En så kallad kritiker

Wim Duisenberg med Europas barn

Först ett bloggtips: Europaparlamentet talar, återkommer med kommentar om den sist i postningen.

I helgen hörde jag den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anna Hedh tala om hur det är att sitta som EU-kritiker i EU-parlamentet. Anna Hedh är säkert en hedervärd person, hon sade sig stå till vänster inom socialdemokratin och hon blev uppkryssad i EU-parlamentsvalet från sista plats på (s)-listan till tredje. Därför att hon var listans enda EU-kritiker. Notera: kritiker, inte motståndare.

I sitt anförande gjorde Anna Hedh tydligt att hon var upprörd över EU:s flathet i Israel/Palestinakonflikten, att hon var motståndare till TV-direktivet som kommer öppna upp för reklam till barn i Sverige, att hon ville se ett starkare konsumentskydd och att hon arbetade för sänkta införselkvoter på alkohol.

Bra saker. Men ändå beklämmande. De så kallade EU-kritikerna är möjligen farligare för friheten och demokratin än vad EU-forikerna själva är. Anna Hedh berättade om hur hon, tillsammans med andra kritiker, uppnått små segrar i EU-parlamentet, en del dåliga skrivningar har strukits ur dokument och en del viktiga paragrafer har tillkommit. De har åstadkommit förbättringar och fått till ”acceptabla kompromisser”. Ibland har de gett kommissionen på nöten och återremmiterat direktiv.

Jättebra. Inte.

EU-kritiker måste vara de mest lurade av alla i det där parlamentet. Tror att de bromsar och styr åt annat håll något, samtidigt som de spelar efter spelregler som skrivits av EU-anhängarna och enadst reagerar på en agenda som författats av eurokraterna i kommissionen. Det avgörande i politisk kamp är inte om man uppnår förskjutningar i ett liggande förslag, det avgörande är vem som lägger förslagen och från vilken utgångspunkt det sker. Och det gör EU-kommissionen, med ensamrätt och med utgångspunkt från sitt uppdrag att ständigt stärka EU-bygget.

EU-parlamentet är ett skenskådespel, en demokratisk fars med uppgiften att skänka legitimitet till systemet. Där har ”kritikerna” en särskild instrumentell funktion, de får slåss för små marginalförskjutningar i direktiv och vinna små pyrrhussegrar, som framstår som stora segrar för dem själva efter att de vankat i veckor mellan kommittémöten och textförhandlingar. Sen kommer de hem och berättar att ”EU är rätt dåligt, men det går att förändra för den som jobbar tillräckligt hårt” och vi får bilden av att ja, förändring är möjlig! - när det bara är ytrörelser vi ser, skillnader i tempo men aldrig, aldrig i riktning.

Bloggtipset: jag hittade via Tom Carlsson till den mycket läsvärda bloggen Europaparlamentet talar. Vem som är avsändare svävar jag i okunskap om, men det är en skarpt skriven medborgarjournalistisk gärning. Skribenten gör det som ingen annan svensk media gör: tar europaparlamentet på allvar, skriver om det som sägs i dess kammare och finner att, när man skrapar bort det europanationalistiska lullullet så blir det inte så mycket kvar. Tyvärr verkar bloggen avsomnad, men det finns mycket bra i arkivet.

Andra bloggar om: politik, EU

There is no pork in this food

Har du kört fast i ett smutsigt krig du inte kan vinna? Är du en ockupationsmakt som har problem att kommunicera med ett främmande folk som inte verkar gilla dig? Lugn. Nu finns en teknisk lösning på problemen: Voice Response Translator (VRT).

VRT är en "automatisk språköversättare" som kan konvertera "enklare kommandon" från engelska till arabiska.

Här berättas mer om uppfinningen:

When the soldier says a simple phrase -- for example, "keep kids back" -- the Voice Response Translator (VRT) matches that command to a more complex phrase in Arabic. In this case: "Keep your children back from us or we will take action against you."

Företaget som utvecklat VRT förklarar fördelarna med apparaten:

“This removes pulling the trigger as the first option in dealing with foreign nationals.”

Men tänk om man vill göra mantelrörelse ändå? För att det ger en känsla av, säg, makt?

Via länken kan man lyssna på några av de fraser den lilla språköversättaren i framtiden skall gödsla Iraks befolkning med. "Some common commands from U.S. military personnel":

'Thank you for cooperating.'
'Remove everything from your pockets.'
'We have to detain you.'
'There is no pork in this food.'

De är så jävla nyanserade amerikanarna. Soldaterna själva säger, enligt artikeln, att vad de verkligen skulle behöva är en apparat som kan översätta tal i båda riktningar, så att de begriper vad folk säger till dem i det land de ockuperar.

Jo, det låter ju rimligt.

(via Boingboing)

Manifestet på YouTube

Kommunistiska manifestet illustrerat av klipp ur Disneyfilmer. Resultatet är rätt trevligt. Om det inte vore för den otroligt jobbiga speakerrösten.

Här är en annan smått vansinnig idé: En kvinna läser hela kommunistiska manifestet på YouTube. Det har i sin tur inspirerat den här killen till att spela in en egen föreläsning på samma ämne. Folkbildning? Ja det är frågan...

Socialismens värmestugor

Ösmo Folkets Hus, Nynäshamn Samtliga foton: Sara Berg / Länsstyrelsen Stockholms län

"Jag stod i stora Folkets hus hall och stirrade på Meuniers "Arbetaren". Det var kväll och halvskumt. Kring bronsstatyn satt arbetslösa. De var kutryggiga och liknade inte alls Meuniers arbetare. De hade ingen frank blick, inga rytmiska höfter. Modlösa satt de och samtalade dovt om sängplatser och tillfällighetsjobb.

Folkets hus hall var socialismens värmestuga. De hemlösa använde den så länge den var öppen.

Jag kände solidariteten med varje murspricka i byggnaden. Mina tankar kretsade kring en stor dikt som skulle heta "Folkets hus hall". Det var den nästa jag skulle skriva."

(Ivar Lo-Johansson: Stockholmaren, 1954)

Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns museum driver webbplatsen "Industrihistoria i Stockholms län" som samlar bilder, texter och vittnesmål om ett Sverige i en annan tid, innan arbetarrörelsens barn rev ned vedervärdighetens murar och tvingade fram en välfärdsstat. Ivar Lo-Johanssons observationer i Folkets hus hall är skrivna i skiftet då förändringen hade skjutit fart och arbetarna under några årtionden sett sitt självförtroende stärkt genom kollektiv kamp. Man var inte framme, men på väg och framtiden fanns i socialismens öppna värmestugor, samhällsolidaritetens fysiska uttryck.

Stockholm Folkets Hus

Rinkeby Folkets hus

Spånga Folkets hus

Folkets hus byggdes av arbetarna själva. Till skillnad från statens välfärdsinrättningar som med tiden blev alltmer omfattande, tillhörde Folkets Hus arbetarrörelsen och var därmed en direkt symbol för rörelsens styrka och framtidstro. En trygghet att ha, då regeringsmakten kunde förloras, men husen fanns kvar. Deras betydelse för kampen kan knappast överdrivas.

Sara Berg har skrivit om Folkets husrörelsens historia:

"I Stockholms län byggdes de första Folkets husen i Stockholm och Sundbyberg vid förra sekelskiftet. De närmaste följande tjugo åren byggs många hus runt om i länet. Folkets husföreningar bildades men det kunde dröja många år innan tillräckligt med pengar fanns för att sätta igång med byggandet. Genom att orda fester, basarer och danser på olika festplatser insamlades pengar. Festplatsen kunde med åren etableras och bli en riktig Folkets park."

Järna Folkets Hus (1965)

Mängder av bilder och berättelser om folkets hus i Stockholms län finns här.

På andra platser på samma sida berättas, vittnesmål om att kamp lönar sig, hur vardagen i Sverige såg ut för många vid 1900-talets början, utdrag ur Leon Larsson: Samhällets fiende, 1901:

"Ute var det en vacker vårdag, med en strålande blå himmel, där ljumma vindar förde vita ullmoln.

Men inne på fabriken var det mörkt och skumt; dammet stod i tjocka skyat mot taket och genom de igengrodda fönstren silade en blek dager in.

Här hade Magnus förspillt två år av sin tid. Dag för dag hade han arbetat, timme efter timme, och ändå var han lika fattig som då han började. Endast svett och svält, svält och svett. Här var nu ett grått enahanda, en vävnad i mörkt, där sällan livets röda färg lyste och värmde.

Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förr än sista blodsdroppen var utpressad. Arbetet var ett dödsarbete, i vilket alla förr eller senare ströko med i lungsot. Det var knappast någon filhuggare som nått över åldern trettiofem år - efter den tiden var det icke långt till graven. Detta visste de även och togo därför dagen som den kom, levde för stunden, svulto och foro illa till deras timme slog.

Man brukade supa mycket på denna fabrik, måndagar, tisdagar och onsdagar voro de vanliga supdagarna, men resten av veckan ägnades åt ett vanvettigt svettarbete. Arbetarna misshushållade med sig själva, men de begrepo icke bättre. De voro struntar och suddar som slarvade bort sitt liv. Men herre gud, tänkte Magnus förlåtande, vad skulle de annars göra i den allmänna tristessen!"

Utdraget har gjorts av Kjersti Bosdotter, Svenska Metallarbetareförbundet, mer finns här.

Det var sådana förhållanden arbetarrörelsen reagerade på, det var i den verkligheten det blev nödvändigt att bygga folkets hus och skapa sina egna mötesplatser. En historiskt unik och aldrig tidigare skådad byggnadstypologi uppfanns, en historiskt underifrån formad byggnadsrörelse växte fram:

"Det går att dela in Folkets hus i tre generella tidsepoker. Den första från förra sekelskiftet sträckte sig fram till mitten av 1920-talet. Det var en period som präglades av pionjäranda och kämparglöd för alla inblandade i uppförandet av ett Folkets hus. Ett Folkets hus från den här tiden är ofta ett mindre trähus med sal, kök och liten möteslokal, beläget en bit utanför själva samhället. Markägarna ville inte alltid sälja mark för arbetarnas syften.

Den andra stora epoken i Folkets hus historia handlar om den etablering som skedde i mitten av seklet. Oavsett om Folkets husföreningen nu uppförde sitt första eller andra hus så gjordes det ofta med ritningar från etablerade arkitektkontor och med stora satsningar på biografverksamhet. Folkets hus finns till för nöje, bildning, föreningsliv och politisk mötesverksamhet. Husen och lokalerna blev allt mer specialiserade för sina nyttjares behov."

Både arbetarlitteratur och sammanställningar av arbetarhistoria löper idag risken att framstå som lätt dammiga anakronismer. Ja, de kommer verkligen från en annan tid, men det är en tid som inte är så fjärran som man kan tro och en tid som på många sätt befann sig närmare framtiden än vad vi gör idag. När arbetarna byggde egna hus byggde de också verktygen för förändring. Ur de samtal och de beslut som utvecklades i husens samlingslokaler föddes den nya världen och det moderna samhället.

Mölnbo Folkets Hus och Park, Södertälje (1922)

Hallunda Folkets hus (1985-86) Arkitektur-Studio AB Jacek Kwetczer och Kristina Johansson

Märsta Folkets Hus, Sigtuna

Rönninge Folkets Hus, Salem

Läs också: Angelica Svensson om Parkpionjärerna

Andra bloggar om: politik, arkitektur, historia

Jonas Morian har fel om motståndet

Det råder inget tvivel om att sänkningen av a-kassan kommer bli tung att bära för många. Försämringen slår direkt, framförallt mot låginkomsttagare och ungdomar.

Det hindrar inte att sänkningen av a-kassan på många vis är fel symbolfråga att rikta protester mot.

Det ansåg jag även under valrörelsen när (s)-debattörerna i debatt efter debatt sköt in sin huvudargumentation på att alliansen ville sänka ersättningsnivåerna. Standardsvaret från alliansen var då: hellre sänkt a-kassa och nya jobb än hög a-kassa och inga jobb. Den argumentationen gick, i det rådande klimatet och på grund av socialdemokraternas oförmåga att formulera en egen jobbpolitik, hem.

Sänkta ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen är inte den borgerliga regeringens viktigaste systemförändring. Det är inte ens en systemförändring, det är ”bara” en försämring. Sänkta nivåer i a-kasseersättningen sänker den generella välfärdens standard. Sänkta tak i a-kassan, för att ta en annan aktuell åtgård, är isåfall betydligt allvarligare, därför att det undergräver den generella välfärdens generalitet.

De stora systemförändringarna kommer med den sammanlagda effekten av åtgärder som minskar den fackliga organiseringsgraden, oåterkalleliga privatiseringar av offentliga verksamheter och stora skattesänkningar som minskar statsbudgetutrymmet för nästa vänsterregering att genomföra reformer och återställare.

A-kassan är därför inte den viktigaste frågan.

MEN: att a-kassan är en skenstrid innebär inte att det är fel att stå upp och bråka om den ändå. Namninsamligen har redan fått över 50 000 namn, LO manifesterar den 14 december över hela landet och SAC har varslat om politisk strejk den 15 november. Det var länge sedan det rörde på sig så i Sverige kring innehållet i en statsbudget.

Den socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian har därför fel som menar att protesterna mot regeringen är meningslösa. Visst har regeringen, som Morian riktigt påpekar, fått ett tydligt mandat för att genomföra de förändringar man nu gör. Men det innebär inte att vänstern bör säga, fine, kör på, ni vann ju valet. Vänstern, socialdemokratin, arbetarrörelsen, måste visa att den finns och vill något annat. Om inte annat måste den visa sig själv att den finns.

Jag tror inte att vare sig den politiska strejken på onsdag eller namninsamlingen eller LO-manifestationen den 14 december kommer resultera i några som helst reaktioner från regeringens sida. Möjligen kommer ett bittert leende spela över Littorins läppar vid något teveinslag. Men poängen är inte heller att få regeringen att vända, poängen är att organisera de många människor som efter regeringsskiftet känner att de vill göra något, vad som helst, för att uttrycka sitt stöd för välfärdssystemen och sitt motstånd mot nedmonteringen av dem. Poängen är att vi fortfarande är folkrörelser och folkrörelser måste göra saker för att existera. Det räcker inte med ett gäng socialdemokratiska bloggare för att återta initiativet.

Politiska strejker och fackliga manifestationer är de första stegen tillbaka till ett mer aktivt politiskt klimat, där försämringar ifrågasätts, där varje steg regeringen tar är bevakat och möts av ett svar på gator och arbetsplatser. Det är högst välkommet att facket börjar ha synpunkter på och demonstrera mot politiska beslut som berör löntagarna, det är ett problem att det inte sker på samma vis under socialdemokratisk regeringar.

Jonas Morian kallar protesten för ”fånig”, ”demonstrationståg känns inte som den rätta vägen att gå” skriver han, och:

”Att inleda oppositionsarbetet med att sluta arbetarrörelsens fackliga och politiska led, i synnerhet om en fråga där man förefaller ha ett brett folkligt stöd, kan säkert ge kortsiktig vind i seglen – men det är knappast någon långsiktigt effektiv metod för att vinna val.”

Nej, nästa val kommer inte vinnas genom manifestationer nu, men nästa val vinns genom att folkrörelser och allianser byggs. Det sker genom protester och mobilisering. Jag vet inte hur många demonstrationer jag gått i med tveksamt formulerade paroller och ogenomtänkta krav. Det är inte parollerna som är det centrala. Det är folket som går där.

Därför: a-kassan är fel symbolfråga att slåss om. Jag tänker slåss om den ändå.

Andra bloggar om: Politik, A-kassa, Jonas Morian, LO, Socialdemokraterna, SAC

Börsanalys

Skatteskrapan i Stockholm, Ägare: Vasakronan.

Byggarbetsgivarnas tidning ByggIndustrin erbjuder börsanalyser. Häromsistens (finns inte på nätet) handlade det om Vasakronan. En idiotisk, kortsiktig världsbild tonar fram.

”Mycket talar för att Vasakronan står överst på den nya regeringens lista över kommande privatiseringar. Bolaget är välskött och det saknas motiv för att behålla fastighetsbjässen i statlig ägo.”

Ett motiv för att behålla Vasakronan kunde ju annars, tänkbart, vara att det är statliga verksamheter som Polisen, Domstolsverket och Länsstyrelsen som är Vasakronans största hyresgäster?

”Däremot finns det flera goda skäl att sälja bolaget och den vägen stärka statskassan med kanske 30-35 miljarder kronor.”

Jaha. Vad ska vi använda den engångsintäkten till? Amortera statsskulden? Då får vi hoppas att det minskade årliga skuldräntan för en amortering på 35 miljarder når upp till det resultat på 2,2 miljarder Vasakronan redovisade till sin ägare förra året.

”Synen på statligt ägande har förändrats under senare år. Fortfarande finns det acceptans för att vissa grundläggande samhällsfunktioner bör skötas av staten, men till dessa hör knappast fastighetsskötsel i stor skala.”

Skönt att höra att det fortfarande finns acceptans för att vissa grundläggande samhällsfunktioner bör skötas av staten. Nu kan vi sova tryggt.

”En privatisering av Vasakronan har diskuterats länge och det är en gåta att den socialdemokratiska regeringen aldrig kunde samla sig till ett beslut.”

En sista kvardröjande rest av socialdemokratiska värderingar kanske låg i vägen?

”Sedan är det en annan fråga om bolaget verkligen kommer att hamna på börsen eller bli uppköpt av någon utländsk fastighetsfond.”

Jaja, skitsamma, sälj!

Andra bloggar om: politik, ekonomi, vasakronan, privatiseringar

De osynliga längs motorvägen

Invisible 5 är ett intressant projekt för att åskådliggöra hur livet längs Californiens största motorväg I-5 gestaltar sig. Med hjälp av ljudklipp och flygfoton förmedlas bilden av en delad verklighet där motorvägen innebär en tidsvinst för dem som använder den, till priset av en degradering av livskvalité för de som bor längs dess sträckning:

“As California's major north-south highway connecting the state's urban hubs - San Francisco and Los Angeles - the 5 is usually driven at high speed. Experienced as a blur, few drivers realize the spare, majestic landscape along the I-5 corridor is polluted. Often, there is little to see, smell, or taste of the mostly invisible pollutants: benzene and perchlorate in the water, dioxin and PM2.5 in the air. For residents along the I-5 corridor, often these manifest as just a hazy sky, a faint odor, or the sense that something tastes different about the water.”

Längs motorvägskorridoren har medborgargrupper organiserat sig för att protestera mot förhållandena, försöka få till stånd bullerskydd, minska utsläppen, däcka över motorvägen etcetera. I Invisible 5 berättar de om sin kamp och sina livsvillkor:

“The communities in the San Joaquin Valley along the I-5 are often hidden just out of sight of the freeway, where easy truck access moves toxic waste to landfills through small towns like Patterson, Kettleman City, or Buttonwillow. In the areas around San Francisco and Los Angeles, communities sit directly under or adjacent to the I-5, with homes, playgrounds, and schools just yards from the freeway.”

Projektet är en del av den breda och aktiva gräsrotsrörelse i USA som uppmärksammar miljöorättvisor och miljörasism. Ett nödvändigt perspektiv för att förstå hur det moderna samhällets infrastrukturprojekt faller ut och drabbar olika samhällsgrupper. Hur den moderna stadens framsidor alltid är försedda med baksidor. Hur den enes tidsbesparing leder till den andres dåliga hjärthälsa.

I Sverige och Europa är motsvarande forskning och aktivism ännu i sin linda. Och då bör man veta att antalet kilometer motorväg i Europa har ökat med 70 procent de senaste 20 åren. Under samma tid har mängden järnvägsspår minskat med 5 procent.

Att bygga motorväg istället för järnväg är inte ett isolerat val mellan två socialt neutrala tekniska lösningar – nej, det är ett val mellan två samhällstyper. En motorväg är ett avtryck av ett samhälles värderingar.

Längs varje motorväg, som I-5, bor människor. Tidigare i år presenterade Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö en undersökning (jag har skrivit om det tidigare här) som visade att luften i Malmö är absolut sämst i de åtta stadsdelar som har lägst inkomst. Det är samma stadsdelar som ligger längs de stora motorlederna, där trafiken in till den rikare innerstaden letar sig fram.

E18 vid Tensta

Om nu de som bor närmast de stora vägarna är övervägande arbetarklass så är det samtidigt övervägande män från den övre halvan av inkomstspektrat som kör på vägarna. I Sverige står män för 70% av bilkörningen. (Och därmed kan väl myten om att män är djur avfärdas en gång för alla? Män är inte djur, män är bilförare.)

Det är inte bara luftkvalitén som påverkas av en stor motortrafikled. Hela utemiljön präglas av det malande bruset från bildäcken och det lågfrekventa mullret från varvande lastbilsmotorer. Det påverkar barnens möjligheter att leka fritt och sinnenas möjligheter att vila ut

Klas Rönnbäck, utredare på vänsterpartiet i Stockholms stadshus, gjorde en på många vis banbrytande studie av motorvägar i stockholmsregionen förra året. Han fann, enkelt sammanfattat, men inte det minsta överdrivet, att vägbyggen i Stockholmsregionen lades ovan mark i närheten av stadsdelar med låg genomsnittsinkomst och en hög andel invandrare, medan de drogs i tunnlar eller kulvertar i närheten av områden med hög snittinkomst och liten andel invandrare. Två talande diagram:


Klas Rönnbäck skrev i rapportens slutsatser:

”Det finns alltså ett mycket tydligt drag av strukturell diskriminering – både av invånare med utländsk bakgrund, och låginkomsttagare – i planerad vägbyggnation i Stockholm. [...]Anledningen till att det ser ut så här verkar i hög grad bekräfta de slutsatser som amerikansk forskning har dragit, nämligen att diskrimineringen beror på att de boende i drabbade områden har litet politiskt inflytande, jämfört med bättre bemedlade sociala grupper.”

Allt detta är värt att kontemplera över i relation till att den nya borgerliga regeringen vill använda inkomsterna från trängselavgifter i Stockholm till att bygga fler vägar. Det är ett val som gynnar män, medel- och höginkomsttagare på direkt bekostnad av livsvillkor och kommunikationsmöjligheter för arbetarklassen.

Andra bloggar om: politik, infrastruktur, kommunikation, stadsplanering, miljö, miljöorättvisa

Powers of ten

Perspektiv på tillvaron. Anno 1977. Har vissa, inte helt slumpmässiga, likheter med öppningsintrot i Simpsonsepisoden The Ziff Who Came to Dinner.

(via Tidskriften Arkitekturs blogg)

Övervakning utan gränser

Inslagen i 2000-talets tappning av fascism (a.k.a fascism 2.0) börjar bit för bit att utkristallisera sig. På texasborderwatch.com kan vakna patrioter som värnar om den amerikanska nationens väl och ve göra sin samhällstjänst som gränsvakter. Utan att behöva lämna sovrummet.

Texas delstatsregering har satt upp övervakningskameror “in places where border crimes are commited” och dessa kameror turas de frivilliga gränsvakterna om att bevaka via internet. Instruktionerna till vakterna är att rapportera aktiviteter som avviker från ”det normala”:

“As the cameras are located at various sites activities represented by individuals may vary greatly. Generally anything out of the norm represented in the context of each camera view would be something you may want to report.”

Klickar man på rapportknappen skickas ett mail till Texas Department of Public Safety. Projektet kostar 5 miljoner dollar, bland annat därför att kamerorna utrustats med night vision.

Stämningen längs gränsen mellan USA och Mexiko hårdnar för varje dag som går i takt med att NAFTA-avtalets obevekliga logik driver mexikanska bönder från sin jord till arbeteten i maquliadoras eller på tillfälliga arbetstillstånd i USA. Många försöker ta sig över gränsen illegalt, i hopp om en bättre framtid, de utgör det amerikanska papperslösa reservproletariatet. Fruktat, utblottat, men nödvändigt i det amerikanska kapitalets strategi att upprätthålla en stor låglönesektor. Jag har tidigare skrivit om förhållandena längs gränsen mellan USA och Mexiko:

"På många orter talar man sedan länge om tillståndet som en permanent militär belägring. 2003 intervjuade aktionsgruppen Borderaction invånare i gränsorterna Nogales, Douglas, Pirtleville och Naco. De fann att fundamentala värden som tillit, trygghet och säkerhet hade eroderats bort av den fördomsfulla och rasistiska behandlingen invånarna utsatts för i år efter år. I dess plats har rädsla och misstänksamhet spridit sig. Gränspolisen gjorde oanmälda razzior i människors hem, misshandlade och utvisade utan vidare processer den som greps utan giltiga papper. En annan aktionsgrupp, BNHR, gjorde 2000 en genomgång som avslöjade att 71 procent av offren för våld från gränspolisen hade giltiga papper för att vara i USA."

Att låta medborgarna agera övervakningens förlängda arm är en populär strategi när myndigheter drar åt snaran runt fri- och rättigheter. Visst, det är logiskt: det är billigt, effektivt och det håller många syselsatta. Och det har funkat förr.

Jag noterar för övrigt att texasborderwatch.com känner sina användare väl, på förstasidan informeras det:

”Firefox is not supported.”

Patrioter använder Internet Explorer.

(via Socialismo Para Todos)

Andra bloggar om: politik, USA, Mexiko, övervakning, bodström-samhället,

Horor, backlash och en bra recension

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en oerhört bra recension av Petra Östergrens nya bok ”Porr, horor och feminister", publicerad i dagens DN. Egentligen kan jag bara säga: läs den, men för den som tvekar kan några citat visa vad det handlar om.

Petra Östergrens bok, byggd bland annat på intervjuer med prostituterade kvinnor, är ett försvarstal för prostitution - och därmed också för sexköp - men också ett slag för en ”öppnare sexualmoral” som idag "stigmatiseras" av ”feministiska jämställdhetstal”. Om detta säger Kajsa Ekis Ekman:

"Kanske är det ett smart drag att definiera prostitution som sex, för vem vill vara emot sex i dessa tider? Och följaktligen blir motståndarna kallade sexualfientliga, produkter av en medelklassmoral, typiskt svenska eller till och med rädda för EU.

Frågan är dock: Handlar prostitution verkligen om sex? Rör det inte sig snarare om att stå till tjänst med vad som helst mot betalning? Och att det är just detta som gör prostitution till ett yrke olikt alla andra? För man kan inte gå på restaurang och säga: Nej, servera mig inte, jag vill hellre att du målar mina naglar, jag betalar lika mycket! Eller: Jag tänker örfila dig i stället och du ska säga att du tycker om det, jag betalar extra! Men när en person står på gatan utgör hon en del i reservarmén av människor som män kan använda till lite vad som helst om de betalar. Samtal, samlag, terapi, slagsmål, spela romantiskt par, spela hora eller betala för att bara ta upp tid. Det centrala är dock alltid pengarna. Och om dem skriver Östergren knappt någonting."

Maktperspektivet, det som prostitutionsförespråkare och liberaler alltid gömmer under föreställningen om "individens fria val", ligger inte vid sidan av pudeln, det är pudelns själva kärna. Visst finns det prostituerade kvinnor som inte har negativa erfarenheter av prostitution. I ”Porr, horor och feminister” säger vissa att det är ett väldigt fint jobb, andra att det "bara fört med sig goda ting". Detta helt självklara faktum gör Petra Östergren till en huvudpoäng för att tillåta sexköp. Kajsa Ekis Ekman skriver:

"Enligt Östergren är det här kvinnor som borde förändra synen på prostitution eftersom de inte 'uppfattar sig som offer'. (Tydligen hade hon trott innan att det fanns folk som uppfattade sig som offer.) Och offren som inte ser sig som offer innehåller just den paradox hon är ute efter. Det är ett tema som återkommer i en viss typ av samhällskritik i dag och som går ut på att feminismen, eller revolutionära ideologier i allmänhet, har fel eftersom de som framställs som förtryckta inte själva går med på en sådan beskrivning av sig själva. Nyckelordet i denna samhällskritik, som främst förs av kulturrelativister och queerteoretiker, är 'de själva' - sagt i en rättfärdig ton, anklagande i sin fördomsfrihet.

'De själva' är en viss utvald grupp som tycker som teoretikern och 'de själva anser' blir ett totalargument i brist på ideologi och helhetsperspektiv. Frågor som: vad är det här för fenomen, var kommer det ifrån, i vems intresse ligger dess bevarande, vad har det för effekter på människorna, försvinner. Kvar står begreppet 'de själva tycker' och tronar i ensamt majestät. "De själva tycker" blir hävstången som ska luckra upp hela ideologin, beviset som ska undergräva en konsekvent människosyn - eftersom kulturer och sexualiteter är olika kan ingen veta vad någon annan vill, det som är förnedring för en är frihet för någon annan och det mest radikala är att respektera folks olikhet och avstå från all kamp för jämlikhet."

Petra Östregren har på många sätt varit en feministiskt pionjär och banbrytare bland annat när det handlat om att introducera feministiskt självförsvar i Sverige. Men sedan har hon tagit på sig en roll som, ursäkta, nyttig idiot. ”Porr, horor och feminister” säger sig vilja ”vitalisera” debatten om porr och prostitution. Måltavlan är sexköpslagen som Östregren vill avskaffa. Det finns det fler som vill, dessvärre. Och just därför kunde ingen bok vara mer oläglig just nu när vi fått en ny antifeministisk regering och de senaste decenniernas långsamma landvinningar är hotade på alla fronter. Det finns inga spärrar, den reaktionära backlash som hämtat kraft det senaste året kan slå över i reella förändringar, här så som den gjort i andra länder. Kajsa Ekis Ekman:

”Det skulle vara intressant att studera hur det kom sig att det blev viktigt att lyfta fram de prostituerade som självständiga entreprenörer just i det skede då männens oinskränkta rätt till kvinnokroppen ifrågasattes, till och med förbjöds i lag som här i Sverige. Då kvinnorörelsen fått igenom att män inte ska få muta kvinnor för att få ta ut sina frustrationer, aggressioner, ångest och lustar på dem kommer plötsligt en hel rad teoretiker och menar att prostitution visst borde vara okej - för att kvinnorna själva vill det.”

Som sagt, läs recensionen.