Have you heard? In Sweden University is free!

Okok Secondary School

- Nej det kostar ingenting att gå på universitet i Sverige, förklarar jag en gång till.

- Det kostar ingenting?

Jag skakar på huvudet. Ingenting. Hade vicerektor Paul Roche inte suttit inklämd i en liten skrubb med en kopp thé och en mandazi i handen är det möjligt att han gjort en segerdans. Istället ropar han upphetsat till matteläraren som går förbi utanför plåtväggen. Have you heard? In Sweden University is free for all!

- It’s free? No school fees?

Vi skakar båda på huvudet.

- No school fees, skrattar Paul och det är möjligt att någonting har förändrats. Det finns länder där skolan är gratis, lika för alla. Ja, det är ju egentligen självklart, så borde det förstås vara!

Precis innan Paul bjuder mig på thé och tvingar mig att berätta om centralvärme och avgiftsfria studier, har jag invervjuat Kariko, rektor på Okok Secondary School som ligger två mil utanför Kisumu, vid foten av de gröna bergen. Jag har just frågat honom: om skolan hade pengar, vad är det första du skulle göra? Och han svarar:

- The major interest for this school is the poverty around. If I had the funds, the first thing I would do is to maintain the enrolment. Those who join form one they should reach form four. Today they normally get out because of poverty.

I Kenya är grundskolan uppdelad i primary, de första åtta åren och därefter secondary, i fyra år. Sedan två år tillbaka är det inga terminsavgifter (dock många andra avgifter) för studier i primary, men för secondary gäller fortfarande en terminsavgift. I det fattiga landsortsdistrikt där Okok Secondary ligger, innebär det att nästan hälften av eleverna försvinner mellan ettan och fyran. Därför att deras föräldrar behöver dem till att dra in pengar och därför att de inte kan betala terminsavgifterna. Det var dom du mötte på vägen hit, säger Kariko och syftar på Boda Boda-killarna.

Det underfinansierade och underdimensionerade utbildningssystemet vidgar klyftorna i Kenya, säger Kariko:

- The education system is widening the gap between rich and poor. Those who have money, they will take their children to Academy primary schools, and then from there they go to national schools. So they are the ones that now go to university. The poor, the other lot, they take their children to these public primary schools which is now free – and it is free, because one teacher handle one hundred students. So that student, for him to pass the KCP-exams is very difficult.

När staten sviker sin uppgift, eller ser som sin uppgift att ombesörja elitens smärtfria resa uppåt, då kliver andra krafter in och tar över – hjälpligt – där samhället dragit sig ur. Okok Secondary School är lyckligt lottad, säger Kariko, därför att Anglikanska kyrkan sponsrar skolan, det innebär att man fått medel till att under halva terminen servera skollunch. Via kyrkans samarbetspartners i Europa har man också fått en bokdonation som gör att det finns en del läseböcker i skolans biblioteksskåp, berättar engelskaläraren Dorcas, men tillägger:

- We use these books for the students to read. Though, some of them are not very relevant to us. Most of them are from the United Kingdom, so when they talk about snow our students don’t understand what snow is. And when they talk about horses, we don’t have horses here, we have donkeys. So even if they read them they don’t get what the story’s about. And, also, they are all about white people.

Sponsringen är inte heller utan sidoeffekter för utbildningens inriktning. En dag i veckan, på tisdagar, får Anglikanska kyrkan fria händer med elevernas andliga och spirituella vägledning.

Att behöva stå med mössan i hand för att av sponsorer få det som på andra håll är en mänsklig rättighet, det är en akt av djup förnedring som etablerar ett patroniserande förhållande mellan donator och mottagare. Det undergräver all strävan mot jämlikhet. När jag senare på dagen återkommit från Okok äter jag lunch på en restaurang inne i stan. Jag sitter vid bordet bakom Ann, som, vet jag av en händelse, arbetar med att ordna scholarships för föräldralösa barn i Kisumu. Hon talar med två vita britter som lägger upp villkoren för att en av hennes skyddslingar skall komma i åtnjutande av pengar från brittiska donatorer. De har krav på vilka betyg barnen skall uppnå för att pengarna skall fortsätta komma, de har krav på att barnen skall skriva brev till donatorerna ”at least once every half year”, eftersom ”they like that”.

Ann nickar och antecknar. Hon böjer inte på huvudet, men ytterst är det vad hela akten syftar till.