När slemmet tar över

Det är ju inte mitt parti, men jag tänkte ändå yttra några tankar med anledning av Primegate, PR-byrån Primes försäljning av agendasättandet i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, som i juni bortslumpades till Svenskt Näringsliv för drygt fyra miljoner kronor (ungefär halva vänsterpartiets valbudget). Aftonbladet avslöjade affären i onsdags i förra veckan, den har därefter omskrivits i främst socialdemokratiska delar av bloggosfären, förbigåtts med tystnad på andra håll och i övrigt komplett ignorerats av alla stora medier utom Aftonbladet. Vilket i sig känns en aning konstigt. En oroväckande tystnad. För det här är ingen bagatell, även om det gjorts intensiva försök att bagatellisera.

* * *
När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. Ung Vänster växte under de åren fort i hela landet, i takt med att Göran Perssons normpolitiska svångremspolitik offrade offentliganställda, pensionärer och ungdomar för att klämma in Sverige i stabilitetspakten, samtidigt som Gudrun Schyman och Lars Ohly förnyade vänsterpartiet med ett grundläggande feministiskt perspektiv. I Jönköping var vi både större och mer aktiva än SSU.

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Jag har aldrig ångrat mitt val. Inne i vänsterpartiet blev jag en del av en stolt och vacker partigemenskap, ett stråk i svensk politik som vuxit och fördjupats i sin egen tradition parallellt och tätt intill det nationella folkhemsprojektet. Alltid mån om att ta ett steg till, fördjupa reformerna, kritisera tillkortakommandena, sveken och den okänsliga storskaligheten, värna den nationella suveräniteten och den antiimperialistiska internationalismen. Vänsterpartiet är på gott och ont det ständiga oppositionspartiet. Men inte enbart; det är också ett parti som höjer blicken mot de horisonter av möjliga socialismer som öppnar sig bortom den dagliga – nog så viktiga – budgethanteringen i kommunerna. En rörelse full av längtan till underbara dagar framför oss.

Min tid i Ung Vänster sammanföll delvis med Niklas Nordströms klättring upp genom SSU, som på ett sorgligt vis bekräftade att jag för min del hade valt rätt. Om jag blivit SSU:are hade jag, likt de SSU:are jag umgicks med, fått ägna mer energi åt att vara besviken / förbannad på min egen intrigerande ledning än att arbeta mot ett gemensamt mål och hämta energi ur känslan av rörelse framåt.

Mina kamrater från tiden i Ung Vänster har idag fortsatt ut i yrkeslivet inom olika sektorer. De är begåvade och de kommer att uträtta stordåd i sina liv. Socialdemokratin gick miste om deras energi, deras skärpa och intelligens och deras vilja till att uppoffra sig och arbeta för de idéer de tror på, det samhälle de älskar och den morgondag de vill vara med och bygga. De kunde ha burit socialdemokraterna dit. Nu kommer de inte göra det.

Detta är något som socialdemokratin måste förstå om den någonsin vill komma tillbaka som dominerande politiskt och idémässigt kraftfällt. Det var inte skattepolitiken eller, för den delen, Ilja Batljans katastrofala butlerutspel, som sänkte socialdemokraterna i valet 2010. Det var att ni misslyckats med att få en återväxt i den rörelse som allting utgår från. Att ni glömt bort vilken bränsleblandning en folkrörelse drivs med: förtroende och en brinnande längtan.

Vi som bär politiken, vi som utgör de politiska partiernas grundmateria, vi som eldar på våra vänner, läser partiprogrammen och pressutskicken, som försvarar prioriteringarna vid frukostborden, lunchborden och kafferasterna, deltar i nätdiskussionerna och skriver insändarna, delar flygbladen och slipar på motionerna till kongresserna, ordnar öppna möten och förbereder fika, meckar med nyckelöverlämningar till partilokaler, koordinerar massaktioner med grannrörelser, affischerar på arbetsplatser och skolor, punktmarkerar rasister och gör tusen andra saker för våra partier, vi har hjärtan av kött och blod som måste bli vidrörda av en brinnande längtan för att fortsätta slå.

För att demokratiska folkrörelser, till vilka partierna historiskt har räknats, ska vara livskraftiga och handlingskapabla, så måste medlemmarna – rörelsens grundmateria – med fullständig vishet veta att det är vi som är rörelsen. Inte att vi är inhägnad boskap som flyttas runt i ett spel vi inte är invigda i eller saknar tillträde till. Den socialdemokratiska ledningens oförmåga att lyssna på rörelsens medlemmar, och bredviljan att istället lyssna till predikanter som representerat helt andra intressen, fick er att gå miste om en generation unga på 90-talet. Och därför tappar ni också förmågan vinna val idag. Eftersom ni inte har kvar dem som brukat vinna valen åt er; era symaptisörer, era medlemmar. Alla de som satte rosen på kavajslaget eller bröstet varje dag och med stolthet kallade sig socialdemokrater.

Bland alla de vägar ett parti kan köra sönder sin medlemsbas på finns det ingen som är mer effektiv än misstanken om att partitoppen är full av förrädare, överlöpare, opålitliga personer som skor sig själva, spelar med dolda kort och företräder andra intressen än vad som officiellt uppges. För en folkrörelse är den misstanken som att blanda vatten i bränslet. Bensinen ser ut att finnas kvar i tanken, men den har blivit obrukbar.

Jag vet inte vem som ska vara stolt över att att dela parti med Niklas Nordström. Vem som kan sätta på sig den röda rosen idag med tilltro till ledningen och den egna politiken när partiet samtidigt bjuds ut till försäljning på Primes kundmöten och när kunden är svenska arbetsgivarföreningens kamporganisation.

Aftonbladets reportage i veckan och de påföljande aningslösa undanflykterna från de inblandade med fingrarna djupt ner i syltburkarna har avslöjat en bäckfisk av lobbyister som rör sig i gråzoner mellan sina roller som partimedlemmar och som konsulter med externa, ibland hemliga, uppdragsgivare. En bläckfisk med tentakler som sträcker sig djupt in i rörelsens interna diskussioner, drar i lämpliga trådar och stänker sitt slem över personer på rätt positioner. En bläckfisk uppfödd på pengar från intressen utanför arbetarrörelsen, som förskjuter styrkeförhållandena och luftutrymmet i partiets interna diskussioner. Som förändrar politiken, reducerar medlemmarna till boskap. Det är en bläckfisk som inte i längden kan samexistera med en folkrörelse, den kan bara konsumera folkrörelsen, tills den är ensam kvar.

Många, också bland de sosseröster som har kritiserat Primes hemliga avtal med Svenskt Näringsliv, har samtidigt försvarat att ledande socialdemokrater ska kunna vara verksamma som PR-konsulter med externa uppdragsgivare, parallellt med att de deltar i partiets idéutveckling. Det anförs rentav att rörelsen behöver lobbyisterna. Jag finner detta perspektiv, direktimporterat från den politiska kulturen i Bryssel, obegripligt.

Jo, jag inser att vi inte kommer runt att lobbyister finns. Men det måste vara varje demokratisk rörelses plikt att minimera deras inflytande, eftersom det alltid ligger i lobbyisternas uppdrag att sätta folkrörelsedemokratin ur spel, att på olika sätt kringgå och spela över medlemsviljan, till förmån för sina egna projekt och agendor. Bara så kan de maximera sitt inflytande. För min del skriver jag gärna upp framväxten av lobbyistkasterna, PR-byråerna och det intensiva nätverksfroterandet mellan makthavare av olika färger som tunga poster på det skuldkonto som förklarar folkrörelsernas samtidiga förtvining under de senaste 10 åren.

Varje historisk erfarenhet visar att lobbydemokrati och folkrörelsedemokrati är två modeller för parlamentarisk demokrati som är oförenliga med varandra. Och i valet mellan de två är folkrörelsedemokratin, för en demokratisk socialist, absolut att föredra. För, som Lena Sommestad konstaterar:

”I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös.”

Lobbying är det verktyg som de ekonomiskt starka använder för att köpa sig förbi principen om ett huvud en röst. USA, som är en lobbydemokrati, är ett varnande exempel. De två partierna knuffas i olika riktningar (och framförallt runt i cirklar kring en konservativt libertariansk totempåle) inte främst av organiserade interna oppositioner och fraktioner, utan i första hand av organiserade intressen utanför partierna. Intressen som verkar inte genom att synas och skriva debattartiklar utan genom att på ett personligt plan uppvakta, finansiera, puffa på och understödja partiernas ledande representanter. Rörelserna sker på ytan, inte på djupet. Politiska förändringar börjar uppifrån, inte underifrån. Modellen är institutionaliserad och hyfsat reglerad, men, som Lawrence Lessig säger så djupt problematisk att den amerikanska demokratin är ”essentially broken”. Den omöjliggör också, vilket Lena Sommestad konstaterar, en amerikansk arbetarrörelse.

För de ledande partiföreträdarna är det naturligtvis en rätt schysst modell. De bjuds på middagar och konferenser och uppvaktas och får pengar i fickan och får känna sig viktiga. Medlemmarna är reducerade till boskap istället för det omvända förhållandet i, den för ledarna mer krävande, folkrörelsevarianten, där medlemmarna är uppdragsgivare och ständigt måste uppvaktas av ledarna.

Samtidigt leder lobbydemokratin till ett genuint – och inte heller direkt orimligt – förakt ute i landet för ”eliten i Washington”. Ett förakt för politiker och politik som gör stora delar av Amerika, utan förankring i demokratiska rörelser, mottagligt för populistiska projekt.

Vi har i Sverige haft en parlamentarisk modell som vilat på partidemokratiska processer. De har inte alltid varit så väldigt transparenta utåt, men för medlemmarna i respektive parti har de varit tillgängliga och tydliga, vilket varit det centrala. Det glöms ofta bort idag när transparens, på goda grunder, hyllas och efterfrågas i alla sammanhang: skälet till att partierna har gjort en tydlig åtskillnad mellan insida och utsida är inte för att att stänga ute och hemlighålla utan för att värna om interndemokratin. Om medlemmarna ska ha lika villkor att delta i och utveckla rörelsens samhällsanalys så måste det upprättas rum där gränserna mot externa organiserade intressenter är värnade och tydliga.

När nu lobbyistkulturen har accepteras, när ”PR-konsulterna” får börja komma och gå som de vill i korridorerna som en självklar del av det politiska livet, då är rörelsedemokratin illa ute. Partiet förverkar i rask takt sitt kvarvarande förtroende och bränner av sina aktiva medlemmar.

De direkt och indirekt inblandade i Primegate är, som redan konstaterats, överslätande i sina kommentarer. De tycks, verkligen, inte förstå. Erik Laakso menar på sin blogg att han visserligen kan vara köpt ibland men att han "inte är ägd" och att han "gärna tar emot kapitalets pengar" eftersom han "har integritet och kan förhålla [sig] fritt från yttre påverkan". Ändå redovisas inte uppdragsgivarna. Men, "kom ihåg att det är skillnad på att vara köpt och på att vara ägd", uppmanar Laakso. Jag förstår inte riktigt distinktionen, men minns i anslutning till den kryptiska uppmaningen att Engels noterade att den enda egentliga skillnaden mellan slaven och arbetaren är att arbetaren ser ut att vara fri därför att han inte sålts en gång för alla utan istället säljer sig själv bit för bit varje dag, vecka och år. Det är bara att gratulera Laakso som i den postmoderne bloggarens skepnad får erfara denna grundläggande marxistiska insikt.

Icke desto mindre: betald av anonyma uppdragsgivare för att seglandes under officiell flagg som oberoende socialdemokratisk bloggare tycka saker i specifika frågor = köpt = ägd.

Widar Andersson, tidigare ordförande för friskolornas riksförbund, kallar för sin del Aftonbladets avslöjanden för ett ”bottennapp”. Inte för att de blottlagt att Svenskt Näringsliv investerat fyra miljoner för att få tillgång till arbetarrörelsens blodomlopp i fackklubbar och arbetarekommuner i syfte att att vrida den socialdemokratiska interndebatten i en viss riktning, utan för att de stänkt smuts på Niklas Nordström.

Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning, det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt.

Jag spyr. Jag begriper inte hur man kan komma på att ursäkta sådana förräderier. Någon jävla ordning får det vara, också i det parti som en gång var Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.

Andra: Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Ali Esbati, Janne Rudén, Efter Arbetet, Lena Sandlin, Mats Engström I, II, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Thaher Pelaseyed, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, II, Anne-Marie Lindgren