kupolen vid världsutställningen i Montreal 1967:



Den geodetiska kupolen var också ett försök att revolutionera byggnadskonsten. Ungefär så långt från traditionellt husbyggande man kan komma, en billig och enkel konstruktion som kan resas av en ensam person på några timmar. De har idag många entusiastiska anhängare, framförallt i USA, men de har aldrig fått något avgörande genomslag i stadsbyggandet, deras exteriöra form har ansetts svår att kombinera med ett trivsamt gaturum.

Till Buckminsters insatser hör även populariserandet av en del begrepp som är användbara för förståelsen av vår värld idag. Stort genomslag fick boken ”Operation Manual for Spaceship Earth” (1963) som förmedlade en, vid den tiden snudd på revolutionerande, insikt om att den planet vi lever på inte är en outtömlig Särimer, utan tvärtom en ytterst bräcklig farkost. Buckminster skriver i boken, rörande användandet av fossila bränslen:

“We can make all of humanity successful through science's world-engulfing industrial evolution provided that we are not so foolish as to continue to exhaust in a split second of astronomical history the orderly energy savings of billions of years' energy conservation aboard our Spaceship Earth. These energy savings have been put into our Spaceship's life-regeneration-guaranteeing bank account for use only in self-starter functions.”

Först nu, när peak-oil närmar sig och den globala växthuseffekten redan kan ha tippat från sin ballanspunkt, har den tanken börjat slå rot på allvar. Buckminster Fuller var före sin tid. Och han funderade ständigt över människans överlevnad, hur nya lösningar och nytt tänkande på maskindäcket kunde rädda rymdskeppet Jorden. Tänkandet omsattes ständigt i praktiska försök, modeller och experiment. Bland de över 30 patenten finns bland annat en aerodynamisk bil (nedan) och ett ekologiskt, flyttbart hus.

En av världens första strömlinjeformade bilar, Dymaxion Car, amerikanskt patent 1937
Lösningarna på de växande miljöproblemen och den globala fattigdomen, såg Buckminster i ephemeralization och synergier. Det senare begreppet är idag flitigt använt inte minst inom näringslivet, i Buckminsters begreppsvärld syftande på den högre grad av ordning som uppstår genom samarbete i ett interaktivt system. Ett typiskt exempel är en människokropp, där livslängden hos de ingående delarna förlängs genom samverkan till en funktion som ingen ingående del kunde uppnåt individuellt.

Ephemeralization beskriver hur den teknisk utvecklingen gör det möjligt att ständigt göra mer med mindre: ”more and more life support for everybody, with less and less resources”. Fuller exemplifierade detta med Telstarsateliten, som, med en vikt på några hundra kilo, i ett slag funktionellt ersatte 750 000 ton transatlantisk telefonkabel.

Fuller kan sägas vara ett av de tidiga gröna medvetandena, men snarare neongrön än mossgrön. Tekniken (dock inte okritiskt anammad) var räddningen på miljöproblemen, och teknisk utveckling skulle uppnås genom en ”flexibel designvetenskap” (”Comprehensive Anticipatory Design Science”) - ett nyckelbegrepp i hans egen kosmologi. Designerkåren och arkitekterna borde ägna sig åt att lösa mänskligetens nutida problem och förutsäga kommande problem, menade Buckminster. Idag förvaltas hans arv av The Buckminster Fuller Institute i Santa Barbara, USA, som har en rik samling av efterlämnade tankar, uppfinningar, citat och idéer, tillgängligt även via Internet. Det hade Buckminster nämligen gemensamt med Le Corbusier, vid sidan av att de båda var fritänkare och generationskamrater: han sparade och skrev ner allt han gjorde, tänkte och sade. Ibland är visst less inte more.

Mer om Buckminster Fuller: Buckminster Fuller Institute

Texten har även publicerats här.

Nyckelmeningar om Nordkorea

DN:s Torbjörn Pettersson lyfter den mentala järnridån och släpper ut en liten glimt av problematisering kring förra veckans kärnvapentester i Nordkorea:

”Diplomater som besökt Nordkorea på sistone har vittnat om hur nordkoreanska tjänstemän med uppriktigt allvar talat om att USA försöker störta deras regering. De har inte glömt Koreakriget då USA bombade sönder norra Korea och invånarna var rädda för en amerikansk attack med atombomber. De senaste tre åren har Nordkorea oroats av att stå näst i tur efter Irak. Kim Jong Il har noggrant studerat omvärlden och konstaterat att en kärnvapenmakt aldrig anfallit en annan nation med kärnvapen. Han har även studerat hur det gått för Pakistan och Indien som senast skaffat kärnvapen, och ingen av dem har råkat i varaktig internationell onåd. Tvärtom, de har idag båda nära förbindelser med USA."

Självfallet är Kim Jong Il ett svin. Självklart var testet vidrigt. Men det är likväll rimligt att erkänna att det är en logisk och självklar följd av att den enda supermakten upprättat en unipolär världsordning där folkrätten inte längre skyddar någon från att närsomhelst bli anfallen. Är man på kant med den stora killen i klassen, då gör man liksom bäst i att skaffa sig ett fett försvar. Detsamma gäller för Iran.

En säkrare värld kan inte byggas så länge USA fortsätter att härja utanför lagen.

Tekniker

”Man kan bestrida att allvaret finns, men inte leken” skriver den holländske historikern Johan Huizinga 1938 i boken ”Den lekande människan”. Den tekniska utvecklingen är det yttersta beviset för den tesen. Även om många tekniska uppfinningar kan användas för att spränga, plåga eller förslava människor på olika raffinerade vis, så är drivkraften för teknisk uppfinningsrikedom i grund och botten nyfikenhet, glädje och pubertal uppfinningsrikedom.

Två killar på MIT ville ha ett studentrum utöver det vanliga och byggde Midas, ett helautomatiserat system som kan styras via nätet, med röstaktivering, med larm kopplat till rörelsedetektorer, rörliga elektroniska informationstavlor och, framförallt, ett system för att med en knapptryckning försätta hela rummet i festläge:



Deras eget utlåtande: "The custom designed MIDAS Automation System has brought ease to our lives (if one doesn't count all the time it took to actually build and program the system)."

Jo, jänkarna härjar världen runt med sin aggressiva imperialism. Men USA är inget entydigt land. Världens äldsta demokrati är också fullt av uppfinningsrikedom och strävan efter att utvidga människans domäner. Och ett steg på vägen dit är definitivt att bygga om studentrum till partyenheter.

Ett annat folk som lever i skärningspunkten mellan en sträng arbetsmoral och barnslig glädje är japanerna som tog storslam i VM för robotfotboll:


Lika mycket som tävlingarna är underhållning är de förstås till för att utveckla och testa tekniken att tillverka robotar som kan kombinera processorhastighet, inlärning, rörlighet och samverkan. Leken får med tiden en allvarlig innebörd. I båda fallen gäller att det är leken som kommer först och tråkmånsarna träder in först i nästa fas.