Plattformar

Om man googlar på begreppsparet plattform +arkitektur får man bläddra en bit neråt i träfflistan tills man hittar något som kommer från arkitekturens domäner. För det mesta syftar ”plattform” idag på den hårdvara eller de operativsystem som ligger till grund för att köra en viss uppsättning programvara: Linux, DOS, Mac OS etc. ”Arkitektur” är i sammanhanget en beskrivning av den övergripande strukturen hos en programvara. Även kallat systemarkitektur.

Ingen av dessa betydelser skiljer sig egentligen i någon större utsträckning från de urgamla tillämpningarna av orden plattform och arkitektur, även om de här är applicerade på en helt ny domän av mänsklig utveckling – den virtuella världen. Även en ny teknik kan beskrivas träffande med begrepp som återanvänds från äldre tider.

Under alla omständigheter är plattformen ett begrepp som har tiden för sig. Den beskriver ett knippe grundförutsättningar, regler, för en virtuell eller fysisk existens, ett upphöjt och organiserat tillstånd som möjliggör en högre grad av ordning, strukturerad ovanpå plattformens fundament.

Håller vi oss inom den byggda verkligheten tycks det som om plattformen som arkitektoniskt objekt blir vanligare ju längre ut vi kommer från det säkra, inrutade och kultiverade. Plattformen kan därför sägas bli nödvändig(are) då det inte existerar en uppbärande samhällelig plattform; och omvänt – ett organiserat och stabilt närsamhälle gör att plattformen som individuellt stadsbyggnadsellement blir mindre nödvändig.

Genom historien har plattformen i första hand, vare sig den placerats i trädtoppar, på klippavsatser, i sjöar eller på naturliga höjder, fyllt en praktisk funktion för jägare, soldater och vaktposter. Plattformen har även varit en tillflyktsplats för boende under oroliga tider.

I naturen fungerar plattformen på samma vis som ett enkelt och effektivt skyddssystem; fåglar bygger sina bon ovan marken med trädens grenar som plattformar, bland aporna är de naturliga plattformarna i grenverket en avgörande överlevnadsfaktor.

För människan har plattformen emellertid även haft andra, symboliska innebörder. I antiken var plattformen en upphöjd yta där extra omsorg lades vid markbeläggning och uppbyggnad. Pattformen bildade basen för tempel och pelarsalar, som därigenom höjde sig över staden; så manifesterades den världsliga och gudomliga makten. Plattformen var ett imponerande vittnesmål av reglerad muskelkraft och organisationsförmåga, den både symboliserade och förutsatte existensen av en stark centralmakt.



Den babylonska kulturen (2100 – 550 f. Kr.) hade redan innan antikens tempelkonstruktörer fulländat det symboliska plattformsbyggandet i imponerande ziggurater, trappstegstempel, varav den mest berömda är den bibliskt omtalade Babels torn. Zigguraterna bestod av tre till sju massiva platåer, där varje nivås enda funktion var att bilda fundamentet för ovanliggande nivå. Branta trappor ledde upp till templet som var beläget på den översta nivån. Templet fungerade som religiös institution, men användes även för astronomiska observationer.





De mellan- och sydamerikanska indiankulturerna hade ett slående likartat symboliskt och praktiskt förhållande till plattformen som byggnadselement, berättar Mark Gelernter:

“Lagging only a little behind the old world descendants of their common ancestors, the Native Americans independently developed the same ideas about culture and architecture. Around 2000 BC at several coastal sites in present day Peru, they built monumental structures including a U-shaped complex of platform temples 20 feet high at El Paraíso. Constructed three hundred years later at La Florida near present day Lima, a gigantic platform 840 feet long and 110 feet high – 10 stories tall and almost three American football fields long – continued the impulse to these early civilizations in the Old World and New to mark as grandly as possible their ceremonial centers.”

Idag har plattformar åter en mer praktisk funktion, vi finner dem ofta i framskjutna lägen, som forskningsstationer och utposter. Internationella rymdstationen (ISS) i sin kretsbana på 400 kilometers höjd är en hypermodern platform, här i den tidigare berörda innebörden: som en grundstruktur som möjliggör en ovanpåliggande förhöjd grad av ordning.

Ofta finner vi, naturligt nog, plattformar i övergångar mellan olika tillstånd. Som i mötet mellan land och vatten. Vid Engelska Brighton har pirkonstruktionen West Pier tveksamt men hoppfullt stapplat ut i vattnet med sin last av byggnader sedan 1866. Efter att ha trotsat stormarna och stått upprätt i mer än hundra år, tog en häftig storm och påföjande bränder piren av daga för bara några år sedan.



Plattformar som alltjämt står, men kanske en dag kommer dö en spektakulärar död, är de gigantiska oljeborrplattformarna, vår tids största konstruktioner, som också kan tävla om att räknas bland de högsta byggnaderna, även om endast en mindre del är synlig ovan vattnet. Världens för tillfället största oljeplattform heter Hibernia (se bild i sidospalten), belägen i Nordatlanten. Plattformen vilar på pelare förankrade på havsbottnen ungefär 80 meter under havsytan. Ovan vattnet reser sig plattformen ytterligare 50 meter, dess yttre perimeter är förstärkt för att klara pådrivande isberg.

Andra strama och praktiskt orienterade plattformar på vakt i havet är de fantasieggande Havsforten ”The Thames Estuary Army Forts” i engelska kanalen, byggda 1942 efter en design av Guy Maunsell, text och bilder hämtat härifrån:

“Their purpose was to provide anti-aircraft fire within the Thames Estuary area. Each fort consisted of a group of seven towers with a walkway connecting them all to the central control tower. The fort, when viewed as a whole, comprised one Bofors tower, a control tower, four gun towers and a searchlight tower.”

De (nå, yttre) likheterna med Archigrams “Walking City” är uppenbara.

I den yttersta, ständigt osäkra, koronan av mänskliga bosättningar, befinner sig den brittiska forskningsstationen Halley, på Antarktis. Hela stationen är placerad på en plattform ovan den ständigt drivande snön, forskaren Alex Gough (som också tagit de vackra bilderna) skriver om det mödosamma och eviga arbetet med att hålla stationen ovan snön:

"We devote huge amounts of effort dealing with the way the entire base slowly sinks beneath the snow surface (well, as the snow slowly climbs up the base). Every mast on the base must also be raised and this week saw the largest set, the AIS transmit antenna, gaining another section. Two lucky people got to climb 45m into the blue skies. We think, but aren't entirely sure, that these are the highest man made structures on the whole continent."

På sikt sjunker alla mänskliga bosättningar. Det är bara en fråga om hastighet. I Halleys fall går det fortare. Detsamma med ISS som sakta rör sig längre ner i atmosfären och inom vår livstid kommer överges för att tillslut störta i havet. Men även städerna sjunker. Lämnade vi dem åt sig själva skulle de med tiden, likt alla tidigare kulturers städer täckas av lera och driva nedåt i lagren av sediment och tektoniska plattor. Sist kvar vid ytan är plattformarna, fåfänga ansträngningar att åstadkomma odödlighet och en förhöjd grad av ordning i en ständigt drivande ocean av förgänglighet och entropi.

Texten är även publicerad på www.byggbrigaden.se

Röda laget dominerar knappast debattsidorna

Spindoctorfirman Hill & Knowlton, mest kända för att ha fabricerat krigspropaganda inför Gulfkriget, har gjort en genomgång av den politiska representationen på storstadstidningarnas debattsidor under 2005.

Undersökningen återges på nyhetsplats av Dagens Nyheter den 21 juni under rubriken: "Röda laget dominerar tidningarnas debattsidor".

DN:s val av rubrik tycks bekräfta det som varje läsande svensk länge anat: att kommunisterna har en särskild gräddfil till att gödsla med sin politiska propaganda via storstadstidningarnas debattsidor.

Det visar sig emellertid, när man läser nyhetstexten, att rubriken har, om vi ska vara generösa, rätt lite med verkligheten att göra. DN skriver:

"Bland partierna är det socialdemokraterna som dominerar, med 38 inlägg. Följt av folkpartiet med 28. Väns­terpartiet har bara fått in ett inlägg."

Att regeringspartiet dominerar får anses vara både fullt naturligt och rimligt, oavsett dess färg. Ministrar presenterar reformer, regeringen bemöter kritik och deltar i debatten. Det är knappast märkligt. Däremot: ETT inlägg för vänsterpartiet och 28 för det ungefär lika stora folkpartiet. Det borde vara en nyhet att lyfta fram i rubriken, det är nämligen ur alla demokratiska aspekter en oroväckande och orimligt stor skillnad. Delvis, i och för sig, förklarad av att folkpartiet är ett parti som i huvudsak existerar just genom sina utspel via debattsidorna samtidigt som vänsterpartiet är, misstänker jag, ganska dåliga på att göra utspel via debattartiklar. Men likväl borde det finnas anledning att reflektera över hur debattredaktionerna egentligen gör sina bedömningar när så stora skillnader uppstår mellan två partier av relativt lika storlek.

Jag har inte sett originalundersökningen, men en misstanke är att de borgerliga partierna vinner ganska enkelt om folkpartiet med sina 28 debattartiklar ensamt nästan matchar (s) och (v) på tillsammans 39. Nu är det dock inte bara partierna som räknats med i undersökningen för att få fram "lagsummorna", DN skriver:

"de båda politiska blocken framträder även på debattsidorna med inlägg av enskilda politiker, fackförbund, ungdomsförbund, tankesmedjor med mera. När dessa räknats samman kommer man fram till att det 'röda laget' dominerat, med 107 debattartiklar. Mot 99 artiklar för 'det blåa laget'."

Återigen, jag vet inte vad som ingår i kategorierna, "enskilda politiker" (Räknas VVV:are som skrivit artiklar kritiska mot vänsterpartiet in hos det röda laget?), "tankesmedjor", "experter" (regeringstillsatta utredare som presenterar resultat eller delresultat av offentliga utredningar, hur räknas de?). Men hur som helst, det finns två andra grupper som INTE tagits med, DN skriver:

"Inlägg av myndigheternas generaldirektörer har här inte räknats in i det röda laget, och inlägg av företagsdirektörer har inte räknats in i det blå."

Vänta lite. Varför undantas dessa grupper? Deltar inte de i opinionsbildningen? Det händer ytterst sällan att "företagsdirektörer" tar risken att ge sig in i samhällsdebatten utan att ha för avsikt att påverka den politiska agendan. Och det är inte bara vanligtvis, utan undantagslöst, åt höger de lutar. Märkligt att inte räkna in dem i det "blåa laget"! Men Hill & Knowlton har alltså kvittat dessa mot kategorin generaldirektörer som anses tillhöra det "röda laget". Man kan undra på vilken grund de hänförts dit? Bara under det senaste året har det förekommit vid, vad jag kan minnas, åtminstone tre tillfällen att generaldirektörer vid statliga myndigheter skrivit debattartiklar som varit kritiska till regeringen. Vilket inte är särskilt märkligt då många generaldirektörer delar en i grunden borgerlig världsbild och klasstillhörighet.

Avslutningsvis: i undersökningen ingår Svenska Dagbladet, Expressen, DN och Aftonbladet. Det borgerliga blocket dominerade i Svenskan och Expressen medan "röda laget", enligt Hill & Kowltons sätt att mäta, dominerade i DN och Aftonbladet. När det gäller DN är förklaringen att det är här som de flesta regeringsutspelen sker. I övrigt är det uppenbart att ägande och politisk färg på tidningen spelar roll även för debattsidans urval. En dyrköpt lärdom för arbetarrörelsen som avvecklat sig ut från kampen om makten över media.

Socialdemokratiska EU-svängar i backspegeln

Bläddrade i ett gammalt nummer av Tvärdrag (nr 1 1990) där Anna Lindh, som ännu var förbundsordförande bemöter en debattartikel av Olof Abrahamsson och Lars Ilshammar. De sistnämnda vill att SSU skall verka för att ”Sverige äntligen skall besluta sig för att gå med i Europa”. Vid den här tiden var SSU motståndare till svenskt medlemsskap i EG. Anna Lindhs motargumentation är intressant, med senare socialdemokratiska kovändningar i minnet. Hon talar om att neutraliteten är omöjlig att förena med EG-medlemsskap och att EG är en ”byråkratisk och centraliserad modell” som ”omöjliggör vårt ideal”. Ordet går till Anna Lindh, anno 1990:

Detta är vår Europavision. Utifrån den har vi sagt ja till samarbete med EG, men nej till medlemsskap. Vi har valt den svåraste vägen: Att varken tvärt motsätta oss EG eller okritiskt anamma EG. Speciellt det senare har ju varit det ”trediga” i debatten. ”Utvecklingen kräver...” brukar det heta. Problemet med EG är inte bara neutraliteten: att de facto elva av tolv medlemmar är NATO-anslutna och att både utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete står på dagordningen. (Än lever tyvärr blocktänkandet.) Problemet är också att EG har en arbetsmodell som omöjliggör vårt ideal. Besluten fattas inte demokratiskt, utan i en byråkratisk och centraliserad modell. Många frågor som borde avgöras på nationell nivå, har flyttats till EG-nivån för att undvika ”handelshinder”.

Frågan är: om det hon sade var rätt och riktigt då, vad i EU är det som i grunden har förändrats sedan dess som gjorde det möjligt för socialdemokraterna att plötsligt bli EU-anhängare? Har EU bytt arbetsmodell? Har EU blivit mer demokratiskt? Står utrikespolitiskt samarbete inte på dagordningen idag? En misstanke är att det snarare är socialdemokraterna som förändrats. Anna Lindh varnar 1990 för en sådan utveckling:

Europafrågan får inte bli ytterligare ett exempel på socialdemokratisk anpassningspolitk där vi först säger nej och sedan passivt, efter hand, accepterar borgerliga förslag och, i detta fall, säger ja till EG-medlemsskap för att ”bevisa” vår flexibilitet.

Kommentarer känns överflödiga.

Rostsverige

Jag har tidigare skrivit om byggnaders varierande förmåga att förfalla på ett estetiskt tilltalande vis. Egentligen är det inte det som den här postningen handlar om, men det kan vara intressant att hålla i bakhuvudet när man tittar på en del av bilderna på Rostsverige – projekt folkhem.

Rostsverige är en blogg som reser runt och fotodokumenterar de platser där Sveriges välstånd byggdes, gamla industriorter som Grängesberg, Ramhäll, Ljusne med flera. Orter som upplevt en stolt period av blomstring då den stora arbetsgivaren, gruvan, sågverket, industrin, expanderade, för att sedan falla in i en stilla dvala då kapitalet drog vidare till andra jaktmarker.

Nu står bruken, järnverken, folkparkerna, idrottsplatserna, bostadsområdena, centrumtorgen och folkskolorna övergivna, som sakta vittrande monument över en tid som trots allt inte är så långt borta.

Det är stundtals plågsamt vackra bilder av genomsnittsvenska platser dokumenterade från högsommar till senvinter. Rosten äter sig in överallt och färgen har flagnat från träfasaderna. Längre från Stureplan kan man knappast komma, men tätt tätt intill det sverige som röstade nej till EMU. Ett Sverige, som fortfarande, hur märkligt det än kan verka, är befolkat. Och här ligger poängen, som döljer sig strax bortom Rostsveriges nedslag i små halvsovande bruksorter och rivningshotade bostadsområden: att inte bevara och rusta upp, att inte försvara och hålla vid liv, är ett fruktansvärt slöseri. Med människor, kulturarv, infrastruktur. Bakom rosten döljer sig en nationell tragedi. Något naturgivet bäst föredatum finns inte på en ort, det placeras där av statsmakter som inte bryr sig och ett ekonomiskt system som bara förmår upprätthålla intresset så länge det ger profit.

Rostsverige gör ett nedslag i Söderhamn där ett helt bostadsområde rivs i detta nu:

”Nybonad parkett och omtapetserat för inte alltför länge sedan. Lägenheterna håller god standard, men utflyttningen från Söderhamn överstiger med råge inflyttningen. Arbetstillfällen har försvunnit i jämn takt från 90-talet och framåt. Förra året höjdes kommunalskatten med 50 öre för att kommunen skulle ha råd att riva området. Ger en helt ny dimension till ordet kapitalförstöring. Höjd skatt för att göra sig av med miljoner i tillgångar.”

Så kan det se ut när hela orter och regioner topprids av externa ekonomiska faktorer. Men Söderhamn och Grängesberg står trots allt kvar i eftermiddagsljuset och ännu bor där människor. Ännu finns där välbyggda 40-50-talshus där hälften av lägenheterna står tomma, men hälften är bebodda. Det vore rimligt att diskutera en samhällsplanering, en bostadspolitik och infrastruktur som gjorde det möjligt för orter som Grängesberg att utvecklas igen. För, som Rostsveriges bilder visar: det är inget fel på platserna. De har bara glömts bort och lämnats att klara sig själva på omöjliga villkor.

Appropå bostadsutställningar i stockholmsförorter, visst vore det intressant med en bostadsutställning som tog sin utgångspunkt i någon av Rostsveriges studieobjekt och ställde upp utmaningen: hur får vid det här att blomstra igen? Utbudet av småorter i folkhembygden är närmast oändligt. Möjligheterna enorma. Landet byggs underifrån.

Besök: www.rostsverige.blogs.se

Texten är även publicerad på byggbrigaden.se

Söder om gränsen: Maquiladoras

Längs den 3500 kilometer långa landgränsen mellan Mexiko och USA bor mer än 12 miljoner människor. Ytterligare 10-15 miljoner beräknas flytta hit fram till år 2020. De senaste månadernas intensiva debatt om papperslösa invandrare i USA kan inte frikopplas från gränsens livsvillkor och funktion för den amerikanska och mexikanska ekonomin.

Det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA, har kraftigt ökat handeln och rörligheten för varor och kapital mellan länderna i Nordamerika. Men samtidigt består rörelsebegränsningen för människorna. I globaliseringens tidsålder talas det om rörelsefrihet, men gränserna är inte upplösta, bara till sin karaktär förändrade. Varor färdas alltmer obehindrat. Människor gör det inte.

Den globaliserade ekonomin har ett ansikte, ett särskilt fysiskt avtryck som genereras av dikotomin mellan människors och varors rörelsefrihet. Dess ansikte består av tillfälliga städer, sprawlande slumområden och vidsträckta halvurbaniserade zoner i gränsområden som patrulleras av militärer. Sådana är förhållandena idag vid Rio Grande, längs gränsen mellan USA och Mexiko.


Söder om gränsen domineras ekonomin och den urbana strukturen fullständigt av Maquiladoras, monteringsfabriker som verkar under ett särskilt avtal framförhandlat inom ramen för NAFTA. De flesta Maquiladoras ägs av amerikanska företag, vinsterna stannar i USA och nästan hela produktionen exporteras till den amerikanska marknaden. En Maquiladora kan tillverka i stort sett vad som helst. Särskilda tillstånd behöver endast inhämtas om produktionen handlar om skjutvapen eller radioaktiva ämnen.

Den största koncentrationen av Maquiladoras finns i Ciudad Juárez, tvärs över gränsen från El Paso i Texas. Därefter följer Tijuana, söder om San Diego och Reynosa söder om McAllen. Nästan 1,2 miljoner människor arbetar i 4000 maquiladoras. Under andra halvan av 90-talet växte gränsstäderna till följd av Maquiladoraprogrammet med en rasande hastighet, fabriksarbetarna kom från jordbruksområden i Mexiko som Veracruz, Durango och Chiapas, där torka, misslyckade reformprogram och billig jordbruksimport från USA drev många bönder från sina gårdar.


I filmen Maquilapolis skildrar några av de kvinnor som arbetar i en Maquiladora själva sin tillvaro. En av dem, Carmen, har vid 29 års ålder kroniska njurproblem och anemia. Sex nätter i veckan monterar hon tevekomponenter Panasonics fabrik i Tijuana, när arbetet är slut kommer hon hem till ett skjul byggt av rostiga garargeportar i ett slumområde utan asfalterade gator, avlopp eller elektricitet. Hon tjänar 60 dollar i veckan på sitt nattarbete.

Titeln Maquilapolis anspelar på Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), som dramatiserar relationen mellan fabriksarbetarnas hårda och monotona existens i underjorden och ägarnas priviligierade liv i en futuristisk stad av skyskrapor. Just den relationen existerar idag, i verkligheten, i globaliseringen, vid gränsen.

Maquiladoraprogrammet exploaterar skillnaden i löner, arbetsmiljövillkor och skatter mellan Mexiko och USA. Det här är inget tillfälligt tillstånd. Det är ett permament förhållande längs gränsen mellan ett mycket rikt land och ett utvecklingsland. Det är också en förutsättning för den amerikanska tillväxten.

Den relativa fattigdomen i latinamerika och lockelsen om högre levnadsstandard och arbeten i USA är det som driver folkströmmarna till gränsen. En del tar sig över på tillfälliga arbetstillstånd, andra blir kvar i gränszonen, i sprawlen av monteringsfabriker och slumområden. Fattigdomen genererar en särskild stadstyp: hela städer från börja byggda som tillfälliga väntplatser, mellanstationer på den hoppfulla vägen norrut. Med tiden har de permanentats och blivit hem för miljoner av arbetare i Maquiladoraprogrammet. I många av dessa orter existerar ingen stadsplanering, 40% av de boende saknar färskvatten eller avlopp. Sopberg, bilköer och förorenat vatten präglar utsikten.


Sabion Juárez, som bor i ett av slumområdena runt Reynosa berättar i San Francisco Chronicle om sin familjs boendeförhållanden. De lever utan elektricitet eller avlopp och har efter fyra år äntligen fått rinnande vatten:

"Finally the government put in pipes for every house, But the water is not fit to drink. We buy drinking water from a truck that comes around."

I en av gränsens största städer, Ciudad Juárez, som ligger på en karg högplatå där vintrarna är isande kalla och somrarna stekheta, saknas helt och hållet vattenrening och avloppsvattnet släpps orenat rakt ut i Rio Grande. Gränsens sociala problem är även ett växande ekologiskt problem, rapporterar bland andra CorpWatch.

Men de lokala myndigheterna har mycket få möjligheter att komma till rätta med problemet på egen hand. Maquilasen betalar endast minimala skatter och större delen av befolkningen är för fattiga för att betala skatt. Resultatet är en infrastruktur som är helt otillräcklig för att klara av den häftiga stadstillväxten. I Juarez västra utkanter lever idag 500 000 människor i några av Mexikos största slumområden.


Det är egentligen inte särskilt mycket som krävs för att utrota den värsta fattigdomen. I HDR 2005 beräknade FN att en överföring av 5% av inkomsterna från den rikaste femtedelen av befolkningen i Mexiko skulle vara tillräckligt för att lyfta 12 miljoner mexikaner ur fattigdom och reducera andelen definitonsmässigt fattiga i landet från 16% till 4%.

En sådan åtgärd skulle minska trycket mot gränsen och rörelsen norrut. Det amerikanska nationalgardet kunde koppla av och ta semester. Men det skulle samtidigt minska de amerikanska fabrikernas möjligheter att exploatera fattigdomen söder om gränsen för billig produktion till den amerikanska marknaden. Det är inte enbart geopolitik som gör att USA inte vill se några radikala regimer i mellan- och sydamerika, det är lika mycket för att det amerikanska näringslivet drar nytta av skillnaden i levnadsstandard.


De nyligen föreslagna gränsförstärkningarna, den 130 mil långa muren och militariseringen, måste sättas in i det här perspektivet. Fattigdomen i Mexiko, slummen i Nogales, Tijuana, Mexicali, Reynosa och Ciudad Juárez är inte problemet för Vita Huset. Det är att de fattiga inte stannar kvar på rätt sida gränsen.

Bland de tolv miljoner mexikaner och amerikaner som bor längs gränsen finns ett stort motstånd mot Vita Husets senaste förslag att förstärka bevakningen med ytterligare 7000 soldater ur nationalgardet . På många orter talar man sedan länge om tillståndet som en permanent militär belägring. Otaliga aktionsgrupper riktar sökarljuset på hur gränspolisens brutala metoder urskilingslöst drabbar alla med latinoutseende.


2003 intervjuade aktionsgruppen Borderaction invånare i gränsorterna Nogales, Douglas, Pirtleville och Naco. De fann att fundamentala värden som tillit, trygghet och säkerhet hade eroderats bort av den fördomsfulla och rasistiska behandlingen invånarna utsatts för i år efter år. I dess plats har rädsla och misstänksamhet spridit sig. Gränspolisen gjorde oanmälda razzior i människors hem, misshandlade och utvisade utan vidare processer den som greps utan giltiga papper. En annan aktionsgrupp, BNHR, gjorde 2000 en genomgång som avslöjade att 71 procent av offren för våld från gränspolisen hade giltiga papper för att vara i USA.

Den mexikanska och den amerikanska sidan av gränsen har olika typer av problem. Men även på den amerikanska sidan har vidsträckta, oplanerade bostadsområden - Colonias - utan anslutning till vatten, avlopp, skola, sjukvård och fungerande vägar vuxit fram på låglänt mark. Befolkningen i områdena är till övervägande delen emigrerade mexikaner som arbetar på farmer, som tjänstefolk eller i fabrikerna. Enbart i Texas bor 400 000 i någon av de cirka 2300 colonias som ligger längs gränsen.

Gränsekonomin är, krasst ekonomiskt sett, aldrig säker. Regionen lever på företagens villkor, ekonomin går ur hand i mun. De multinationella företagen flyttar när produktionen blir mer lönsam någon annanstans eller det politiska läget förändras. Efter 11 september 2001 drabbades Ciuadad Juarez av en recession då 60 000 jobb försvann i ett slag. Mellan 2000 och 2002 sjönk sysselsättningen i gränsregionen med 20 procent och totalt 290 000 jobb flyttade. Hotet om flytt finns ständigt, den genomsnittliga lönenivån i Maquilasen är 2 dollar i timmen, I Kina är det endast en tiondel. Att strejka för höjda löner vågar inte många göra, säger Harley Shaiken, professor vid UC Berkeley:

"You don't have to move many plants at all to have a lot of frightened workers. The hope of an expanding domestic market in Mexico based on higher wages is, in effect, throttled."

Regionen behöver snabbt höja sin bildningsnivå för att kunna expandera inom mer kvalificerade arbetsområden, men frånvaron av skatteinkomster sätter hinder ivägen. I Ciuadad Juárez som har 1,2 miljoner invånare har de två enda högstadieskolorna en avhoppningsgrad på 95%.

Gränsen mellan USA och Mexiko är bara en av globaliseringens många gränszoner och bara en av nutidens många historier om folkförflyttningar och levnadsvillkor i skuggan av ekonomiska omstruktureringar, maktförhållanden och en alltjämt pågående och nödvändig klasskamp. Även här måste människor kunna bo och leva med värdighet. Någonstans i frihandelsavtalen glömdes det bort.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se

Babylon + Marrakesh

De senaste dagarna har jag suttit instängd i ett mörklagt rum och gjort klart vårterminens slutinlämning, ett stadsomvandlingsprojekt i södra hamnen i Helsingborg. Söder om det nuvarande resecentrum finns idag ett område med hamnmagasin uppmarschområde för biltrafiken till Helsingörsbåtarna. Helsingborgs stad vill exploatera marken och bygga bostäder, som man gjorde i norra hamnen i samband med bostadsutställningen H’99.

Slutförslaget blev såhär, sett från nordväst (klicka för större bild):


Helsingborgs stad hade önskat sig en exploateringsgrad på 350% och förslaget bör betraktas som ett experiment i tätt stadsbyggande.

Med utgångspunkt från berberstaden Marrakesh belägen på Atlasbergens högland i Marrocko, fick stadsdelen smala till extremt smala gator. Den täta stadskärnan i Marrakeh har förstås sina komplikationer. Men det har också unika kvalitéer. De smala gatorna, ibland inte mer än några decimeter i bredd, skuggar mot hettan på dagen och håller kvar värmen under den kalla ökennatten. Transporter, som måste ske till fots, med åsnor eller små vagnar, är aldrig särskilt långa. Staden är aldrig död. Förslaget var ett försök att transkribera Marrakesh till nordiska förhållanden. Använda det täta gaturummet för att stänga ute Öresunds värsta snålblåst, hålla kvar värmen i stan på vintern och minska transportbehovet.

Samtidigt måste en sådan transkription vara en vidareutveckling och den måste kombineras med andra idéer för att inte bli steril. Min andra utgångspunkt var därför Babylons hängande trädgårdar. På taken, i mellanrummen, överallt där det är möjligt skall offentliga trädgårdar och grönska få bre ut sig. Ovanpå husen, etableras ett sammanhängande parkrum, med eget kommunikationsnät, öppet för allmänheten med tematrädgårdar, exotiska och inhemska växter, som erbjuder ett andningshål. Men också, kanske, en öppning framåt - till ett uthålligt, grönt och kompakt stadsbyggande.

Den täta stadsstrukturen lämnade också mycket fri yta på marken för att låta Helsingborgs stadspark fortsätta ner till vattnet i ett sammanhängande parkrum.

Programet för området ville ha ett antal publika byggnader, däribland ett mediatek, ett konferenscenter, ett stadsbad och en södra uppgång för Helsingborgs station. Några nedslag i förslaget, situationsplan längst ner i posten:
Elevation yttre oceanpiren:

Havsbadet, inrymt i gamla dockan:
Havsbadet utnyttjar den befinltiga dockan på platsen som rustas upp och förses med mindre bassänger i olika nivåer. Hela anläggningen är belägen under havsnivå. Vattencirkulation ombesörjs genom att havsvatten tappas in via damluckorna och sedan pumpas ut. En mindre byggnad för ombyte och bastubad etableras söder om dockan. Den befintliga hamnkranen sparas och används som lekredskap.

Konferenscenter:
Konferenscentret är tänkt som områdets entrébyggnad och utropstecken. Byggnaden tillåter rörelse över hela taket (extensiv äng) via en sluttande vandring upp från markplan i söder.

Mediatek:
Mediateket ligger tillsammans med badet och stadsdelscentrum grupperade i områdets absoluta mitt. Från mediateket är det inte mer än ett stenkast till södra stationen. Mediateket är gestaltat som en byggnad i två plan med en smal sektion i väster som fortsätter upp till fyra plan. Denna bildar fondvägg åt takträdgården. Bruttoarea 4500 kvadratmeter.

Uppgång södra stationen:
Södra stationen är utformad som ett tråg med öppet dagsljus ner till spåren och på perrongen i mitten ett rätblock i glas. Kiosk, toaletter och kommunikationsvägar ner till plattform är inrymt i glasbyggnaden som nås via broar över tråget.

Stadsdelscentrum:
Stadsdelscentrum är en byggnad som inte finns med i programmet utan tillkommit i förslaget. Byggnaden ligger i den geografiska och rörelsemässiga mittpunkten av stadsdelen och innehåller diverse olika funktioner som måste finnas i en modern stadsdel: öppna verkstäder, möteslokaler, dagis, ev. grundskola, ev. butik, specialtvättstuga med mera. Utbyggnaden på taket innehåller ett trädgårdscentrum.

Exempel på kvarter:


Takvy över yttre delen av oceanpiren:

Takvy över hela stadsdelen sedd från konferenscentret med mediateket i förgrunden:

Situationsplan (klicka för större):

En bostadsutställning i verkligheten

Under senare år har vi sett en ändlös radda fashionabla bostadsutställningar som alla har missat målet med ljusår. Vilket mål? Målet att bygga bra bostäder för vanligt folk, med ett diskbänksrealistiskt perspektiv. I Helsingborg genomfördes bostadsutställningen H99 då norra hamnen exploaterades med exklusiva bostäder för stinna plånböcker och ungefär samma väg gick det i Malmös Bo01 och Hammarby Sjöstad.

Över samtliga utställningar svävade ytliga ekologiska principer som i färdigt utförande var halvt bortglömda eller förvandlade till meningslösa gester. Av eventuella sociala tankar blev det inte mer med Bo01 än ett till intet förpliktigande resonemang om att sundspromenaden skulle fungera som "hela stadens vardagsrum". Återstår att se om den någonsin kan bli annat än en promenad inne i ett dyrt bostadsområde.

En bostadsutställning som kan bli någonting helt annat är Bo06 i Tensta. Utgångspunkten är lovande: att behandla de utmaningar som förorten möter i framtiden. Det är en utställning som tar sin utgångspunkt i Tenstas många kvalitéer. På utställningens hemsida står det:

"1970-talets planeringsideal bars av en stark övertygelse om stadsbyggandets förmåga att genom omsorgsfull planering och funktionella bostäder skapa goda boendemiljöer för den växande stadens befolkning. Resultatet blev förorten. Nu arrangeras för första gången en bostadsutställning som enbart behandlar utmaningarna när förorten möter framtiden."

Om miljonprogrammets dubbla ansikten skriver man insiktsfullt, med förmåga att hålla två nödvändiga tankar samtidigt i huvudet:

"I miljonprogrammets bostadsbyggande möttes välfärdspolitik, bostadsforskning och industriell produktionsteknik. Resultatet blev ett storskaligt bostadsbyggande med goda grundkvaliteter men med stor likformighet."

Miljonprogrammet är den mest målmedvetna välfärdsutbyggnad som genomförts i vårt land. Det skall inte glömmas - eller gömmas - bort att det finns stora kvalitéer i lägenhetsbeståndet och att miljonprogrammet inneburit en kraftigt höjd lägenhetsstandard. Samtidigt, förstås, som känt är, finns det gigantiska brister. Tensta Bo 06 tar sin utgångspunkt i dessa parallella förhållanden.

Många miljonprogramsområden är slitna och står nu inför omfattande upprustning, det kommer innebära stora investeringar för byggbranschen och samhället och rikta mycket uppmärksamhet mot områden som annars mest figurerar i negativ nyhetsrapportering. Det är i sig positivt. Samtidigt öppnas det även ett fönster för att dra nytta av upprustningarna till att genomföra utvecklingsåtgärder, göra förorterna mer småskaliga och stärka den identitet som med tiden formats i olika områden. Även detta bildar fond för Tensta Bo06 som därmed blir ett viktigt avstamp för ett dominerande stråk i nästa decenniums bostadsbyggande:

"Samtidigt som miljonprogrammets bostäder behöver rustas upp krävs nu även andra kompletterande insatser [...] genom kompletteringsbyggande, tillbyggnader, ombyggnader, och upprustning."

I princip ända sedan det blev färdigställt har ständigt olika sk turn-aroundprojekt prövats i problemstämplade miljonprogramsområden. Resultaten har varit blandade. I Navestad utanför Norrköping revs de två översta våningarna på de monumentala ringarna för att ta ner skalan och minska antalet outhyrda lägenheter. I Gårdsten har ett socialt arbete, format underifrån, framgångsrikt kombinerats med ombyggnader av bostäder och utemiljöer.

De utvecklingsprojekt som idag planeras i Tensta utgår från stadsdelens möjligheter. På gavlarna till husen på Tensta Allé 44 och 48 bygger Svenska Bostäder 22 nya hyreslägenheter och tätar därmed till stadsrummet. I Järingegränd bygger JM 16 moderna lågenergiradhus med äganderätt. Familjebostäder driver tre bostadsanpassningsprojekt där man bl a visar hur två trerumslägenheter kan bli en femrumslägenhet och en etta. Bara några av de många spännande projekten. Genomgående står rimliga bostadspriser, blandade upplåtelseformer och ekologiska förtecken i centrum.

Sammanfattningsvis: Äntligen en bostadsutställning som tar sin utgångspunkt i vår verklighet. Det kan bli hur bra som helst. Besök hemsidan och boka in ett besök. Utställningen pågår 17-27 augusti.

White Trash som de andra

I alla samhällen råder det en konflikt kring hur de klasser som konstituterar det pågående sociala dramat egentligen bör definieras. Innan du läser vidare kan du fundera över vart du brukar definiera dig själv.

Överklassen (som i sig själv är ganska uppenbar: dom VET vad dom är) strävar efter en klassdefinition som får arbetarklassen att identifiera sig uppåt och uppfatta sig själva som medelklass. Människor som tror sig själva vara medelklass tror sig också i många lägen ha gemensamma intressen med överklassen och kommer därför vara motståndare till omvälvande politiska förändringar.

De politiska rörelser som, å andra sidan, vill riva ner klassamhället, måste först tydliggöra existensen av detsamma och strävar därför efter att definiera arbetarklassen så brett som möjligt, för att få en bred majoritet bakom sina krav på samhällsförändring.

I USA, världens rikaste nation och tillika det land i västvärlden där styrkeförhållandena i klasskampen är som mest skjutna till överklassens fördel, finns det ingen arbetarklass. Eller snarare: visst finns det en arbetarklass, en riktigt stor sådan, men de flesta av dem anser sig själva vara medelklass. Amerika betraktar sig självt som, med Alexis de Tocquevilles formulering ett "medelklassland".

John Cassidy noterar i The New Yorker (1995) att självbilden hos majoriteten av amerikanerna inte stämmer med verkligheten:

"Most were regular employees of major corporations like McDonnell Douglas, Grumman and Hughes Aircraft. If they didn't go to work, they risked losing their livelihoods, their houses and their cars. They were, in fact, not middle- class at all in the Marxian sense of the word. They were working-class, but, unlike similar people in Britain or Germany, they called themselves middle-class"

Här har alltså överklassen lyckats rätt väl med att etablera sin klassdefinition. Centralt för att upprätthålla den här amerikanska självbilden är behovet av att definiera någon annan som arbetarklass. För den skull har man lyft fram ett kringresande trasproletariat på vilka sedan kan projiceras bilden av den egentliga arbetarklassen. Enter: White Trash, a.k.a. trailer park trash eller en mängd andra liknande pejorativ. Det faktum att den här gruppen ofta består av vita (även om dom i verkligheten ännu oftare är afroamerikaner
eller latinoamerikaner), gör det lättare för den vita "medelklassen" att uppfatta dem just som en klass och inte som en etnisk minoritet.

I alla etablerade klasssamhällen finns en motsvarande grupp, ett utpräglad trasproletariat, som fyller två funktioner för samhället: Dels att vara en billig arbetskraftsreserv (i USA är trailer parktrashen kringresande i jakt på arbete, med sina mobile homes på släp, vilket gör dem till en extremt flexibel arbetskraftsreserv. De är fler än fem miljoner idag som kuskar runt på vägarna i jakt på jobb. Minns Vredens druvor!), men också att fungera som ett varnande exempel för övriga befolkningen på vad som händer den som faller ur ramarna, den som misslyckas med att passa in i systemet.

Och därför får, för att åka hem med hela resonemanget till Sverige, A-lagarna och uteliggarna trots allt hänga kvar på stan. De bidrar till att upprätthålla bilden av att alla vi andra har det rätt bra, att vi andra egentligen är medelklass och hur räligt det än är på jobbet bör man ändå vara glad att man har ett jobb. Det är ju uppenbarligen inte alla som har.

Begreppet White Trash är ett sätt att skapa och förstärka en klyfta mellan oss och dom andra. Vi tillhör inte White Trash och dom tillhör inte våra grupper. Vi har mer gemensamt med överklassen än med trasproletariatet. Det är vad den bilden säger och det är den funktion begreppet har. Knappast ett neutralt begrepp, om man tänker efter.

Més que un club

Jag må va idealistisk och blåögd men jag hör till dom som faller platt för FC Barcelonas idealism. Barcelona är inte bara världens roligaste klubb med världens mäktigaste arena, Camp Nou, och världens utan konkurrens bästa fotbollsspelare, Ronaldinho, man är också en av få storklubbar som fortfarande är medlemsstyrd - inte ett börsnoterat företag.
I förra veckan tillkännagav klubbledningen två viktiga beslut, citerat ur DN:

1) FC Barcelona blir den första idrottsförening som följer FN:s rekomendation om att ge 0,7 procent av omsättningen till kampen mot hunger och fattigdom.
2) Klubben ska inte heller nästa säsong ha en tröjsponsor. Däremot kan man tänka sig att upplåta platsen för humanitära budskap.

Få klubbar saknar tröjsponsor, värdet av en annonsplats på Barcelonas tröjor kan uppskattas till mellan 100-500 miljoner kronor per år.

Som DN konstaterar är det här förstås ett led i ett planerat varumärkesbyggande som i sig stärker Barcelonas varumärke och därför gör avståndstagandet från tröjreklam lönsam ur andra aspekter. Man övertygar sådana som mig om att boka en resa till Camp Nou nästa säsong. Det man förlorar på karuselerna tar man in på gungorna.

Men det är nu inte poängen. Poängen är att moralisk konsekvens är ett överlägset varumärke, ett som Chelsea och Coca Cola bara kan drömma om. Det går inte att lura sig till eller köpa sig till, det bygger på genuinitet, uthållighet och trovärdighet. Sverige hade länge ett liknande starkt varumärke när det gällde internationella frågor och global rättvisa. Det har vi slumpat bort för att få leka krig med NATO och för att få leda EU:s snabbinsatsstyrka under 2007. Det tar tid att bygga upp ett moraliskt genuint varumärke, det går fort att riva ner.

I kvällens Champions Leaguefinal håller jag givetvis på Barca.

Vem botar min huvudvärk?

"Jag dricker faktiskt två proteindrinkar om dagen!" utbrister den trådsmala modellaspiranten urskuldande när Tyra Banks i Americas Next Top Model påpekar att hon ser anorektisk ut.

Ack ja, proteindrinkar och piller byggde detta vackra samhälle. Vill man sammanfatta vår tidsålder i en liten symbol passar ingen bättre än det rena vita pillret. Den moderna människan har ett piller för snart sagt varje motgång i livet. Vitamintabletter, mineraltillskott, värktabletter, lyckopiller, bantningspiller... listan kan göras lång. Nu är det NYA mirakelpillret här! berättar kvällstidningarna. Ungefär en gång i veckan.

Och låt oss inte moralisera, det är absolut inget fel med pillren. Många av dem fungerar ju faktiskt.

Men man kan ju undra... om vi nu ägnar oss åt att koncentrera alla dessa noga utvalda ämnen till små mirakeltabletter, om vi så att säga plockar russinen ur kakan, vem förlorar då i andra änden?

Allting har ett pris. I naturen betalar man alltid en kostnad för att öka koncentration och ordning på en plats i systmet, priset består av ökad oordning och utsläpp någon annanstans (ja just det, högstadiefysiken, termodynamikens andra huvudsats). Det högteknologiska samhällets främsta trolleritrick har bestått i att genom pillret och maskinen sprida en illusion bland oss som njuter av frukterna, av att det inte finns någon baksida.

Men baksidan finns och eftersom ett piller utgör en sån enorm koncentration av ordning och systematisering, är dess baksida antagligen extra jävligt skitig.

Så resonerade jag och försökte naivt googla runt på nätet för ta reda på vilken miljöpåverkan en vanlig alvedon har i sin fullständiga produktionskedja.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Läkemedelsindustrin tillämpar inte livscykelanalyser på sin produktion och har själva inte en aning om vilka de globala effekterna av produktionen är. Redan ett litet steg tillbaka från Pharmacias eller AstraZenecas slutproduktion där det färdigblandade granuleringsämnet pressas samman till tabletter, har företaget själva rätt dålig koll på vad som ingår. Man köper upp syntetiserade ämnen av underleverantörer inom kemikalieindustrin... som i sin tur köper från underleverantörer... och ungefär så fortsätter det i en väldig massa steg, som förgrenar sig, förgrenar sig igen och alltid, förstås, slutar i en gruva, en skog eller en odling någonstans.

Metaller används i många steg inom kemikalieindustrin. Det handlar om allt från relativt vanliga metaller som aluminum och nickel till bly och kvicksilver.

Låt oss ta ett exempel. För att framställa mannitol som tillförs Alvedon för att ge pillret en beständig och hård yta, behöver man platinum. Industriell utvinning av platinum är komplex då ämnet endast förekommer i malmer uppblandat med andra metaller som palladium och guld. Bergsmalmen måste sedan genomgå omfattande kemisk och fysisk behandling för att få fram ren platinum. Den utan konkurrens största exportören av guldmalm är Sydafrika. Man brukar räkna med att för varje gram guld man får upp måste man förflytta tre ton berg och vatten. Och för varje ton guld man får upp från gruvorna i Sydafrika så har i genomsnitt en Sydafrikansk gruvarbetare mist livet.

Inget som stod på förpackningen? Nej det är klart att det inte gjorde, ett piller antas inte ha någon historia, annat än möjligen den intellektuella ansträngningen från männen och kvinnorna i de vita rockarna.

Gruvbrytningen är, det bör man veta, fundamental för all läkemedelsproduktion. Och gruvindustrin är inte direkt kända för god arbetsmiljö eller miljöhänsyn (Boliden, någon?). I fattigare länder med sämre förhandlingsstyrka kan internationella gruvbolag bedriva storskalig gruvdrift utan att ta hänsyn till omgivningen. Konsekvenserna har blivit sänkta vattennivåer, avledda vattendrag, föroreningar av vattnet genom användning av kemikalier och utsläpp av tungmetaller. Omfattande röjning av skog och vegetation som gjort marker olämpliga för jordbruk, utsläpp av stoftpartiklar och rök som har gett omfattande luftföroreningar.

Låt oss titta åt ett annat håll nu. I slutsteget för att framställa paracetamol (den verksamma beståndsdelen i t ex Alvedon) låter man 4-amino fenol reagera med ättiksyraanhydrid, ett ämne som är storpolitik. Under 2002 gick 2 800 sändningar på totalt nära 300 000 ton genom Europa, samtliga hårt övervakade av Europol. En del av dem försvinner spårlöst, enligt Europol går de till heroinframställning i Afghanistan. Ättiksyraanhydrid används flitigt inom kemi- och läkemedelsindustrini som ett acylerings- och dehydratiseringsmedel. När man framställer ämnet på syntetisk väg destillerar man ett vattenfritt ättiksyrat salt (acetat), t ex blyacetat med svavelsyra. Blyacetat får man i sin tur genom att reagera blyoxid med ättika. Ättikan får man t ex genom torrdestilering av trä. Hur många ämnen hade vi nu där?

Vi hoppar över några mellansteg. För att sammanfatta: åtminstone ett hundrafemtiotal ämnen används under hela produktionskedjan till en paracetamoltablett och många av dem sprids också som utsläpp till luft och vatten. Allting i små doser förstås, men det är inte det som är det centrala här: det centrala är kedjans komplexitet och den ackumulerade effekten av miljoner, nej miljarder, likadana tabletter och liknande processer.

Man får ändå säga att det hela på sätt och vis är väldigt vackert. Pillret är en manifestation av människors kollektiva arbete. För ett genomsnittligt läkemedel kan det handla om en utvecklingstid på i snitt 10-15 år och en kostnad på 10 miljarder innan man har en produkt som går att sälja. Resultatet av denna enorma fokusering av mänskliga resurser, tid och begåvning, är ett litet piller.

Där finns en skönhet. Respekt för det. Men pillret är också den stora lögnen eftersom vi tenderar att glömma bort den exploateringsprocess som utgör förutsättningen för koncentrationen av resurser, utvalda ämnen och syntetiserade molekyler.

Så låt mig sammanfatta vad som händer när jag sväljer en alvedon. Det är inte främst en kemisk process som botar min huvudvärk, det är istället en kapitalistisk process. En process som tar bort min huvudvärk genom att föra över den till värkande ryggar i Brasiliens bauxitgruvor, utslitna kroppar i Sydafrika och förgiftade floder i Chile. Alvedonen som botar min huvudvärk på tisdagskvällen är inget annat än ett kondenserat stycke kapitaliska relationer. Vackert dolda innuti ett rent vitt piller.

Kanske borde man säga tack?