Krisen i Fukushima

Foto: The big picture
I spåren efter den massiva jordbävningen i Japan har den kritiska situationen på kärnkraftverken Fukushima Daiichi och Fukushima Daini hamnat i fokus för uppmärksamheten. I skrivande stund är utgången osäker, det kommer olika besked om vad som egentligen händer via olika kanaler, motstridiga tolkningar görs av situationens allvar. Den officiella informationens pålitlighet begränsas genom att filtreras genom skikt av corporate bullshit , samtidigt som många medier i glädjen över att kunna göra dramatiska löpsedlar om ett "exploderande" kärnkraftverk gärna drar på lite extra.

Förhoppningsvis håller reaktorinneslutningarna och förhoppningsvis blir det ingen härdsmälta och ett större utsläpp av radioaktiva partiklar den här gången.

Hur krisen än slutar så reser händelseutvecklingen några viktiga frågor. Lena Sommestad ställer en av dom. Är det verkligen rimligt, frågar hon, att vi gör oss beroende av energikällor som bygger på ”att ett samhälle kan upprätthålla fullständig kontroll under alla förhållanden?”

Det är en mycket berättigad fråga. För precis det grundantagandet – att fullständig kontroll går att upprätthålla - ligger i botten av beslutet att tillåta kommersiell kärnteknologi. Kärnkraften förutsätter fullständig kontroll, både i den interna driften och i förhållande till en mängd externa faktorer. I händelse av att kontrollen till följd av någon ”extraordinär händelse” brister så blir den "säkra" kärnkraften i ett slag istället oerhört osäker och framtiden för hela landsdelar, städer och länder prövas plötsligt på slumpens knivsegg.

Kärnkraften bygger, på samma vis som massbilismen och industrisamhället, på en synvilla. En rumslig- och tidsmässig närsynthet som gör det svårare att urskilja systemets egentliga fullständiga beroendeförhållanden och livscykelrisker. Ur ett individuellt perspektiv, i vår del av världen och i vår tid, ser det lätt ut som om tillvarons normaltillstånd består av fungerande försörjningssystem och en social-, ekonomisk och politisk stabilitet. Häftiga disruptiva störningar kallar vi för ”katastrofer”. De betraktas, på samma vis som ekonomiska depressioner, som extraordinära händelser. Egentligen händer de nästan inte.

Men ur ett lite längre och lite vidare perspektiv är det precis tvärtom. Katastroferna är en del av de långa cyklernas vardag, och det är för de långa cyklernas verklighet vi måste designa våra försörjningssystem.

Vi måste lära oss att se katastrofer som någonting normalt. Det är Japanerna ovanligt duktiga på. Det finns med största säkerhet inget samhälle på denna jord som är mer välrustat och utsatt för jordbävningar än det japanska. Stat och kommuner har detaljerade katastrofplaner, varje företag och varje familj har en skyldighet att utbilda sig och vara förberedda. Allt från byggnader till järnvägar – och kärnkraftverk – är designade för att klara av att marken de står på rör på sig med jämna mellanrum. Och med lite längre mellanrum skakar betydligt häftigare än annars. Inget land är bättre rustat att hantera en jordbävning än vad Japan är.

Trots det. Trots att systemen ska vara designade för att klara hundraårsjordbävningen, så fallerar kärnkraftens säkerhetssystem, också här, i världens mest katastrofberedda land. Kärnkraftverken i Japan är utformade för att klara en jordbävning på 8,2 på Richterskalan, men den jordbävning som slog till i helgen klockade in på 9. Nästan 10 gånger starkare än utgångspunkten i konstruktörernas extremscenario.

När kraftverken stängdes av automatiskt och den externa strömförsörjningen bröts blev kylningen av restvärmen beroende av reservsystem, dieselpumpar som efter ett tag slutade fungera. Det är oklart om de slutade fungera av samma skäl som motsvarande reservpumpar på Forsmark (ett konstruktionsfel) eller, som den officiella informationen gör gällande, när tsunamin slog till. En tsunamin som var större än vad kraftverket var utformat för att klara.

Kärnkraftsanhängarna är ute och försöker gjuta olja på vågorna. ”Något liknande är inte möjligt i Sverige.” skriver till exempel kärnkraftsanhängaren Niklas Lindgren på sin blogg.

Är det verkligen så? Kan omfattande och plötsliga störningar med effekter på flera samhällsnivåer bara inträffa i andra länder?

Risken för att vi drabbas av just en våldsam jordbävning är naturligtvis försumbar, men det finns många andra typer av katastrofer som kan dra bort den stabila grunden för ett kärnkraftverk. Osedvanligt våldsamma stormar, skogsbränder, kraftiga översvämningar, stigande havsnivåer, tsunamis, meteoritnedslag, krig, ekonomiska sammanbrott, datorvirus eller människovirus, jumbojets som kommer ur kurs eller kanske bara en kortslutning i ett ställverk och ett felaktigt installerat underfrekvensskyd.

Det finns nog även katastrofsituationer som vi inte kan föreställa oss idag därför att vi ännu inte har ställts inför dem. Det ligger i det oväntades natur att det är, just, oväntat. Vi lever individuellt och kollektivt med risken för att katastroferna kan och för eller senare kommer att inträffa. Vi behöver inte ägna hela våra liv åt att oroa oss för dom.

Det specifika problemet med kärnkraften, dock, är att det är en energikälla som fungerar väldigt dåligt tillsammans med katastrofer. Som rentav, vilket situationen i japan nu ger ett exempel på, förstärker och förlänger katastrofens effekter.

De städer som tsunamin slog sönder kommer att kunna ersättas med nya inom några år, men efter ett omfattande radioaktivt utsläpp från Fukushima skulle ingenting kunna återuppbyggas inom en radie av flera mil eller mer på hundratals år. Skulle en sådan händelse inträffa och vinden ligger åt fel håll så kan hela Tokyoregionen bli obeboelig för decennier framöver. Som Sommestad skriver: ett ”ögonblick av katastrof [...] skapar decennier av lidande.”

Det är den risk som kärnkraften placerar i vågskålen: att multiplicera konsekvenserna av en katastrof, sträcka ut dem i tiden och rummet. Kärnkraften minskar den sociala resiliensen, dvs samhällets förmåga att återhämta sig efter en katastrof. Det är, om vi bara förmår urskilja att katastrofer är någonting normalt, ett synnerligen dåligt säkerhetstänkande.

Kärnkraften har också andra problem i krisens ögonblick. I japan står nu 10 reaktorer avstängda (utöver de schemalagt avstängda) därför att en ofarlig drift av dem inte kan säkerställas. Detta stora beroende av ett fåtal single points of failure innebär att Japan drabbas av energibrist just när energin behövs som allra mest.

En distribuerad och småskalig energiproduktion har inte samma sårbarhet. Lokal sol och vindenergi kan istället omedelbart bidra till återuppbyggnaden, oberoende av långväga leveranser och oberoende av transnationella el- eller gasledningsförbindelser.

Stockholmscenterpartisten Per Ankarström tycker att det är fel av ”vänstern” att i nuläget diskutera kärnkraftens problem, utifrån den potentiella härdsmältan på Fukusihma., ”Det finns säkert skäl för en energipolitisk aspekt av naturkatastrofen i Japan men den är knappast nu.” anser Ankarström. Nej, kärnkraften är uppenbarligen aldrig aktuell att diskutera, vare sig i samband med olyckor eller i perioderna mellan olyckorna.

Men Ankarström missar det egentliga sammanhanget. Det är inte kärnkraftsmotståndarna som placerar ett kärnkraftverk i hjärtat av den internationella uppmärksamheten istället för fokus på de katastrofräddningsinsatser som ännu kan göras. Det är kärnkraftverket självt som står för det numret.

Istället för att tillåta civilsamhället och myndigheterna att helt fokusera på att rädda ännu överlevande jordbävningsoffer, bedriva traumabehandling och påbörja städning och återuppbyggnad, så tvingar krisen på Fukushima fram en evakuering av ytterligare 200 000 personer, samtidigt som hundratusentals människor i regionen utanför evakueringsområdet försöker att fly bort från ett potentiellt utsläpp. Kärnkraftverkets driftproblem blir ett problem för hela omvärlden.

Vi kan idag inte göra något åt naturkatastrofen, annat än att ställa upp med det stöd som Japanska myndigheter efterfrågar (hittills har katastrofhjälp från Sverige avböjts, med hänvisning till koordineringssvårigheterna).

Vad vi däremot kan göra är att fundera över hur man kan undvika att en motsvarande situation uppkommer igen, och hur vi undviker att den uppstår här.

Varför, kan man till exempel fråga sig, har Japanerna byggt 54 reaktorer i en av planetens mest seismologiskt aktiva zoner? Förklaringen är att landet, i likhet med alla industrialiserade nationer, sitter fast i ett djupt energimissbruk. Japan har gjort sig beroende av en hög energianvändning, trots att landet har mycket begränsade inhemska energitillgångar.

Det är dags att inse att det helt enkelt inte är möjligt att upprätthålla en hög energianvändning baserad på att vi tar stora risker eller skjuter kostnader över till framtiden, ekosystemen eller till fattigare regioner. Det är både riskabelt, orättvist och ohållbart.

I en framtid där oljepriset fortsätter att stiga och kärnkraften avslöjats som alltför osäker, måste Japan på allvar nu ta tag i sin energiomställning; rejäl energibesparing, samt omställning till lokala, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

Först då är landet ordentligt förberett för nästa stora jordbävning.